Hjältarna i vardagen

Skribent: Linda
 Tema: Vänskap och relationer
 Redaktör: Emelie Jonsson

Den här texten är tillägnad en hjälte. Min mamma. När jag tänker tillbaka på hur det måste ha varit för hela min familj – men särskilt för min mamma – medan jag var sjuk får jag tårar i ögonen, fortfarande efter så många år. Det är helt omöjligt för mig att ta in hur svårt det måste ha varit att ha mig som en av sina mest närstående personer. Jag bodde hos mamma och var helt beroende av henne för nästan allting, eftersom jag inte orkade särskilt mycket själv. Samtidigt var allt hon gjorde fel. När hon försökte engagera sig och göra vad hon kunde för att hjälpa mig att bli frisk tyckte jag att hon lade sig i och att hon aldrig begrep något. När hon lät mig vara ifred tyckte jag att hon övergav mig och inte brydde sig. Min mamma var tvungen att hålla mig uppe, att ta hand om mig som ett litet tjurigt barn och hon fick aldrig något tillbaka.


Så, okej, jag var skitjobbig, som de flesta andra som mår dåligt. Jag kunde inte vara så mycket annat. Poängen är att min mamma inte gav sig. Hur arg jag än blev på henne för att hon lade sig i så fortsatte hon att lägga sig i. Mamma var den som stenhårt trodde på och jobbade för att jag skulle bli frisk. Själv gjorde jag det inte. Jag tyckte synd om min mamma, för att hon trodde att jag en dag skulle kunna må bra. Och jag var arg på henne för att hon pratade om att jag var ”sjuk” – själv tänkte jag att sjukdomen helt enkelt var den jag var. Jag tyckte att hon kastade bort sin tid.

Men så plötsligt kom den dagen när jag insåg att det kanske var möjligt för mig att bli frisk. Och efter ytterligare en tid kom den dagen när jag insåg att det var upp till mig att kämpa för att bli frisk. Och vet ni vad? Då stod min mamma där, precis bredvid mig. Med allt hon hade läst om min sjukdom, med alla hon hade pratat med, med alla knep och tips hon lyckats skrapa ihop. Alla kunskaper hon hade fått genom att lägga sig i saker hon inte begrep sig på. Det var mamma som satte böcker om DBT i händerna på mig, det var hon som visade mig exempel på avledningsmanövrer (som dem på skillslistan). Nu när jag tänker efter tror jag faktiskt att nästan alla mina tillfriskningsmetoder på något vis kan härföras till min mamma.

foto:deviantart.com

För varje framsteg jag gjorde kunde jag se min egen tillfredsställelse speglas i min mammas ansikte. Om det finns någon som är gladare än jag själv över att jag lyckades bli frisk, så tror jag att det är hon. I takt med att jag blev friskare fick vi också en allt bättre relation. Och det har hållit i sig. Jag känner mig nästan löjlig ibland för att jag tycker så mycket om att umgås med min mamma, som att jag inte har frigjort mig riktigt. Men jag tror att det till stor del beror på att jag vet hur otroligt mycket hon har gjort för mig. Hon räddade mitt liv. Många gånger om.

Så den här texten är tillägnad min mamma, men också alla andra därute som har eller har haft någon närstående som mår psykiskt dåligt. Till er som kämpar med att nå fram till era skitjobbiga barn/syskon/vänner/älskare som bara tycker att ni lägger er i. Till er som finns kvar oavsett vad, som ställer krav, som inte ger er. Ni är hjältarna. Ni räddar livet på människor. Gång på gång.

Kärleken som dök upp i rätt tid

Skribent: Johanna
 Tema: Vänskap och relationer
 Redaktör: Emelie Jonsson

För ungefär tre år sedan var jag djupt nere i mörkret. Min tillvaro bestod av självskador, panikångest, vanföreställningar och depressioner. Jag blev remitterad från Bup till DBT-teamet och vuxenpsykiatrin där jag bodde när jag var 17 år, eftersom de inte visste hur de skulle hantera mig. I samma veva bröt jag från ett förhållande med bråk, slagsmål och skamkänslor. Jag kunde då inte ta åt mig av terapin, kaoset i mig var för stort.

Efter ungefär ett halvår träffade jag min nuvarande pojkvän. Jag vågade inte lita på honom till en början, vågade inte anförtro mig och drog mig undan. Men han stannade kvar. Han fanns där när ingen annan var kvar. Han plåstrade om mig när jag gått för långt och tröstade mig när jag var ledsen. Samtidigt så visade han att mina självskador inte var okej. Han fick mig att inse att världen var värd att kämpa för och tack vare honom kunde jag ta åt mig av det som sades under DBTn. För ett och ett halvt år sedan ungefär blev vi ett par och är numera sambos.

foto: deviantart.com

Så utan honom hade jag inte suttit här. Jag vet hur det låter, men så är det. Numera är jag fri från mitt självskadebeteende, har lärt mig att prata om vad jag känner och är snart beredd att avsluta DBT-behandlingen efter två och ett halvt år. Han kom vid exakt rätt tidpunkt och drog mig upp ur mörkret. Det är värt allt

Den här veckan ska vi lyfta fram fina vänner och relationer i rampljuset

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Vänskap och relationer
 Redaktör: Emelie Jonsson

Att vara sjuk och befinna sig i en relation vare sig det är vänskap, kärlek eller familjerelation kan vara en svår sits att vara i. Både för den som är sjuk, men också för den som är närstående till personen som är sjuk.

Många har säkert haft dåliga erfarenheter av att haft pojk/flickvänner som kanske sviker eftersom de tycker att sjukdomen tar upp tiden, eller vänner som försvinner och andra närstående som kanske inte visar sitt fulla stöd. Men den här veckan ska inte de dåliga erfarenheterna vara i fokus, nej - nu ska vi leta fram de där bra erfarenheterna som vissa kanske glömmer bort då det oftast bara vill dyka upp dåliga erfarenheter i minnet.

Men den här veckan efterlyser jag texter från er som handlar om en person ni vill hylla. En relation som ni vill tacka. Har du en vän som alltid funnit där oavsett vad? Har du en närstående som alltid lyssnar eller en pojk/flickvän som visar att han/hon älskar dig och ser dig utanför sjukdomen?

Den här veckan ska vi hylla och lyfta fram fina vänner och relationer i rampljuset.
De positiva erfarenheterna av att befinna sig i olika relationer när man är sjuk ska visas. Så skicka in era texter till våran mail - alla är välkomna med sina texter!

När RPK Sundsvalls portar öppnades och jag var fri att gå...

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: När allt förändrades 
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Inne på en avd på RPK Sundsvall. Foto privat.

Jag skrev tidigare i veckan att jag skulle berätta om en av de gångerna då mitt liv förändrades. Det var hösten 2007 och mitt hem var på den Rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall. Jag hade redan spenderat mer än 2 år där bakom murarna i norr. Jag var en av de där flickorna ni säkert har hört talas om - en ung tjej med svår självskadeproblematik med ett LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) som inte gick att förhandla bort.

Jag var en samhällsspillra, en skugga av den flickan jag en gång varit, och när jag kom till RPK kliniken i Sundsvall sågs jag som en hopplös kroniker som allmänpsykiatrin hade gett upp allt hopp om, jag hade avverkat lika många psykologer och läkare, som avdelningar och sjukhus. Och alla var de överrens om att de inte kunde hjälpa mig. Att de inte lyckades nå fram.

Jag var för sjuk för behandlingshem förklarade de för min förtvivlade mamma, och vid ett tillfälle så sa de till mig att jag var för sjuk för att över huvudtaget vara inlagd... jag undrar fortfarande vad som menades med det uttalandet.

Sätten jag skadade mig blev allt värre och uppfinningsrikare och många läkare förklarade för mig hur fantastisk det skulle vara om jag kunde lägga samma energi och kreativitet på något produktivt, och där satt jag mitt emot de och kände mig så hemskt missförstådd och ensam.

Nu hade jag varit på kliniken i över två och ett halvt år, och jag var sedan ett tag självskadefri (hur jag lyckades sluta skada mig undrar många, ibland även jag själv, och det försöker jag ge svar på i den självbiografi jag nu skriver). Jag klev in i rummet där ronden hölls och jag minns att jag var väldigt nervös, förväntansfull och rädd för att bli besviken. Att jag hoppades på för mycket... att det här mötet med överläkaren, mina kontaktmän och min psykolog bara var ett i raden där de ville ”stämma av hur det går för Elin”. 

 

Men jag visste ju innerst inne att det inte var ett vanligt möte, det hade gjorts utredningar och utlåtanden, bedömningar hit och dit, och kontakt med psykiatrin i min hemstad. Men det var som att jag inte vågade hoppas på för mycket, jag hade lärt mig av alla mina besvikelser. Dessutom hade jag tillslut av ren utmattning erkänt mig besegrad när det kom till rätten att bestämma över mitt liv, och ta mina egna beslut.

Det var alltså på skakiga ben jag satte mig ner på stolen mitt emot överläkaren. Jag höll andan...

- Du kan andas ut Elin, idag kommer du få ett glädjande besked! Sa han och log mot mig.

Jag trodde inte det var sant, han måste skoja! Jag log med hela ansiktet och tänkte att om det är ett skämt så dödar jag honom!

Men det var inget skämt! Det var på riktigt! Jag skulle få åka hem! Visserligen på LPT- permission och fortfarande som patient på RPK Sundsvall men det var inget jag brydde mig om, för nu såg jag en ljusning, en helt ny början! Jag var i utslussningsfasen och även om det skulle dröja flera veckor innan det blev dags för mig att packa väskorna, så var allt var noga uttänkt och planerat. Jag kände nästan hur ett skyddsnät spann sig runt mig. Jag kände mig så förväntansfull och lycklig, en väldigt omtumlande och ovan känsla som jag välkomnade lika glatt som beslutet som låg till grund för den. Den kvällen ordnade jag och de andra tjejerna på avdelningen en riktig mysig kväll med gott att äta och dricka för att fira vad vi kallade frigivningen- och den här gången var det mig vi firade. Nu var det min tur...

Allt förändrades när jag blev bemött med respekt

Skribent: Karolina    
Tema: När allt förändrades 
 Redaktör: Elin M. Liljeholm

Foto: Privat

När det slutligen uppmärksammades att jag mådde dåligt sommaren 2000, och jag kom i kontakt med psykiatrin eskalerade allting i en väldig fart. Att vara bäst på att vara duktig ersattes av att vara bäst på att vara sjukast och skära djupast sår. Självmordsförsöken avlöste varandra, stygn efter stygn lappade ihop mina armar och jag drogs längre och längre ned mot botten. När allt var som svartast och psykiatrin i min hemkommun gett upp, blev jag placerad på behandlingshem. Och där fortsattes misshandeln av mig själv. Jag var en vandrande diagnos, ett vandrande apotek, en vandrande livsfara för mig själv. Mediciner sattes in, tung neuroleptika som gjorde mig till en zombie, jag kunde varken tänka eller känna. Det enda jag ville var att känna något, och när jag skadade mig, det var den enda gången som jag verkligen kunde känna någonting.

Jag gick i DBT på behandlingshemmet och det hjälpte till viss del, men jag kunde inte tillgodogöra mig behandlingen fullt ut. Det var någonting som inte stämde. 2005 ville jag ha en ny utredning, jag kände att borderline-diagnosen inte stämde. Men det jag fick slängt i ansiktet av läkaren på behandlingshemmet var att jag redan hade en diagnos, och här skulle minsann inte utredas någonting.

I december 2006 skrevs jag ut från behandlingshemmet, men inte mycket hade egentligen förändrats. Jag skadade fortfarande mig själv, om än i inte lika stor utsträckning. Läkarna avlöste varandra, och varje läkare hade en ny teori och några nya mirakelmediciner som skulle göra mig frisk. Men ingenting förändrades, jag fick bara biverkningar av medicinerna, och zombiefieringen fortsatte. Till slut var det en läkare som sa rakt ut, att han inte visste vad han skulle göra, han hade ingen aning. Jag hade provat alla mediciner, jag hade provat olika sorters terapi. Jag minns hans ord, "jag ska remittera dig till någon som jag tror kan hjälpa dig".

Jag  remitterades till en specialist inom neuro-psykiatri, som vände ut och in på mig. Han ställde alla dom där obekväma frågorna som ingen tidigare vågat ställa. Han satte hårt mot hårt, han daltade inte med mig. Han bemötte mig med respekt, men förväntade sig också respekt tillbaka. Vilket han fick. Han grävde i min hjärna med sked, kändes det som, det var otaliga tester, frågeformulär och bara prata och berätta om allt från tidigaste barndom till där jag var då. Min mamma intervjuades också, den sk anhörig-berättelsen. Jag kom i kontakt med den här läkaren i januari 2009, och då upphörde i princip mitt självskadebeteende, med undantag för två återfall. Jag började återvända till livet, mina mediciner trappades ut, jag kunde tänka och känna igen utan att behöva göra mig själv illa. Och i maj förra året fick jag mina diagnoser, ADHD och OCD.

Jag har fått mitt liv tillbaka efter nästan tio års misshandel av psykiatrin. Det som förändrade allt för mig, det var att jag blev bemött med respekt och utan daltande. Han gav mycket den här läkaren, men krävde samtidigt mycket i gengäld. Den här utredningen var bland det tuffaste jag har gått igenom, det kostade blod svett och tårar. Men det var det värt. För trots allt, jag har fått livet tillbaka och det är den finaste och mest dyrbara gåva man kan få.

Man kan tycka att det är självklart att man ska bli bemött med respekt av psykiatrin, men det är snarare ett undantag när man blir det. Jag har setts som manipulativ och uppmärksamhetssökande, och det var det som stod i mina papper. Jag var ett hopplöst fall, en kroniker som aldrig skulle bli frisk sa dom till mig när jag var 23/24 år. Och jag trodde dom, och föll ännu ett steg längre ner. Men någonstans långtlångt inom mig har jag alltid haft en kärna av livslust, av överlevnad, av kämparanda. 

Jag har aldrig gett upp, utan hela tiden strävat efter något bättre. Innerst inne har jag vetat att det finns något bättre än självskador och dåligt mående. Och det har drivit mig framåt, att inte nöja mig med ett nej till svar, att ständigt söka förändringar. Jag är värd något så mycket bättre än att var inlåst på en psykiatrisk avdelning, dygnet-runt-boende eller behandlingshem någonstans i Sverige. Jag som människa har ett värde även om det känns som om andra inte tycker det, och ibland inte jag själv heller. Men alla människor är lika mycket värda, oavsett hur ens sjukdomsbild ser ut. Även dom som ses som hopplösa fall kan vända sjukdomen ryggen och resa sig ur askan likt fågeln Fenix igen. Det är ett långt, hårt och tufft arbete och ibland ställer man sig frågan om det verkligen är värt det, det hade varit så mycket enklare att stanna kvar i det trygga, det mörka, det sjuka. Men jag, jag söker kickar och förändringar och vad kan vara mer utmanande än att kasta sig in i något helt okänt, att verkligen hoppa och känna att vingarna bär. Att man flyger mot någonting bättre. För det kan bli bättre, det vill jag poängtera. Även i den svartaste svärta så kan man hitta små små ljusglimtar. Och det gäller att klamra sig fast vid dom, krampaktigt. För det är dom som är vägen ut ur mörkret.

Istället för att vara bäst på att vara sjuk, vill jag vara bäst på att vara just jag - Karolina. Känna att jag duger precis som jag är, med fel och brister. För ingen är perfekt, jag måste förstå att det inte går att vara perfekt i allt. För jag duger precis som jag är - så det så,

Ett abrupt slut på en oväntad graviditet.

Skribent: Hanna      
Tema: När allt förändrades  
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Jag var ung, hade träffar den rätta och vi flyttade ihop. Det var när jag fortfarande studerade, och trots att vi skyddade oss för att undvika en graviditet. Det var ett halvår innan studenten då det märkliga hände - vi skulle ha barn. Jag var gravid och tänkte "shit vad händer nu?".

Vi valde att behålla barnet för att jag var 11 veckor gången, och det var ju trots allt ett litet liv som växte inom mig. Strax efter att vi hade tagit beslutet att behålla barnet fick vi veta att A skulle förflyttas utomlands på grund av ett nytt jobb. Det skulle bli tufft för mig att leva kvar i Sverige med skolan och graviditeten. Två månader senare hände det overkliga. Jag fick missfall...

Det var då vårt liv förändrades. Om det förändrades till något bra eller något dåligt vet nog ingen av oss ännu. Men känslan av att ha förlorat ett barn är en känsla som kan plåga en för evigt. Jag föll ner i en
djup depression som behandlades med medicin under mindre än 6 månader.

Detta kommmer ju alltid vara något som följer A och mig, och det kommer alltid att vara en händelse som förändrade våra liv.

TEMA: När allt förändras

Skribent: Elin M. Liljeholm  
Tema: När allt förändrades
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Livet är oförutsägbart, ibland kan allt förändras på några sekunder.
Våra liv förändras på många olika sätt genom våra handlingar, möten med andra människor, genom händelser och besluten vi fattar i den stunden.

Det känns som om allt händer på en gång, och hela livet förändras, allt tar en ny vändning, och vi måste stanna upp, tänka om. Ofta står vi vid ett vägskäl och tvekar. Ser oss oroligt omkring och undrar vart alla de andra är och vilken väg de skulle ta om de stod här bredvid dig.

Varje dag tar vi beslut, ibland går det på impuls, andra beslut har du funderat över länge. En sak har alla beslut gemensamt - någon typ av förändring. Liten eller stor. Din värld kan förändas av ett brev, ett möte, en insikt, en olycka, ett glädjebesked.

Ibland förändras ens värld av andras beslut -

En trött och sliten bilist som kör för fort och ett barn som springer efter bollen ut på gatan utan att se sig för. Ljudet av bromsarna som skriker, svarta långa sträck på vägen och doften av bränt gummi, någon som skriker och allt har förändrats. 

En sorg att bära, en tragedi att försöka överleva och allt blir mörkt och tungt. Saknaden skaver innanför bröstkorgen.

Efter 2,5 år på en låst avdelning bakom murarna i norr så fick jag beskedet jag hade väntat på i  månader. Jag skulle få flytta hem, på prov visserligen, och jag grät stilla av glädje. I det ögonblicket insåg jag att allt skulle förändras, jag hade fått en andra chans. Och fast jag stapplade fram på ostadiga ben likt Bambi så var jag förväntansfull och ivrig! Visst fanns osäkerheten och rädslan där, men den kunde inte mäta sig med den där överväldigande segern jag kände inom mig. Och mer om det ska jag berätta för er lite senare nu i veckan!

Skriv till blogg@shedo.org och berätta! Vi är tacksamma för alla bidrag, stora som små!

Basal kroppskännedom

Skribent: Thérèse "Innie" Eriksson 
Tema: Vården som hjälper 
Redaktör: Linda Adolfsson

Jag gick i basal kroppskännedom (BK) i flera perioder under min sjukdomstid, och jag vågar nog säga att det blev "nyckeln" i min behandling. För mig var BK ett viktigt komplement till slutenvårdens trygghet, medicinernas brus och till sist (och viktigast) den korta samtalsterapi jag fick gå i. Under min vårdtid var omsättningen av läkare, avdelningar, sköterskor och personal mycket hög – men min BK-terapeut var samma kvinna under flera års tid. Det kom att bli mycket viktigt för mig. Under lång tid hade jag väldigt svårt att tillåta mig att känna min kropp och därmed också identifiera känslor, men också att uttrycka det jag kände rent verbalt. Den basala kroppskännedomen blev ett komplement som hjälpte mig att förtydliga min sfär och integritet, den lärde mig mina fysiska och psykiska ramar och blev också ett redskap för att våga stå för den jag var.

När jag kom till Karin (min terapeut som även var sjukgymnast) satt vi alltid på golvet på meditationskuddar. Jag var inte bekväm med att sitta i stolar, det var förknippat med makt och läkarsamtal och gjorde alltid att jag slöt mig som en mussla. Hon snappade upp det redan vid vår första träff och därefter satt vi alltid på golvet. Även om behandlingen hos Karin inte utgick från det talade ordet, var det förvånansvärt mycket lättare att prata med henne än med andra behandlare. Det var kravlöst och jag behövde aldrig känna mig orolig för att hon (fel)tolkade det jag sa, eller skulle komma att vända det emot mig. Hos henne var jag bara mig själv.

Karin jobbade med kroppsövningar: stående, sittande, liggande. Vi jobbade med att ta plats med rösten och med hjälp av bollmassage gav hon mig tydliga gränser för var min kropp började och slutade. Hos Karin kunde jag läka, i hennes behandlingsrum vågade jag foga samman det som var min fysiska kropp med det som var min själ och mitt själv. När jag under mina sista månader inom psykiatrin också tilldelades en fantastisk psykoterapeut väntade åtta månader av intensivt arbete. Hos terapeuten vände jag på alla de bitar som gjorde så ont, och hos Karin lyckades jag integrera dem och göra dem till en del av mig och mitt liv. Hon hjälpte mig att skapa en enda människa utav alla de trasor jag bar omkring på, och gav mig modet att fortsätta arbeta även utanför behandlingsrummet. För det är jag henne alltid tacksam.

Ett varmt hjärta är det som hjälper

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Vården som hjälper
Redaktör: Linda Adolfsson

Jag har sedan jag blev sjuk haft väldigt svårt att lita på människor, har helst inte velat prata så mycket om vad jag känner och tänker. Men när jag träffade min förra samtalskontakt så “klickade” det redan efter första mötet. Hon visade ett så varmt hjärta och jag kände bara av närvaron att jag kunde lita på henne. Det blev helt enkelt lättare att då fokusera på att kämpa och gå framåt när man hade någon man verkligen kunde lita på.

Jag känner att det inte spelar någon roll egentligen hur man gör, vad man säger osv. Det hjälper inte mig om personen jag går hos inte visar ett gott hjärta och visar respekt och accepterar mig. Då spelar det ingen roll hur bra den personen än gör sitt jobb så kan jag ändå inte ta till mig det.

Så nyckeln till att jag ska kunna arbeta vidare med mig själv är att samtalskontakten “klickar” med mig och visar sitt varma hjärta. Det är då jag kan ta till mig det som sägs och visa mitt goda hjärta tillbaka.

Jag ber dig bara att inte dö.

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Vården som hjälper
Redaktör: Linda Adolfsson

Foto: Laura Petersen

Jag minns min första dag på behandlingshemmet som en dag av sorg och hopp på samma gång. Sorg för att jag tvingades lämna den lilla trygghet jag hade kvar tio mil bort. Sorg för att jag hade en fantastisk terapeut på ätstörningsenheten som jag nu skulle avsluta kontakten med.

I fyra år hade Heléne stått vid min sida genom mina upp- och nedgångar. De första tre åren sa jag nästan ingenting. Jag vågade inte, orkade inte, visste inte hur man pratade om känslor. Men eftersom jag återkom till mottagningen vecka efter vecka förstod hon att det fanns något bakom mina nickningar och "jag vet inte"-svar. Det sista året drog vi över de fyrtiofem minuterna många gånger. Det som räknades var att hon stod kvar. Även under de tre år jag inte vågade prata om mig så var det tryggt att se Heléne varje vecka i terapirummet. Hon var kvar.

Jag insisterade på att Heléne skulle lämna mig på behandlingshemmet. Hon var min enda trygghet då. Några veckor innan hade hon suttit vid min sida efter ett självmordsförsök och sagt:
- Linda, jag kan inte be dig att leva. Jag ber dig bara att inte dö.
De orden bar jag med mig. Det var någon som brydde sig om ifall jag dog eller inte.
Jag vägrade åka dit med någon annan. Jag fick som jag ville. Vi vandrade strandpromenaden vid Mälaren innan vi skildes åt. Hon kramade om mig varmt. Vi grät tillsammans. Hon upprepade att hon trodde på mig, brydde sig om mig. Jag vågade lita på det. Heléne följde mig tills hon såg att jag hade annan tillräcklig trygghet runt mig.

Vi hade ett inskrivningsmöte på behandlingshemmet. Vi pratade kring min problematik och när jag berättade om mitt självskadebeteende sa den manliga kontaktpersonen:
- Vi kan inte hindra dig från att skada dig. Vi kan inte säga att du inte får. Det är ju det enda du kan nu. Vi finns här för att lära dig andra sätt, andra verktyg. Du är här för att lära dig att leva, inte för att lära dig att dö.
Jag har återkommit till de orden. Det var så insiktsfullt. Jag skadade mig för min överlevnad. Jag hade inga andra strategier att använda då.

Jag lämnade behandlingshemmet 19 månader senare. Jag var inte skadefri, men jag hade med mig nya strategier som jag behövde landa i innan jag bytte ut det självdestruktiva.
Jag minns speciellt en morgon på behandlingshemmet då jag vaknade med hemsk ångest som vanligt och bara vred mig i kallsvetten. Ovannämnda kontaktperson försökte få upp mig gång på gång, men jag bad honom bara att gå därifrån. Till slut sa han:
- Du kan väl försöka tänka tanken att eventuellt gå upp ur sängen?
Det låter roligt nu i efterhand, men just då var det verkligen där jag var. Jag orkade inte ens tänka tanken. Hans varma förstående sätt följde med mig efteråt. Han såg att det var en lång väg för mig att vandra. Jag behövde ta det steg för steg.

Många gånger pratade vi i timtal om hur jag skulle lära mig att vara rädd om mig, hur jag skulle komma förbi mitt självhat. Det sätt som stannade kvar var att se mig själv som min egen lillasyster. Om min egen lillasyster vägrade äta, vad skulle jag säga till henne då? Om min lillasyster hade ångest, vad skulle jag ge för råd? Och så började jag bli lite mer rädd om mig. Började se mitt värde som jag skulle ha sett min lillasysters om jag hade haft någon.

Jag har gått i kognitiv beteendeterapi, psykodynamisk miljöterapi, psykoterapi, gruppterapi, dialektisk beteendeterapi etc. Jag minns väldigt lite av de olika metoderna och synsätten. Det jag minns är människorna. Människor i vården som har stannat upp och tagit sig tid för en pratstund med mig när de mött min ångestfyllda blick. Människor som har sett min potential. Människor som har vågat säga åt mig på skarpen när jag har gått in i offerrollen. Människor som har visat mänsklighet. Människor som har sett igenom mig och sagt ord som:
- Jag vet inte hur det är att vara du, men jag ser dig. Försvinn inte. Stanna kvar. Jag finns här. Jag vill lyssna. Berätta för mig.

TEMA: Vården som hjälper

Skribent: Linda Adolfsson 
Tema: Vården som hjälper 
Redaktör: Linda Adolfsson

SHEDO arbetar för att förbättra vården för personer med ätstörningar och självskadebeteende. Det ger resultat. Jag har liksom många andra inte så stor tilltro till psykiatrin. Däremot har jag mött mycket bra också. Jag har mött eldsjälar som är på helt rätt plats och säger de ord som får en att tänka till en extra gång. Jag har fått verktyg som jag senare har varit mycket tacksam för.
För att vi ska kunna skapa en bättre psykiatrisk vård tror jag att vi måste ta fasta på de positiva upplevelserna och de metoder som verkligen hjälpte en att ta sig vidare.
Senare i veckan kommer jag berätta om de positiva möten och verktyg jag har fått med mig från psykiatrin i mitt landsting. Sådant som stannat kvar och gjort inverkan i min kamp mot friskheten.

Skriv till blogg@shedo.org och berätta. Vi är tacksamma för alla bidrag, stora som små.

Planera, sätta upp mål och ha någonting att se fram emot

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Måluppsättningar för att komma framåt
 Redaktör: Emelie Jonsson

Alla människor är olika och likaså är vi olika i sättet att tänka och i saker som hjälper oss.


Men någonting som hjälper mig att komma framåt i livet är att ha uppsatta mål och saker att se fram emot. Det behöver inte vara något stort, bara något som får mig att kämpa, som får mig att se att det faktiskt finns något friskt i mitt liv.
Även fast det kanske inte hjälper alla så är det värt att prova. Försök att planera veckorna även fast du tycker det är otäckt. Jag har varit sådan som inte velat planera eftersom jag är rädd att jag inte mår bra den dagen då jag ska göra någonting osv.

Men efter att jag har börjat strukturera mina dagar, ha saker att se fram emot så blir det lättare med tiden.
Prova med små saker i början. Som att planera in att träffa en kompis på stan några dagar innan - då har du någonting att se fram emot. Eller planera att du varje morgon ska ta en promenad för att vakna till.
Du kan också sätta upp mål inom en viss tidsram. Saker du ska göra innan årets slut.

Men du får inte bli besviken om du inte når dina måluppsättningar. För alltid så är målen kanske inte så rimliga och det behövs mer tid. Då skjuter du upp och sätter ett nytt datum för ditt mål.
Mina måluppsättningar för detta året är att innan årsskiftet ha skrivit klart min bok jag skriver på just nu. Jag ska också innan året är slut hunnit att besöka mina vänner som har flyttat utanför stan.
Och det här med planering. Jag brukar varje söndag skriva ett schema, jag följer det inte slaviskt för då skulle jag inte kunna leva ordentligt. Men jag skriver upp någonting för de dagar jag ska planera och jag ser då att det faktiskt finns saker som faktiskt är friska i mitt liv.



Som exempel:

Måndag - träffa en kompis och shoppa
Tisdag -
Onsdag - Ha filmkväll
Torsdag -
Fredag - Myskväll med mamma&pappa
Lördag - Skriva på min bok
Söndag - Unna mig själv en egen dag.

foto: deviantart.com

Har du några knep för att komma framåt och inte fastna på samma plats?
Några måluppsättningar?

Skicka gärna in din berättelse till blogg - mailen. Alla historier är välkomna!

Veckans tema: Måluppsättningar för att komma framåt

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Måluppsättningar för att komma framåt
Redaktör: Emelie Jonsson

Veckans tema är "Måluppsättningar för att komma framåt", och jag tror inte jag är ensam om att man måste sätta upp mål för att ta sig framåt, ta sig ur sjukdomen.

Vad är dina måluppsättningar? Hur tar du dig framåt istället för att stampa på samma ruta?
Skicka gärna in din berättelse till blogg-mailen som du ser i spalten till höger.

Alla berättelser är välkomna!

Nya redaktörer sökes!

Vi söker nu ett antal nya redaktörer till den här bloggen.

I bloggens redaktion så delar vi ut veckor mellan oss redaktörer då var och en ska ha hand om ett eget tema. Det är en rolig erfarenhet och tycker man om att skriva tycker vi verkligen att man ska vara med oss redaktörer.

Är du intresserad? Hör av dig till vår mail: shedo.blogg@gmail.com

och berätta lite om dig själv och varför just du vill vara med som en av redaktörerna.

Med vänliga hälsningar,

Bloggredaktionen

Saker som kan distrahera dig från dina tankar

Skribent: Moa Eriksson
 Tema: Tidsfördriv & distraktioner
 Redaktör: Emelie Jonsson

När det blir jobbigt och jag får ångest brukar jag;

- Titta på en film tillsammans med någon, helst sitta under en filt samtidigt som någon kramar mig.

- Städa riktigt nogrant!

- Sy eller pyssla som kräver all min koncentration.

- Måla mina känslor, kleta mycket färg och misshandla mina penslar!

- Läsa bloggar, men bara typ Kenzas, Blondinbellas och andra som är safe, så jag inte råkar hamna på någonting som triggar igång min ångest.

- Sätta igång min peppningslista på Spotify!

musik är ett tips på att distrahera dina tankar.

foto: deviantart.com

Tidsfördriv och distraktioner

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Tidsfördriv och distraktioner
 Redaktör: Emelie Jonsson

Denna veckans tema kommer alltså att vara: Tidsfördriv och distraktioner. Vad brukar du sysselsätta dig med när du är rastlös, behöver få något annat att tänka på, eller bara har tråkigt och behöver göra något som du kan spendera bort tiden med?

Jag vill ha tips från er, så skriv gärna till bloggmailen med era tidsfördriv och distraktioner så publiceras de här i bloggen. Jag ska försöka att varje dag den här veckan komma med förslag vad man kan hitta på för att distrahera sig själv, eller bara ha för att fördriva tiden.

Idag är mitt tips till er som behöver ett tidsfördriv:
- sortera era böcker eller cd-skivor i speciella kategorier eller i bokstavsordning.
- Gå in på http://cabaoo.com/listboxen/ , där hittar man många roliga listor man kan fylla i (jag är ett "listfreak" och brukar tillbringa min tid med att fylla i sådana listor)
- Eller gå in på tjuvlyssnat.se! Där kan du alltid få dig ett skratt för dagen.

Mellan tvivel och jubel

Skribent: Amanda Duregård
Tema: Ut i verkligheten
Redaktör:  Amanda Duregård

Igår kom jag hem ifrån Västnytt med en lite tryckande känsla. Ingen hade riktigt tid med mig igår, och jag ville inte vara till besvär. Satt framför datorn och smågrejade mest hela dagen. Hade tur som såg när en av de andra tog lunch, och gick efter med min matlåda. Men jag blev osäker - stör jag bara när jag sitter där? För att pigga upp mig på kvällen såg jag några avsnitt av Mia & Klara, det hjälpte lite mot oduglighetskänslorna.

På väg mot nya möjligheter!

Sedan blev det ny dag. Jag var duktig på morgonmötet idag, och sa till att jag gärna ville komma ut och intervjua någon. Skulle de våga ge mig det förtroendet? Hade en fotograf tid att följa med en liten praktikant på ett jobb som hon kanske kommer att misslyckas med? Snart efter mötet sökte en av cheferna upp mig och satte ett papper i min hand. Uppdrag från Rapport: de behövde en intervju med en forskare till ett inslag som ska sändas på söndag. Den intervjun jag gjorde idag var min första någonsin på SVT. Och har jag lite tur nu så är det inte den lokala nyhetssändningen den visas i, utan i ett program med många hundra tusen tittare. Jag gjorde en massa små fel under intervjun men vad gör det? Tycker Rapport att det duger så tänker inte jag klaga!

Ps. Lyssna på radioprogrammet Karlavagnen från den 24:e augusti, där människor ringer in och berättar hur de vågade ta steget ut i arbetslivet.

Början på något nytt

Skribent: Amanda Duregård
Tema: Ut i verkligheten
Redaktör: Amanda Duregård

Idag påbörjade jag mitt arbete som reporter på Västnytt i svt. Jag ska vara praktikant där hela hösten och har fått egen mobiltelefon, datorinloggning och passerkort. Det är mitt första niotillfem-jobb någonsin. Prestationsångest och skam över mitt förflutna gnagde i huvudet när jag gick av bussen i morse.

Har du varit med om något liknande - att ta steget från ständig ångest till ett vardagligt liv som alla andras? Plötsligt mätt efter samma måttstock som "de friska"? Dela gärna med dig av din upplevelse här på bloggen: maila till blogg@shedo.org.

Jag måste sluta tidigare på onsdagar. Två timmar tidigare. Jag ville helst slippa förklara varför, att det är för att hinna till terapin på öppenpsyk. Jag kommer undan. Schemat måste ändå vara några timmar kortare än de andras, så schemaläggaren skrev in de tider jag önskade utan att fråga. Vad skulle jag ha sagt annars?

Barnet - en diktsvit.

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Det inre barnet
Redaktör: Linda Adolfsson

1

da-dunk da-dunk da-dunk

den lilla föds på nytt
ger livet ännu en chans
genom andetagen tar det sig ut
det skrikande spädbarnet
i all sin skörhet
föds som i ett sprucket äggskal

i naken rädsla
fylls det med syre
fyller tomheten
och motar bort asplövets darrningar i bröstet
vill bli någon
formas
lära sig leva

lungorna fylls med syre som ger hjärtat liv

da-dunk da-dunk da-dunk



2

öppnar ögonen, och möter blickar

väjer inte undan
försöker lita till famnen som bär
som ger utrymme och håller
lita på att någonting håller

värmen i händer
någon som förstår
står kvar utan ett svek
kryper upp i knät
tills det förflutnas skugga blir blek

somnar där sakta in
vaggas i armar av tryggheten
drömmer om evigheten
och tiden däremellan

sluter ögonen, och somnar sakta in



3

huden läker sina egna sår

kärleken gör allt rätt
den formar och skapar
det som tidigare varit dött
och låter döden dö

näringen stillar hungern
sväljer det varma
och själen mognar som frukt
vitsippefröet långt där inne börjar gro

tomrummet fylls ut
och ger utrymme till att växa
att hitta sina vägar
genom andras
in- och utandningar

huden känner att förändring sker



4

munnen, den tysta

det barnaskri som uteblev
får skrikas ut som aldrig förr
och skratten klingar genom leken
genom trevande fingrar
mot ditt bröst

blommor i kransar kring håret
flätat och vilt
nyfikenheten i fräknarna
gränserna i rörelserna
och den krypande fantasin

en bön om hjälp att gå
och livet som sprudlar
när sagan läker ont

munnen, den skrikande hesa



5

ett steg efter det andra

ut ur fängelset, ut ur gisslandramat
att ta sig vidare ut i det stora
se det lilla
i världens oändlighet

testa sina möjligheter
bära upp sin egen äggula
och möta
den man var menad att vara
och nu har blivit

lägga ifrån sig stenarna
det som inte blev som det skulle,
hade också en mening
det handlar om att lyssna inåt,
lyssna till barnet som talar
som en sjungande fågel i ditt bröst

och vara ärlig mot dig själv
att se livet
uthärda
och gå

höger, vänster
ut

Livets kompass

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Det inre barnet  
Redaktör: Linda Adolfsson

Jag stötte på ett citat för några år sedan av en okänd författare: "I varje vuxen människa finns det ett barn som frågar: - Vad var det som hände?" och sedan dess har mina tankar cirkulerat kring detta inre barn. I min resa från det outhärdliga mörkret till det ljusare liv jag lever i idag har mitt inre barn fungerat som en kompass. Barnets känslor är så rena, så självklara. Den inre gråten har hjälpt mig att sörja det som inte blev som det skulle och ta mig vidare för att skapa ljus och mening idag. Det inre skrattet har väglett mig mot det jag mår bra av och lärt mig att leken kan läka. Den barnsliga nyfikenheten har gett mig mod att upptäcka världen.

Att bli vuxen innebär tyvärr ofta att man förnekar sitt inre barn, sin nyfikna blick och viljan till lek. Det är så mycket ansvar, så mycket krav och så mycket arbete. Det finns inget utrymme för snedsteg och äventyr. När mitt unga vuxna liv blir sådär fullt av krav och stress hör jag hur mitt inre barn skriker ”se mig, hör mig”. Den lilla flickan inom mig behöver stimuleras. Stress kväver henne. Och då behöver jag ta det ansvaret. Jag behöver vara rädd om mig själv. När barn ramlar och slår sig vill de att någon ska blåsa bort smärtan och torka tårarna. När slutade vi trösta varandra? Varför skulle det inte vara okej att visa sina känslor? Jag behöver lyssna till hennes självklara existens och värma hennes frusna små fingrar.

Jag behöver göra fel i mitt vuxna liv. Jag får inte vara perfekt. Barn vet inte när de misslyckas, de försöker igen. Tänk om ett barn skulle ge upp när det ramlar vid sitt första steg? Tänk om det skulle sluta prata för att det uttalade ett ord fel? Barn ger inte upp. Vi har något att lära. Jag tror inte att det är något vi behöver lära oss utifrån. Vi har det inom oss. Vi har alla varit barn och den där lilla stjärnan inuti har inte slocknat. Om vi lyssnar inåt hör vi en liten stämma som ropar "se mig, hör mig, berör mig". Hur kan vi förneka detta lilla barn som behöver vår famn att bli tröstad i? Jag uppmanar alla er som läser detta att lyssna inåt. Känn efter om det är något som skaver i bröstkorgen som du egentligen vet vad det är, men fortsätter förneka. Kom ihåg att den där lilla varelsen kan skänka dig mer glädje i livet. Det inre barnet ser de där detaljerna du går förbi. Det inre barnet lever här och nu, inte i gårdagens misstag eller framtidens oro. Det inre barnet är min kompass till livet.

Min första skolavslutning

Skribent: Emelie Jonsson

 Tema: Sommarlovs-minnen

 Redaktör: Emelie Jonsson

Det är augusti månad och snart slut på det långa sommarlovet för många & för vissa är semestern över för den här sommaren. Hur fort går tiden egentligen? Många av oss svenskar går och längtar hela året efter den här stunden - SOMMAREN & sen försvinner den när man knäpper med fingrarna.

Men för att behålla våra minnen så tänkte jag att vi kunde dela med oss av våra sommarlovs-minnen.

Det kan ha varit i sommar eller ha hänt för flera år sedan. Jag vill bara att vi ska dela med oss av något glatt sommarminne som man kan glädjas av.

Jag är och har alltid varit personen som älskar sommaren och sommarlovet var alltid det bästa som kunde hända. Jag minns mitt första sommarlov väldigt väl, jag skulle fylla 7 år och såg fram emot en lång sommar utan skola och kunde bara få göra som jag ville. Sola,bada och njuta av årets bästa årstid.

Skolavslutningen var då min första, och jag var klädd i en rosa klänning och mamma hade fixat mitt hår så fint att jag kände mig som en riktig prinsessa. Min klass sjöng "Idas sommarvisa" och alla hade spring i benen. Efter rektorns tal om att vi skulle vara rädda om varandra och njuta av den här sommaren sprang alla ut ur kyrkan och mot ett långt och härligt sommarlov. Jag tror det såg ut som när man släpper ut kor på våren. Ni vet när de springer runt och verkligen skuttar av glädje. Så såg det ut utanför kyrkan den dagen, men ta bort korna och föreställ dig hundratal elever mellan 6-12 år som sprang på grusgången mot sina föräldrar för att åka hem och fira att sommaren äntligen var här!

Jag saknar skolavslutning och ett riktigt sommarlov. Det var en speciell känsla & jag skulle göra vad som helst för att få uppleva ett sådant där riktigt sommarlov igen.

foto:privat

Jag har alltid varit hemlighetsfull och… led i min ensamhet.

Skribent: Dorota Peczak
 Tema: Att berätta sin hemlighet
 Redaktör: Emelie Jonsson


När jag insjuknade i anorexia för nio år sedan var det ingen i min omgivning som märkte någonting vilket gjorde mig glad. Jag ville inte avslöja min hemlighet, ville inte bli påkommen och kanske behöva berätta att jag inte mådde bra. Men framför allt ville jag inte att någon skulle hindra mig från att nå mitt mål: att bli smal(lare). Det fanns inte i min värld att jag någon gång självmant skulle berätta för mina anhöriga att jag hade problem med maten. Dels var jag rädd för deras reaktion, dels trodde jag att jag skulle klara mig själv. Och mycket riktigt, jag klarade mig själv första omgången. Tack vore mina släktingar i Schweiz. Jag fick tillbringa en hel sommar hos dem och komma bort från mina problem: min ensamhet, min obearbetade smärta efter mammas för tidiga död, pappa som skaffade en ny flickvän och som inte längre hade någon tid för mig, min bror som hela sin fritid spenderade borta från hemmet där mamma somnade in.

Även om mina släktingar inte visste något om mina problem med maten var jag inte ensam längre och de såg mig. De pratade med mig på ett sådant sätt som jag inte kände hemifrån, jag fick gråta ut min smärta och min sorg, jag fick tillbringa livets bästa sommar i Alperna hos människor som brydde sig om mig och jag började äta så småningom.

Visst märkte min pappa och min bror att jag gått ner i vikt men de reagerade inte. De nöjde sig med att jag lagade mat för dem, att jag städade och tvättade och gjorde allt som jag förväntades göra. Att jag inte åt tillsammans med dem verkade inte spela så stor roll. Och när jag efter sommaren i Schweiz började äta igen såg jag ingen anledning att berätta för dem om min hemlighet. Maten fungerade bra i några år framöver. Fram tills jag slutade trivas i mitt förhållande. Då blev maten flykten från verkligheten. Min före detta sambo märkte efter ett tag att jag inte åt men han hanterade det på ett fel sätt vilket resulterade att jag vände mig helt bort från honom. Att han hotade med att berätta för min pappa och min bror som bodde långt borta i Polen och som inte hade någon aning om vad som pågick gjorde inte saken bättre.

Det var en tuff period där jag vantrivdes i mitt förhållande och vågade inte ta mig ur det, hade det kämpigt med maten, samtidigt som jag pluggade till sjuksköterska och jobbade lite extra vid sidan om … och bar på alla mina tunga hemligheter. Det hände att jag bröt ihop och kunde inte sluta gråta, att jag fick gå hem från skolan för jag hade för mycket ångest för att sitta kvar. En gång grät jag över en hel fest och kunde inte lugna mig, en annan gång bröt jag ihop på praktikplatsen och fick skjuts hem av min handledare. Ändå var jag inte mogen att berätta för min pappa och min bror att jag inte mådde bra. Återigen var det rädsla för deras reaktion, framför allt, men även skam var med i bilden. Jag var alltid den starka som klarade mig, jag kan inte må dåligt. Samtidigt saknade jag tron på att de kan hjälpa mig överhuvudtaget. Hela mitt liv fick jag klara mig själv med mina problem. Varken pappa eller bror gjorde någon insats när jag fick anorexi för första gången och då bodde jag hemma. Vad kunde de göra när jag bodde 90 mil borta i ett annat land när de inte kunde hjälpa mig när jag fanns på plats? Vi tillbringade en vecka tillsammans på skidsemester några månader innan men jag kunde hålla masken så pass bra att pappa inte anade vad som rör sig i huvudet på mig och kommenterade inte heller min låga vikt. Han märkte inte ens att förlovningsringen på min hand är borta.

Trots att jag fick hjälp mådde jag inte bättre. Tvärtom, jag gick ännu mer ner i vikt, började skada mig själv och blev så deprimerad att min terapeut var orolig att jag skulle ta livet av mig och började diskutera inläggning. Då insåg jag att det har kommit för långt. Jag kände mig som lögnare och led av tanken att pappa inte har någon aning vad som pågår. Dock kändes det omöjligt att bara ringa och berätta. Jag var alltid rädd för pappa och jag kunde inte berätta för honom att jag mådde dåligt. Orden hade fastnat i halsen på mig. Jag valde en liten omväg och skickade sms till min bror där jag erkände att jag inte mådde så bra. Min bror blev väldigt orolig och bad om tillåtelse att meddela pappa. Jag gav upp då och blev lättad över att någon kan göra det. Jag kände att jag saknade mod till att göra det själv. Olyckligt nog var pappa på en fest den kvällen. Dock gick han undan och ringde mig direkt. När han fick veta att jag fått professionell hjälp blev han lite lättad men lovade ändå att komma så fort som möjligt för att stötta mig.

Jag blev väldigt förvånad. Det har jag inte förväntat mig. Pappa som inte fann någon tid för att hälsa på mig på drygt två år lämnar nu allting åt sidan för att komma och stötta mig. Jag kände en stor lättnad över att pappa vet, äntligen, efter alla dessa år fulla av hemligheter, men jag kände även ännu större skam över att pappa behöver lämna allt sitt arbete åt sidan för att komma och hjälpa mig. Nu i efterhand tycker jag att det är bra att jag berättade. Min pappa och min bror är de närmaste jag har och att beröva dem sanningen om mitt mående kändes inte bra samtidigt som det är väldigt betungande att bära på alla hemligheter själv. Att få veta att jag kan räkna med dem när det krisar känns skönt.

En hemlighet som kom fram tillslut

Skribent: Pia Ejeklint

 Tema: Att berätta sin hemlighet

 Redaktör: Emelie Jonsson

Skolkuratorn var den första som fick veta, därefter min samtalskontakt på BUP. Skolsköterskan brukade lägga om mina sår. Mamma och pappa fick inte veta förrän den dagen då jag tog min första överdos och de mötte upp mig på akuten där jag låg i landstingsskjortan med de korta ärmarna som blottade min såriga vänsterarm. Från och med den dagen var min hemlighet ute och med tiden spottade jag ur mig flera.

Allt det som jag ensamt gått och burit på fick nu komma ut,

 lite i taget och även om jag var livrädd så var det nog det bästa.

foto: deviantart.com

Jag ångrar inte en sekund att jag berättade, men jag ångrar att jag inte sa något tidigare

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Att berätta sin hemlighet
Redaktör: Emelie Jonsson

Det här med att berätta sin hemlighet, det man går och bär på kan vara blandade känslor för alla människor. Vissa kanske inte alls funderar så mycket utan bara säger som det är, andra kanske går och tänker och planerar länge på hur man ska lägga fram det medan någon annan kanske inte hann berätta det utan blev “påkommen” eller någon som inte har berättat alls.


Det finns så mycket tankar kring det här med att berätta eller inte berätta för sina nära hur man mår, vad det är man går och bär på. Själv är jag en av dem som gick och bar på det här väldigt länge utan att någon visste om det. Hela 6 år gick jag med allt det jag har inom mig - ingen visste förutom jag vad det var som fanns i mina tankar. Nu såhär i efterhand kan jag ångra mig lite och undra varför jag inte berättade det tidigare, för jag fick ändå bra respons. Föräldrar som är förstående och hjälper mig så gott det går, mina nära vänner som alltid stöttar och visar att de finns och försöker så gott det går att verkligen finnas där. Så varför berättade jag inte tidigare? Varför gick jag och bar på det där så länge? Jag vet svaret.. Jag ville inte lägga all denna tyngd på någon annan, ville inte såra, ville inte oroa. Jag ville heller inte visa mig i “underläge” och jag var osäker på om jag egentligen mådde dåligt “på riktigt” eller om det bara var något jag hade fått för mig. Vad skulle egentligen mina nära säga? Vad skulle hända?

foto: deviantart.com

Jag hade så många funderingar och jag gick varje dag och funderade ut hur jag skulle berätta det, för jag ville verkligen säga, ville berätta, men jag hade en spärr som jag inte kunde ta mig förbi. Kanske var det så att jag var tvungen att gå med det här ett tag för att verkligen få kraften till att berätta. För att nu för ett år sedan tog jag tag i det här. Jag fick kraft från ingenstans och bestämde mig för att nu får det vara nog. Nu berättar jag, annars kommer jag aldrig komma ur det här, jag klarar mig inte själv.



Att prata är något jag alltid har haft svårt för, men att skriva och berätta med papper och penna har alltid varit någonting jag har lätt för så därför blev det ett brev till min Mamma och Pappa. Jag skrev ett långt brev som jag sedan la ut på bordet för att det skulle läsas av dem morgonen därpå. Jag la också med Sofia Åkermans bok, för att överleva - om självskadebeteende. Det var med tunga steg jag la ut mitt brev och boken och jag hade svårt att somna, men vaknade sen på morgonen av att Mamma satt på min säng och väntade på att jag skulle vakna. Hon hade läst, hon hade tårar i ögonen, men hon förstod och sen den dagen har hon varit min stöttepelare.



Jag ångrar inte en sekund att jag berättade, men jag ångrar att jag inte sa något tidigare. För då kanske det inte hade behövt gå så här långt. Men gjort är gjort och nu siktar jag bara framåt. Jag ska klara det här, även fast det tog lite längre tid än det hade behövt göra.

Jag vågade inte drömma av rädslan att det inte skulle gå i uppfyllelse

Skribent: Anonym
Tema: Drömmar - då och nu.
 Redaktör: Linda Adolfsson

Ändå sedan jag var ett litet barn kände jag att drömmar inte var för mig. De går ju aldrig i uppfyllelse. Ingenting någonsin blev som jag ville varför ska jag drömma då? Det var min attityd ut men innerst inne drömde jag om att vara någon annan, att vara född i en annan familj där jag skulle bli sedd och där jag skulle känna mig älskad. Eftersom jag visste att det var omöjligt berättade jag aldrig om mina drömmar. Men jag kunde ligga vaken i sängen på nätterna och drömma mig bort från min familj. Jag drömde om en mamma som var frisk och som orkade vara mamma. Jag drömde om att göra mamma-dotter-grejer tillsammans med henne. Jag drömde om en pappa som såg mig och som visade lite kärlek, kramade mig någon gång, inte bara slog och uppfostrade mig. Och jag drömde om att ha någon som jag kunde prata med och som skulle förstå och trösta mig. Jag drömde om att jag var vacker och slapp mina fula glasögon som föräldrarna tvingade mig till att bära och som gjorde att barnen kunde mobba mig för det, inklusive min bror. Jag drömde om att bli accepterad för den jag var och älskad för den jag var. Jag drömde om att inte vara så ensam…

Idag är jag vuxen, min mamma lever inte men jag har några äldre väninnor som jag kan göra mamma-dotter-liknande-grejer med. Min pappa har börjat se mig och visar sin kärlek och acceptans. Han verkar till och med vara stolt över mig. Och han visade sitt stöd när han fick veta att jag var sjuk och hans ord: ”Jag miste min fru, jag vill inte mista min dotter också” gör mig både varmt om hjärtat och gråtmild. Jag kan själv köpa kläder idag och välja vad jag ska ha på mig samt välja både frisyr och glasögon själv och jag tycker inte längre att jag är ful. Men jag är fortfarande ensam ibland…

Idag drömmer jag om att ha ett eget litet hus och familj. Jag drömmer om att känna trygghet och närhet som min man kommer att ge mig. Jag drömmer om småliv som jag och min man kan skaffa och jag drömmer om att inte vara rädd för all detta… Än så länge tror jag att jag har hittat den mannen…

Jag vågar lyssna

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Drömmar - då och nu.
Redaktör: Linda Adolfsson

Jag och min väns dotter. Foto: Privat.

Det fanns en tid i mitt liv då jag slutade drömma om vad framtiden kunde ge mig. När jag sedan kastades rakt in i livet utan att kunna återvända till gränslandet bestämde jag mig för att skapa den framtid som jag ville ha. Jag ville inte längre följa andras önskningar om vad jag skulle göra med mitt liv. Jag lyssnade inåt. Det fanns så många svar att jag blev överrumplad över hur mycket livsvilja det fanns i mig. Jag började skriva ner mina mål i en lista med hundra punkter som ständigt fylls på med sådant jag vill uppleva, åstadkomma, genomföra, finnas i. Det är allt från att försonas med en ovän, besöka Paris, flyga luftballong till att åka som volontär till Afrika.

När jag läser min lista, som nu har 71 punkter, är det en som står ut mest. De som känner mig skulle gissa på att det är "ge ut en roman på förlag", men bara de allra närmsta ser glöden i mig när jag talar om drömmen att få ta hand om utsatta barn. Som familjehem, stödfamilj, jourfamilj eller permanent fosterhem. Det har ingen betydelse. Jag vill och brinner för de små liv som har blivit bemötta med våld av olika slag. Om jag så bara lyckas få en liten flicka eller pojke att förstå att de är älskade så har jag fullkomnat min dröm och detta barns dröm.

Självklart finns det hinder för den drömmen. Stora hinder. Som att jag inte vill ha egna barn. Jag har aldrig känt det behovet. Jag vill hellre ge mitt hem och min omsorg till ett barn som inte vet att den har rätt till trygghet och kärlek. Ett barn som blivit försakat det mest grundläggande i livet. Jag har inget behov av att föda ett barn till världen. Jag kan inte det när jag ser hur många som far illa. Men tyvärr placeras utsatta barn oftast hos personer som redan har egna barn. Det är meriterande. Jag behöver också finna en livskamrat som inte vill ha egna barn och delar min dröm om att ta hand om utsatta barn. En stabil människa med ett stort hjärta. Jag önskar att jag kunde visa upp elden i mig som talar om hur mycket jag vill det här. Jag önskar att det var nog.

Det största hindret är kanske ändå min historia av psykisk ohälsa och känslomässig instabilitet. Min historia av att själv ha varit placerad i familjehem och på behandlingshem. För mig talar det snarare för min förmåga att se barn och vara en trygg vuxen. Tyvärr ses det inte med sådana ögon från socialtjänstens sida. De behöver vara kritiska när de placerar barn. Jag behöver friheten i mina drömmar. För att förverkliga min dröm behöver jag få bekräftat att jag inte är mitt förflutna. Att drömmarna har möjligheter nu som de inte hade i det sjuka. Jag har omvandlat all den energin till kärlek och drivkraft. Till mod.

Jag har många vänner som är unga föräldrar och när jag får leka och mysa med dessa små känner jag mig hel. Barn kommer till mig naturligt. I en grupp av vuxna är det min famn de fastnar i, mitt namn som ropas. Jag kan inte släppa den fullkomligheten. Den drömmen är vad jag vill med mitt liv. Hur många av de hundra saker jag drömmer om som besannas så skulle ingenting vara komplett om jag inte fick den chansen. Chansen att lära ett otryggt barn att lita på en vuxen. Chansen att visa att det finns kärlek. Jag vill hjälpa en liten rädd individ att se sin väg, sina möjligheter och bygga upp mod nog för detta barn att växa in i sin framtid.

Det kommer att finnas en väg. Jag har varit det barnet som ingen såg. Jag har kämpat mig tillbaka. Jag har mött så många vackra människor på min resa. De har stärkt mig. De är förebilder. De har hjälpt mig att se att det är det här jag är menad för. Jag vågar lyssna. Jag vågar höra dessa svikna barns berättelser.

Jag är inte menad att vara mamma. Jag är menad att vara en trygg vuxen. En famn dit barn som behöver någon alltid är välkomna. Min kärlek väntar på dem när den tiden kommer. Det finns inga fördomar som kan hindra det. Jag kommer att hitta lösningar. Jag är skyldig barnen det. Jag är skyldig mig själv det.

Prinsessdrömmar och en dröm framme vid altaret

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Drömmar - då och nu.
Redaktör: Linda Adolfsson

Foto: Privat

Jag har sedan jag var liten varit en riktig tjejtjej. Alltid haft klänningar, rosa kläder och gillat allt som är lite “gulligull”. När jag var liten hade jag en dröm som de flesta tjejer säkert har haft - att bli en prinsessa. Alltid när någon frågade mig vad jag ville bli när jag var stor var svaret alltid självklart: Prinsessa! Min garderob var full av tiaror, klänningar och fina skor. Nu ser min garderob nästan likadan ut, men inga tiaror, men garderoben är full med klänningar och skor. Min dröm att bli en prinsessa kanske inte gick i uppfyllelse, men jag är och har alltid varit min mammas prinsessa. Jag är den enda tjejen i familjen och därför har nog min mamma alltid tyckt det varit roligt att köpa klänningar och rosa kläder sedan jag var en liten bebis. Det sitter nog i fortfarande, för min favoritfärg är rosa och det slår aldrig fel att jag alltid kommer hem med en klänning när jag varit på stan, helst i rosa toner.

Prinsessdrömmarna var ju ganska orealistiska, vilket jag kom på när jag började bli lite äldre. Men en annan dröm som går ihop med min dröm om att bli prinsessa är att skaffa familj. Gifta mig med min drömprins och skaffa barn, det har faktiskt också varit en dröm sedan jag var liten. Jag har så länge jag kan minnas suttit och kollat i tidningar, på internet osv. efter fina bröllopsklänningar, planerat min bröllopsfest, hur dukningen ska se ut och jag har verkligen en prinsessliknande dröm i mitt bröllopstänkande.

Att gifta mig och skaffa barn är verkligen min högsta dröm här i livet. Vissa av mina kompisar drömmer om en karriär inom ett framgångsrikt arbete och familjetankarna läggs åt sidan. Men för mig är familjen det viktigaste i mitt liv och jag längtar verkligen efter att en dag få vara prinsessan - för en dag! Att stå där i en vit vacker klänning, gå fram till altaret med min drömprins och två eller tre små barn gåendes framför oss. Min dröm står kvar och jag längtar efter att få hitta den rätta. Min prins som vill dela min dröm om framtiden.

Barndomsdrömmar och framtidsdrömmar

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Drömmar - då och nu.
Redaktör: Linda Adolfsson

Som barn drömde jag om musiken. Jag älskade att stå i centrum av människors uppmärksamhet och jag ordnade framträdanden där jag sjöng för familj och släkt. Min mormor var själv sångerska och jag minns att vi ofta sjöng tillsammans. Jag drömde om att få stå på scen inför tusentals människor som lyssnade till min röst. Jag älskade att klä upp mig i vackra klänningar och göra mig vacker. Jag valde också musiklinje på gymnasiet, men timingen var dålig. Jag var sjuk och hade inget motstånd att komma med i den konkurrens som rådde mellan oss sångerskor. Jag såg min dröm förfalla. Flickdrömmen.
Men det kom nya drömmar. Jag växte och började se att det fanns andra människor som behövde uppmärksamheten som jag eftersträvade. Mina drömmar började mer och mer formas kring mitt livssyfte, meningen med min plats på jorden. Det ska jag berätta om senare den här veckan.

Vad drömde du om som barn? Hur tänkte du att ditt vuxna liv skulle se ut? Vad ville du göra? Vilka platser ville du se, vilka människor ville du möta? Hur såg din drömfamilj ut?

Hur blev livet med tiden? När du var tonåring, vad längtade du efter i livet? Vilka ljus från dina drömmar har fört dig vidare? Vad brinner du för idag? Har någon av dina barndomsdrömmar slagit in eller arbetar du för att de ska det? Vad vill du göra om tio, tjugo, trettio år? Vad vill du ha upplevt när du ser tillbaka på ditt liv på ålderns höst?

Kom ihåg att inga drömmar är orealistiska.
Det är bara du som sätter dina gränser för vad som är möjligt.

När det inte alltid är lätt att vara lillasyster

Skribent: anonym
 Tema: Syskon
 Redaktör: Emelie Jonsson

Jag avslutar veckans tema med en text jag fick in här om dagen, tyvärr av dålig planering av mig så blir det alltså två inlägg den här dagen. Men jag ville inte missa att lägga ut den här texten eftersom jag blev så berörd av det jag läste.


Det finns ett band syskon emellan som är väldigt svårt att bryta. Jag är lillasyster till min bror som är knappt 1,5 år äldre än mig men det var alltid jag som tog (fick ta) ansvaret och som var den förnuftigare, den som man litade på, räknade med och den som aldrig svek. Min bror och jag är uppvuxna rätt så tätt ihop, vi bråkade och slogs som syskon gör, vi hittade på bus tillsammans och vi lekte tillsammans. Min bror försvarade mig för andra men… slog mig själv när han tyckte att jag förtjänade det.


Jag fann aldrig några fördelar med att vara lillasyster. Av någon anledning var föräldrarna alltid strängare mot mig än mot min storebror. Var det någon som var skyldig för att vi bråkade var det alltid jag i mina föräldrars ögon. Och det var nästan alltid jag som både fick skulden och stryk när min bror och jag hittade på något dumt.
Jag älskar min bror över allt på denna jord och känner att jag hade dött själv om något hände honom. Förutom honom, min kusin och min pappa har jag ingen som ligger mig så nära om hjärtat (när det gäller familjen), de är min lilla familj som jag har kvar och som jag saknar nu när vi bor så långt ifrån varandra och träffas så sällan.


Min bror och jag har aldrig varit så nära varandra att man berättar alla sina hemligheter för varandra men vi närmade oss varandra när min mamma dog för nästan exakt 9 år sedan. Det fanns inte i min värld att flytta ifrån min pappa och inte få flytta ihop med min bror och hans flickvän när jag skulle flytta till en annan stad för att plugga. Tanken att jag skulle bo ifrån både min pappa och min bror när jag precis mist mamma var så skrämmande att jag inte ens vågade tänka den och gjorde allt för att inte bli separerad från min bror. Jag led ändå oerhört av att få behöva lämna pappa så snabbt efter att mamma lämnade oss men tanken att ha min bror i rummet bredvid var lite tröstande.

Än idag har jag väldigt svårt att se min bror ledsen och jag skulle försvara honom till min sista bloddroppe om det behövdes. Gråter han gråter jag, det går inte annars. Så är det även för min bror, gråter jag har han svårt att hålla tårarna tillbaka. Blir han illa behandlat eller bemöt eller misslyckas han mår jag väldigt dåligt.

Allt detta kan låta märkligt för den som vet vad som hände mellan mig och min bror. Att han är förövare som det heter och som jag inte vill kalla honom för. Att han bidragit till att jag fick anorexi, att jag hatar min kropp (mina bröst i synnerhet) och mens och allt som har överhuvudtaget med kvinnlighet att göra. Jag var bara 10 år gammal när han våldtog min för första och sista gången men övergreppen pågick flera år till på ett eller annat sätt.


Det var jag som var lillasyster, den som skulle tas om hand, inte utnyttjas sitt ovetande. Det är han som är äldre och han borde ha vetat bättre…


Det sjuka i det hela är att jag tar skulden på mig för att min kropp blev kvinnlig så himla tidigt, att mina bröst började växa när jag bara var 8 år och att det lockade min bror till att göra saker med mig som inte ska göras mellan ett syskon

En storasysters tankar

Skribent: Pia Ejeklint

 Tema: Syskon

 Redaktör: Emelie Jonsson

Det måste ha varit svårt när jag blev sjuk. Både för lillebror och lillasyster. Jag vet inte för jag pratade aldrig med dem om min sjukdom, om det jag mådde dåligt över. Mamma fanns som medlare och mina syskon fick en inblick i mitt sjuka liv genom henne.

Jag minns att vi gradvis gled ifrån varandra och jag var rädd att jag hade förlorat dem föralltid. Jag minns att syster inte ville hälsa på mig på psyk, hon ville inte se mig där, se mig sjuk. Mamma berättade att lillebror gråtit framför TV:n när Oprah Winfrey haft tjejer med självskadebeteende som gäster. Stackars lillebror, cirka 13 år då och med äldsta storasyster frånvarande, inlagd, sjuk.


Jag fick höra genom mamma hur jobbigt de båda tyckte att det var då jag skadade mig hemma och jag har fortfarande, och kommer alltid att ha, dåligt samvete för den gången som syster fick ta hand om mig och mina färska sår i väntan på ambulansen, eftersom att ingen annan var hemma och jag glömmer aldrig då hon för första gången såg mig påverkad av en tablettintox. Lillasyster, endast 15 år då. Men någonting gott har kommit hur det hela, någonstans har det nog haft en mening, jag vill tro på det iallafall.

foto: privat

Idag har vi en bättre kontakt och relation än innan jag blev sjuk. Vi pratar inte om det sjuka men undviker det inte heller. Idag står vi varandra närmare än någonsin och vi kan skratta, gråta och leva tillsammans. Utan dem vore jag inte mycket. Jag älskar dem!

Min roll i familjen är att vara lillasyster

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Syskon
 Redaktör: Emelie Jonsson

Syskon är något speciellt, jag undrar hur mitt liv skulle se ut som ensambarn. Jag kan inte ens föreställa mig det livet. Ingen att bråka med, ingen att skylla på, ingen att retas med och ingen att likna sig med.



Jag är yngst i syskonskaran, har två äldre syskon. Två bröder som är fem och sju år äldre än mig. En “mini” sladdis kan man kanske säga. Det finns vissa fördelar med att vara yngst, i alla fall när vi var små. Jag kunde skylla ifrån mig och det var inte jag som fick skäll även fast det var jag som hade gjort något dumt. Och jag är för alltid familjens lilla gullegris enligt min yngsta storebror som är mellanbarnet. Tydligen den tuffaste sitsen att vara i enligt honom. Jag ska citera vad han sa när han var cirka 12 år. “ Vi är tre barn i familjen, först kommer M, den äldsta och familjens hopp, Emelie är yngst och är för alltid familjens lilla gullgris och sen kommer jag, F. Den där sliskiga mitt i mellan.

foto: privat

Även fast det skiljer några år mellan oss syskon så har jag många minnen med mina syskon. Men ett minne som jag aldrig kommer att glömma det var en julafton när jag var ca 7 år. Jag och min yngsta storebror vaknade tidigt och smög ner tyst till vardagsrummet där julgranen stod, satte oss med stora glittrande ögon och kollade på alla julklappar som låg där, fint inslagna med juletiketter på där det stod vems paket som var vems. Vi räknade våra paket och var nyfikna över vad som gömde sig under granen egentligen. Kanske inte låter som något stort att minnas, men det är den där mysiga stunden som värmer hela mig när jag tänker tillbaka på den tiden.

Det fanns ju också tider då vi bråkade, men vilka syskon bråkar inte egentligen? Det hör nog till när man är syskon att man tjafsar om allt och inget. Men det lugnar ofta ner sig och det slutar med att man blir vänner igen.


Det var en tid under tonårsperioden då jag mest störde mig på mina bröder, men nu när vi alla tre är vuxna och mina bröder har egna familjer så har vi blivit mer och mer lika varandra och jag kan prata med mina syskon om det mesta.


Jag är glad att jag har mina bröder, utan dem vet jag inte hur jag hade blivit som person. Med syskon lär man sig mycket och man lär sig av varandra, både bra och dåligt vill säga, men jag och mina syskon är ett bra team och jag älskar de över hela mitt hjärta. Men jag slutar nog aldrig att drömma om en syster - men nu när jag har min brorsdotter får jag helt enkelt ha henne som min lillasyster.

Det starka systerhjärtat

Skribent: Linda Adolfsson
 Tema: Syskon
 Redaktör: Emelie Jonsson

Jag minns känslan av att se de små krabaterna för första gången. Lyckan var total. Jag var 4 år och strålade av glädje över de nyfödda tvillingbröderna. Jag var så lycklig att jag inte kunde sitta still. Jag ville berätta för alla hur stolt jag var över att ha blivit storasyster.


När jag för första gången höll de små liven i min famn tänkte jag att jag aldrig skulle låta någon göra dem illa. Jag skulle vaka över dem och skydda dem.

foto: privat

Många gånger under barndomen var vi så osams att vi bara slogs utan att tänka på konsekvenserna. I perioder hade jag ständiga blåmärken efter våra slagsmål. Idag är jag tacksam för att vi kunde avreagera oss på varandra ibland. Att jag fick syskon att leka med. Mest är jag så tacksam att vi fick starka band redan då. När vi gaddade ihop oss var vi oslagbara. Vi visste var vi hade varandra. Vi kände varandras gränser och trots att vi testade dem ibland så trädde vi aldrig över och gjorde varandra illa. Det fanns en stor kärlek och trygghet mellan oss. Jag minns många kvällar då jag har suttit med en bror på vardera sida om mig och läst en bok för dem. Jag minns vattenkrig och våra fredagskvällar i TV-soffan. Jag minns tryggheten jag försökte förmedla till dem och hur de alltid överröste mig med kärlek.


När jag insjuknade gled vi ifrån varandra. Jag kände en oerhörd sorg över det. En sorg för att jag missade tiden med dem. En sorg för att jag inte kunde skydda dem på samma sätt. Jag såg att de led av att jag var sjuk. Jag visste inte hur jag skulle kunna skydda dem mot min sjukdom.

När jag sedan hamnade på behandlingshem tyckte mina föräldrar att det var bäst att jag inte hade kontakt med mina bröder. Jag var för sjuk. Jag accepterade det trots att mitt största hopp föll samman av det. Jag hade alltid tidigare kunnat kämpa för mina bröders skull. Nu tvingades jag kämpa för mig.

Jag hade en bild av dem i min dagbok. Den tittade jag på flera gånger om dagen. Var så rädd för att jag aldrig skulle få vara delaktig i deras liv igen. Jag grät och grät. Saknaden högg som knivar i mitt bröst tills jag var alldeles söndertrasad. Jag stängde av min saknad. Det gjorde för ont.

När jag återvände till min hemstad och började få kontakt med min familj igen kändes de alla som främlingar. Mina bröder gick ut högstadiet och de var så annorlunda. De ville inte slåss längre. De lekte inte med lego. De spelade WoW och kunde kemiska formler utantill. Jag hade varit ifrån dem i två år och det var som om en hel livstid hade passerat och vänt upp och ner på hela världen. Jag blev sjukare igen. Visste inte vart jag skulle gripa tag i den främmande världen.

Den vintern gick vår mamma bort. När jag på begravningen hörde mina bröders avgrundsdjupa hulkningar höll jag deras händer hårt. Mitt systerhjärta brast i vetskapen om att de skulle få gå in i en vuxenvärld utan sin mamma.


Jag bestämde mig för att inte ge upp. Jag skulle vinna dem tillbaka. Jag skulle vinna deras förtroende. Jag skulle hitta våra syskonband igen. Bygga upp dem. Starkare och starkare. Det spelade ingen roll hur lång tid det skulle ta. Jag älskade dem fortfarande så oerhört och ville finnas där. Jag behövde dem i mitt liv.


Det har gått två och ett halvt år sedan den dagen. Jag har gjort allt jag har kunnat för att de ska förstå att jag finns där för dem. Jag har träffat dem mer och mer regelbundet. Byggt upp nya vuxna relationer. Våra band är starkare än någonsin. I juni tog de studenten och mina tårkanaler sprängdes av stolthet. De är det vackraste jag vet. Det dyrbaraste i mitt liv. Tryggheten jag känner med dem är total. Vi har en mer balanserad relation idag. Jag behöver inte vara storasyster längre. Jag kan vara en vän. Jag kan inte med ord beskriva tacksamheten över mina numer vuxna småbröder.

För ett tag sen skrev jag på msn till en av dem:
- Du vet att jag finns här. Alltid. Tvivla aldrig på det.

- Det är lugnt. Tro mig, jag VET!


Tryggheten försvann aldrig. Den behövde bara formas om för att passa våra vuxna liv. De är min ständiga glädje, mitt hopp och de visar mig livets storhet.

Tema: Syskon

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Syskon
 Redaktör: Emelie Jonsson

Jag tänkte denna veckan ha temat syskon. Ni kanske undrar varför jag valde just detta temat?
Förra veckan satt jag och funderade lite på vilket tema jag skulle ha och jag satt länge och tänkte, men så kom jag och tänka på mina två äldre bröder och då bestämde jag mig för att ha ett tema där vi kan skriva om våra syskon.

Det kan handla om att hylla sina syskon - kanske har just ditt / dina syskon gjort något bra för dig eller någon annan? Du kanske har ett speciellt syskonband som du vill berätta om? Vad betyder det för dig att ha syskon? Eller det kanske är så att du inte har ett syskon men alltid drömt om det?

Skriv och dela gärna med dig av dina tankar kring ämnet syskon - allt är välkommet!

Just nu har jag inte fått in några bidrag för denna veckan, men senare i veckan kommer jag att skriva om mina två storebröder och vad det betyder för mig att ha syskon.

Frysta vindruvor!

Skribent: Louise Larsson
Tema: Mat för att må bra
Redaktör: Amanda Duregård

Foto: http://freecove.com/wallpaper-full.php?id=425

En av mina sommarfavoriter är frysta vindruvor, enkelt och löjligt gott. Och dessutom svalkande en varm sommardag!

Tag bara dina favoritdruvor (röda eller gröna spelar ingen roll, bara de är kärnfria = lättare att äta sedan), sköjl, plocka av dem från klasen, stoppa dem i en burk med lock, och skjuts in i frysen i några timmar!
Man kan lätt förbereda flera små burkar och ha i frysen, ifall det skulle kurra i mellanmålsmagen. :)