Visar inlägg med etikett Lisa Isaksson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lisa Isaksson. Visa alla inlägg

söndag 28 mars 2010

Den sköna förvirringen


Tema: Att vara i förvirringen
Skribent och redaktör: Lisa Isaksson

Kan förvirring verkligen vara skönt? Numera vill jag svara ett mycket bestämt och glatt Ja! på det. Faktum är att jag lever i ett tillstånd av nästan ständig förvirring, åtminstone på något plan. Mitt friska liv innehåller så mycket, är så brett, jämfört med åren bakom den mörka spegeln där tillvaron var extremt reducerad, att det är omöjligt att ha koll på allt. Och då blir det alltid lite förvirrat någonstans. Dessutom älskar jag att ständigt utvecklas, lära mig nytt, vidga mina vyer, växa som människa, utmana mig själv och det jag håller för sant, och när man gör det finns det alltid några frågetecken som väntar på att rätas ut, några frågor som ännu inte har fått svar. Jag trivs med att ha det så!

Utvecklingen kommer ur förvirring, det är där vi hittar nya svar, lär oss nya saker om både oss själva och världen. Men förvirring har en annan positiv effekt också: den utvecklar hjärnan!

Låter det märkligt? Det är egentligen mycket enkelt. Synapserna i hjärnan, signalerna mellan nervcellerna, bildar vad vi kan kalla för tankebanor när vi tänker samma tanke många gånger. Det blir som en motorväg, där överföringen mellan cellerna går snabbt och lätt. Men inte är det särskilt utvecklande. Varje hjärncell kan ju koppla upp sig mot en massa andra celler, åt en massa olika håll; är det inte synd att då bara låta den göra samma sak varje gång?

Säg att en tanke färdas på den där motorvägen i hjärnan, samma väg som så många gånger förut. Men plötsligt finns där ett väghinder, eller så delar sig vägen. Så har den inte gjort förut. Något har gett din tanke en impuls som förändrar den. Hur ska du tänka nu? Ett ögonblicks förvirring. Sedan vänder tanken in på ett nytt spår, lite vid sidan av det gamla vanliga. Du trampar en ny liten stig bland hjärnans synapser. Nästa gång du kommer till vägskälet har du två vägar att välja mellan, och förvirringen är mindre. Du har utvecklat just den här tankebanan till två banor, och ju fler gånger du slår in på väg nummer 2, desto bredare och snabbare blir den. Sedan kanske du väljer att skapa ytterligare en alternativ tankeväg, och ytterligare en, och ytterligare än. Din hjärna utvecklas och du får fler ursnabba alternativa tankevägar där det från början bara fanns en. Och det finns i stort sett inga gränser för hur många olika vägar dina tankar kan skapa. Utvecklingsmöjligheterna är alltså i stort sett oändliga.

Men varje ny impuls ger upphov till en stunds förvirring, och i den förvirringen ges du utvecklingsmöjligheter. Det är enklare att göra som du alltid gjort, att följa den där tankemotorvägen, men hur spännande är det? Utmana och bejaka förvirringen i stället - den visar att din hjärnas aktivitet växer och att du utvecklas.

Jag älskar att utvecklas och njuter av utmaningen i att inte veta allt. Just därför njuter av av den sköna förvirringen!

Den skrämmande förvirringen


Tema: Att våga vara i förvirringen
Skribent och redaktör: Lisa Isaksson

Under mina år på andra sidan om den där mörka spegeln var det jätteviktigt för mig att ha koll på tillvaron. Från början var det till och med kontroll jag kände att jag behövde, men det insåg jag under årens lopp var lite omöjligt att ha. Att kontrollera något innebär ju att man kan styra över det, och så allsmäktig blir man inte ens av en ätstörning. Men koll kunde jag försöka ha, och i en tillvaro som hela tiden balanserade på gränsen till kaos var denna koll otroligt viktig. Det var som mitt sätt att hålla ihop mig, och därmed tillvaron. Till min koll hörde bland annat att veta vem jag var, veta vad jag skulle göra i olika situationer och att ha svar.

I en sådan situation, där koll är absolut avgörande, blir förvirring givetvis oerhört skrämmande. Förvirring innebär ju att man inte vet, inte har svaret. Men samtidigt kan man inte förändra särskilt mycket utan att gå igenom åtminstone en stunds förvirring. Så fort vi utsätter oss för att göra något på ett nytt sätt blir det ett ögonblicks förvirring tills vi hittar lösningen eller svaret på hur vi ska göra.

Sett ur det här ljuset är det inte konstigt att steget bort från självsvält och självdestruktivitet var förknippad med ett rejält motstånd och stort obehag mot att inte i förväg ha svaren. För det första visste jag inte ens om det gick att bli fri(sk), för livet har inte något facit som jag kan bläddra fram till och i förväg se svaret, och den här processen handlar om att våga tro på och kämpa för något utan garantier; om att själv skapa ett mål och se till att jag når det. Men frågetecknen var fler än så: Vem var jag som fri(sk)? Vem skulle jag vara? Vad skulle jag göra då, i stället för alla de där destruktiva sakerna? Vad ville jag med livet när mål och mening inte längre handlade om saker som gick att mäta eller väga eller om att förinta mig själv?

Förvirringen var till en början total. Plötsligt tvingades jag att ifrågasätta mig själv och allt det jag hade trott var jag. Efter att ha vuxit upp i en ätstörning och i ett självdestruktivt tänkande kunde jag till en början inte se vad som var jag, min egen personlighet, och vad som var den där ätstörda, utslätade, platta identiteten som är en mycket dålig ersättning för en äkta personlighet. Jag hade helt enkelt tappat bort väldigt mycket av mig själv genom att inte bejaka den som var jag. Och även om jag kände efter och tänkte efter och rannsakade mina känslor och tankar efter det som "kändes sant", så tog det tid. Jag är inte tålmodig och var därför jättefrustrerad över att inte direkt hitta svaren.

När jag vågade stanna upp och stå kvar i skogen av frågetecken, acceptera att det är så det är och måste vara här och nu för att jag ska kunna skapa mig ett nytt, friskt liv med en frisk identitet, i stället för att uppleva frågetecknen som hot, så kunde jag ett efter ett räta ut dem. Svaren dök faktiskt upp, jag hade faktiskt en egen personlighet och identitet som nog alltid hade funnits där innerst inne, och det gick riktigt bra att leva utan att ha totalkoll över tillvaron.

Det bästa rådet jag kan ge till dig som står inför det här vägvalet och tycker att ovissheten och förvirringen skrämmer är att ge dig tid. Inget sker över en natt, men det innebär inte att det inte går. I stället för att låta dig skrämmas av alla frågetecken, fundera över vart du vill komma och hur du vill känna när du når dit. Ge dig själv en känslobild av det där målet du har, slut ögonen och verkligen bada i den känslan. Kom sedan ihåg den, så att du kan gå tillbaka till den när rädslan över ovissheten och förvirringen slår till. För i den där känslan av att vara vid målet finns säkert många fler av de där svaren som just nu kan verka helt omöjliga att hitta. Våga tro på att du också kan göra frågetecken till utropstecken!

tisdag 23 mars 2010

Förvirrad till tusen

Skribent: JozzAn
Tema: Att vara i förvirringen
Redaktör: Lisa Isaksson


Förvirrad till tusen

När jag gick i mellanstadiet fick jag alltid höra hur dålig jag var på olika saker. Jag var dålig på att göra mina läxor, matte var jag helt värdelös i och engelskan hängde jag inte med i. I var enda ämne som man hade då låg jag efter i. Min lärare var totalt ointresserad om hur jag mådde och hur jag hade det hemma och så vidare. Det var mer eller mindre kaos hemma. Min morfar hade dött på våren då jag gick i trean. När jag började fyran blev min mamma sjukskriven. Nu vet jag inte exakt när saker och ting hände men; min pappa blev arbetslös och min storebror flyttade hemifrån. Detta påverkade mig väldigt mycket, jag blev inte sedd hemma, det var ingen som frågade hur jag mådde. I skolan fick jag höra hur dålig jag var, inte konstigt att det blev min verklighet. Än idag påverkas jag av det som hände då. Jag tror inte på mig själv och jag är helt urusel i skolan, eller?

Det är här min förvirring kommer! Ända fram till i slutet av höstterminen förra året var jag totalt värdelös på matte. Jag kämpade på med matte B, jag höll på med kapitel 1, ekvationer, i 10 veckor. Efter det så lossnade något. Jag förstod plötsligt vad jag höll på med. Sakta men säkert började jag tycka att det var kul. Efter ett VG på ekvationer var min energi slut och jag gav mer eller mindre upp matten. Nu på vårterminen har jag fått en ny mattelärare (hon kom tillbaka från sin mammaledighet) och jag börjar tycka att det är roligt med matten. Jag längtar till mattelektionerna! Rent allmänt så flyter skolan på. Jag och min mentor lägger upp en plan så jag kan beta av mina rester som jag har i svenskan. Ett högt berg blir nästan ett minne blott! Jag får VG på nästa matteprov. Men jag blev inte glad. Jag hade gått runt och oroat mig för resultatet på det där matteprovet, när jag väl fick det och det visade sig vara ett vg som jag ville ha blev jag ledsen. Jag har gått runt och letat efter ett tillfälle att misslyckas. Det kan inte vara sant att allt fungerar, jag är ju helt värdelös på matte!! Det har jag fått höra så länge. Lika dant är det med inlämningsarbeten. Jag har aldrig kunnat göra dem förut, det har bara låst sig. Visserligen har jag fått mycket hjälp och stöd när jag fastnat för att lärarna vill att jag ska klara det. Jag är så ovan vid att lärarna vill mitt bästa och vissa av dem är beredda att ge allt för att jag ska klara av skolan, kunna få ut mitt slutbetyg.

Sedan jag började ettan när jag var sju år har jag hatat skolan. Jag har vantrivts och velat bli jättesjuk så jag skulle slippa den. Nu trivs jag i skolan, ja, jag till och med känner mig trygg där. Vissa dagar vill jag inte gå hem därifrån för att det är så tryggt. Jag förstår inte vad det är som har hänt. Att helt plötsligt börja tycka om skolan är för mig helt otänkbart, det måste vara fel på mig. Jag har en superbra mentor som stöttar mig hela tiden. Min mattelärare är även hon ett enormt stöd. I torsdags mådde jag så dåligt på grund av matten. När jag visade henne vad jag hade skrivit ner under lektionen blev hon inte arg på mig. Hon blev arg på de tankar som gör att jag inte kan få in att jag kan matte. Samtidigt så säger hon att hon inte tänker ge upp. Hon kommer att fortsätta kämpa för att få mitt tankemönster att ändra sig. Det får ta tid och det känns så otroligt skönt!

Det är så många dubbla känslor i mig. En del av mig vill tillbaka till allt mörker för att jag vet hur det livet fungerar. Visst, jag mådde inte bra men jag kunde hantera det livet, jag visste vad som väntade runt hörnet. Nu vet jag inte alls vad som kommer att hända. Depressionen börjar känna sig hotad och jag är räddare än någonsin. Rädd och förvirrad över vad det är som händer med mig. Går jag åt rätt håll nu eller kommer även denna väg att leda mig tillbaka till mörkret? Det finns även en del av mig som fått smaka på lyckan och som inte får nog av den. En del av mig som vill vara lycklig hela tiden och aldrig känna sig ledsen och deppig igen. Jag vet att en "frisk" människa måste känna både glädje och sorg, lycka och olycka. Jag vet att jag måste tillåta mig att känna mig ledsen utan att det betyder att jag är nere på botten igen. Men sedan finns den där delen av mig som kallas känslor. Den känner kaos! Jag känner inte igen mina känslor alls. Men jag ska försöka se detta positivt, att depressionen håller på att utrotas. Kanske, kanske vågar jag hoppas på att detta är vändningen. Trots att allt jag känner är kaos och förvirring så kanske detta är den gången det faktiskt vänder. Vem vet?
//
JozzAn

måndag 22 mars 2010

Att våga vara i förvirringen


Tema: Att våga vara i förvirringen
Skribent och redaktör: Lisa Isaksson

Förvirring. Ett tillstånd utan svar, utan vetande. Ett tillfälle av väntan, osäkerhet, utan koll. För många av oss obehagligt.

Veckans tema handlar om förvirring, av olika slag. Det kan handla om att stå vid ett vägskäl där du inte vet vad någon av vägarna kommer att innebära, eller vart de leder mer än bort härifrån; det kan vara i glappet mellan att släppa en gammal identitet som du har vuxit ur och att bygga upp en identitet som den du är här och nu; när du tar de första stegen i att förändra ditt tänkande genom att byta gamla destruktiva tankar mot nya, positiva, konstruktiva, livsbejakande, DU-bejakande.

Det handlar om positiva förändringar, men de innebär förvirring. Ja, de måste till och med innebära förvirring. För hur skulle vi kunna hitta de nya svaren och de nya vägarna om vi inte utsatte oss för förvirringen som uppstår när vi lämnar det invanda?

Imorgon berättar JozzAn om den förvirring hon lever i just nu, och senare i veckan kommer jag att dela med mig lite av min resa genom förvirringen i att lämna ett liv av självdestruktivitet och skapa en frisk identitet, och avslutar med att berätta om förvirringens positiva effekter. Kanske kan vi alla omvärdera förvirringen så att vi vågar vara i den.

fredag 26 februari 2010

Tema: Tanke, känsla, handling - Från insikt till förändring


Tema: Tanke, känsla, handling
Redaktör och skribent: Lisa Isaksson

Från insikt till förändring

Insikter är bra, de ger oss aha-upplevelser, det där ögonblicket av klarhet då vi förstår. Ofta är insikten det första steget mot en riktig förändring, till skillnad från den där halvhjärtade förändringen vi "försökt" oss på för andras skull. Hur mycket motivation har man att förändra om man inte förstår varför man ska förändra något? Det är först med insikten som medvetenheten kommer, den djupare medvetenheten som man inte bara förstår, utan faktiskt känner.

Men en insikt ger ingen förändring, lika lite som en svala ger en sommar. Det räcker inte att förstå, det kan aldrig stanna i tanken. För att få en förändring måste vi göra en förändring. Precis så enkelt, och precis så svårt, är det. Jag tror att många har varit som jag: jag fick insikt på insikt, förstod på ett plan vad jag gjorde mot oss själva, att det inte var hållbart och att jag (jag - inte någon annan!) behövde göra något åt det, men utan att riktigt förstå att jag också måste göra något för att förändra det. Det händer inte av sig självt, insikten innebär inte att någon viftat med ett magiskt trollspö och så vips är motivationen på plats och alla tankar och beteenden förändrade. Ack nej, så lätt är det inte.

Att förändra är en process i flera steg, där det första är insikten och medvetenheten. Känslan för vad som faktiskt är sant, hur det faktiskt ligger till. Därefter kommer tanken på förändringen, på det som behöver göras. Fortfarande händer inte så mycket, även om tankarna förändras. Men en tankeförändring ändrar inte på så värst mycket om beteendena är kvar. Om jag fortsätter svälta eller hetsäta eller skada mig så spelar det inte så stor roll vad som rör sig i tankarna, för de destruktiva beteendena fortsätter. Så det viktiga steget är från en förändring i tanken till en förändring i handling. Det är först när jag gör det som jag kan.

Insikten är det första steget - en medvetenhet som är mer känsla än tanke men samtidigt både känsla och tanke. Den väcker tankar och du påbörjar förändringsarbetet i tanken. Men den riktiga förändringen sker när beteendena ändras, med den aktiva handlingen. Den tar tid, den får ta tid, för det handlar om att bryta (o)vanor och lära in nya mönster, först i beteenden och därefter förändra de tankemönstren som finns kvar när beteendena är förändrade. De är inte lika lätta att ändra på, för beteenden är konkreta handlingar medan tankar kan vara mycket mer diffusa.

Det är inte lätt, men det går. Från insikt till tanke till handling, och hela vägen ut...

onsdag 27 januari 2010

Tema: Tanke, känsla, handling - Om insikter



Tema: Tanke, känsla, handling

Redaktör och skribent: Lisa Isaksson


Från Norstedts stora svenska ordbok:
insikt subst. ~en ~er
• uppnådd (djupare) förståelse av underliggande orsaker, samband e.d.; vanl. grundad på medvetet tankearbete
Under mina år med ätstörningar, självskadebeteenden, ångest och depression hände det många gånger att jag gick in i en offerroll och kände stor hopplöshet inför en situation som jag upplevde att jag inte hade kontroll över, och inte visste hur jag skulle förändra. Blotta tanken på förändring gav ju ångest trots att jag verkligen inte ville ha det som jag hade det. Stundtals hade jag glimtar av förståelse om att jag visst kan ta kontroll över situationen och förändra den om jag vill, men det var lättare att gömma mig bakom "jag kan inte" än att göra något åt det. För om jag verkligen kunde göra något åt det så hade jag väl redan gjort det, eller hur? Nja. Tröghet är en stark kraft och förändring därför svårt.

Men så småningom blev den där förståelsen starkare och det blev allt svårare att gömma mig bakom offerrollen, för jag kunde inte riktigt tro på den längre. Om mina beteenden var saker som jag gjorde, så måste det ju vara upp till mig att förändra dem - hur svårt eller lätt det än må vara. Det var faktiskt jag som svalt, kompenserade, skadade mig, gjorde alla de där destruktiva sakerna. Det var jag som valde. Någonstans där insåg jag att jag hade ett val, att jag kunde vara destruktiv eller inte. Det var en stor insikt. Och precis som definitionen ovan var det en djupare förståelse, en riktig aha-upplevelse av hur det ligger till.

Insikten väckte nya funderingar som jag försiktigt började smaka på, och som ledde fram till en ny medvetenhet om vad jag faktiskt kan åstadkomma i mitt liv. Det gick inte direkt, för även tankar är väldigt invanda och det kräver ett medvetet arbete att förändra dem; en insikt leder inte automatiskt till en förändring, men den öppnar dörren för en.

Som jag upplevt det är en insikt ett slags uppvaknande, när flera förståelsebitar sätts ihop och visar en större bild, en djupare förklaring av samband, orsaker och verkan. Det är både tanke och känsla; hjärna och hjärta. Ett ögonblicks total klarhet. Fröet till förändringen är sått.

Nästa inlägg: Från insikt till förändring


söndag 17 januari 2010

Tema: Tanke, känsla, handling - Impulshantering


Tema: Tanke, känsla, handling
Redaktör och skribent: Lisa Isaksson

Impulshantering - måste en känsla eller tanke följas av en handling?

Ibland sägs det att personer med ätstörningar och självskadebeteenden har problem med sin impulshantering; att de är impulsstyrda och inte kan kontrollera sina impulser. Det anser jag är en otroligt grov förenkling eftersom jag, och många andra som jag känner som har haft samma problem, tvärtom har haft en bra impulskontroll. Att skada sig själv är inte alltid en impulshandling, utan kan tvärtom vara en medveten, överlagd och planerad handling. Om man då får höra att man inte "kan" kontrollera sina impulser kan det i stället skapa nya ursäkter till varför man behandlar sig själv som man gör, och självuppfyllande profetior: Jag står inte mot mina impulser för jag har ju fått höra att jag inte kan.

Men hur är det egentligen? Måste en tanke eller känsla följas av en handling? Om jag tänker att jag ska skada mig, måste jag göra det då? Självklart inte. Det finns inte ett direkt och tvingande samband mellan en viss tanke och en viss handling, eller för den delen en viss känsla och en handling. Men ibland sitter det långt inne att erkänna det, och när det gäller tvångsbeteenden handlar det om inlärda mönster där kopplingen mellan tanke och handling är så kort och direkt och känns så stark att man knappt kommer på tanken att ifrågasätta den. Mönstret är där så etablerat att det väcker ångest att bryta kopplingen mellan tanke och handling. Men den kan brytas.

Det invanda mönstren i ätstörningar och självskadebeteenden kan också brytas. För en tanke "måste" aldrig följas av ett visst beteende; det är fullkomligt möjligt att tänka en tanke utan att göra något alls. Och ändå använder vi ofta uttryck som att vi måste, vi kan inte stå emot, vi kan inte låta bli - uttryck som underminerar vår friska sida och lätt skjuter all motivation i sank. För om vi ändå inte kan så är det ingen idé att försöka, eller? JO. Det är alltid en idé och ett riktigt försök är också att stå emot. Inte att bara tänka att vi kanske borde stå emot, utan att verkligen göra det. Det är inte lätt, men det går.

Under många av mina år i en tillvaro som präglades av ätstörnings- och självskadebeteenden ifrågasatte jag inte ens kopplingen mellan tanke och beteende. Jag tänkte att jag skulle leva ut ett visst ätstörningsbeteende eller att jag skulle skada mig, och så gjorde jag det. Eller så fick jag någon känsla som jag tolkade som att jag var tjock eller värdelös så jag kunde lika gärna skada mig. Utan en tanke på att jag faktiskt hade ett alternativ. Många gånger hände det säkert att jag tänkte tanken men lät bli bara för att det inte passade där och då, så jag kunde ju låta bli. Men det var så lätt att glömma bort. Jag kände faktiskt sällan något tvång, utan det tvingande var min vilja att göra de här sakerna. Den var stark. Ingen och inget tvingade mig; jag valde att göra det.

Den stora överraskningen kom sedan när jag insåg att det fanns ett alternativ: att låta bli även om jag vill i stunden. Där fick jag lära mig, den hårda vägen, att det inte finns en hård koppling mellan tanke och handling, eller känsla till tanke till handling. Det är invanda mönster som sitter otroligt hårt, och först när man ifrågasätter dem och aktivt förändrar dem inser man att det antagligen gick att göra så hela tiden.

Om det känns omöjligt att stå emot den där invanda kopplingen, tänk på det här: Du står bakom en person på en brygga och impulsen att putta i personen framför dig dyker upp i huvudet. Gör du det? De flesta av oss gör det inte, vi känner impulsen och tanken fara genom huvudet, men stoppar den där. Vad skulle då kunna hindra oss från att på samma sätt stoppa tankar på självdestruktiva beteenden innan vi agerar ut dem?

En tanke måste aldrig följas av en handling, utom när det handlar om att förändra saker. För en förändring sker inte utan handlingar. En insikt är inte mycket värd och leder inte särskilt långt om den inte också omsätts i handling. Men mer om det under min nästa temavecka, då temat Tanke, känsla, handling kommer att fortsätta. Ni är fortsatt varmt välkomna att själva skicka in en text på temat, så som ni tolkar det.

torsdag 14 januari 2010

Tema: Tanke, känsla, handling - Tanke eller känsla?


Tema: Tanke, känsla, handling
Redaktör och skribent: Lisa Isaksson

"Fat is not a feeling". Hur många gånger har man inte sett det budskapet? Hur många gånger genom åren har jag inte sagt att jag känner mig tjock. Men är det verkligen en känsla? Vad är egentligen en känsla?

Inom känsloforskningen har man inte lyckats komma fram till några tydliga svar på riktigt vad en känsla är. Man gör en viss distinktion mellan känslor (emotions) och fysiska förnimmelser (feelings), men båda faller ändå in under känslobegreppet. Och till det är också kopplat fysiologiska reaktioner på det vi känner, uttryck som att rynka pannan eller le, impulser och insikter från känslorna. Men det finns ingen entydig förklaring till vad en känsla är och vad som karaktäriserar den.

När jag skulle "lära mig känna" igen, efter att under många år ha undertryckt mina känslor, så handlade det dels om att våga känna dem, att identifiera dem, sätta ord på dem och känna var i kroppen de fanns. Först var det ett stort, ogripbart känslokaos som gav mig panik och där jag ofta feltolkade känslorna. Det fanns inte heller särskilt många känslonyanser utan alla känslor jag kunde identifiera var väldigt starka och därför skrämmande. Men med lite övning och fler begrepp för känslor blev det oändligt mycket lättare, än mer så i och med insikten om jag visst kan hantera känslorna, för det är ju bara att känna dem. Jag behöver aldrig göra något med en känsla om jag inte vill. Impulser är inget jag, eller någon annan, någonsin behöver följa.
Jag lärde mig att jag känner rädsla i maggropen, ilska i armar och händer, glädje både i mellangärdet (det känns som en strålande sol) och i huvudet och sorg som en tyngd i bröst och ben. Och jag lärde mig en hel massa ord som beskriver känslor: glad, ledsen, arg, irriterad, rädd, tvekande, osäker, trött... Inte någonstans bland känslorna finns vare sig tjock eller smal, fet eller mager, värdelös eller värdefull.

Men vad är då en tanke? En fysiologisk process bland neuron och synapser i hjärnan? En aktiv process i medvetandet som reaktion på en impuls? En tanke uppstår när vi tänker den och är alltså en aktiv handling, även om vi kanske inte alltid är medvetna om den första tankeimpulsen. När en tankeimpuls kommer, till exempel en tanke om att vara självdestruktiv, så kan jag välja att ta fasta på den eller slå bort den. Innan jag visste om att jag kan styra mina tankar hände det alltför ofta att jag inte bara tog fasta på de där invanda tankeimpulserna och väl upptrampade tankegångarna, utan att jag verkligen vandrade dem, runt, runt, runt. Tankarna på att göra något mot mig själv som jag egentligen inte ville kunde verkligen mala i huvudet eftersom jag inte förstod att jag när som helst kan sätta stopp. Det går att bryta mönstret. Det kräver en aktiv tankeinsats, ett aktivt, medvetet arbete att varje gång jag märker av impulsen avstå från att gå in på de gamla spåren och i stället bryta eller vända tanken till något positivt, konstruktivt. Varför ska jag sitta och tänka på något som jag ändå inte tänker göra? Har jag inte lite bättre saker att tänka på?

Det är lätt att feltolka känslor; att blanda ihop dem med tankereaktioner på själva känslan och därför sätta fel ord på dem. Som i exemplen med fet och värdelös, som ju inte är känslor. Min teori är att man känner något, som inte känns så värst bra, och tolkar det som att den där obehagskänslan eller otillfredsställelsen beror på att man är värdelös eller fet, eftersom det är så man tänker om sig själv. I stället för att stanna upp och ta reda på vad man känner och varför tar man en enkel genväg till en förklaring av varför. En förklaring som troligen och i allmänhet är fel, vilket innebär att det blir en feltolkning av känslan. Och hur mår man när man tänker så om sig själv? Inte bättre i alla fall.
När jag ser tillbaka, och när jag började analysera vad jag faktiskt kände när jag feltolkade det som fet eller värdelös, kan jag se att det handlade om lite olika saker: ibland att jag hade otillfredsställda behov av t.ex. näring, sömn och mänsklig närhet, som fick mig att känna mig illa till mods, och så tolkade jag det som jag tolkade allt obehagligt: det var mig det var fel på. Eller så var jag ledsen eller arg och i stället för att sätta ord på det tolkade jag det som att det var något fel på mig. Och den enkla förklaringen till vad som var fel var att jag var för stor. För det var ju så jag tänkte. Så i stället för att ta reda på vad jag saknade eller kände och ta hand om mig, tänkte jag negativa tankar om mig. Det fick mig inte att må bättre.

Känslor är naturliga och inte laddade med vare sig positivitet eller negativitet. Det är vi själva som skapar attityder, sätter upp att vissa känslor är tillåtna och bra, medan andra är förbjudna och otillåtna. Att inte tillåta känslor är ungefär som att inte tillåta sig att andas, för känslorna är precis lika naturliga. De bara är, utan värderingar. Tvärtom så är de där känslorna som vi kanske inte är så förtjusta i helt suveräna ledtrådar till vad vi behöver och saknar i livet. När vi bejakar våra känslor och använder oss av dem kan vi lära oss otroligt mycket mer om oss själva och få en helt suverän hjälp med vad vi ska göra härnäst.

Att lära sig skilja på tanke och känsla, eller för den delen att lära sig tänka på nya sätt (bryta mönstren och skapa nya tankebanor) och lära känna sina känslor, är inget man bestämmer sig för en enda gång, och så går det direkt. Det är ett medvetet, långvarigt arbete. Men det ger resultat från början. Några tips på vägen är att skriva ner känslor och se om de verkligen är ord som beskriver känslor, eller tolkningar av känslorna. En känslodagbok, ungefär som en del av oss skrivit matdagbok, kan hjälpa en bra bit på vägen mot att identifiera, sätta ord på och se mönster. Låt det ta tid, ha tålamod, ge dig tid att känna efter och fundera. Du behöver inte ha alla svar här och nu; de kommer tids nog. Låt känslorna komma och gå, som vågor mot en strand.

måndag 11 januari 2010

Tema: Tanke, känsla, handling

Tema: Tanke, känsla, handling
Redaktör och skribent: Lisa Isaksson


Inom bl.a. kognitiv beteendeterapi talar man om vikten av balans mellan tankar, känslor och handlingar. Schemat över en sådan balans kan se ut som på bilden (som kommer från Sinnet.nu).

Den här veckan har jag tänkt att gå lite djupare in på funderingar kring just tankar, känslor och handlingar, eller beteenden, och även fundera lite kring balans och obalans i schemat. Många av oss som har mått eller mår dåligt och har haft problem med självdestruktivitet och/eller missbruk har också haft en obalans mellan tankar, känslor och beteenden, och det är nog många av oss som tagit oss ur problemen som på vägen fick lära oss just denna balans.

Första gången någon visade mig den här modellen var det något av en tankeväckare. Jag var på den tiden väldigt fokuserad på studier och tänkande, hade otroligt dålig kontakt med mina känslor, och kopplingen till handlingarna var väl också ... sisådär, kan vi väl säga. Jag levde i stort sett i min hjärna, i tankarna och intellektet, och hade mycket liten kontakt med resten av kroppen. Sett så är det inte konstigt att jag inte hade särskilt bra pejl på vare sig känslor eller kroppens signaler och gränser. Om man inte lever i sin kropp och upplever den, känner med och genom den skapar det en distans och dissociation till kroppen, vilket gör att det är mycket lättare att begå våld mot den.
Om man inte heller har lärt sig att identifiera och sätta ord på känslorna, eller rättare sagt glömt bort hur man gör det efter åratal av att förneka och förtränga alla känslor, och inte riktigt kan skilja på känslor och tankar, så blir även det ett problem. Då uppstår lätt de där tankefelen som att man "känner sig fet".

Alla delarna i det här schemat påverkar varandra, liksom kroppen i mitten av det:
känslorna påverkas av vad vi tänker, till och med själva orden i det vi tänker, och av vad vi gör
tankarna påverkas av vad vi känner och gör, och kan även aktivt ändras av oss själva
våra handlingar eller beteenden påverkas av de val vi gör, och grunden för de valen är våra tankar

Nästa del i veckans tema: Tanke eller känsla?