Om du ändå såg igenom mig.

Skribent: Pia Ejeklint
 Tema: Fritt!
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Ingen ser att jag gråter inombords bara för att tårarna inte syns i mina ögon, bara för att tårarna inte rinner nedför mina kinder. Ingen ser att ångesten nästan kväver mig inombords bara för att jag fortfarande andas in och ut, precis som man ska. Inombords känner jag frustration men ingen förstår eftersom jag sitter helt still på en stol, som inte ens är bekväm. Och jag skriker högt men ingen hör något eftersom jag inte lyckas öppna munnen, eftersom mina läppar ler. Och när jag väl ändå lyckas öppna munnen och försöker förklara min inombordssmärta med ord så är det ingen som förstår, och vissa tror mig inte ens, för det syns ju inte utåt.

De tror bara på min sorg de få gånger jag faktiskt lyckas gråta och de tror bara på min ångest om jag sitter och hyperventilerar i ett hörn på golvet. De har bara förståelse för min frustration om jag vandrar runt och inte kan sitta still, och skriken hör de aldrig eftersom jag faktiskt aldrig skriker. De verkar aldrig kunna förstå, aldrig tro på, att jag blöder inombords så länge det inte finns ett blödande sår som de faktiskt kan plåstra om.

Och jag önskar att jag bara kunde slita av mig masken som verkar hindra alla från att se hur trasig jag är på insidan, för om jag kunde det så skulle de kanske kunna laga mig lite snabbare än om jag hela tiden måste leta efter ord för att försöka förklara det där som egentligen inte går att sätta ord på. Och ibland önskar jag bara att de skulle kunna se igenom mig, se förbi det där falska leendet och se att min själ gråter och att den faktiskt kan göra det trots att mina kinder är torra, trots att inga tårar kanske syns.

Någon som mår dåligt sitter kanske och gråter med händerna för ansiktet, en annan kanske skriker högt och slår näven i en vägg. Men glöm inte bort att personen som sitter tyst på en stol i närheten kan ha precis lika ont på insidan som de andra två. Ibland kanske till och med ha det ännu värre.
Det man ser på utsidan stämmer inte alltid överens med hur det känns på insidan hos någon så ta inte för givet att vi som inte gråter eller skriker mår bra, ta inte för givet att ångest inte existerar bakom ett par läppar som ler.

Glöm inte bort att jag kanske behöver mest stöd de gånger då det utåt verkar som att jag inte behöver något alls.

Källa.

Bakom låsta dörrar.

Skribent: Pia Ejeklint
 Tema: Fritt!
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Låsta dörrar

Låsta skåp

Och du måste alltid be någon

om du vill åt någonting

som är inlåst

eller om du behöver komma in

eller önskar komma ut

om du nu ens har tillåtelse till det

om du nu ens får

En gul landstingsfilt

värmer dig inte när du fryser

inombords

inte så som en kram kan värma

även en frusen insida

Och medicinerna  

piller i olika färg, form och styrka

inte bara på regelbundna tider

extra också, vid behov

värmer inte ett hjärta som fryser

Slutenvård

Avdelningsvård

Psykiatri

Inlåsta själar

trasiga och sköra

med öppna sår

inombords

Men det finns inga plåster här

som kan laga dem

dem där svidande såren inombords

som man bara vill ska läka

Här finns mediciner

som kanske stillar smärtan

för en stund

Men det finns inga mediciner

som kan läka såren

eller få de att försvinna helt

Men jag tror på att det finns

läkande plåster

Jag tror på att det finns hopp

om att de där såren inuti

tillslut ska läka

bli ärr

och blekna med tiden

Man läker inte av att vara inlåst

instängd bakom låsta dörrar

Man läker inte av att bara förvaras

under en gul landstingsfilt

Det är ett tillfälligt skydd

när det är skydd man behöver

Men man läker inte

inom slutenvården

Så vart läker man då?

Hur?

Och när?

Svaren är många

precis lika många som vi är

vi som är sårade

trasiga inombords

För den plats där jag lyckas läka

är kanske inte rätt plats för dig

Och det sättet du lyckas läka på

passar kanske inte mig

Och vi kommer inte att läka lika fort

eller i samma takt

för vi måste alla gå våra egna vägar

i det tempo som passar oss bäst

Men oavsett var, oavsett hur

och oavsett hur lång tid det tar

så kommer vi att läka

bli hela igen

och få må bra

Slutenvården

har ingenting att erbjuda

förutom just skydd

Bakom låsta dörrar

finns inte det där

som jag tror att man behöver

för att kunna stå stadigt igen

Och även om medicinerna

kanske kan lindra den värsta oron

så tror jag inte på

att det är en långvarig lösning

Jag kan bara se genom mina ögon

och du kan bara se genom dina

vad som stärker

och vad som inte gör det

Och genom mina ögon kan jag se

att slutenvården inte läker

att landstingsfiltarna inte värmer

det som fryser inom mig

och att medicinerna

inte gör mig frisk

så som mycket annat utanför

kanske skulle kunna göra

Hoppet är lättare att hitta

utanför de låsta dörrarna

Och kärlek och vänskap

är en bättre medicin

än alla de läkemedel

som finns att läsa om i FASS

Sysselsättning och vardagligheter

med intressen du mår bra av

finns inte bakom en låst dörr

som du inte själv har nyckel till

Och terapi och annan behandling

kommer man inte åt

gömd under en landstingsfilt

På en låst avdelning

med bestämda besökstider

så kan ingen av de du har nära

på utsidan

komma och hålla din hand

eller ge dig en kram

när du kanske egentligen

skulle behöva det som mest

för de får bara träffa dig

mellan vissa klockslag

Det är kanske en lång väg att gå

genom den där mörka tunneln

innan man faktiskt kommer fram

ser ljuset och tar klivet ut

Och det är svårt att fortsätta gå

om man är inlåst

om du hela tiden måste be om lov

innan dörren kan öppnas för dig

om du aldrig kan ta ett kliv framåt

i den takt du vill och skulle behöva

Livet väntar på dig

på mig och på oss alla

utanför allt som kallas slutenvård

Ljuset finns i slutet av tunneln

och dit kommer vi alla

steg för steg

i den takt som passar oss bäst

Utanför alla låsta dörrar

har vi chansen att ta klivet ut

i friheten

friskheten

eller vad man än vill kalla det

Vi ses där!

På god väg ut ur tunneln.

Skribent: Pia Ejeklint
 Tema: Fritt!
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Jag fyller 26 år i år, det betyder att det är 10 år sedan som jag för första gången lades in på en barnpsykiatrisk slutenvårdsavdelning. Ibland känns det som att det var så nyligen men 10 år, det är ju en ganska lång tid. Det glädjer mig att se hur pass mycket bättre jag har blivit, även om det har varit en väldigt svår resa och även om jag inte ännu är helt frisk.

Under tiden på barnpsyk ökade mitt självskadebeteende. Några gånger var det riktigt nära att jag miste mitt liv. Inte i självmordsförsök, för jag ville egentligen inte dö, utan till följd av mina allvarliga självskador. Jag hade änglavakt och idag är jag tacksam för det. När jag fyllde 18 och flyttades över till vuxenpsykiatrin ökade mitt självskadebeteende ännu mer. Jag gjorde så pass mycket allvarliga självskador att jag under en period blev förd till PIVA i bältessäng och blev kvar på avdelningen i 6 månader, mestadels av tiden med extravak. Och bältessängen var dessvärre tvungen att användas ett flertal gånger till.

Jag blev skickad till behandlingshem där självskadorna fortsatte i samma utsträckning som innan. Att vi var 7 tjejer med Borderline-diagnos och självskadebeteende i samma hus slutade bara med att det blev en tävling om vem som kunde skada sig mest, allvarligast och oftast, och efter att jag hoppade från balkongen fyra meter upp och bröt foten samt fick en kotfraktur i ryggen som jag opererades för så insåg jag att jag skulle dö om jag stannade kvar på behandlingshemmet där tävlingen fortgick och jag skrev ut mig själv. Åter igen hade jag haft änglavakt för förutom milda smärtproblem i ryggen då och då så klarade jag mig bra. Det hade kunnat gå hur illa som helst.

Förutom att jag faktiskt tog mig igenom en tre-terminers utbildning på komvux där jag utbildade mig till undersköterska, gick ut med högsta betyg och höll mig helt skadefri i drygt 1 år så har mina dagar, min vardag, mitt liv sedan 10 år tillbaka handlat om självskador, sjukhusbesök, terapier, inläggningar på psyk med bältesläggningar och extravak samt ett flertal behandlingshem. Dagarna, timmarna, minutrarna har bestått av ångest, oro, sorg, ilska, hopplöshet, orkeslöshet, skuldkänslor och dålig självkänsla mm. Det har med andra ord varit, och är fortfarande, en stenhård kamp som man inte riktigt alltid kan se slutet på. Men, jag tror att det äntligen är på väg att vända nu.

Jag har varit inlagd på en slutenvårdsavdelning i drygt tre månader nu. Fick tidigare avslag när jag ansökte om ett fjärde behandlingshem och tänkte att okej, då är det kört för min del. Hoppet slocknade. Hur skulle jag klara av att bo själv hemma i min lägenhet när jag inte har klarat av det hittills? När jag alltid istället antingen hamnat på en extrasäng hemma hos mamma och pappa eller lagts in på psyk, om och om igen. Om jag inte redan hunnit självskada i min ensamhet innan dess alltså. Hur skulle jag klara av att ha en fungerande, "normal" vardag när jag så kraftigt styrs av min ångest och oro, när jag inte kan vara ensam utan att det slutar självdestruktivt och när jag inte ens tror på att jag någonsin kommer att bli frisk? För vad finns det då för anledning till att kämpa, vad finns det då för mening med att ens försöka?

Någonstans mitt i allt detta, med stöd och pepp från nära och kära började jag fundera på vad jag egentligen vill med mitt liv. Jag började också inse (och det är tungt att inse) att allt egentligen hänger på mig. Andra kan stånga sig blodiga för att hjälpa men om inte jag är med på tåget så går det inte. Jag började vara helt öppen och ärlig med hur jag kände och tänkte, slutade tänka att "de kanske tycker jag är knäpp som känner/tänker så här", höjde rösten och sa precis det som jag kände att jag behövde få ur mig. Det underlättade enormt för alla runt omkring i deras försök att förstå och i deras försök att hjälpa till. Vi gjorde ett medicinbyte som förändrade mycket, till det bättre. Jag kan plötsligt tänka klarare, tänka mer logiskt, resonera på ett klokare och vettigare sätt. Jag har fått tillbaka min koncentrationsförmåga, fått lättare att kunna behålla uppmärksamheten när det är något jag behöver fokusera på. Jag känner mig allmänt gladare och lättare till mods. Sedan har kommunen utökat mitt boendestöd från 2 timmar i veckan till 5 timmar och jag har börjat gå regelbundet hos en psykolog på öppenvården.

Efter dessa dryga tre månaderna på en sluten psykiatrisk vårdavdelning började överläkaren prata om utskrivning förra veckan och då var jag helt ärlig med hur jag kände och tänkte och sa rakt ut att de inte kunde skriva ut mig från ena dagen till den andra, att det måste finnas någon slags utslussningsplan där jag får prova på både dag- och nattpermissioner och se att jag klarar av det innan jag skrivs ut. Det var mer eller mindre ett krav från min sida och läkarna höll med om att det var en bra idé och att det förhoppningsvis dröjer innan nästa eventuella inläggning om vi ser till att sakta och stadigt slussa ut mig, istället för att huxflux bli utskriven, komma hem till någonting nytt som man inte innan provat fungerar och då riskera att kort efter utskrivningen bli tvungen att skrivas in igen.

Vi gjorde en utslussningsplan där jag först skulle åka hem på timpermission tillsammans med personal bara för att få känna hur det kändes att komma hem (och det kändes bra), där jag två dagar senare skulle åka hem själv och träffa boendestödet för att sedan för första gången på väldigt länge sova kvar hemma själv. Visst mådde jag dåligt så fort jag klev innanför dörren hemma och tankar som: "nu är du helt ensam Pia, nu kan du skada dig precis hur mycket du vill" dök upp och slet i mig ganska hårt, men genom att jag hade sällskap av en vän hela kvällen och tog en extra tablett för att kunna få sova så slutade det hela väl för när min vän gått hem så hade sömntabletten kickat in så jag gjorde mig snabbt i ordning inför natten, la mig i sängen och hann blogga lite samt prata kort med mamma på telefon innan jag däckade och sov gott hela natten. Morgonen efter hade jag boendestöd igen och återvände sedan till avdelningen som planerat. I skrivande stund är det där jag befinner mig nu och den fortsatta planeringen är att jag efter denna avdelningsnatt åker hem imorgon efter lunch för att ha ännu mer boendestöd och sedan prova på nattpermission nummer två. Imorgon kommer jag inte ha sällskap av en vän hela kvällen så jag kommer nog få brottas med mina självskadetankar. Men, jag har en hel del färdigheter att ta till för att undvika självskada och krisar det så pass att det finns risk att någonting händer så finns avdelningen, jag kan avbryta min permission och åka tillbaka. Men helt ärligt så tror jag inte att det kommer att behövas. Klarar jag av att sova hemma så har jag boendestöd på förmiddagen dagen efter och åker sen tillbaka till avdelningen för att hämta mina sista prylar och ha ett utskrivningssamtal med överläkaren.

Det känns okej att komma hem, både skönt och lite läskigt förstås. För första gången på väldigt länge har jag hopp om att det här faktiskt kan gå vägen. Jag tror på att jag med hjälp av boendestöd, psykolog, öppenvårdsläkare och så småningom sysselsättning kan få en fungerande vardag där självdestruktiviteten inte längre ska ta plats och därmed inte heller sjukhusbesök och psykinläggningar. Fast självskadorna, sjukhusbesöken och psykinläggningarna försvinner inte bara genom att man knäpper med fingrarna (tyvärr) men målet är ju att de ska minska och så småningom försvinna bort helt ur ens liv. Och jag börjar vågar tro på att det är möjligt.

Och apropå sysselsättning så ska jag om en vecka på ett "studiebesök" och träffa verksamhetschefen på ett korttidsboende för funktionshindrade barn för att prata kring om jag eventuellt ska börja arbetsträna hos dem. Vem hade kunnat tro det för bara tre månader sedan när allting kändes bäcksvart och jag trodde att jag aldrig ens skulle klara av att skrivas ut från psyk?

Det går om man vill. Lätt är det definitivt inte men hur svårt det än må kännas så blir det lättare med tiden. Ha tålamod. Våga tro på dig själv, på dina styrkor och förmågor, på dina chanser att faktiskt ta dig ur det där svåra, vad det än är för smärtsamt du befinner dig i. Jag har varit sjuk i över 10 år, skadat mig så illa att jag ett flertal gånger på riktigt kunde ha dött och jag har tappat hoppet i golvet så många gånger att jag aldrig trodde att det skulle gå att laga igen, jag har slutat tro på att det går att bli frisk och för bara tre månader sedan varit stensäker på att jag aldrig skulle kunna få ett värdigt liv. Nu har jag redan klarat av att sova ensam hemma en natt och trots kvävande destruktiva tankar klarat mig igenom permissionen utan en enda liten skråma på kroppen, jag har boendestöd 5 timmar i veckan med boendestödjare som hjälper mig att få en fungerande vardag med rutiner hemma gällande städning, tvättning, matlagning mm. En gång i veckan träffar jag min psykolog på öppenvården och någon gång i månaden eller vid behov träffar jag min öppenvårdsläkare. Och nu har jag dessutom en eventuell arbetsträning på gång. Så ja, det går att sakta men säkert ta sig ut ur den där betongtunneln, och jag tror att jag är på god väg nu.

Styrkekramar

Källa.

Tindra.

Skribent: Nathalie Walting
 Tema: Fritt!
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Du stiger upp på morgonen
och kollar ut
genom ditt fönster
du undrar när du vistades
utanför
i den verkliga världen
för du orkar inte längre
ta dig upp ur sängen
som är en självklarhet
för andra
men för dig en
stor ansträngning
för du orkar
inte se
se att värden
gör för ont
för att vistas
i, och du orkar
inte heller gråta
om och om igen
så därför stannar
du inne

för då kanske
inte känslorna
leker med dig i livet
för du kanske får känna
frid när du lagt dig
under täcket,
med tårarna inom dig
så är smärtan så stor
du vill att någon
ska säga att det
blir bra Igen
att det kommer vända
att du ska slippa
spara alla känslor i en ask
för att till slut inte
orka mer
för kanske kommer det
en dag
då blir glad
och tittar ut på morgonen
då det regnar
fast solen kommit tillbaka i
ditt hjärta,

en dag händer det,
då kommer det vara värt allt slit, Tindra

Era tankar!

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Fritt!
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Hej!
Jag tycker vi kör vidare ett tag till med temat fritt medan vi samla ihop de nya bloggredaktörerna.

Har du något du vill dela med dig av? En dikt, en text, en bild, en historia? Skriv om vad du vill, kärlek, glädje, sorg, något peppande, en solskenhistoria eller kanske någon du vill tillägna några fina ord.

Glöm inte nämna om du vill vara anonym eller ha med ditt namn.

Ser fram emot era texter!

Varma Hälsningar
Johanna

Hjärnspöken.

Skribent: Anonym
 Tema: Fritt!
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Hjärnspöken

De säger jag väger för lite

De säger att jag är för smal

Att hjärnan och ögonen ljuger

Att bilden i spegeln är fel

 

De säger jag vet och är klok

De säger att jag kan förstå

Men vad de än säger och vad de än gör

Så vet jag en sak ändå

 

Jag vet att jag inte förstår

Att nån som förstår och är klok

Kan låta sig luras av spöken och häxor

Och se det som alls inte finns

Min historia

Skribent: Anna Karlsson
 Tema: Fritt!
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Hey guys.

This is my story.

The reason for me to start cutting was most because of a boy, but I'll tell you all the reasons.

When I was three years old my little brother died, when he was one month and 28 days old. I was devastated, I didn't understand death but I understood that I was never going to see him anymore.

My mother and father started to fight, and when I was six my father left us for the first time, he came back but left again a few months later. Mom decided to not take him back, and they divorced. After then I didn't trust my daddy.

And when I was 11 the kids in my class started to bully me, when I was 14 the whole class (and the whole village) bullied me. I didn't leave the house, so I had to change school. But it didn't help so much, because I was already depressed.

And right in that mess one of my best friends disappeared (he didn't die, he just went underground).

My family became broken, we started fighting, and in that mess my little sister got her autism diagnosis. And she started hitting my youngest sister. (I should say that I'm afraid of fights, I'm getting more depressed then). Me and my youngest sister started going in some kind of therapy for learning about how my middle sister works, it was awful. I was getting more and more depressed, but I hid it well, my family didn't know anything.

I was 14 when I tried to kill myself the first time, I tried to jump out of a window from building with three floors, but my fright of heights stopped me from actually jumping.

When I was 17 my best friend reappeared, and I was so broken just then that he manipulated me to think that I loved him more than as a friend. So we started dating, secretly, because I was still bullied and my mother didn't like him.

After three months he broke up and everything broke for me, I started cutting and thought that everything was his fault. But when he gave me permission to see another guy I started thinking about my childhood and found more reasons to cut, I was cutting everyday, deeper and deeper. I met this other guy and he supported me. My school nurse called my mother and told her I was cutting. I got a hell from her and from my father. My mom watched me like a hawk and the only time I could cut was in the shower or late at night when my youngest sister were asleep.

I started dating the boy who supported me and I held up cutting for periods of one or two weeks and sometimes 1 month. I thought I could deal with it and I thought I was strong, but as soon as the fightings started at home I'd cut...

I wanted to be free for three months but didn't make it a single time, so I lost hope. And started cutting everyday again.

The bullying continued in my home village and I'd cut even more. I hid the scars for my mom and dad. I tried to search for help, but nobody cared, nobody listened. I talked to the nurse often and she tried to help, but nothing worked.

After one year of cutting I tried to drown myself, I met a psychiatrist and she sent me to a doctor. I was being locked up, for three days. Then I got a contact with a professional and things started to get better. I stopped cutting so often, but I continued.

Now I have a diagnosis, waiting for the right treatment and just had 20 moths with my boyfriend, and I'm on the way of stop cutting :)

I feel a lot better, and I'm getting help.

Thanx for reading and thanx for all the support that this group have given to me.

Love Anniz

Min hemlighet.

Skribent: Emelie
 Tema: Fritt!
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Det handlar om att le, fast man vill gråta. 

Det handlar om att ge allt, men inte få något tillbaka.

Jag vet att det låter klyschigt, men det är sant.

Det handlar om att vara omringad av människor, men ändå känna sig så jävla ensam.

Jag förlorar mig själv. Tynar bort i min sorg som alltid finns där och äter på mig. 

Jag ser ut som ett monster, går som en zombie, är ett osynligt spöke. 

En halvt levande människa som ibland önskar att hon vore död på riktigt. 

Ja, det man sjunker in i är mörkret inom sig.

Fängslad i sina egna tankar, de som aldrig sover. 

Det känns som att drunkna.

Men det värsta är inte att ingen hjälper mig upp ur djupet.

Det värsta av allt är att se alla andra andas, skratta och le. Hur kan de vara så glada hela tiden?

Dagarna är ett helvete, nätterna är värre.

En evig kamp, och jag är min egen fiende.

Bara att lyfta pennan på lektionen är en börda,

Bara att stoppa en morot i munnen får mig att vilja spy,

och den där klumpen i magen...

Den försvinner inte.

Och därför går jag runt där.

Orolig och tyst med tyngder på axlarna.

Och med en hemlighet gömd under den långärmade tröjan.

Din egen berättelse.

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Fritt!
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Fick ett mail för ett par dagar sedan med frågan om man får skriva in till SHEDO-bloggen med sina egna texter och berättelser. Och svaret på det är absolut! Skriv! Har du något du vill dela med dig av, även om det inte passar in på veckans tema så skriv ändå så publicerar jag det. Glöm inte skriva om du vill ha med ditt namn eller om du vill vara anonym.

Just nu har jag ensam hand om bloggen, så jag tycker vi tar någon vecka eller två med tema fritt. Skriv och berätta om det som ligger dig varmt om hjärtat, som gör dig glad, ledsen, arg eller som du tycker är värt att ta upp. Kanske någon du vill tillägna några ord eller om du har en berättelse som du vill dela med dig av. Skriv precis det DU vill. Adressen är som vanligt blogg@shedo.org

Ser fram emot att få dela med mig av era berättelser!

Varma hälsningar
/Johanna