Visar inlägg med etikett Förälder och självskadare. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Förälder och självskadare. Visa alla inlägg

fredag 11 september 2009

Kommer mitt barn ta efter mig?


Skribent: Liv Högmark
Tema: Förälder och självskadare
Redaktör: Amanda Duregård
När jag blev gravid skadade jag mig inte längre, men ätstörningarna härjade fortfarande i perioder och jag hade svårt att vistas bland människor utan ångest. Under de 9 månader då Y växte inuti mig hann jag fundera mycket över hur föräldraskapet kunde tänkas bli. Jag oroade mig för allt. Den största rädslan var att Y skulle ta efter mitt beteende.
Kunde jag bli en bra mamma? Jag som fick ångest bara jag gick ut bland folk.
Tänk om jag inte klarar den sociala biten, tänk om jag aldrig klarar att komma ut med barnet!
”Barn gör inte som du säger, de gör som du gör”. Kommer mitt barn bli folkskygg, rädd för livet och rädd för sig själv?
Sedan Y kom till oss för två år sedan har livet förändrats ordentligt. Jag har utmanat mina rädslor, det har vart tufft men jag har lärt mig att jag klarar så mycket mer än jag trott. Styrkan att förändra har helt och hållet fötts ur rädslan att min dotter ska ta efter mig.
Y har blivit en oerhört social liten varelse, som charmar de flesta och som alltid säger ifrån om det är något hon inte gillar.
Nu är hon påväg in i trotsåldern, och visst blir jag rädd när hon slår sig själv i huvudet av frustration, drar i sitt hår eller bankar hårt med nävarna i golvet. Då sprids skräcktankarna i mig att hon håller på att utveckla ett självskadebeteende, och jag får övertyga mig själv att det är helt normalt att ett barn gör så.
Oron kommer nog alltid att finnas, och det är också helt normalt. För vilken förälder oroar sig inte för sitt barn?

måndag 7 september 2009

Får en mamma gråta?

Skribent: Amanda Duregård
Tema: Förälder och självskadare
Redaktör: Amanda Duregård

Alla människor som planerar att skaffa barn oroar sig över hur man ska klara av ansvaret för en annan liten människa. Alltid hålla barnet mätt, lagom varm, trygg och självständig. Heltid, dygnet runt, alla dagar i veckan. När vi bestämde oss för att skaffa barn var det efter att jag mått bra under en ganska lång period. Samtidigt så fanns hela tiden risken för förlossningsdepression, utbrändhet eller förhöjd ångest där som något vi var tvungna att förhålla oss till.

När Mod var nio månader kraschade jag värre än jag någonsin gjort förut. Jag blev inlagd och även hemma frånvarande i förhållande till Mod. Att inte kunna vara en närvarande förälder under de månaderna fick mig att känna skuld, men samtidigt var min värld just då så liten att inte ens min underbara dotter kunde leda mig åt rätt håll. Under veckorna på sjukhus så kom jag på mig själv med att ha glömt bort hur fantastiskt det är att ha ett litet barn som tyr sig till en. Jag glömde bort att sakna henne. Samtidigt så bestämde jag mig för att min egoism under denna tid var nödvändig för mitt tillfrisknande. Jag som alltid varit redo att anpassa mig efter omgivningens krav behövde den här gången sätta mig själv främst. Jag vet inte hur många gånger min man och jag konstaterat att så länge vi är två om föräldraskapet, så klarar vi allt.

När jag började må bättre blev Mod den glädjekälla och drivkraft som jag behövde. Och nu när hon börjar bli lite äldre använder jag henne som förevändning för att få leka och göra barnsliga saker. Idag har vi först bakat en kladdkaka och ätit med massor av grädde, och sedan badat i badkaret med badskum.

På torsdag skriver Liv Högmark om sina erfarenheter av föräldraskap.

torsdag 3 september 2009

Friskhet: Del 2

Tema: Vad innebär "frisk" för dig?
Skribent: Anne Nord
Redaktör: Lisa Isaksson

Vad är normalt och friskt för mig behöver inte vara detsamma för någon annan eftersom vi alla har olika referensramar och hade någon ställt frågan till mig för 10 år sedan hade jag säkert inte formulerat mig på samma sätt! Det fanns en tid när allt jag kunde tänka på var hur bra det skulle bli när jag blev "frisk".

Idag, år 2009 och 16 år efter första diagnostillfället tänker jag att allt som innebär att min vardag kan underlättas och inte styras av det sjuka känns som friskt och så normalt det kan bli för min del! Numera vet jag emellanåt inte vem jag är utan det sjuka för det har varit såhär längre tid än jag varit "frisk" vilket innebär att jag faktiskt inte som vuxen vet egentligen vem jag är riktigt!Jag tänker att den dag jag anser mig som "frisk" får bli den dag det sjuka inte styr över mitt liv och förstör det som innebär livet, den dag jag känner att jag lever istället för att överleva!

Numera är jag inte så fixerad vid att "friskförklaras" som jag varit under perioder då allt jag kunde tänka på var allt jag skulle göra när jag blev "friskförklarad" av vården men har insett att det är en process som kommer successivt och plötsligt en dag så lever jag istället för att överleva och jag tror att den dag jag ser på mitt liv med friska termer struntar jag i vad vården anser om det för det handlar ju om vad som är friskt för mig!