Plåsterkampanjens andra kampanj!

Det finns, även om det inte syns. För det är ju så, att psykisk ohälsa inte alltid syns utåt. Vi kan ju inte sätta bandage runt själen, även om det gör ont inom oss.

På lördag den 4:e oktober är det dags för Plåsterkampanjen att köra sin andra kampanj! För att uppmärksamma psykisk ohälsa. Årets kampanj är tänkt på följande sätt:

Var och en får donera 1 kr för varje minut man väljer att delta. Helena som har startat kampanjen har valt att pengarna oavkortat ska gå till oss och vårt arbete kring psykisk ohälsa, självskadebeteende och ätstörningar (tack tack tack  ) Vårt Bankgironummer är: 326- 2094

Varje person kan helt valfritt lägga upp någon bild eller kommentar från ens egen valda aktivitet. Här hittar ni kampanjen på Facebook där ni också hittar mer information!

Dela gärna vidare för att uppmärksamma den psykiska ohälsan! För vi vet, att i Sverige är 3 av 4 drabbade - antingen med egen eller som närstående.

SHEDO söker nu lokalrepresentanter!

Hej på er! Nu söker vi lokalrepresentanter! Är du intresserad av att bli SHEDO:s ansikte utåt på din ort? Vill du informera om föreningen eller göra andra insatser? Maila SHEDO:s styrelse på info@shedo.se för mer information eller vid frågor!

Tillsammans kan vi hjälpa fler som är drabbade av psykisk ohälsa, ätstörningar eller självskadebeteende!

Kram och kärlek!

Jessica, bloggansvarig

Välkommen Emelie till SHEDO:s blogg!

Ikväll vill vi presentera ytterligare en av våra nya skribenter och säga:

Namn: Emelie Kalén

Ålder: 27 år

Bor: Stockholm

Jag har sedan tonåren lidit av depression, oro och ångest. Tårarna är mig alltid nära och många gånger har jag upplevt omgivningen som skoningslös. Känslorna gör det svårt att hålla huvudet ovanför vattenytan och alla intryck strålar genom kroppen utan filter.

Till slut tar jag mina känslor i handen och gömmer mig i ett hörn tills verkligheten inte längre är lika hemsk. Och när panikångesten attackerar känns det som att jag ska dö. Allt det här är så klart sjukt jobbigt.

Men det var inte förrän jag blev vuxen som jag mer öppet vågade prata om det. I mitt fall har det nog handlat om att jag har satt ett likhetstecken mellan mitt jag och min psykiska ohälsa. Även om jag numera vet att det är en fet lögn. Jag är så mycket mer än mitt illamående.

I dag behandlas jag med KBT och skrivandet fungerar som självterapi. Jag arbetar som frilansskribent, driver en blogg och våren 2015 debuterar jag med min ungdomsroman, som bland annat handlar om psykisk ohälsa, men även om förmågan att drömma, längtan efter att hitta sig själv och den riktigt stora kärleken.

Min förhoppning är att vi ska kunna diskutera och synliggöra psykisk ohälsa, lyssna utan att döma och sluta bedöma en människas inre värld utifrån den yttre.

Det är skit att må skit, därför ska den drabbade aldrig behöva vara ensam.

Varma kramar,

Emelie 

Välkommen Veronica till SHEDO:s blogg!

Idag är det dags att presentera Veronica, som också är en utav SHEDO:s nya skribenter!

Hej! Här är en skånetös ifrån Eslöv. Jag heter Veronica, är 27 år och kämpar så det glöder för att komma på rätt bana igen och bli fri min ångest och är på rätt spår tack vare DBT. Jag har nu större förståelse för mig själv samt bättre verktyg till hur jag ska agera på min ångest.

Mitt sätt var länge att fly, istället för att bearbeta ett trauma jag var med om. Vilket jag tyvärr inte var medveten om då. Jag byggde ett nytt jag för att slippa bearbeta samt att jag la på en mask om att allt var var bra utåt. Men inom mig var jag trasig som en trasdocka.Tillslut så gick glasbubblan sönder och sprack. 

Jag går nu en pågående behandlingsterapi som heter DBT - Dialektisk beteendeterapi. Jag kommer berätta mer om den i kommande inlägg och har mycket tips att ge :) Det hjälper mig enormt mycket även att det är tufft stundtals. Men jag har tack vare DBT kommit otroligt långt med mig själv. Jag har bland annat diagnosen PTSD på grund utav det jag har varit med om. Jag kan fortfarande drabbas av panikångest och jag har varit suicidal och haft ett självskadebeteende. Jag har även inläggningar på psykiatrin bakom mig. Jag har en del av min resa kvar att göra, men jag kan tack vare DBT:n se slutdestinationen på den. Jag har tron på mig själv igen! 

Skulle jag beskriva mig själv med tre ord blir det orden ödmjuk, busig och envis. Jag älskar musik, att höra musikens underbara toner :) det ger mig energi. Jag tycker även om att höra vågornas brus ifrån havet och att vara i skogen med vänner, plocka svamp, bär och använda naturen som ett härligt förråd :)

Ingen kan se att jag är annorlunda men ärren finns inom mig och på mig. Jag kämpar dagligen och har väldigt svårt för att hantera stress, bråk och kan fortfarande få panikångest och panikattacker. Det är en del av mig, en del av mitt förflutna som jag fortfarande jobbar med och tack vare DBT:n kommer jag framåt med det. Det går att komma framåt är det budskap jag vill sprida framförallt. Det jag vill förmedla genom mitt bloggande är dels tips, tankar och lite funderingar. 

Kärlek & Respekt
Veronica

Att medverka men inte tro

Nästan alla i min familj och släkt utövar musik. De flesta har under årens lopp medverkat i olika körer. Det har lett till att jag varit på många konserter, ibland som medverkande, andra gånger som åskådare. I våras hade min kusins kör vårkonsert i en kyrka och jag lyssnade. Jag lyssnar ofta vad som sägs men jag lägger det sällan på minnet. Denna konsert var annorlunda. Denna predikan var annorlunda. Prästen som också var teologiedoktor, pratade om mässans olika delar och vad de står för. Han pratade bland annat om att medverka. Att inte behöva tro, men ändå medverka, delta. Teologiedoktorn pratade om detta ur ett religöst perspektiv, men jag tycker att samma resonemang kan appliceras på nästan allt i livet, och framför allt i allt arbete mot ett liv utan psykisk ohälsa.

Jag tänker att det är när vi deltar trots att vi inte tror, som vi kan utvecklas. Hur många gånger gör vi inte nya saker? Vi sitter på möten och grupper som egentligen inte intresserar oss nämnvärt, vi har kanske en föreställning innan om att detta inte är något för mig. Och ändå kan vi medverka, vi kan delta, vi kan vara närvarande, ta del av det okända, det "icke tilltalande". Vi kan vara där många gånger om. Och kanske kan så småningom ett intresse väckas, kanske kan detta obegripliga bli lustfyllt. Eller så förblir det ointressant och utan tro. Det är ok det med.

När jag började i DBT sa min terapeut att jag skulle göra som hon sa. Jag tyckte inte alls om det och var många gånger egensinnig. Jag hade ingen lust att göra som hon sa, jag trodde mig veta bäst. När jag senare flyttade till behandlingshem vågade jag successivt prova att göra som personalen sa. Jag gjorde det de sa med minsta engagemang, men jag gjorde det. Så småningom kunde jag också se vitsen med att göra som de sa och min från början enbart medverkan blev tillslut en tro.

Det är inte enkelt att medverka när man inte tror. Ibland är det nästan omöjligt. Framför allt när man mår väldigt dåligt. Varför ska jag göra något någon annan säger åt mig är det bästa? Jag har många gånger funderat varför ingen såg, eller varför ingen satte stopp för mitt destruktiva ekorrhjul. När jag tänker tillbaka på åren då jag mådde som sämst, fanns det flera som försökte stoppa mig, som försökte bromsa, men jag lyssnade inte, förstod inte, ville inte. Jag var inte mottaglig. Det fanns ingenting som kunde få mig att medverka när jag inte själv trodde. Jag gick till en psykolog, för det trodde jag på. Jag träffade min skolsköterska för det såg jag hjälpte, men när mamma och pappa fick hämta mig från skolan för att jag var för självmordsbenägen, när skolläkaren och läkarna inom psykiatrin tyckte att jag skulle bli inlagd, när mamma och min skolsköterska tyckte att jag skulle sjukskriva mig, när jag var och varannan dag var på väg att svimma för att jag inte åt, när jag tränade fast att huvudvärk höll på att knäcka mig, när jag var känslig för ljud och ljus och inte kunde gå upp för en trappa utan att känna mig matt, så kunde inget stoppa mig. Jag vägrade medverka, för jag trodde inte. Det var först tre år senare, när jag blev inlagd som jag vågade medverka. Ekorrhjulet stod still och det som återstod var att medverka. Jag hade ingen tro, men jag gjorde det jag skulle. Jag gick till mina terapeuter, jag gick på grupper, på möten. När jag själv hade kommit till insikt att mitt liv inte var hållbart, då var det dags för mig att medverka. Ett litet steg av medverkan i taget slutade i att jag sju år senare nu tror och är mer mottaglig än någonsin.

Vi kan inte alltid se framåt, vi kan inte alltid veta, vi kan inte alltid se möjligheter, förmågor eller hinder, vi kan inte alltid tro. Men vi kan alltid medverka, delta. Vi kan alltid göra vårt bästa. Vi kan alltid försöka. 

Kram Johanna - shedoskribent

Vi som blev kvar

I förra veckan fick jag ett mail från en kvinna, Julia. Hon berättade om en föreställning som både väcker känslor och är viktigt. Som handlar om det där som drabbar många och som det behöver pratas mer om i samhället: Psykisk ohälsa. En del utav föreställningen handlar om Elin vars mamma tog sitt liv. Idag vill SHEDO dela med sig utav Julia och Elins egna ord men också ge information om föreställningen.

Var rädda om er!
Jessica, bloggansvarig

Den 2 februari i år blir jag, Elin, 25 år, vilket kommer att bli den nionde födelsedagen jag firar utan min mamma. Den 2 maj 2006, då jag bara var 16 år, försvann min mamma helt spårlöst utan
någon direkt förvarning. Hon hade lämnat sitt hem utan att ta med sig varken mobil, plånbok eller legitimation. Det fanns inte heller något brev ifrån henne som förklaring till vart eller varför hon gett sig av.

Hon skulle förbli försvunnen i närmare sex månader, tills hon en dag hittades intill Vätterns steniga kant av en privatperson som rastat sin hund den 28 oktober samma år.
Hunden fann kroppen, som dagen innan varit helt täckt av en stor mängd löv.
Tack vare att en mindre storm dragit in över länet natten innan, så blåste löven bort från det som var kvar av den illa åtgångna kroppen. Kroppen som legat i vattnet så lång tid var lila i färgen och varken ögon, hår eller armar fanns kvar.., enbart klädd i ett par svarta trosor.

Det skulle ta en månad innan identifieringen av kroppen var klar.

Den 4 december skulle jag, min pappa och äldre bror få beskedet att det var mamma som hittats i Vättern. Det kan ha varit en av de bästa dagarna i våra liv!
Att få veta, kunna gå vidare, inte längre gå och leta efter henne i alla ansikten man möter för att den 14 december 2006, då begravningen skulle hållas, kunna få ta ett avsked.
Den dagen bar jag min mamma intill mitt hjärta, som då låg i sin fina vita urna. Jag kramade den hårt.

Livet skulle komma att bli väldigt tufft.
Saknaden var enorm!
Även fast alla tecken tydde på att hon tagit sitt liv, så fanns ändå frågorna kvar.
Varför?

 


Jag heter Julia Sandwall och är 37 år. För några år sedan lärde jag känna Elin, en fantastisk tjej som utstrålade glädje, värme och liv. Då arbetade jag som musiklärare på en gymnasieskola i Jönköping och kanske var det på grund av alla de musikaliska projekt som jag drog in Elin i som gjorde att hon och jag kom att samtala mer på djupet.

På bussen hem från en musikalresa som hade gått till Göteborgsoperan, berättade Elin om när hennes mamma Ewa försvann spårlöst. Man gjorde efterlysningar på radio, i tidningar och man sökte efter henne i Jönköping och Huskvarna. Elins starka berättelse gick bara inte att glömma, den har följt med mig sedan dess, även om åtta år har passerat…

Så en dag blev jag teaterproducent på Teateri  i Jönköping. En kväll fick jag se att Elin hade börjat blogga. Det visade sig att Elin skrev om sin mammas försvinnande men också om sorgen att mista en anhörig i suicid. Trots sorgen fanns det ett fantastiskt ljus i bloggen, ett ljus som jag frågade Elin om vi skulle kunna förmedla till andra människor.

Under en konferens träffade jag projektledaren för Barndialogen på Landstinget Jönköpings län – Linda Frank. Tack vare Linda, Barndialogen, Socialstyrelsen, Statens Kulturråd, Smålands Musik och Teater och Letterstedtska stiftelsen fick Teateri våren 2014 möjligheten att producera föreställningen “Vi som blev kvar” med hjälp av dramatikern Emma Broström.
 

Föreställningen är indelad i tre olika historier, där en av dem till viss del speglar Elins historia.

Den andra historien handlar om två syskon som ska säga hejdå till sin pappa och den tredje om en lillasyster som lever med en bror som inte mår bra.

Vi möter deras tankar, hopp, ilska, blogginlägg, bottenlösa sorg, men också deras styrka och mod att gå vidare i livet. Vi som blev kvar är en pjäs om döden men framför allt om livet.

Efter de abonnerade föreställningarna föreläste Elin Mårtensson om sitt liv - ett liv med toppar och dalar men också ett liv som inneburit att hitta styrka, kraft och mod att orka gå vidare.

Föreställningen spelades drygt 45 gånger för mer än 3000 personer våren 2014, bland annat på Kulturhuset Spira i Jönköping och därefter på turné för anställda i Svenska Kyrkan, teaterföreningar, på skolor, för personal inom psykiatri och landsting, för personal inom fritidsförvaltning, barnombud, räddningstjänst och många många fler.

Föreställningen och Elins föreläsning  fick ett fantastiskt gensvar från publiken vart ensemblen än kom liksom stor uppmärksamhet i TV, radio , tidningar och olika webbforum.

Och efteråt känner både Elin och Teateri att detta är något av det viktigaste projekt vi någonsin gjort - vi har verkligen lyckats öppna upp diskussionen och modet om att våga börja prata om psykisk ohälsa och att våga fråga någon om hur han eller hon mår - för det kan verkligen rädda liv!
Våren 2015 ger sig Teateri ut på turné igen med föreställningen och Elin Mårtenssons föreläsning. Till föreläsningen finns handledningsmaterial och vi delar också ut broschyrer och tipsar om bra webbsidor.

Du har möjlighet att boka föreställningen för besök på din arbetsplats eller skola!

Kontakta: teateri.se.
Länkar: Facebook, Blogg, Radiointervju, Artikel i Jönköpingsposten.
Ni hittar fler länkar och material på vår hemsida.


Tack för ordet!
Elin Mårtensson och Julia Sandwall

Anhörigutbildningen kör snart igång i Göteborg!

I slutet på augusti körde SHEDO:s anhörigutbildning igång i Malmö. En utbildning som riktar sig till dem som är anhöriga till en person med ett självskadebeteende. För det är tungt att vara anhörig, och studier visar att personer som deltar i en samtalsgrupp med andra i liknande situation ofta mår lite bättre och orkar lite mer.

Nu är det snart dags för utbildningen att köra igång även i Göteborg!

Tyngdpunkten i studiecirkeln ligger på att finna strategier för att hantera sin oro, att hitta stöd och kraft och att lära sig att sätta hälsosamma gränser för sitt engagemang. Vi får också tips om, och tränar på, hur man kommunicerar på ett konstruktivt sätt i ömtåliga situationer.

För att delta i samtalsgruppen måste du kunna avsätta tid för träffarna och vara lyhörd för de andra deltagarnas berättelser. Tanken är att studiecirkeln ska vara ett mellanmänskligt stöd och ett komplement till vården.

Ledare

Birgitta Westlin och Klara Roxberg, präst respektive diakon på Skolkyrkan i Göteborg.

Tid & plats

Första träffen tisdag 7 oktober kl. 18-20. Resterande träffar är 21/10 , 4/11, 18/11, 2/12 , 16/12 och 13/1.

Sensus, Södra Hamngatan 29, entréplan, SAL 14.

Material

Att vara anhörig, material framtaget av SHEDO och Sensus.

Avgift

350 kronor.

Anmälan

Anmäl dig HÄR.

Kontakt och information

Birgitta Westlin, birgitta.westlin@svenskakyrkan.se, tel. 0705-09 61 70

Gudrun Norrfjärd, gudrun.norrfjard@sensus.se, tel. 0760-147 040

Välkommen Emma till SHEDO:s blogg!

Hej på er! Som ni kanske vet så är nu våra nya skribenter meddelande och inom den närmsta tiden kommer det rulla in presentationer här på bloggen så att ni får lära känna alla lite bättre! Och såklart, en massa fina texter ifrån dem också! Som det ser ut nu så kommer det vara tio shedoskribenter och vi är såå glada för att så många vill engagera sig och berätta om sina erfarenheter!

Idag presenterar vi Emma och hälsar henne välkommen till att vara shedoskribent ♥

Jag är 23 år gammal, nyinflyttad Umebo, tidigare från Järfälla utanför Stockholm. Min uppväxt präglades av mobbing, utanförskap, låg självkänsla och väldigt tidigt höga prestationskrav. Mina föräldrars jobbiga skilsmässa väckte ett enormt bekräftelsebehov hos mig. Jag har sen dess gått igenom ätstörningar, självskadebeteenden, depressioner och många långa timmars terapi.

Idag står jag stolt och lycklig på andra sidan. Jag vågar testa och utmana mig själv och söka mina drömmar. Ibland blir det rätt, ibland blir det fel. Just nu läser jag litteraturvetenskap på Umeå Universitet och hoppas att det öppnar nya dörrar för mig. Idag är jag en livsglad typ som gärna läser böcker och gräver ner mig djupt in i soffan med en kopp te och en bra TV-serie. Eller tar en skogspromenad och på vintern måste jag få åka skidor. Jag är också volontär hos Tilia och sitter bland annat i deras stödchatt.

Jag är glad att ha fått möjligheten att skriva för SHEDO och jag hoppas att ni blir inspirerade och stöttade av mina kommande texter.

Zoombies - att vara anhörig

För ett tag sedan kom jag i kontakt med en kvinna. Hennes dotter är sjuk i anorexia. Jag läser hennes texter i evigheter en vardagskväll och inser mer och mer för varje minut hur svårt hon och hennes dotter har det. Hur de kämpar, tillsammans och på var sitt håll. Dottern som är sjuk och kvinnan som är anhörig. Och mamma. Vi har fått äran att dela med oss av hennes texter här på SHEDO-bloggen. Någonting som känns otroligt viktigt då vi vet att även anhöriga behöver stöd samt många gånger är viktiga i ett tillfrisknande.

SHEDO driver ett forum och där har vi skapat ett särskilt skyddat forum för anhöriga där man kan få stöd ifrån andra i liknande situationer. Vill du ha mer information om detta kan du klicka HÄR. Nu ska vi få läsa en gripande text från kvinnan jag har haft kontakt med. ♥

Var rädda om er!

Jessica, bloggansvarig

"Medan dottern, min lilla fågelunge är hos läkaren får jag sitta och vänta. Jag hatar att vänta. Vi har åkt till sjukhuset och jag har med mig laptopen så jag kan passa på att arbeta. Förena nytta med nöje?

Jag har svårt att koncentrera mig. 

Kommer de att väga henne? Vad säger de till henne? De ser väl att hon är smal, trött, fryser och har ringar under ögonen? 

Kommer de att tro på henne när hon säger att hon mår ganska bra. För hon mår egentligen ganska dåligt. 

Jättedåligt faktiskt. 

Ute är det ganska grått. Det kan aldrig bli så trist som ute om våren. När fåglarna borde kvittra, solen skina och gräset vara grönt. 

Fast istället är det maj, kallt som sjutton, regndroppar som hänger tunga i luften och hotar att ramla ned vilken sekund som helst.

Lite nu och då går det förbi unga flickor. En och en kommer de, på obestämda, hasande och lite dröjande, liksom långsamma steg. 

De ser alla ordentliga ut, och konstigt nog, ganska lika. 

De har långbyxor, strumpor och långärmade tröjor. Kofta och olika sorters halsdukar fint knutna under hakan. 

Det ser snyggt ut. Fast det är ju liksom vår nu. De fryser. Jag vet. Fågelungen har det likadant.

Jag drar ögonen till mig, men kan ändå inte låta bli att titta när de hasar förbi. Fundera över deras liv och leverne. 

Gråter deras mammor när ingen ser? 

Hur ofta mår den här lilla sparven dåligt? Har slutat äta och känner sig ensam med ångest, det svarta och hopplösheten som jagar. 

Har hon också lyckats lura sin familj alldeles momentant innan allt uppdagades? Märkligt känns det att sitta och se de unga flickorna komma och gå. 

Jag känner dem inte. Ändå känner jag igen så mycket. De som har oroliga mammor med sig, mammor som har iskalla händer som kramar runt deras hjärtan och som också har svårt att andas. 

Sådana som jag. 

Tunna sparvungar vid deras sidor, med koftor, halsdukar och kalla, tunna fingrar. Mammor som inte heller kan mata sina barn. Oduglingar. 

Plötsligt vet jag var jag är. Jag har ju hamnat i en av de där sjuka filmerna storasystern och hennes kille brukar se. 

Om zoombies."