Skribent: Anonym
Tema: Drömmar - då och nu.
Redaktör: Linda Adolfsson
Ändå sedan jag var ett litet barn kände jag att drömmar inte var för mig. De går ju aldrig i uppfyllelse. Ingenting någonsin blev som jag ville varför ska jag drömma då? Det var min attityd ut men innerst inne drömde jag om att vara någon annan, att vara född i en annan familj där jag skulle bli sedd och där jag skulle känna mig älskad. Eftersom jag visste att det var omöjligt berättade jag aldrig om mina drömmar. Men jag kunde ligga vaken i sängen på nätterna och drömma mig bort från min familj. Jag drömde om en mamma som var frisk och som orkade vara mamma. Jag drömde om att göra mamma-dotter-grejer tillsammans med henne. Jag drömde om en pappa som såg mig och som visade lite kärlek, kramade mig någon gång, inte bara slog och uppfostrade mig. Och jag drömde om att ha någon som jag kunde prata med och som skulle förstå och trösta mig. Jag drömde om att jag var vacker och slapp mina fula glasögon som föräldrarna tvingade mig till att bära och som gjorde att barnen kunde mobba mig för det, inklusive min bror. Jag drömde om att bli accepterad för den jag var och älskad för den jag var. Jag drömde om att inte vara så ensam…
Idag är jag vuxen, min mamma lever inte men jag har några äldre väninnor som jag kan göra mamma-dotter-liknande-grejer med. Min pappa har börjat se mig och visar sin kärlek och acceptans. Han verkar till och med vara stolt över mig. Och han visade sitt stöd när han fick veta att jag var sjuk och hans ord: ”Jag miste min fru, jag vill inte mista min dotter också” gör mig både varmt om hjärtat och gråtmild. Jag kan själv köpa kläder idag och välja vad jag ska ha på mig samt välja både frisyr och glasögon själv och jag tycker inte längre att jag är ful. Men jag är fortfarande ensam ibland…
Idag drömmer jag om att ha ett eget litet hus och familj. Jag drömmer om att känna trygghet och närhet som min man kommer att ge mig. Jag drömmer om småliv som jag och min man kan skaffa och jag drömmer om att inte vara rädd för all detta… Än så länge tror jag att jag har hittat den mannen…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar