Den sköna förvirringen

Tema: Att vara i förvirringen

Skribent och redaktör: Lisa Isaksson

Kan förvirring verkligen vara skönt? Numera vill jag svara ett mycket bestämt och glatt Ja! på det. Faktum är att jag lever i ett tillstånd av nästan ständig förvirring, åtminstone på något plan. Mitt friska liv innehåller så mycket, är så brett, jämfört med åren bakom den mörka spegeln där tillvaron var extremt reducerad, att det är omöjligt att ha koll på allt. Och då blir det alltid lite förvirrat någonstans. Dessutom älskar jag att ständigt utvecklas, lära mig nytt, vidga mina vyer, växa som människa, utmana mig själv och det jag håller för sant, och när man gör det finns det alltid några frågetecken som väntar på att rätas ut, några frågor som ännu inte har fått svar. Jag trivs med att ha det så!

Utvecklingen kommer ur förvirring, det är där vi hittar nya svar, lär oss nya saker om både oss själva och världen. Men förvirring har en annan positiv effekt också: den utvecklar hjärnan!

Låter det märkligt? Det är egentligen mycket enkelt. Synapserna i hjärnan, signalerna mellan nervcellerna, bildar vad vi kan kalla för tankebanor när vi tänker samma tanke många gånger. Det blir som en motorväg, där överföringen mellan cellerna går snabbt och lätt. Men inte är det särskilt utvecklande. Varje hjärncell kan ju koppla upp sig mot en massa andra celler, åt en massa olika håll; är det inte synd att då bara låta den göra samma sak varje gång?

Säg att en tanke färdas på den där motorvägen i hjärnan, samma väg som så många gånger förut. Men plötsligt finns där ett väghinder, eller så delar sig vägen. Så har den inte gjort förut. Något har gett din tanke en impuls som förändrar den. Hur ska du tänka nu? Ett ögonblicks förvirring. Sedan vänder tanken in på ett nytt spår, lite vid sidan av det gamla vanliga. Du trampar en ny liten stig bland hjärnans synapser. Nästa gång du kommer till vägskälet har du två vägar att välja mellan, och förvirringen är mindre. Du har utvecklat just den här tankebanan till två banor, och ju fler gånger du slår in på väg nummer 2, desto bredare och snabbare blir den. Sedan kanske du väljer att skapa ytterligare en alternativ tankeväg, och ytterligare en, och ytterligare än. Din hjärna utvecklas och du får fler ursnabba alternativa tankevägar där det från början bara fanns en. Och det finns i stort sett inga gränser för hur många olika vägar dina tankar kan skapa. Utvecklingsmöjligheterna är alltså i stort sett oändliga.

Men varje ny impuls ger upphov till en stunds förvirring, och i den förvirringen ges du utvecklingsmöjligheter. Det är enklare att göra som du alltid gjort, att följa den där tankemotorvägen, men hur spännande är det? Utmana och bejaka förvirringen i stället - den visar att din hjärnas aktivitet växer och att du utvecklas.

Jag älskar att utvecklas och njuter av utmaningen i att inte veta allt. Just därför njuter av av den sköna förvirringen!

Den skrämmande förvirringen

Tema: Att våga vara i förvirringen

Skribent och redaktör: Lisa Isaksson

Under mina år på andra sidan om den där mörka spegeln var det jätteviktigt för mig att ha koll på tillvaron. Från början var det till och med kontroll jag kände att jag behövde, men det insåg jag under årens lopp var lite omöjligt att ha. Att kontrollera något innebär ju att man kan styra över det, och så allsmäktig blir man inte ens av en ätstörning. Men koll kunde jag försöka ha, och i en tillvaro som hela tiden balanserade på gränsen till kaos var denna koll otroligt viktig. Det var som mitt sätt att hålla ihop mig, och därmed tillvaron. Till min koll hörde bland annat att veta vem jag var, veta vad jag skulle göra i olika situationer och att ha svar.

I en sådan situation, där koll är absolut avgörande, blir förvirring givetvis oerhört skrämmande. Förvirring innebär ju att man inte vet, inte har svaret. Men samtidigt kan man inte förändra särskilt mycket utan att gå igenom åtminstone en stunds förvirring. Så fort vi utsätter oss för att göra något på ett nytt sätt blir det ett ögonblicks förvirring tills vi hittar lösningen eller svaret på hur vi ska göra.

Sett ur det här ljuset är det inte konstigt att steget bort från självsvält och självdestruktivitet var förknippad med ett rejält motstånd och stort obehag mot att inte i förväg ha svaren. För det första visste jag inte ens om det gick att bli fri(sk), för livet har inte något facit som jag kan bläddra fram till och i förväg se svaret, och den här processen handlar om att våga tro på och kämpa för något utan garantier; om att själv skapa ett mål och se till att jag når det. Men frågetecknen var fler än så: Vem var jag som fri(sk)? Vem skulle jag vara? Vad skulle jag göra då, i stället för alla de där destruktiva sakerna? Vad ville jag med livet när mål och mening inte längre handlade om saker som gick att mäta eller väga eller om att förinta mig själv?

Förvirringen var till en början total. Plötsligt tvingades jag att ifrågasätta mig själv och allt det jag hade trott var jag. Efter att ha vuxit upp i en ätstörning och i ett självdestruktivt tänkande kunde jag till en början inte se vad som var jag, min egen personlighet, och vad som var den där ätstörda, utslätade, platta identiteten som är en mycket dålig ersättning för en äkta personlighet. Jag hade helt enkelt tappat bort väldigt mycket av mig själv genom att inte bejaka den som var jag. Och även om jag kände efter och tänkte efter och rannsakade mina känslor och tankar efter det som "kändes sant", så tog det tid. Jag är inte tålmodig och var därför jättefrustrerad över att inte direkt hitta svaren.

När jag vågade stanna upp och stå kvar i skogen av frågetecken, acceptera att det är så det är och måste vara här och nu för att jag ska kunna skapa mig ett nytt, friskt liv med en frisk identitet, i stället för att uppleva frågetecknen som hot, så kunde jag ett efter ett räta ut dem. Svaren dök faktiskt upp, jag hade faktiskt en egen personlighet och identitet som nog alltid hade funnits där innerst inne, och det gick riktigt bra att leva utan att ha totalkoll över tillvaron.

Det bästa rådet jag kan ge till dig som står inför det här vägvalet och tycker att ovissheten och förvirringen skrämmer är att ge dig tid. Inget sker över en natt, men det innebär inte att det inte går. I stället för att låta dig skrämmas av alla frågetecken, fundera över vart du vill komma och hur du vill känna när du når dit. Ge dig själv en känslobild av det där målet du har, slut ögonen och verkligen bada i den känslan. Kom sedan ihåg den, så att du kan gå tillbaka till den när rädslan över ovissheten och förvirringen slår till. För i den där känslan av att vara vid målet finns säkert många fler av de där svaren som just nu kan verka helt omöjliga att hitta. Våga tro på att du också kan göra frågetecken till utropstecken!

Förvirrad till tusen

Skribent: JozzAn

Tema: Att vara i förvirringen

Redaktör: Lisa Isaksson

Förvirrad till tusen

När jag gick i mellanstadiet fick jag alltid höra hur dålig jag var på olika saker. Jag var dålig på att göra mina läxor, matte var jag helt värdelös i och engelskan hängde jag inte med i. I var enda ämne som man hade då låg jag efter i. Min lärare var totalt ointresserad om hur jag mådde och hur jag hade det hemma och så vidare. Det var mer eller mindre kaos hemma. Min morfar hade dött på våren då jag gick i trean. När jag började fyran blev min mamma sjukskriven. Nu vet jag inte exakt när saker och ting hände men; min pappa blev arbetslös och min storebror flyttade hemifrån. Detta påverkade mig väldigt mycket, jag blev inte sedd hemma, det var ingen som frågade hur jag mådde. I skolan fick jag höra hur dålig jag var, inte konstigt att det blev min verklighet. Än idag påverkas jag av det som hände då. Jag tror inte på mig själv och jag är helt urusel i skolan, eller?

Det är här min förvirring kommer! Ända fram till i slutet av höstterminen förra året var jag totalt värdelös på matte. Jag kämpade på med matte B, jag höll på med kapitel 1, ekvationer, i 10 veckor. Efter det så lossnade något. Jag förstod plötsligt vad jag höll på med. Sakta men säkert började jag tycka att det var kul. Efter ett VG på ekvationer var min energi slut och jag gav mer eller mindre upp matten. Nu på vårterminen har jag fått en ny mattelärare (hon kom tillbaka från sin mammaledighet) och jag börjar tycka att det är roligt med matten. Jag längtar till mattelektionerna! Rent allmänt så flyter skolan på. Jag och min mentor lägger upp en plan så jag kan beta av mina rester som jag har i svenskan. Ett högt berg blir nästan ett minne blott! Jag får VG på nästa matteprov. Men jag blev inte glad. Jag hade gått runt och oroat mig för resultatet på det där matteprovet, när jag väl fick det och det visade sig vara ett vg som jag ville ha blev jag ledsen. Jag har gått runt och letat efter ett tillfälle att misslyckas. Det kan inte vara sant att allt fungerar, jag är ju helt värdelös på matte!! Det har jag fått höra så länge. Lika dant är det med inlämningsarbeten. Jag har aldrig kunnat göra dem förut, det har bara låst sig. Visserligen har jag fått mycket hjälp och stöd när jag fastnat för att lärarna vill att jag ska klara det. Jag är så ovan vid att lärarna vill mitt bästa och vissa av dem är beredda att ge allt för att jag ska klara av skolan, kunna få ut mitt slutbetyg.

Sedan jag började ettan när jag var sju år har jag hatat skolan. Jag har vantrivts och velat bli jättesjuk så jag skulle slippa den. Nu trivs jag i skolan, ja, jag till och med känner mig trygg där. Vissa dagar vill jag inte gå hem därifrån för att det är så tryggt. Jag förstår inte vad det är som har hänt. Att helt plötsligt börja tycka om skolan är för mig helt otänkbart, det måste vara fel på mig. Jag har en superbra mentor som stöttar mig hela tiden. Min mattelärare är även hon ett enormt stöd. I torsdags mådde jag så dåligt på grund av matten. När jag visade henne vad jag hade skrivit ner under lektionen blev hon inte arg på mig. Hon blev arg på de tankar som gör att jag inte kan få in att jag kan matte. Samtidigt så säger hon att hon inte tänker ge upp. Hon kommer att fortsätta kämpa för att få mitt tankemönster att ändra sig. Det får ta tid och det känns så otroligt skönt!

Det är så många dubbla känslor i mig. En del av mig vill tillbaka till allt mörker för att jag vet hur det livet fungerar. Visst, jag mådde inte bra men jag kunde hantera det livet, jag visste vad som väntade runt hörnet. Nu vet jag inte alls vad som kommer att hända. Depressionen börjar känna sig hotad och jag är räddare än någonsin. Rädd och förvirrad över vad det är som händer med mig. Går jag åt rätt håll nu eller kommer även denna väg att leda mig tillbaka till mörkret? Det finns även en del av mig som fått smaka på lyckan och som inte får nog av den. En del av mig som vill vara lycklig hela tiden och aldrig känna sig ledsen och deppig igen. Jag vet att en "frisk" människa måste känna både glädje och sorg, lycka och olycka. Jag vet att jag måste tillåta mig att känna mig ledsen utan att det betyder att jag är nere på botten igen. Men sedan finns den där delen av mig som kallas känslor. Den känner kaos! Jag känner inte igen mina känslor alls. Men jag ska försöka se detta positivt, att depressionen håller på att utrotas. Kanske, kanske vågar jag hoppas på att detta är vändningen. Trots att allt jag känner är kaos och förvirring så kanske detta är den gången det faktiskt vänder. Vem vet?

//

JozzAn

Att våga vara i förvirringen

Tema: Att våga vara i förvirringen

Skribent och redaktör: Lisa Isaksson

Förvirring. Ett tillstånd utan svar, utan vetande. Ett tillfälle av väntan, osäkerhet, utan koll. För många av oss obehagligt.

Veckans tema handlar om förvirring, av olika slag. Det kan handla om att stå vid ett vägskäl där du inte vet vad någon av vägarna kommer att innebära, eller vart de leder mer än bort härifrån; det kan vara i glappet mellan att släppa en gammal identitet som du har vuxit ur och att bygga upp en identitet som den du är här och nu; när du tar de första stegen i att förändra ditt tänkande genom att byta gamla destruktiva tankar mot nya, positiva, konstruktiva, livsbejakande, DU-bejakande.

Det handlar om positiva förändringar, men de innebär förvirring. Ja, de måste till och med innebära förvirring. För hur skulle vi kunna hitta de nya svaren och de nya vägarna om vi inte utsatte oss för förvirringen som uppstår när vi lämnar det invanda?

Imorgon berättar JozzAn om den förvirring hon lever i just nu, och senare i veckan kommer jag att dela med mig lite av min resa genom förvirringen i att lämna ett liv av självdestruktivitet och skapa en frisk identitet, och avslutar med att berätta om förvirringens positiva effekter. Kanske kan vi alla omvärdera förvirringen så att vi vågar vara i den.