Utanförskap, del 2

Skribent: Helena

Tema: Utanförskap

Redaktör: Margareta

Utanförskap, kan det inte också beskrivas som ett innanförskap? Man är innesluten i sig själv, kanske orolig och rädd för vad dom andra där utanför tycker om en, som inte vågar sig ut. Så vem bär egentligen ansvaret – den som stänger inne eller den som stänger ute?

Upplevelsen är det centrala här. Nästan ingen kan säga att ett utanförskap finns i praktiken. Det kan inte pekas ut eller definieras i verkligheten. Däremot kan det prägla en människas hela verklighetsuppfattning. Och framförallt hennes självuppfattning. Vi människor är sociala varelser. Vi lever och blir till i samvaron med andra. Om dessa andra inte finns, inte kan bidra med det viktiga stödet för våra skrangliga kroppar och själar, ja då faller vi kanske samman efter en tid. I brist på bekräftelse. I brist på närhet och värme. Vi är organiska, vi behöver öppna oss för värme och ljus! Det är när modet fattas eller rädslan är för stark, som vår ensamhet tenderar att bli självuppfyllande. Då måste någon därutanför se oss, dra oss upp och ut. Måste ge oss den nödvändiga första upplevelsen av att duga, av att räknas. Får man bara denna första upplevelse någon gång i livet så kommer man tryggt att söka sig tillbaka till den, om och om igen, tills den på nytt blir verklighet. Det är när erfarenheten, den goda, fattas oss som vi blir så där rädda och hjälplösa.

I perioder kan rädslan och utanförskapet återvända. Så är det för alla. Men alla plågas kanske inte lika mycket. Men precis som Åsa skrev här tidigare så är livet en resa. Och man lär sig av varje ny erfarenhet. Så jag vill också ge hopp åt alla som fortfarande väntar på den där första, genomgripande upplevelsen av att höra till; det kan gälla ett intresse, en glädje eller en gemenskap: Ge det chansen den dag ni vågar. Men skäms inte för att ni ännu inte vågar.

Tomas Tranströmer har skrivit:

Det gör ont att gå genom väggar, man blir sjuk av det

men det är nödvändigt.

Världen är en. Men väggar…

Och väggen är en del av dig själv –

man vet det eller man vet det inte men det är så för alla

utom för små barn. För dem ingen vägg.

Den klara himlen har ställt sig på lut mot väggen.

Det är som en bön till det tomma.

Och det tomma vänder sitt ansikte till oss

Och viskar

”Jag är inte tom, jag är öppen”.

(Ur dikten Vermeer)

Utanförskap, del 1

Skribent: Linnea Forsberg

Redaktör: Margareta

Tema: Utanförskap

Utanförskap

Inte passa in.

Sitta ensam vid ett bord i skolmatsalen. Se lågstadiefröken sitta vid ett bord en bit bort och längta tillbaka. Tillbaka till tiden innan. Då allt var bra,

Ett avbrott mellan barndomen och livet. En paus som blev för lång. Hur livet bytte skepnad och konturer. Att alltid vara ensam med sina tankar. Vilja så mycket mer än man klarar. Önska, mer än någonting annat, att allt ska bli som innan.

Skämmas.

Inte unna sig någonting. Inte vara som andra.

Bara vara sig själv.

Bara sig själv.

Som att det inte skulle vara bra. Bra nog.

Läsa vecko-revyn, tonårsböcker och tänka, längt. Om jag bara blir likadan som de andra passar jag in.

Tankar som maler. En outtröttlig energi. En kraft.

Livskraften.

Döva skammen. Livet.

Jag klarade det inte. Jag kan inte vara som andra.

Det måste vara mitt fel?

Bara sig själv?

Bra nog.

Se klasskompisar bilda gäng, festa, ta studenten. Återförenas.

Medan jag själv sitter kvar vid samma skolmatsalsbord och önskar att jag kunde passa in. Vara som andra.

Dags att leva nu. Sluta gömma känslor, våga vara, lita på sig själv. Dags att släppa taget. Inte vara tretton år längre. Inte skämmas inte döva känslor. Bra nog.

Som jag är.

Tema: Utanförskap

För ett tag sedan skrev jag i en text att jag nog aldrig riktigt känt att jag passat in någonstans, men jag har sällan känt mig utanför på ett uteslutande sätt. Snarare har jag nog aldrig känt mig riktigt innanför och istället valt att stå lite på kanten, med en fot innanför gemenskapen och resten av kroppen utanför. Det kan bli lite svårt när man har vänsterfoten i en gemenskap, högerfoten i en annan, båda händerna fullt upptagna med att hålla sig innanför två helt andra gemenskaper. Till slut inser man att det bara är nästippen som är kvar som inte förtvivlat försöker sträcka sig efter något utan att det är den enda delen som är lugn och trygg i sig själv. Trots att jag ofta inte helt har passat in och sällat mig till en gemenskap så det alltid varit människor som sett och bekräftat mig. Utan det hade mitt val att ställa mig lite utanför inte känts riktigt lika bra för som jag en gång läste i en text, om ingen ser mig så finns jag inte. Visst är det så, om ingen ser en så kan det till slut kännas som att man upphör att existera och för att kunna välja att ställa sig lite utanför så måste man ha en gemenskap att kunna lämna. Jag gjorde det med ett motto som jag hittade på under min högstadietid nämligen, det är inte jag som är onormal det är alla andra som inte är som mig. Än idag kan jag tänka så, inte för att jag särskilt gammal men det har ändå gått ett tag sedan jag gick i högstadiet, och det känns fortfarande tryggt och bra även om jag måste erkänna att det idag är kryddat med lite mindre tonårskaxighet och lite mer ödmjukhet.

När jag skrev rubriken till det här inlägget kände jag mig lite viktig, det var som en slags känsla av betydelse som pirrade lite i magen, kanske för jag vet att det kommer vara människor som läser det jag har skrivit. De människorna kommer att se mig och jag får stå i centrum en kort stund kisandes i strålkastarljuset och när jag är klar kommer alla att applådera och ge mig blommor och alladinaskar med chokladpraliner. Okej, det sista kanske inte kommer att hända men jag kommer i vilket fall som helst att ha gemenskapen och tryggheten på zebraforum och i SHEDO att mysa in mig i när jag lämnar mitten och ger ordet till veckans två skribenter Linnea Forsberg och Helena.

Margareta, redaktör