Livets kompass

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Det inre barnet  
Redaktör: Linda Adolfsson

Jag stötte på ett citat för några år sedan av en okänd författare: "I varje vuxen människa finns det ett barn som frågar: - Vad var det som hände?" och sedan dess har mina tankar cirkulerat kring detta inre barn. I min resa från det outhärdliga mörkret till det ljusare liv jag lever i idag har mitt inre barn fungerat som en kompass. Barnets känslor är så rena, så självklara. Den inre gråten har hjälpt mig att sörja det som inte blev som det skulle och ta mig vidare för att skapa ljus och mening idag. Det inre skrattet har väglett mig mot det jag mår bra av och lärt mig att leken kan läka. Den barnsliga nyfikenheten har gett mig mod att upptäcka världen.

Att bli vuxen innebär tyvärr ofta att man förnekar sitt inre barn, sin nyfikna blick och viljan till lek. Det är så mycket ansvar, så mycket krav och så mycket arbete. Det finns inget utrymme för snedsteg och äventyr. När mitt unga vuxna liv blir sådär fullt av krav och stress hör jag hur mitt inre barn skriker ”se mig, hör mig”. Den lilla flickan inom mig behöver stimuleras. Stress kväver henne. Och då behöver jag ta det ansvaret. Jag behöver vara rädd om mig själv. När barn ramlar och slår sig vill de att någon ska blåsa bort smärtan och torka tårarna. När slutade vi trösta varandra? Varför skulle det inte vara okej att visa sina känslor? Jag behöver lyssna till hennes självklara existens och värma hennes frusna små fingrar.

Jag behöver göra fel i mitt vuxna liv. Jag får inte vara perfekt. Barn vet inte när de misslyckas, de försöker igen. Tänk om ett barn skulle ge upp när det ramlar vid sitt första steg? Tänk om det skulle sluta prata för att det uttalade ett ord fel? Barn ger inte upp. Vi har något att lära. Jag tror inte att det är något vi behöver lära oss utifrån. Vi har det inom oss. Vi har alla varit barn och den där lilla stjärnan inuti har inte slocknat. Om vi lyssnar inåt hör vi en liten stämma som ropar "se mig, hör mig, berör mig". Hur kan vi förneka detta lilla barn som behöver vår famn att bli tröstad i? Jag uppmanar alla er som läser detta att lyssna inåt. Känn efter om det är något som skaver i bröstkorgen som du egentligen vet vad det är, men fortsätter förneka. Kom ihåg att den där lilla varelsen kan skänka dig mer glädje i livet. Det inre barnet ser de där detaljerna du går förbi. Det inre barnet lever här och nu, inte i gårdagens misstag eller framtidens oro. Det inre barnet är min kompass till livet.