Att inte passa in i ett diagnossystem

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Diagnoser inom psykiatrin
 Redaktör: Jessica Andersson

Någonstans mellan diagnoser tappades jag bort. Inte av mig själv, utan av vården. Vården har alltid bara jobbat med mina symptom, inte med huvudproblemet. Om varför jag reagerar som jag gör, varför jag har skadat mig själv, varför jag vägrade att äta. När självskadorna var som värst fick jag börja i en DBT-behandling. Det gick ganska bra enligt vården, jag slutade att skära mig för en period. Istället började jag att svälta. I samma veva som vården fick reda på det var det dags för mig att lämna mottagningen. Jag var färdigbehandlad mot mina självskador. Jag protesterade. Jag åt ju knappt, vadå färdigbehandlad? Jag fick svaret att mottagningen inte jobbade med ätstörningar. De tog heller inget ansvar i att remittera mig vidare. Så jag gick hem bland höstlöven och tänkte, att nu är jag frisk.

Men jag blev sjukare. Smalare. Anorexia kallades det tydligen. Jag blev inlagd på sjukhus i fem månader. Fick hjälp med min ätstörning, gick upp i vikt, kunde äta utan större ångest. Då var det dags för mig att lämna både slutenvården och dagvården som jag hade varit på. Egentligen brukar man som patient få möjlighet att gå på öppenvården en längre period för att undvika att ramla tillbaka i ätstörningsträsket. Men jag fick inte, för jag hade får många andra problem. På ätstörningsavdelningen hade jag börjat skära mig igen, men nu var jag utskriven och enligt dem kunde de inte hjälpa mig längre. Tack och lov så remitterade de vidare mig. Till ett ställe som inte ville ta emot mig. Av anledningen att jag inte hade en stabil öppenvårdskontakt då jag legat på sjukhus under en lång period. Istället skickade de remissen vidare till allmänpsykiatrin. Under tiden jag väntade på den remissen blev jag sjuk i anorexia igen. När jag slutligen fick komma till allmänpsykiatrin så kunde de ingenting om ätstörningar och ansåg att jag skulle tillbaka till ätstörningsenheten igen. Men de ville inte ta emot mig. För att jag hade flera diagnoser. För att allmänpsykiatrin tydligen skulle vara det bästa stället för mig då jag hade många diagnoser. Det slutade med att jag inte fick någon hjälp alls, från någon.

Mitt i det här kaoset så insåg jag att alla vårdenheter bara tittade på mina diagnoser och symptom. De såg aldrig mig, vem jag var, hur jag mådde, varför jag gjorde som jag gjorde. Utan jag blev bara en rad med diagnoser där tillslut ingen ville ta ansvar. För att jag passade inte in på någon vårdenhet. Därför blev jag själv med allt det som gjorde så ont. Så ensam att det var nära att kosta mig livet.

Tillslut fick jag komma till ett behandlingshem på egen begäran. Inte för att någon annan ville hjälpa mig, utan för att jag ville hjälpa mig själv. Här har det inte varit några problem alls med att ha olika diagnoser, olika problem. Äntligen har jag fått börja jobba med mig själv på riktigt, tagit tag i huvudproblemet, inte bara hur smärtan visar sig som symptom. Att psykiatrin inte kunde räkna ut att ätstörningen och självskadebeteendet kanske egentligen hörde ihop är konstigt. Det handlade egentligen om samma känslor, bara att det visade sig på olika sätt. Men jag stämde inte in i deras diagnossystem och därför fick jag heller ingen hjälp.

Men idag är det bättre tack och lov. För att jag får stöd från behandlingspedagoger som ser mig, tror på mig. Vi pratar väldigt sällan om diagnoser. För det är inte viktigt i mitt sammanhang just nu. Det viktiga är hur jag mår, tänker, reagerar. Det viktiga är inte vad som står på pappret.

Att sätta en diagnos utan att träffa patienten

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Diagnoser inom psykiatrin
 Redaktör: Jessica Andersson

När jag var fjorton gick jag hos BUP en gång i veckan. Tiden från då är suddig, många saker har försvunnit från mitt minne, som en försvarsmekanisk, som att hjärnan inte vill minnas. Jag har inget namn på min läkare, inget ansikte. Jag vet att jag var där, men jag minns inte vad som sas. Men en gång kommer jag ihåg väldigt tydligt. Jag hade fått en ny läkare, en man. Jag och mamma skulle dit tillsammans. Efter trettio sekunder av läkarsamtalet utbrast mannen "Jag tror att du är manodepressiv" som det ofta kallades då. Läkaren hade inte frågat mig hur jag mådde, vad jag hade för problem, hur jag reagerade i olika situationer. Men han visste vad jag gått igenom genom den där förbannade journalen. Genom texter i ett sjukvårdssystem hade han satt en diagnos, trots att han aldrig hade träffat den ledsna och trasiga tonåringen. Mamma skrev fort ner namnet på diagnosen på en post-it-lapp. Den där lappen skulle ligga hemma under telefonen i evigheter. Utan att göra en utredning, utan att ens träffa mig så satte läkaren en diagnos. En diagnos som dessutom var fel, förbannat fel. Jag var inte bipolär.

När och om en diagnos ska sättas anser jag att det krävs återkommande samtal, flera träffar med patienten, undersökningar, frågor. I detta fallet fanns bara en journal som bakgrund, vilket inte är nog för att få en diagnos - anser jag. Läkaren läste andra människors ord, deras uppfattning. Han var aldrig intresserad av min historia, hur jag såg på det. I hans värld var det inte viktigt. I min värld är det det viktigaste.

Jag insåg snabbt att han hade fel och jag träffade aldrig honom igen. Sedan dess har ingen pratat om att jag är bipolär, antagligen för att jag inte är det. Enligt mig ska en diagnos ska aldrig sättas innan läkarens ens har träffat patienten.

Har du råkat ut för en liknande händelse? Mejla oss på blogg@shedo.org

Veckans tema: Diagnoser inom psykiatrin

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Diagnoser inom psykiatrin
 Redaktör: Jessica Andersson

Hej vänner! Den här veckan tänkte jag att vi skulle fortsätta lite på samma inriktning som förra veckans tema, psykiatrin. Men den här veckan ska vi istället prata om diagnoser inom psykiatrin. I dagens samhälle är många beteenden en diagnos. Inom psykiatrin sätts många diagnoser varje dag, på gott och ont. Därför vill jag gärna höra vad du har för erfarenheter av diagnoser inom psykiatrin. Har vården erbjudit dig behandling efter att du har fått en diagnos? Hur har vården behandlat dig utefter din diagnos? Har du sökt hjälp, utan diagnos, och blivit nekad den? Tycker du att det sätts för mycket eller för lite diagnoser idag, eller är det bra som det är? Frågorna och tankarna kan vara många kring detta ämne, och denna veckan vill jag gärna höra vad du tycker och om dina erfarenheter.

Observera att vi just nu har problem med våran mejl. Det bästa är om ni tillsvidare kommenterar era tankar kring ämnet i detta inlägg. Vi på SHEDO jobbar med att lösa problemet med mejlen, och jag återkommer här så fort det är ordnat! Kom ihåg att du alltid kan vara anonym.

Stor kram!

Vad betyder det att få en diagnos?

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Diagnoser
 Redaktör: Emelie Jonsson

När jag fick min första diagnos så började jag gråta. Jag visste egentligen att det var något som var fel, och det var ju övertygat om att jag hade ätstörning. Men sen när jag fick se på papper där mitt namn stod och att diagnos var Anorexia Nevrosa så bröt jag ihop. Det blev så verkligt på något sätt.
Då blev det som en stämpel i pannan på mig.

Men det jag vill komma till är att det är så delat det här med att sätta diagnoser. En del som får diagnoser hej vilt så har läkaren kanske inte riktigt tänkt klart utan bara satt en diagnos som inte alls stämmer. Och att få en "stämpel" så där kan kännas kränkande eftersom det då kanske inte alls stämmer överens med sjukdomsbilden man har.

Detta tillfälle för mig stämde visserligen, och på ett sätt var det skönt att få reda på att det var en sjukdom - att det inte var jag som var knäpp utan att det var på grund av en sjukdom jag var så här.
Men sen kändes det också som en stämpel i pannan. Att man blev diagnosen.
Känner ni igen er?

foto: google

Vad har ni för tankar kring diagnoser? Var det en lättnad för dig att få ett svar på "varför du är som du är" eller blev du helt ställd? Känner du att det blivit en stämpel, att du känner att du inte är du utan bara en lista med diagnoser?

Eller ni kanske har erfarenheter av att ha fått diagnoser som inte alls stämmer med er sjukdomsbild?

Ni får gärna maila om era tankar och funderingar.

Veckans tema: Diagnoser

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Diagnoser
 Redaktör: Emelie Jonsson

Det här att få en diagnos på papper kan vara olika reaktioner från person till person.
Hur känns det egentligen att få en diagnos? En "stämpel" som vissa kanske känner det som.

Denna vecka tänkte jag ta upp lite positiva och negativa saker kring detta med diagnoser.
Hur läkare ibland kanske sätter diagnoser utan att egentligen ha gjort någon riktig utredning osv.

foto: svd.se

Har ni några erfarenheter och tankar kring att få en diagnos på papper?
Hur reagerade du när du eller någon anhörig fick sin diagnos satt?

Maila gärna in era tankar och funderingar till shedo.blogg@gmail.com så publicerar jag det här på bloggen.
Men jag kommer som sagt också ta upp en del inom detta ämne,
men mer om det senare i veckan.

Diagnoser del 2: "Jag var inte galen, jag hade ju 'bara' Borderline"

Skribent: Pia Ejeklint

Redaktör: Amanda Duregård

Tema: Diagnoser

De två åren jag tillbringade i öppen och sluten vård för barn och ungdomar (BUP) pratades det relativt lite om diagnoser då läkarna inte gärna ville diagnostisera barn och ungdomar under 18 år. Borderline, eller emotionellt instabil personlighetsstörning, fanns uppe på tal redan då och jag kan inte minnas exakt när jag fick svart på vitt att det var en av de diagnoserna jag hade. Som 18-åring i min kontakt med Borderlineenheten på Karolinska sjukhuset i Solna, Stockholm, gjordes en utredning av en rad olika diagnoser och delar av utredningen var självskattningspapper som jag själv fyllde i, andra delar var frågeställningar från terapeuten som jag skulle svara på, ofta skatta på en skala även där.

Borderlinediagnosen blev någonting positivt för mig eftersom jag efter att jag diagnostiserats med den också fick precis den hjälp jag behövde, rätt hjälp för min typ av sjukdom, för mina symtom. Personligen var diagnosen i början en väg till rätt hjälp och visst kändes det någonstans också som en lättnad – jag var inte galen, jag hade ju ”bara” Borderline.

Tack vare att jag diagnostiserats med Borderline fick jag också behandling för det i form av DBT (Dialektisk beteende terapi) i två omgångar under flera år med både individuell terapi och färdighetsträning i grupp. För några månader sedan avslutade jag min behandling på Borderlineenheten och i samband med detta gjordes en ny skattning av olika diagoser, precis som den utredning jag gick igenom när jag skulle diagnostiseras. Under den här skattningen fann vi att några diagnoser fortfarande hängde kvar en aning och kom fram till att de förmodligen kanske alltid kommer att göra det. Däremot uppfyllde jag inte längre alla kriterierna för Borderline personlighetsstörning och där fick jag också den diagnosen avskriven.

Att jag egentligen inte längre har Borderline har inte förändrat så mycket precis just nu för även om jag inte uppfyller kriterierna så behandlas jag som borderlinepatient inom psykiatrin. Det är inte helt lätt heller att bara droppa det som varit ens identitet under så många år och om någon sneglar på mina armar och frågar mig idag vad jag har eller har haft för sjukdom så brukar jag svara; ”jag har mått väldigt dåligt och skadat mig själv men idag mår jag bra”. I de lägena låter jag borderlinediagosen bara vara ett ord på papper, avskriven eller ej.

Tema: Diagnoser

Denna veckans tema är diagnoser. När det gäller ätstörningar finns det några specifika diagnoser (anorexia, bulimi) men inte alla passar in i dessa, utan faller inom det som på läkarspråk kallas Ätstörning UNS - utan närmare specifikation. Detta kan vara frustrerande för patienten. För en diagnos är ofta öppningen till en korrekt behandling och man får en ledtråd till hur man bör se på sig själv och sina problem.

När det gäller självskadande personer ställs psykiatrin ofta inför dilemman. Är det en depression? Kanske ett ångestsyndrom? Eller en personlighetsstörning? Det finns ingen psykiatrisk diagnos för självskadebeteende i sig, vilket jag tycker är ganska klokt. Att man skadar sig själv är ju från början ett sätt att dämpa sina symptom, och då är det viktigast att man får hjälp med de problem som från början utlöste det.

Det finns en psykiatrisk diagnos som har med självskador som ett (inte nödvändigt) kriterium för störningen. Det är borderline, eller emotionellt instabil personlighetsstörning. Själv fick jag den diagnosen på mycket lösa grunder, efter tio minuters samtal med en läkare som höll på att utbilda sig till psykiater. Det är inte helt ovanligt, att läkarna i samma frustration som patienten över att den inte finns någon heltäckande diagnos, tar till det som finns närmast till hands. Men även om inte alla självskadande patienter har emotionellt instabil personlighetsstörning, så kan diagnosen bli en stor lättnad för den som verkligen stämmer in på kriterierna.

Fortsätt att skicka in texter och bilder om hur du upplevt diagnosdjungeln!

Nästa vecka är Rebecca Willén redaktör för Shedobloggen. Då är temat Mellan stolarna - Bilden av självskadaren.
Välkomna att skicka in texter till blogg@shedo.org

Vänliga hälsningar,
Amanda Duregård, redaktör