onsdag 30 september 2009

Boktips: "good enough - Bli fri från din perfektionism" av Elizabeth Gummesson

Skribent och redaktör: Lisa Isaksson
Tema: Om perfektion - vad är det att vara perfekt?


Vill du ha en förändring så måste du göra en förändring.*
När Elizabeth Gummesson är 30 år är hon nära döden i ett tillstånd som direkt kan kopplas samman med hennes perfektionism. Hon tvingas lägga om sitt liv, men hur mycket av perfektionismen har hon egentligen ändrat på? Sex år senare är hon än en gång nära att dö.

I boken good enough - Bli fri från din perfektionism beskriver hon inte bara sin väg från en negativ till en positiv perfektionism (ja! det finns en positiv perfektionism), utan dissekerar verkligen perfektionismen. Vad är det? vad kommer det från? vilka typer av perfektionism finns det? hur yttrar de sig? hur bryter man den negativa perfektionismen?

Gummesson säger inte att det nödvändigtvis är fel att vara perfektionist, utan det kan tvärtom vara bra och rent av nödvändigt i vissa situationer och för vissa yrkesgrupper, men det är omöjligt att vara perfekt hela tiden och på alla områden. Men det är precis det som många försöker vara. Perfektionistens dilemma är att hon sätter upp orimligt höga mål, som inte går att nå, och som sedan när hon misslyckas med att nå det orimligt höga målet blir otroligt självkritisk, tar på sig skulden och sätter ett ännu högt mål för att kompensera för misslyckandet.

Vilken typ av perfektionist är du? Den självorienterande perfektionisten, som strävar efter personlig perfektion, den omgivningsorienterade perfektionisten, som förväntar sig perfektion av människor i sin omgivning, eller den socialt orienterade perfektionisten, som försöker leva upp till alla förväntningar som hon/han tror att omgivningen har? Tre typer med olika problem, olika fokus och olika konsekvenser, men liknande förhållningssätt.

I egenskap av en perfektionist som är på god väg att vända det negativa och stressande till något positivt och energigivande, får jag både nyttiga påminnelser och kanske ännu nyttigare utmaningar genom den här boken. För utöver djuplodande diskussioner kring det perfekta och dess följder innehåller den både utmaningar och övningar och många exempel från olika människor. Gummesson behandlar perfektionism på en rad olika plan: bland annat som förälder, i kärleken, i hemmet och på arbetet, den perfekta kroppen och kopplingen mellan kropp och själ. Dessutom tar hon upp ett ämne som är tätt förknippat med perfektionism: självkänsla.

Rätt använd fungerar den här boken som alldeles utmärkt vägledning bort från en negativ perfektionism till en positiv perfektionism, med realistiska mål och bättre självkänsla. Och jag tror inte att någon av oss är så perfekt att vi inte kan ha nytta av lite bekräftelse eller några utmaningar i riktning åt det hållet.

Om folk hade sagt till mig att jag en vacker dag skulle kunna ge järnet och ösa på för att göra mitt absolut yttersta, flytta mina gränser framåt, slå mina egna rekord när det verkligen gällde, men i övrigt nöja mig med att vara good enough, att se på mig själv med lite blidare ögon, att inte vara så hård mot mig själv när jag misslyckades utan att jag då ändå skulle våga prova igen - då hade jag aldrig trott dem. Aldrig någonsin.**


good enough - Bli fri från din perfektionism, av Elizabeth Gummesson
Utgiven av Forum förlag, Stockholm, 2009
Citaten är hämtade från sidan 216 (*) och 217 (**)


Andra boktips på samma område:
Så ung? Och så duktig!: 10 berättelser om att räcka till. Redaktör: Katarina Pietrzak. Utgiven av Atlas bokförlag, 2003
Diagnos: Duktig: Handbok för överambitiösa tjejer och alla andra som borde bry sig av Tinni Ernsjöö Rappe & Jennie Sjögren. Först utgiven av Bokförlaget DN, 2002. En reviderad pocketutgåva utgiven av Pocketförlaget, 2008.

måndag 28 september 2009

Om perfektion - vad är det att vara perfekt?

Skribent och redaktör: Lisa Isaksson
Tema: Om perfektion - vad är det att vara perfekt?
Perfekt

Smaka på det ordet. Är det positivt eller negativt för dig? Hur får det dig att känna - taggad eller stressad, positiv eller ledsen?

Jag tillhör dem som lagt större delen av mitt liv på en jakt efter perfektion, en ständig strävan efter att bli bättre, göra bättre, prestera på topp, vara den som andra vill att jag ska vara. Jag var tvungen att prestera för att vara någon och mitt egenvärde hängde helt ihop med mina resultat, där inget annat än toppresultat räknades. Men att ofta lyckas med det jag gjorde skapade inte en känsla av att jag kan, och stärkte inte mitt självförtroende. Snarare tvärtom. Det gav mig i stället en enorm rädsla för att misslyckas och en konstant känsla av att när som helst kunna bli avslöjad som en bluff, någon som kanske ser lyckad ut men som egentligen är ett enda stort misslyckande.

Hur länge orkar man leva så?

Det jag hade tappat bort var förmågan att avgöra när något är bra nog. Tillräckligt bra. I min ätstörda syn på världen fanns inte ordet "nog", ingenting var någonsin nog. Det lilla ordet fick en stor betydelse för min väg ut, i att lära mig lite om att jag kanske är bra på mycket men ingen kan vara bäst på allt, utan det räcker gott och väl att göra sitt bästa och vara bra nog. Men vad var bra nog, och hur går det ihop med jakten på perfektion?

Veckans tema här på SHEDO-bloggen är perfektion och vad det innebär att vara perfekt. Det finns fortfarande utrymme för era tankar och inlägg på detta område, så skriv gärna en rad eller två om vad perfektion, att vara perfekt och att vara bra nog är för dig, eller om något annat som du kommer att tänka på i det här ämnet.

På onsdag kommer temat att innehålla en genomgång av en bok som alldeles nyligen kommit ut på just det här ämnet, och på lördag skriver jag om min väg från en negativ till en positiv syn på vad som är perfekt. Vad mer som händer står än så länge öppet.

Nästa vecka kommer Amanda att gå igenom artiklar om psykiatrin.

lördag 26 september 2009

Stark som en tiger

Skribent: Tiger
Tema: Måste man alltid vilja - hur viktigt är det att ständigt vara motiverad till att bli fri(sk)?
Redaktör:
Therese Björck

Nej, är det självklara svaret, det måste man inte!

Det finns ingen som kan vara ständigt motiverad, tror jag. Alla tar nog pauser emellanåt och funderar över om det är värt allt slit. Det går inte att alltid orka vara motiverad, men att inte vara motiverad behöver ju inte betyda att man backar. Står man still så är det ju också ett sätt att gå framåt, eftersom man inte ger efter.

Jag tror att anledningen till att man tar pauser är att allting inte går som på räls. Man kanske har slitit jättemycket med en viss sak, t.ex. att våga gå på stan, men utan att det har gett reslutat. Då är det inte konstigt att man blir rädd, ångesten kanske till och med har ökat, och man funderar på om man går rätt väg. Man vill ju må bättre, inte sämre, och ibland kan det vara svårt att se att något som gör att det känns sämre faktiskt kommer att leda till att det bli bättre i slutändan.

Men jag tror verkligen att alla vill må bra innerst inne. Att man kan verka omotiverad tror jag kan bero på flera saker, kanske tror man inte att man kan må bättre, kanske är man rädd för att inte få hjälp om man mår bra, men då glömmer man ju att man faktiskt inte behöver hjälp när man mår bra! Det är så lätt att fastna i att må dåligt, att glömma bort hur det är att ha det annorlunda.

Trots allt så går det ju i perioder, och snedsteg tar nog de flesta! Om jag känner mig mindre motiverad någon dag så försöker jag att inte tänka på det så mycket, utan se det i ett längre perspektiv istället och bara köra på autopiloten. När det brister handlar det mer om att det har varit tufft i långa perioder, kanske har jag inte sovit på länge, vilket gör saker svårare att hantera. Jag tror att det är viktigt att försöka hitta ett eller flera sätt för att bryta det innan det går för långt. Där får man nog prova sig fram så gott man kan.

Det finns självklart både positiva och negativa saker med att bo med andra som mår dåligt. Jag ser dem som en inspiration, går det bra för någon t.ex., då smittar det av sig och jag blir mer motiverad! Jag tycker inte att det är smittsamt åt andra hållet, jag har aldrig strävat efter att bli sjukare och det går inte att jämföra sig med andra heller. Jag kör på med mitt, jag kan ju bara ansvara för mitt eget mående.

Jag tror att motivation är att vilja må bättre för att kunna göra saker man tycker om. Jag tycker t.ex. om att fota, och ju bättre jag mår desto mer kan jag göra det! Däremot tror jag att det inte bara är upp till en själv, jag har alltid velat må bättre men eftersom min omgivning ofta inte har förstått mig så har det kanske inte verkat som att jag vill må bättre, eller så har de omedvetet motarbetat mina försök. Det är inte så lätt att vilja heller, om ingen tror att man kommer bli bra och man märker att det man försöker göra inte tas emot bra av omgivningen. Jag tror att alla kämpar mer om människor förstår dem, hejar på dem och försöker hjälpa dem så gott de kan.

Till sist vill jag bara säga att jag inte tycker att det handlar om att vara sjuk, man mår bara inte bra!

torsdag 24 september 2009

Små flammor av liv

Skribent: Thérèse Nilsson
Tema: Måste man alltid vilja - hur viktigt är det att ständigt vara motiverad till att bli fri(sk)?
Redaktör: Therese Björck

På sätt och vis önskar jag att jag kunde säga att "Jo men självklart var jag alltid motiverad att bli frisk!" - men det vore att ljuga något alldeles vansinnigt. Jag var sjuk under så många år och det gick fort från det att jag första gången hamnade på en sluten psykiatriska avdelning, tills dess att jag inte mindes hur livet såg ut före självskador och ätstörningar. Livet på avdelningen förstod jag mig på, jag kunde spelreglerna och visste ganska väl vilka reaktioner jag kunde vänta på olika beteenden. Sjukhuset var en fristad där jag raskt kunde regridera, där jag inte behövde stå som ytterst ansvarig för mitt liv utan kunde hiva över det på någon annans bord när mörkret blev för tungt att bära. För nog var det så, att livet inte alltid var så lockande.

Visst längtade jag ut. Till det fria, till det självständiga, till "det lyckliga och gröna på andra sidan", men var gång jag fick känna de friska, fria fläktarna smeka mina kinder blev jag panikslagen. Jag passade ju inte in! Jag kunde inte kommunicera med människor som aldrig hört talas om överdoser, tvångsmedicineringar, självsvält och bältessängar utan föll i grop efter grop. Mina frihetstider blev både färre och kortare och slutade alltid med att jag på strutsmanér stack huvudet i sanden och lät mig låsas in på nytt. På psyk. På avdelningen. I tryggheten.

I långa veckor och månader var jag övertygad om att sjukhuset var min enda framtid och gjorde allt för att uppfylla kraven på en riktigt galen självskadare - de fick ju inte komma på idén att skriva ut mig! Mina tvivel var stora och mina känslor så dubbla; jag ville ju egentligen tillhöra livet utanför, jag var ju en både smart, glad och livslängtande tjej. Ändå övertygade jag både min själv och min omgivning gång på gång och att friheten inte var något jag kunde hantera. Trots mina ständiga återfall och snedsteg slocknade aldrig den enträgna glöden som hölls vid liv djup i mitt innersta; den som brann efter liv.

Jag var så kluven. Där fanns en längtan efter förändring, men fri(sk)heten skrämde mig något obeskrivligt. Men är det inte så egentligen, att vi människor ofta räds det okända? Jag förstod mig på livet på sjukhuset och visste vad det innebar att ha en identitet som självskadare och anorektiker. Livet där utanför var stundtals lockande men fullständigt okänt. Jag kan inte säga att jag ständigt aktivt ville bli frisk, snarare var mina ansträngningar oftast de omvända; att bli så sjuk som möjligt. Men när jag väl vågade ta vara på glöden som ibland flammade till, om än med en svag och flämtande låga, det var då jag på allvar kunde röra mig framåt.

Jag tror inte att man aktivt måste går runt och vilja bli frisk jämt och ständigt, egentligen tror jag det är ganska få som kan känna så. Det finns ju en anledning till att man väljer destruktiva metoder, hade man sett andra alternativ hade man med största sannolikhet valt de i stället. Däremot tror jag att man har mycket att vinna på att våga se de små flammorna av liv när de brinner till, för jag vågar påstå att de finns hos alla. Ibland är det kallt och mörkt under många månader, men när väl ljusglimten kommer – tag vara på den. Skäms inte för att du inte kan längta efter fri(sk)heten men våga öppna ögonen för möjligheten att det finns annat än sjukdom och destruktivitet. Ljuset sticker och smärtar i ögonen när man levt i mörker under lång tid, men när ögonen väl vant sig ser man nyanser, färger och toner som aldrig var möjliga i mörkret. Det är en fantastisk upptäckt.

tisdag 22 september 2009

Fyra små tassar

Skribent och redaktör: Therese Björck
Fotografi:
Therese och Rut (copyright)
Tema:
Måste man alltid vilja - hur viktigt är det att ständigt vara motiverad till att bli fri(sk)?



Få tankar har upptagit mig så mycket under min kamp mot ett fri(sk)are liv som den om man måste vilja bli fri(sk) för att lyckas. Jag vägrade länge vård av anledningen att jag inte ville må bättre och jag ville länge inte försöka kämpa just av anledningen att jag inte visste om jag verkligen, verkligen ville må bättre. För hur kändes det att må bättre? Det var kanske mycket sämre än det jag hade, och i så fall, tänk vad dum jag var om jag trodde att jag kunde må bättre. För jag mådde inte så dåligt, eller?! Och om jag gjorde det så var det väl ändå så det skulle vara?

Som ni hör var tankarna både många och invecklade. Men vad gjorde att jag trots allt förändrade mina beteenden och stod ut med jobbiga tankar och känslor? Jag har inget enkelt svar på det. Jag satte mig aldrig ner och sade: ”Nu ska jag sluta skada mig själv, jag vill inte längre.” Det var snarare tvärtom, jag ville otroligt gärna skada mig själv. Jag slutade inte för att jag inte hade behov av dem längre, men jag slutade inte heller för att jag ville sluta skada mig själv, för att jag ville må bättre.

Varför slutade jag att skada mig då? Jag slutade skada mig för att fick ansvar för ett marsvin, Rut. När hon kom till mig hade saker och ting redan vänt i mycket, jag hade redan behandlats på behandlingshem, några korta perioder i slutenvården inom psykiatrin, inom både mellan- och öppenvården och hade en stödfamilj. Jag lärde mig saker på alla ställen, både konstruktiva och destruktiva, men inget hade fått mig att sluta vilja göra mig själv illa. Det fick inte Rut heller, men hon blev mitt ansvar och min trygga punkt. Hon fanns alltid där för mig och att göra mig själv illa när hon fanns fick mig att må ännu sämre. Självskadorna slutade helt enkelt att fungera, de fick mig bara att må sämre.

Jag önskar att alla hittar det jag fann hos Rut. En trygg, fast punkt som alltid ställer upp. Någon varm och lurvig som kurrar intensivare om jag gråter. Någon att skratta med och som alltid kan få mig att dra på mungiporna. Någon med perspektiv och livserfarenheter som säger emot mina. Någon att leva för.

Svar på alla frågor jag hade har jag inte idag. Men jag vet att bättre verkligen innebar något som var bättre, något som jag klarar av och orkar med, att livet varken är svart eller vitt och att det inte alltid går att vilja. Det är OK att stanna upp och inte vilja mer, det är en del av förändring och livet. Jag vet att de förändringar som har gjort ont är de jag idag uppskattar, kommer ihåg och som sitter hårdast i mig idag.

måndag 21 september 2009

Tema: Måste man alltid vilja - hur viktigt är det att ständigt vara motiverad till att bli fri(sk)?

Skribent och redaktör: Therese Björck

"...Och jag ville skjuta mig själv redan på tunnelbanan hem
För hur svag jag varit och hur fel jag haft
Två öl senare var Skånegatan ändå lite lockande och framtiden ljus
Jag fattar ingenting..."


Så beskriver Lars Winnerbäck det i sin sång "Jag fattar ingenting". Hur det är att stå med det ena benet i något svårt och tungt och det andra på väg därifrån. Hur det är att slitas mellan två världar och känna sig svag en sekund för att nästa tycka att det nog kan bli något av livet ändå.

Att kastas från hopp till förtvivlan till hopp igen är nog många som känner igen sig i som har kämpat för ett fri(sk)are liv. Livet är nog aldrig en spikrak väg för någon, men när man saknar verktyg för att hantera bakslagen konstruktivt blir vägen ibland så kringelikrokig att det är svårt att komma ihåg målet.

Till den här veckan har jag, Tiger och Thérèse Nilsson tänkt lite mer på om det faktiskt är nödvändigt att ständigt vara motiverad för att bli fri(sk). Går det att alltid vilja, går det alltid komma ihåg det man faktiskt längtar efter? Är det ens någon idé att ha ett mål, utsätter man sig kanske bara för att falla längre om man inte når det man så gärna vill? Ja, som ni förstår finns det tankar i oändlighet när det gäller den här frågan och några av dem vill vi försöka besvara den här veckan utifrån våra egna erfarenheter och reflektioner.

Jag kommer att publicera mitt inlägg i temat på tisdag, Thérèses inlägg kommer ni att kunna läsa på torsdag och Tigers på lördag. Fram till dess får ni hålla tillgodo med era, säkert mycket kloka, tankar i ämnet.

Lev väl!
/Therese


Nästa veckas tema är: Perfektionism - men vad är egentligen perfekt?

fredag 18 september 2009

Detta gav mig ett bättre mående

Skribent och illustratör: Anna Åkesson
Tema: Vilka faktorer har styrt ditt tillfrisknande?
Redaktör: Josefine Eriksson






Den väg jag gått från ångestig och arg anorexitjej till vardagsnöjd Anna har varken varit särskilt rak eller tydlig. Men om jag ska sammanfatta vilka vägar i labyrinten som varit de mest framkomliga (utan inbördes rangordning!) så är de som följer:

Dans och yoga och annan träning. Förutom att det är kul och ångestdämpande så har det givit mig en mer realistisk kroppsuppfattning och stärkt känslan av att min kropp faktiskt är min.

När min medicin sattes ut började jag må avsevärt mycket bättre. Jag är inte generellt negativt inställd till läkemedel men just den medicinen mådde jag just då bättre av att vara utan. Istället för att gå runt som en zombie började jag känna saker igen, jag såg färger och orkade följa med i samtal längre än tio minuter och jag kan inte säga annat än att det var fantastiskt härligt.

Jag fick EMDR-behandling, vilket var sjukt mycket effektivare än vad jag vågat drömma om och nog den enskilt största faktorn till att jag började må bätttre.

Upplevelser som ofta setts i ett psykiatriskt ljus har jag hittat mycket förståelse för när jag sett de ur andra synvinklar. I böcker, målningar, filmer och musik har jag funnit förklaringar, tröst och på-pricken-beskrivningar av hur livet känns för mig. Att se sitt eget känsloliv gestaltat av någon annan i en film eller sångtext ger för mig en känsla av att varken vara sjuk eller obegriplig, utan mest mänsklig.

Jag har också varit hjälpt av andra typer av böcker. Anna Kåvers Att leva ett liv, inte vinna ett krig hjälpte mig att stå ut med och hantera även de allra mest outhärdliga känslorna och Gisela Van Der Ster Wallins Ät allt! hjälpte mig att avdramatisera maten och ätandet.

Självklart måste jag också nämna SHEDO, där jag bl a kunnat kanalisera min ilska över mina dåliga vårderfarenheter i något meningsfullt.

Till sist har vänner och familj funnits som ett stöd och draghjälp tillbaka till vardagen, till det vanliga och trygga.

onsdag 16 september 2009

En annan värld

Skribent: Pia Ejekling
Tema: Vilka faktorer har styrt ditt tillfrisknande?
Redaktör: Josefine Eriksson

När jag blev sjuk hade jag bara det sjuka och till slut blev jag också min sjukdom. Jag hade ingenting friskt att ta tag i, ingenting friskt som kunde dra mig ur mörkret, det sjuka och jag visste inte hur den friska världen såg ut, fanns det någonting där ute som var större än sjukdomen och all min ångest? Jag visste inte.

I augusti 2007 började jag skolan, en tre terminers lång utbildningen på Komvux som skulle göra mig till undersköterska. Jag minns inte vad som fick mig att våga gå dit helt ensam, helt utan att känna en enda människa i klassen. Jag tycker själv att det var ganska modigt att gå tillbaka till skolan efter cirka fyra års uppehåll och dessutom utan att känna en själ. Jag visste inte då att mitt modiga beslut skulle ta mig långt.

Jag träffade människor som inte kände till min värld, människor som hade levt det där livet med gymnasium och vänner och människor som faktiskt nästan inte visste någonting kring psykiatriska sjukdomar, slutenvårdsavdelningar, självskadebeteende och ångest.

Jag fann det ganska skönt att umgås med människor som inte visste till min värld för då blev det inte heller så mycket psykprat som det kunde bli tillsammans med andra vänner, vänner som kände till och levde i samma värld som jag.

Tillsammans med mina nya vänner fick jag se en värld jag missat och det var som om jag vore elev och skulle lära mig hur den nya och friska världen fungerade. Sakta men säkert fick jag fler och fler friska människor och händelser att hålla fast vid och ju mer friskt jag kunde ta in desto mindre plats fick det sjuka. Jag vågade släppa in det friska trots att det var nytt och läskigt för mig och det sjuka trycktes bakåt, någonstans där jag inte kände av det lika väl.

Det är skrämmande att kasta sig ut i någonting nytt, som att kasta sig ut från en falsk och sjuk trygghet till någonting friskt och helt nytt men ju mer jag fick se av det friska desto längre ut vågade jag simma och tillslut ville jag aldrig vända om igen. Ja, gräset är grönare på andra sidan.

måndag 14 september 2009

Tema: Vilka faktorer har styrt ditt tillfrisknande?

Skribent och redaktör: Josefine Eriksson

Ibland kan det faktiskt vara mer intressant att fundera över vad det är som gör att människor mår bra istället för varför de mår dåligt. Vad är det som får folk att återhämta sig mentalt efter trauman? Varför blir en del friska från ätstörningar och självskadebeteende? Vilka faktorer finns det som kan styra ett tillfrisknande?

Denna vecka tänker jag först återge en teori om vad det är som kan göra att en människa mår bra. Sedan kommer jag senare i veckan lämna över ordet till Pia Ejeklint (onsdag) och Anna Åkesson (fredag) som skriver om vilka faktorer som har påverkat deras tillfrisknande.

I boken "Se barnet, se dig själv!" skriven av Lars H Gustavsson diskuterar han runt begreppet "Känsla av sammanhang". Detta begrepp myntades av Aaron Antonovsky på 70-talet. Han undersökte hur det kunde komma sig att en del människor som överlevt koncentrationsläger hade en god psykisk hälsa. Antonovsky började identifiera och beskriva de resurser som dessa människor hade. Han var intresserad av överlevnadsfaktorerna och kom fram till att de som mådde bra hade "en känsla av sammanhang". Begreppet innebär att personen upplever sig ha en känsla av begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet.

Begriplighet är som jag förstått det att ha möjligheten samt kompetensen att förstå det som sker runtomkring mig och mig själv. Gustavsson menar att en första förutsättning till att kunna hantera livet är att förstå vad som hänt mig och den situation som jag befinner mig i.

Hanterbarhet innefattar alla de resurser som man upplever sig ha och som hjälper en att möta de krav man ställs inför. Resurserna kan t.ex. bestå i stöd från omgivningen och de egna inre resurserna såsom att kunna uttrycka känslor, känna empati, ha föreställningsförmåga och kunna vara delaktig.

Meningsfullhet handlar enligt Gustavsson om förmågan att hantera händelser och kunna sätta in dem i ett sammanhang. Men också om att kunna se ett mönster i stort och meningen för sitt eget liv. Den sista meningen för oss fram till den fråga vi alla ställs inför. Vad är meningen med livet? Gustavsson citerar Viktor Frankla så här:

I sista hand borde människan inte fråga vad som är meningen med livet utan inse, att det är till henne själv frågan är ställd. Varje människa tillfrågas av livet, och hon kan bara svara livet genom att svara för sitt eget liv. Sitt svar till livet kan hon endast ge genom att själv vara ansvarig.

Ett förenklad sätt att se på allt detta är att man för att må bra behöver kunna:

  • förstå livet,

  • hantera livet och

  • finna mening i livet. Bitarna ger tillsammans en känsla av sammanhang vilket enligt Antonovsky är en faktor i att ha en god psykisk hälsa.
Nästa veckas tema är: Måste man alltid vilja - hur viktigt är det att ständigt vara motiverad till att bli fri(sk)?

fredag 11 september 2009

Kommer mitt barn ta efter mig?


Skribent: Liv Högmark
Tema: Förälder och självskadare
Redaktör: Amanda Duregård
När jag blev gravid skadade jag mig inte längre, men ätstörningarna härjade fortfarande i perioder och jag hade svårt att vistas bland människor utan ångest. Under de 9 månader då Y växte inuti mig hann jag fundera mycket över hur föräldraskapet kunde tänkas bli. Jag oroade mig för allt. Den största rädslan var att Y skulle ta efter mitt beteende.
Kunde jag bli en bra mamma? Jag som fick ångest bara jag gick ut bland folk.
Tänk om jag inte klarar den sociala biten, tänk om jag aldrig klarar att komma ut med barnet!
Barn gör inte som du säger, de gör som du gör”. Kommer mitt barn bli folkskygg, rädd för livet och rädd för sig själv?
Sedan Y kom till oss för två år sedan har livet förändrats ordentligt. Jag har utmanat mina rädslor, det har vart tufft men jag har lärt mig att jag klarar så mycket mer än jag trott. Styrkan att förändra har helt och hållet fötts ur rädslan att min dotter ska ta efter mig.
Y har blivit en oerhört social liten varelse, som charmar de flesta och som alltid säger ifrån om det är något hon inte gillar.
Nu är hon påväg in i trotsåldern, och visst blir jag rädd när hon slår sig själv i huvudet av frustration, drar i sitt hår eller bankar hårt med nävarna i golvet. Då sprids skräcktankarna i mig att hon håller på att utveckla ett självskadebeteende, och jag får övertyga mig själv att det är helt normalt att ett barn gör så.
Oron kommer nog alltid att finnas, och det är också helt normalt. För vilken förälder oroar sig inte för sitt barn?

måndag 7 september 2009

Får en mamma gråta?

Skribent: Amanda Duregård
Tema: Förälder och självskadare
Redaktör: Amanda Duregård

Alla människor som planerar att skaffa barn oroar sig över hur man ska klara av ansvaret för en annan liten människa. Alltid hålla barnet mätt, lagom varm, trygg och självständig. Heltid, dygnet runt, alla dagar i veckan. När vi bestämde oss för att skaffa barn var det efter att jag mått bra under en ganska lång period. Samtidigt så fanns hela tiden risken för förlossningsdepression, utbrändhet eller förhöjd ångest där som något vi var tvungna att förhålla oss till.

När Mod var nio månader kraschade jag värre än jag någonsin gjort förut. Jag blev inlagd och även hemma frånvarande i förhållande till Mod. Att inte kunna vara en närvarande förälder under de månaderna fick mig att känna skuld, men samtidigt var min värld just då så liten att inte ens min underbara dotter kunde leda mig åt rätt håll. Under veckorna på sjukhus så kom jag på mig själv med att ha glömt bort hur fantastiskt det är att ha ett litet barn som tyr sig till en. Jag glömde bort att sakna henne. Samtidigt så bestämde jag mig för att min egoism under denna tid var nödvändig för mitt tillfrisknande. Jag som alltid varit redo att anpassa mig efter omgivningens krav behövde den här gången sätta mig själv främst. Jag vet inte hur många gånger min man och jag konstaterat att så länge vi är två om föräldraskapet, så klarar vi allt.

När jag började må bättre blev Mod den glädjekälla och drivkraft som jag behövde. Och nu när hon börjar bli lite äldre använder jag henne som förevändning för att få leka och göra barnsliga saker. Idag har vi först bakat en kladdkaka och ätit med massor av grädde, och sedan badat i badkaret med badskum.

På torsdag skriver Liv Högmark om sina erfarenheter av föräldraskap.

torsdag 3 september 2009

Friskhet: Del 2

Tema: Vad innebär "frisk" för dig?
Skribent: Anne Nord
Redaktör: Lisa Isaksson

Vad är normalt och friskt för mig behöver inte vara detsamma för någon annan eftersom vi alla har olika referensramar och hade någon ställt frågan till mig för 10 år sedan hade jag säkert inte formulerat mig på samma sätt! Det fanns en tid när allt jag kunde tänka på var hur bra det skulle bli när jag blev "frisk".

Idag, år 2009 och 16 år efter första diagnostillfället tänker jag att allt som innebär att min vardag kan underlättas och inte styras av det sjuka känns som friskt och så normalt det kan bli för min del! Numera vet jag emellanåt inte vem jag är utan det sjuka för det har varit såhär längre tid än jag varit "frisk" vilket innebär att jag faktiskt inte som vuxen vet egentligen vem jag är riktigt!Jag tänker att den dag jag anser mig som "frisk" får bli den dag det sjuka inte styr över mitt liv och förstör det som innebär livet, den dag jag känner att jag lever istället för att överleva!

Numera är jag inte så fixerad vid att "friskförklaras" som jag varit under perioder då allt jag kunde tänka på var allt jag skulle göra när jag blev "friskförklarad" av vården men har insett att det är en process som kommer successivt och plötsligt en dag så lever jag istället för att överleva och jag tror att den dag jag ser på mitt liv med friska termer struntar jag i vad vården anser om det för det handlar ju om vad som är friskt för mig!