Prioritera dig själv

Jag fick en insikt för ett tag sedan: Jag måste ta hand om mig själv först och främst. Jag måste prioritera mig själv i mitt eget liv. Teoretiskt har jag nog vetat om detta under en lång tid. Jag är huvudpersonen i just mitt liv. Det är ganska självklart och enkelt, men kanske är det så uppenbart att jag har glömt bort det mitt i all min strävan efter det ena och det andra. Och fastän jag har vetat om det så har jag inte insett att det verkligen är så förrän nu och att det faktiskt gäller mig också!

Jag har länge haft en önskan och ett mål att hjälpa andra. Min längtan och strävan efter det här fick mig att glömma bort mig själv under en ganska lång tid. Jag ville och vill så gärna hjälpa andra! Och det känns lite som att jag inte hjälper någon när jag fokuserar på mig själv och prioriterar min egen hälsa först. Men jag har nu insett att det ju faktiskt är då som jag hjälper den viktigaste personen i mitt liv: mig själv! Och trots att det kanske kan kännas så, så är det inte själviskt att prioritera sig själv, särskilt inte när man mår dåligt. Under vissa perioder i livet så måste man verkligen få fokusera på sig själv. Det betyder inte att du inte bryr dig om andra, det betyder inte att du är egoistisk, det betyder bara att det är då som just du behöver mest hjälp och stöd i ditt liv just då.

Det kan vara svårt att börja ta hand om sig själv när man så länge mest har prioriterat andra. Men med tiden började i alla fall jag inse mer och mer att det ena inte behöver utesluta det andra. När jag väl fick min insikt så kunde jag efter ett tag, i alla fall teoretiskt och på sikt, förstå att just nu när jag mår sämre så måste jag må bättre själv först innan jag kan hjälpa andra så bra som jag vill. För jag tror att jag kommer att kunna hjälpa andra så mycket bättre och lättare om jag mår bättre själv. Om jag tar hand om mig själv nu och börjar må bättre själv så kommer jag dessutom få ännu mer erfarenhet och kunskap om hur man kan göra för att må bättre och jag kan på så vis hjälpa andra bättre än jag hade kunnat annars.

Som jag skrev i inledningen så har jag nog egentligen vetat om det här ganska länge. Jag har flera gånger hört uttrycket ”sätt på dig din egen syrgasmask först – innan du hjälper andra”, som de brukar informera om ombord på flygplan. Men att verkligen inse att man måste prioritera sig själv först och att det även gäller mig, det har jag nog inte börjat förstå ordentligt förrän nu. Det är svårt att ändra fokus och tillåta sig själv att prioritera sig själv först. Jag håller fortfarande på att bearbeta och inse det. Men jag tror att det är en insikt som kan hjälpa mig i mitt tillfrisknande och därigenom även hjälpa andra på sikt. Jag ska verkligen försöka att behålla den här insikten och se till att jag kommer ihåg den: Jag måste hjälpa mig själv först, innan jag kan hjälpa andra ordentligt. Jag är den viktigaste personen i mitt eget liv.

Du är den viktigaste personen i ditt eget liv. Prioritera dig själv och ta hand om dig!

Jenny, SHEDO-skribent

Förkyld

- Vad är du mest rädd för? frågade min kurator.

- Att vara lat och självisk, svarade jag.

Svaret var så självklart för mig när jag var tonåring. Det värsta jag kunde vara då var någon som inte ansträngde sig tillräckligt för andras skull, någon som aldrig tänkte på någon annan och som stal av andras tid utan att tänka på hur det påverkade den andra. En person som var lat och självisk. Min kurator försökte få mig att se om det fanns någon annan värdering i orden. Att vara lat kan betyda att vila och dra ner på tempot. Att vara självisk handlar om att sätta sig själv först. Vi skapade en bild av att ligga på soffan och pilla sig i naveln, och hon sa att det var ok. Det var ok att ligga där och göra ingenting, utan att mitt egenvärde påverkades.

Att ligga på soffan och göra ingenting är fortfarande svårt för mig men med en höstförkylning blir jag tvungen. För varje stund som går, varje avsnitt ur TV-serien jag tittar på så blir det lättare att acceptera att jag just nu inte bara får, utan också måste ta hand om mig själv och vila. Jag ligger på soffan och orkar inte laga “riktig” lunch så jag micrar en matlåda. Jag orkar inte duscha, inte ta hand om mina vänner, inte prestera på lektioner i skolan. Just nu orkar jag bara vila och det är precis vad jag behöver.

Men visst är det konstigt att det kan finnas prestation i en förkylning? Som att prestationsdrottningen står bredvid mig och dömer mig för att jag lyssnar på min kropp och tar mig tid att vara sjuk. När jag är sjuk ger jag kroppen möjlighet att rensa ut det som inte längre ska vara kvar, och det är ok. Ingen vill att jag ska gå runt och smitta ner någon annan, och jag orkar inte lämna soffan, så det är bättre för både mig och andra att jag är hemma och vilar. Jag vill slippa prestationerna men när prestationsdrottningen dyker upp och viskar i mitt öra att jag är lat och självisk är det svårt att inte lyssna. Så jag vill svara henne att “Jag är bäst på att vila och ta hand om mig själv. Jag är queen of fucking everything i min onepiece idag och alla andra dagar.” Det är en fight att lära sig lyssna på tankarna utan att styras av dem, men jag lovar dig att du kan. Du har allt du behöver för att ta hand om dig inom dig. Låt din kropp få vila när den behöver det. Låt dig få vila, du behöver det. 

/Emma, SHEDO-skribent

"Jag är en tråkig människa"

Så sa en person till mig i en konversation vi hade tidigare i veckan. Jag svarade inte an på den meningen för jag känner personen för dåligt och jag ville inte säga något klyschigt om att det är hen inte alls utan något egentligt innehåll. Men meningen fäste sig och blev kvar i mitt huvud. I natt vaknade jag, gick ut och kissade och morgonsolen med allt vackert fågelkvitter fick mig att vakna till lite för mycket för att bara kunna somna om, så jag låg och tänkte. Då dök meningen jag är en tråkig människa upp. 

Jag är kanske skadad av alla år av terapi av olika slag, av min orubbliga tro att alla människor har bra sidor och att alla tankar och handlingar har anledningar och orsaker som går att härleda till något inte alls så svårbegripligt, men jag kan bara inte föreställa mig hur en person skulle kunna vara tråkig. Hur är en tråkig människa? Vad kännetecknar en sådan?

Är en tråkig för att en inte skrattar hela tiden? Är en tråkig för att en inte drar skämt hela tiden? Är en tråkig för att en ibland är tyst? Är en tråkig för att en inte har många intressen? Är en tråkig för att en inte hänger med i varje nyhet eller vet vad som är inne just då? Är en tråkig för att en tycker att det är svårt i sociala sammanhang? Är en tråkig för att en inte säger ja till, eller jublar inför allt?

Vad är att vara en tråkig människa? 
Jag vet inte! I min värld finns inga tråkiga människor. För det gillar jag inte alla, jag kommer inte överens med alla och jag tycker inte att alla människor är lika intressanta eller roliga. Men är de tråkiga för det?

Alla människor drar inte skämt som jag skrattar åt, alla människor jag pratar med har inte intressen som tilltalar mig, alla människor jag möter jublar inte. Många säger nej till både det ena och det andra. Men jag tänker att det är rätt mänskligt. Väldigt vanligt faktiskt! Men är en tråkig då? Är en en tråkig människa då? Jag gör många saker som faktiskt skulle kunna klassas som tråkiga, men jag ser inte mig själv som en tråkig människa. Jag hänger inte med i allt det senaste, jag är inte bekväm i alla sociala sammanhang, jag drar sällan skämt, jag har behov av egen tid och återhämtning vilket gör att jag säger nej ibland. Men är jag en tråkig person för det? Inte enligt mina kompisar. Inte enligt dem jag möter. Jag är kanske tråkig i stunden utifrån någons förväntningar. Allt passar inte mig, men mycket gör det. Är jag i rätt forum är jag inte alls obekväm, då kan jag dra skämt så att alla skrattar, då har jag intressen jag delar med andra. Och så tror jag att det är för alla.

Ibland gör en saker som kan få andra att tycka att en tråkig - men en är inte en tråkig människa för det.

Tyvärr tror jag att säga att en är en tråkig människa tyder på dålig självkänsla. Så alla ni som tycker eller tror att ni är en tråkig människa, försök att inte uttrycka det utan låt omvärlden själva bilda sig egna uppfattningar om vilka ni är och lita på att människor själva tar ansvar för vilka de umgås med utifrån sina referenser för vad de tycker. Lägg inte värderingar om er i deras tankar. Låt de tänka själva. Det blir oftast bäst då.

Kram, Johanna 

Shedoskribent 

Acceptans

Alla måste vi acceptera olika saker i livet. Vissa är så enkla som att acceptera att det regnar fastän vi önskade oss sol. Man är inte glad för det men det är bara att gilla läget. Sedan finns det andra områden i livet som kan vara väldigt svåra att acceptera, saker vi helst vill glömma t.ex från ens barndom eller uppväxt, händelser vi önskar vi kunde ändra på eller omständigheter som vi tvingas finna oss i. Vi kanske dras med konsekvenser av destruktiva handlingar, har psykiska och/eller fysiska ärr eller begränsningar som vi helst vill få bort.

Inom olika behandlingar så är det här med acceptans ett återkommande tema. I början trodde jag att det innebär att jag måste tycka om det men att acceptera en sak är inte detsamma som att gilla det! Vad kan hjälpa dig att acceptera saker och varför är det så viktigt?

Först måste man nog inse att saker som har hänt i ens liv inte går att ändra på, det går inte att vrida tillbaka klockan. Det kan göra väldigt ont att förstå att inga ansträngningar i världen kan förändra vissa fakta. Jag har ofta tänkt "jag vill inte att det ska vara såhär" eller "jag vill inte bli påmind om det som en gång hänt". Det är mänskligt att känna och tänka så, men inte bra att fastna i. Det är som att jaga efter vinden, det går inte! Man kan inte trolla bort vissa saker hur mycket man än önskar! Tänket att vilja slippa blir ett problem om flyr genom destruktiva beteende och därigenom inte lär sig att leva med/hantera det oundvikliga på ett bra sätt.

Tänk dig att du har brutit ditt ben. Du kan vägra att acceptera det och tänka "jag vill inte att det är brutit, jag låtsas att det inte är det". Du kommer bli besviken om och om igen. Du kommer få ont när du försöker gå eller vägrar gipsa det. Istället kan du tänka "skit att det är brutit, MEN nu är det så och då får jag väl vila benet, gipsa det och göra det bästa av det". Faktum är ju att det är brutet. Så vilket av de två tankesätten tror du att du kommer må bättre av?

Jag var tvungen att inse att jag inte kan slippa minnesbilder, att jag alltid kommer ha vissa känslomässiga och fysiska ärr. Jag tycker inte om det men så ser det ut, tyvärr. Först när jag hade förstått det kunde jag sakta koncentrera mig på att lära mig att leva med det så bra som möjligt, utan att hela tiden må extremt dåligt av det. Jag märkte att jag genom att acceptera det nu kunde välja hur mycket/länge och på vilken nivå de påverkar mig och därför är det så viktigt att välja acceptans-vägen! Du besparas mycket lidande, både tids-och kraftmässigt och får en chans till ett bättre och drägligare liv, trots att man kanske har vissa odds emot sig.

Tidigare kunde jag när jag mådde dåligt ständigt tänka att jag t.ex inte vill leva med en viss diagnos eller prognos, vilket ledde till att jag grävde ner mig i negativa tankar. Det är lättare att nu kunna tänka att "nej, jag gillar inte t.ex min diagnos eller att jag behöver må dåligt över saker som har hänt, men nu är det så. Fine! Vad kan jag göra för att klara av denna dag eller detta minne?" Acceptera din situation och gör det bästa av det! Det är inte lätt men det går. Idag kan jag se i backspegeln och jämföra hur jag mådde och agerade när jag vägrade att acceptera saker och hur jag idag istället kan leva med det och få mer ro i själen.

Att inte acceptera leder till en återvändsgränd med ständiga besvikelser och en ond cirkel medans acceptans-vägen öppnar upp dörrar istället. Den hjälper dig att hitta nya vägar, att få balans för att kunna gå bättre på de vägar som är ojämna, krokiga och svåra i livet. Du vinner alla gånger på att acceptera dina omständigheter även om det är svårt!

Kram till er alla!
Bianca - SHEDO-skribent

Guldkornen i vardagen

När man mår dåligt är det svårt att se det positiva i sin vardag. Ångest, självdestruktivitet, svåra minnen, händelser, orättvis behandling eller annat kan överskugga alla ljuspunkter. Men när allt känns svart eller hopplöst, när det verkar som att tunneln aldrig tar slut, då är det bra att påminna sig om en sak som kanske kan ge en liten lättnad för åtminstone en stund. Varje stund som känns lättare är något att kämpa för. Det gäller bara att hitta de små guldkornen i sin vardag. De kan vara svåra att upptäcka i mörker, men det betyder inte att de inte finns. Leta! Tänk tillbaka när dagen är slut på minsta lilla sak som gjorde att du mådde lite bättre.

Under en väldigt lång inläggning på psyk fick jag en underbar kompis som också mådde väldigt dåligt och vi båda kände mycket uppgivenhet. Men trots det hittade vi stunder tillsammans eller med medpatienter som fick oss att le och skratta. Man fick kanske en bra pratstund med personal man tycker om eller en kram, ett sms, besök. Man kanske gjorde något bra för någon annan. Min kompis och jag köpte en dagbok där vi turades om att skriva ner endast bra saker som hänt under dagen. Ibland fick man verkligen stanna upp och tänka efter när man hade haft en riktigt tuff dag. Ibland hjälptes vi åt och ibland var vi varandras guldkorn. Att skriva ner det gör att det blir mer synligt och mer uppenbart för en själv.

Den här lilla "guldkornsboken" finns kvar och när man bläddrade tillbaka såg man att det finns små ljusglimtar och färger även när det är mörkt. Det är bra att skriva av sig, hur man mår, vad man känner etc. Men försök att inte bara skriva om mörkret. Varför inte även köpa en dagbok för ljuset? Köp en "guldkornsdagbok"! Om du har svårt att komma på något positivt, varför inte sätta sig ner med någon annan, kanske din vän eller personal du tycker om? Testa!

Styrka till er alla som kämpar!
/Bianca - Shedoskribent

Det behöver inte vara nyårslöften och glimmande återberättelser om det gångna året

Jag tänkte ta tillfället i akt detta första inlägg här och skriva om någonting som just nu närmar sig med stormsteg. Någonting som alltid är för nära men samtidigt alldeles för långt bort. Någonting som lovar nystart men som också kan vara slutet för någonting annat. Någonting som skapar hopp, men också krav. Detta någonting som är slutet på ett år och starten för ett annat. Jag tänker helt enkelt skriva lite om nyår. 

Jag kommer inte riktigt ihåg första gången nyårsafton skapade en känsla av obehag i mig, men jag kommer ihåg att jag kände mig ensam, misslyckad och pressad av de krav som ställdes på att man skulle skratta, sjunga och vråla in det nya året. Det skulle skrivas nyårslöften, ätas god trerättersmiddag och tändas raketer. Allting skulle genast bli så nytt, så bra, så öppet för en förändring och jag hängde aldrig riktigt med. Jag ville inte fira, jag ville inte vara glad. För jag visste att det bara var ännu mer löften som inte skulle bli av, fler misslyckanden, fler tecken på att jag inte passade in och fler tecken på att jag inte tyckte om livet på samma sätt som andra.

Under de åren mitt liv bestod av ätstörningar och depressioner (men även flera år innan), så fick jag alltid en knut i magen varje gång december knackade på dörren. Inte bara för att julen bidrog till diverse svårigheter, utan för att december betydde slutet av ännu ett år. Ännu ett år av ångest, ambivalens och saker jag missat. Ännu ett år som skulle fyllas med självhat, bortkastad tid och ett liv som jag ändå inte ville fortsätta leva. December, med dess mörker och dess överdrivna juldekorering, bjällerklang och julklappsstress, var svår och kunde jag så skulle jag ha gått i ide fram tills att solen och våren dök upp igen. 

Sakta men säkert har jag dock under åren lärt mig att hantera att nyårsafton inte behöver vara så som jag så länge inbillat mig själv att det borde vara. Det behöver inte vara glitter och glamour, fyrverkerier och champagne. Det behöver inte vara nyårslöften och glimmande återberättelser om det gångna året. Jag får visserligen fortfarande en liten knut i magen när december närmar sig, men jag kan slå bort tankarna om att jag inte har gjort tillräckligt, att jag inte uppfyllt tillräckligt med drömmar. För vad är det egentligen som är så speciellt? Vad är det som är så annorlunda mot alla andra 364 dagar på året? Egentligen? 

Så i år säger jag såhär, till mig själv och till er andra där ute som känner igen er i mina ord; det är okej att den trettioförsta december inte är annorlunda än alla andra dagar. Det är okej att låta det vara en vardag och det är okej att göra absolut ingenting. Och det här med nyårslöften; kan vi inte bara säga att 2015 blir ett år då vi ger oss själva en extra klapp på axeln och försöker komma ihåg vem som faktiskt spelar huvudrollen i våra liv, vem som egentligen betyder allra mest? Jag tänker då göra det, och jag hoppas verkligen att ni följer med. 

Var rädda om er, och god vardag!

- Malin, Shedoskribent.

Du kommer göra fel. Men du kommer också göra rätt.

”Du kommer göra fel. Men du kommer också göra rätt.” Var ord som fick mig att fundera på misstag. Det går inte att gå igenom livet och vara så rädd för att vara och göra misstag att vi inte vågar chansa, för då har vi misslyckats med att leva. Det låter hårt, men livet handlar om att falla sju gånger och resa sig upp åtta. Vi gör alla fel och det är upp till oss var och en att själva fundera på hur vi ska bemöta våra fel och brister.

Hur vi reagerar på misstag beror på hur vi själva mår, vilka förväntningar vi tror att andra har på att vi ska ta ansvar i olika situationer och vilka krav vi har på oss själva. I ett samhälle som främjar förminskande och tanken att ”inte ska väl jag ta plats” är det lättare att trycka ner sig själv av alla de tusen små och stora saker som blir fel, än att få stöd att ibland låta det som blivit fel bero. Vi kan inte ändra på det som har hänt, vi kan bara försöka att inte göra om det igen (men ofta är det precis vad vi gör i alla fall).

Oavsett om misstagen skadade oss själva eller någon annan tror jag mycket på att säga förlåt (även om det kan vara det svåraste som finns), visa att vi tar ansvar och lita på att vi kommer klara av den situationen igen (eller inte, men då provar vi igen och igen, tills vi faktiskt klarat det). Det är lika viktigt att säga förlåt till oss själva, som till andra. I oss själva kan vi hitta så mycket tillit om vi bara ger oss chansen. Tänk dig ett barn som slutat längta efter julafton och födelsedagar eftersom det ändå bara blir besviket för att mamma eller pappa inte kommer vara där, kommer dricka för mycket eller bråka hela kvällen. Behandlar vi oss själva på samma sätt slutar vi till slut att hoppas och tro på det vackra i livet. Genom att släppa och gå vidare kan vi låta det lilla barnet i oss andas ut och slappna av.

Vi är alla unika och hanterar våra känslor på olika sätt, det är bra, det är som det ska vara. För var och en av oss är ensam om just våra känslor och upplevelser. Ingen annan kan bestämma hur du ska känna, ingen annan har rätt att lägga ord och känslor i munnen på dig. Men om du vill, så våga vara snäll mot dig själv och ditt lilla inre barn. Testa tanken att allt inte kan vara ditt fel.

- Emma, Shedoskribent

Är avundsjuka endast negativ?

Jag ser inte avundsjuka som något negativt. Snarare är avundsjuka något att vara stolt över, iallafall om man kan använda sig av det och uttrycka det på rätt sätt. Jag ska förklara hur jag tänker.

Vi blir ju avundsjuka när en annan person har något vi inte har. Det kan vara en sak, en egenskap, en tanke, vad som helst som för oss är viktigt. Som vi kanske går och drömmer om, medvetet eller omedvetet. Jag tror att alla kan känna igen sig i avundsjuka. Ibland rycker man på axlarna när man plötsligt känner sig avundsjuk, ibland vill man nästan missunna personen som har det man är avundsjuk på. Att känna så är i sig inget problem så länge man inte går till handling eller att lidandet blir onödigt stort för en själv. Det är då det är viktigt att stanna upp, tänker jag. Ställa sig frågan vad jag är avundsjuk på och sätta det i relation till sina egna värderingar och mål. Är detta något jag skulle vilja ha för att kunna nå det jag vill? Behöver jag den nyaste bilen? Vad säger en ny bil om mig som värde? Är det viktigt för mig just nu med en ny bil, eller finns det viktigare saker i mitt liv just nu? Om jag besatt den där egenskapen, skulle det innebära att jag kunde nå mina mål lättare då? Skulle den där tanken förändra något för att jag ska nå det jag vill? För att kunna göra detta är det ju såklart bra om man vet sina värderingar och mål. Kanske vet man inte det, kanske finns inget detaljerat? Huvudsaken är att man vet på ett ungefär – typ är det ok att slåss eller inte? Gillar jag hårdrock eller jazz? Tycker jag om blodpudding? Det gör att du kan ta ställning, tillsammans med visshet, huruvida du ska agera på avundsjuka.

Jag tänker att svarar man ja på frågorna kring avundsjuka – är det så att en ny bil trots allt är det absolut viktigaste just nu – gläd dig åt personen som gjorde dig avundsjuk och köp själv en ny bil, är det så att egenskapen den andra personen besitter något du också skulle vilja ha och är viktig för dig, jobba för det, använd personen för att lära dig det den personen kan och som inte du kan. (Med all sannolikhet har du andra egenskaper som den personen skulle vilja ha, så att vilja ha något som en annan har betyder inte att den personen är bättre än du.) Är det så att du svarar nej på frågorna kring avundsjuka, gläd dig åt personen som skapade avundsjukan och släpp det. Påminn dig om att du tagit beslut om att det inte var det viktigaste för dig just nu och att du inte är sämre för det.

Tycker ni fortfarande att avundsjuka är enbart negativ?

-Johanna, shedoskribent