Visar inlägg med etikett Självskadebeteende-attityder. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Självskadebeteende-attityder. Visa alla inlägg

lördag 6 oktober 2012

"Du kommer inte att kunna ha kortärmad klänning på ditt bröllop"

Skribent: Jana Holmberg
 Tema: Självskadebeteende - Attityder
Redaktör: Johanna Hildingsson


Den märkligaste kommentar om mina ärr som jag någonsin fått av vårdpersonal. 
Kommentaren lydde: "Du kommer inte att kunna ha kortärmad klänning på ditt bröllop".
Varför säger man så till en tjej på 15 år? Jag visste att mina armar såg hemska ut. Det behöver ingen påpeka för mig. När jag fick den kommentaren tog jag det som att jag i resten av mitt liv BORDE skämmas för mina ärr. Men jag skäms inte. Jag är kompis med mina ärr. Visst vore det skönast om de inte var där, men jag har accepterat dem. Varför ska jag hata en del av mig själv resten av livet, jag har hatat mig själv så att det räcker.

En vanlig missuppfattning bland vårdpersonal är att man skadar sig själv för att få deras uppmärksamhet och/eller medlidande. Alltså får man straff om man skadar sig, det ska liksom "avskräcka" en ifrån att skada sig. Tyvärr blir resultatet tvärt om - man skadar sig för att man mår dåligt/vill straffa sig själv, man får ett taskigt bemötande och då förstärks ens självhat vilken leder till en ny självskadehandling, nytt straff osv... Med straff menar jag allt från att personalen ignorerar en en hel dag, skäller ut en, säger elaka saker...

Även bland allmänheten verkar det vara en utbredd attityd att man skär sig för uppmärksamhetens skull. En annan vanlig missuppfattning är att alla som har borderline skär sig, och alla som skär sig har borderline. Så är det inte!

fredag 5 oktober 2012

Självskadebeteende smittar inte.

Skribent: Caroline Lindkvist
 Tema: Självskadebeteende - Attityder
 Redaktör: Johanna Hildingsson




Det finns så sjukt många fördomar. Jag kan idag, när jag snart varit självskadefri i ett år känna mig dömd när någon ser mina armar. Att man ibland nästan får skämmas för att man är sjukskriven och går i traumabearbetning. Suck. Ibland blir jag förvånad över vilken okunskap det finns om psykisk ohälsa. Jag är trött på att ha en stämpel, trött på okunskap. Vem som helst kan bli drabbad, man kan inte vaccinera sig. PTSD smittar inte, självskadebeteende smittar inte, jag är som vem som helst, fast mina ärr på insidan är synliga. 




Källa.

torsdag 4 oktober 2012

Nej!

Skribent: Linneá Regnlund
 Tema: Självskadebeteende - Attityder
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Förra veckan läste jag ett så himla bra inlägg just kring fördomar om självskadebeteende. Det är skrivet av Linnéa Regnlund på hennes blogg http://ett-annat-perspektiv.blogspot.se/ . Eftersom jag tyckte det var så tydligt och övergripande av hur fördomar ser ut idag frågade jag henne om jag fick publicera det här så att fler kan ta del av det.


Nej. Självskadebeteende behöver inte vara impulsivt.

Nej. Det behöver inte finnas brist på kontroll för att någon ska självskada.

Nej. Självskadande är inte alltid ett sätt att söka uppmärksamhet.

Nej. Alla vill inte att någon ska märka det.

Nej. Alla som skadar sig har inte borderline.

Nej. Självskadande behöver inte vara en del av ett manipulativt spel.

Nej. Självskadebeteende och självmordsbenägenhet är inte ungefär samma sak.

Nej. Det går inte att bara skärpa sig och sluta.

Nej. Det är ingen bra idé att tro att självskadepatienter mest behöver uppfostras.

Nej. Det är inte bara tjejer som sysslar med att skada sig.

Nej. Självskadebeteende handlar inte bara om ungdomar.

Nej. Det går inte alltid över av sig själv.

Nej. Det är inte så lätt att få bra hjälp inom vården.

Nej. Det är inte kört. Det kan bli bättre. Det finns hjälp. Det finns bara så väldigt mycket fördomar och konstiga föreställningar. Så mycket oförmåga att handskas med destruktivitet. Men du ska inte behöva klara det själv. Det ska gå att få hjälp.

Nej. Om någon behandlar dig som att du inte har något värde, som att dina problem inte är problem eller i övrigt beter sig konstigt så ska du inte gå med på det. Även om det är behandlare så behöver de inte ha rätt. Hamnar du hos en dålig behandlare har du rätt att byta till en annan. Du är värd hjälp som är hjälp.

onsdag 3 oktober 2012

Självskadebeteende - i arbetslivet och inom psykiatrin

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Självskadebeteende - Attityder
 Redaktör: Johanna Hildingsson

På gymnasiet gick jag omvårdnadsprogrammet och skulle under andra året ha praktik på en avdelning på sjukhuset. Till en början tänkte jag, att det här ska nog gå bra, trots att jag var nervös. Ett par dagar senare insåg jag att det används ju kortärmade arbetskläder inom sjukvården. En klump i magen. Jag i kortärmat? Nejnejnej, jag vill inte. Det här går inte. Vad skulle folk tro? Personalen? Patienterna? Klumpen växte.

Mina armar var fulla med blåröda ärr Det var endast när jag var med människor jag kände och som visste om mitt självskadebeteende som jag bar kortärmat. Nu skulle jag vara tvungen att gå utan långa, skyddade ärmar på tröjan. Vad skulle folk tro om mig? Vad skulle de säga? Jag hade alltid undvikit att visa mina ärmar innan jag kände personen i fråga. Nu skulle jag visa mina armar för en hel avdelning på en gång. Ångest.

Första dagen på praktiken gick jag upp på avdelningen med en stor klump i magen. Jag ville bara vända och gå hem, men jag var ju tvungen att göra detta. Jag letade upp personen som skulle vara min handledare under de kommande veckorna. Jag presenterade mig och hon skickade genast in mig i omklädningsrummet, så att jag kunde byta om innan vi började prata. Jag bytte om sakta, satte mitt identitetskort i bröstfickan och drog ner ärmarna så långt jag kunde innan jag försökte dölja resten av armarna i fickorna. När jag kom ut igen började vi gå runt på avdelningen för att jag skulle få se mig omkring och lära mig vart allt fanns. Det tog en stund innan handledaren fick syn på mina armar. Hon sa inget, men det var sista gången hon såg mig i ögonen när vi pratade. Efter det pratade hon med mina armar istället för med mig.

När ett par veckor gått på avdelningen började jag inse att de andra i samma ålder som hade praktik samtidigt som jag fick göra mer uppgifter än vad jag fick. Mina sysslor var mest att dela ut mat och plocka in disk. Jag fick känslan av att de inte litade på mig. Kanske tyckte de att jag inte var passande till att ta hand om patienterna. Jag vet inte.

Detta är ett genomgående mönster i hur jag har blivit bemött genom åren ute i samhället. Jag har blivit uttittad, ignorerad, sämre bemött. Inom psykiatrin har jag fått höra mer om vad folk verkligen tänker om självskadebeteende. När jag vart inlagd på psykiatriska avdelningar och lyckats självskada (för det gör man, även inom sluten vården, är ångesten tillräckligt stark kommer man på sätt) har jag fått höra kommentarer som ”det där var väl jävligt onödigt, du får inte mer uppmärksamhet bara för att du skadar dig”, ”det är bara att rycka upp sig”, ”varför slutar du inte bara med det där beteendet? Det är ju så himla onödigt” eller ”skärp dig”.

Att få höra kommentarer som dessa inom psykiatrin tycker jag är väldigt märkligt. De av några borde ju ha koll på hur ett självskadebeteende fungerar. De borde veta att det inte bara går att sluta, att det inte är för att få uppmärksamhet eller att det bara är att rycka upp sig. De borde veta att ett självskadebeteende lätt utvecklas till ett beroende. De borde veta att negativa kommentarer inte hjälper någon. De borde veta att självskador inte är något man sysslar med för att det är kul, utan för att det är ett sätt att hantera en väldigt stark ångest. Men tyvärr är det många som inte vet det.

Har du råkat ut för något liknande? Skriv till blogg@shedo.org och berätta. Du får vara anonym.

måndag 1 oktober 2012

Självskadebeteende - Attityder

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Självskadebeteende - Attityder
 Redaktör: Johanna Hildingsson


Den senaste tiden har det florerat mycket på internet om självskadebeteende och framför allt fördomar och attityder mot orsakerna till att någon självskadar. Om du har/har haft ett självskadebeteende har du säkert råkat ut för många olika reaktioner. Ibland går det att ignorera dessa åsikter, reaktioner och tankar om självskadebeteende, men ibland tar man åt sig. Och det kan såra, göra en irriterad och arg. Och trött. Trött på att människor har sådana bestämda åsikter om vad det innebär att ha ett självskadebeteende. Det är vad jag är just nu, trött och irriterad på att människor bubblar ur sig massa oriktiga tankar om detta. Själv har jag vart med om mycket på grund av att mitt självskadebeteende gett mig ärr på kroppen. Men det tänker jag prata om i kommande inlägg.

Nu vill jag veta vad du har råkat ut för. Har folk sagt något till dig? Missuppfattat vad ett självskadebeteende innebär? Stirrat? Kommit med konstiga kommentarer och åsikter? Bemött dig på ett annorlunda sätt? Blivit behandlad konstigt?

Eller känner du någon med självskadebeteende och kan berätta utifrån ditt perspektiv om vad du tyckte och tänkte när du fick reda på att personen självskadade? Har du inte träffat på någon med självskadebeteende och har en bild framför dig om vad det innebär?

Du kan absolut vara anonym. Skriv och berätta om dina tankar och erfarenheter kring fördomar och attityder kring självskadebeteende. Du skriver till blogg@shedo.org (Ny mailadress!)