Alla med ätstörningar är skinn och ben

Skribent: Maria
 Tema: Myter om självskadebeteende och/eller ätstörningar
 Redaktör: Jessica Andersson

Jag har ett komplicerat förhållande till mat. Det är ett tillstånd som går i perioder. Fram till för ett och ett halvt år sedan, åt jag det mesta och tränade ett par, tre gånger i veckan. Det hade jag då gjort i runt fyra år.

För ett och ett halvt år sedan, halkade jag tillbaka in i det tillstånd jag varit fyra år tidigare. Jag började hoppa över måltider, jag åt alldeles för lite när jag väl åt, och jag började träna mer. Naturligtvis gjorde detta att jag rasade i vikt. Detta var inget jag märkte själv, åtminstone inte på samma sätt som alla andra.

Det är hit jag vill komma. Jag har aldrig varit mager. Jag har, i nuläget, en kropp som ser sund ut. Jag är stark, jag har kroppsfett där det behövs och jag orkar springa ett par mil i ett svep. Vissa dagar äter jag fullt normalt; jag kan ta en fika, jag kan äta en normalstor måltid, jag kan äta flera måltider på en dag. Å andra sidan, kan jag gå en hel dag utan att äta speciellt mycket, och sen träna under dagen och kvällen. Men jag är inte fri från min ätstörning, långtifrån. Jag är mitt i den. För varje tugga jag tar, börjar jag fundera på hur jag ska få bort den.

Min kropp är min bästa vän, för jag kan göra nästan vad jag vill med den. Jag är i fin form. Visst, jag har inga magrutor, inget tight gap, inga tydliga muskler. Men jag kan arbeta tungt i ett stall en hel helg, jag kan leka med barnen på mitt jobb, jag kan lyfta dem högt. Jag kan springa en halvmara. Min kropp är också min värsta fiende. Just för att den är så stark, och ser så välbyggd ut. Ingen som ser mig utifrån, kan ana att jag har problem med maten. Den som inte vet skulle aldrig kunna tro att jag tränar ohälsosamt mycket.

Jag har hört det sägas, så ofta. "Du ser ju inte ut att ha en ätstörning". "Du ser ju sund ut". Folk i allmänhet kopplar gärna ätstörningar till anorexi, för det syns. Jag har aldrig haft anorexi, men i perioder har jag pressat min kropp till det yttersta. Jag har haft en ätstörning i halva mitt liv. I fjorton år har den kommit och gått. Jag är inte mager, men det är likväl en ätstörning jag har.

Jag vill bara be hela världen att lägga ner alla fördomar kring det här. Tro aldrig, aldrig att ni kan se, vem som har en ätstörning. Tankar syns inte, ni kan inte se, vad som rör sig i mitt huvud när jag biter i en smörgås. Ätstörningar sätter sig på fysiken, men de är inte fysiska sjukdomar. De startar i huvudet, det är där de hämtar kraft. Alla som är underviktiga, har inte ätstörningar. Många överviktiga har också ätstörningsproblematik. Det syns inte utanpå. Tro aldrig det.

Fem myter om självskadebeteenden

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Myter om självskadebeteende och/eller ätstörningar
 Redaktör: Jessica Andersson

"Självskadebeteende är en psykisk sjukdom"
- Nej, beteendet i sig är ingen sjukdom. Men många som skadar sig själva lider av olika typer av psykiska problem, som kan vara en sjukdom. Men själva handlingen är ingen sjukdom.

"Om man tar bort allt material som används för att skada sig själv skulle beteendet försvinna"
- Tyvärr är det omöjligt. Det finns många typer av självskadebeteenden. Många kopplar enbart ihop självskadebeteende med att skära sig själv, men självskadebeteenden kan också vara någonting som inte syns utanpå.

"Självskadebeteende är ett misslyckad självmordsförsök"
- Självskadebeteende och självmordsförsök är två helt olika saker. Många som skadar sig själva beskriver det som ett sätt att orka leva - inte ett sätt att dö. Men det är också viktigt att ta upp att självskador kan leda till döden och på så sätt bli ett självmord, men många som skadar sig själva gör det inte för att dö.

"Endast unga tjejer skadar sig själva"
- Självskadebeteende förkommer i alla åldrar och hos både killar och tjejer. Det finns inga exakta siffror på hur vanligt problemet är i olika åldrar och hos olika kön, mycket för att det finns ett stort mörkertal. Om man tittar på vilka som söker/får vård för sina självskador är det dock flest tjejer. Men det är viktigt att ta upp att även vuxna människor skadar sig själva och här kan vi också knyta tillbaka till det jag skrev ovan - ett självskadebeteende kan vara så mycket mer än att skära sig själv.

"Lider man av ett självskadebeteende har man borderline"
- Självskadebeteende är precis som det låter - ett beteende där man medvetet skadar sig själv. Borderline (emotionell instabil personlighetsstörning) är en personlighetsstörning där ett av många symptom kan vara ett självskadebeteende. Självskadebeteende kan förekomma hos personer med en rad olika psykiatriska diagnoser, men också personer utan en diagnos kan skada sig själva.

Alla som skadar sig själva vill ha uppmärksamhet

Skribent: S
 Tema: Myter om självskadebeteende och/eller ätstörningar
 Redaktör: Jessica Andersson

Sedan jag var ungefär tretton år gammal har myten om att självskadare vill ha uppmärksamhet från samhället florerat i min omvärld. På biologilektionen stod min lärare längst fram i klassrummet och pratade om att tjejer som skär sig vill bli sedda. Att de vill att folk ska se hur de mår. Jag stirrade rakt ut i tomma intet, medan känslorna stormade inombords. Jag hade precis börjat skära mig och det kändes så skönt varje gång, men efteråt kastades jag ner i ett svart hål av skam och rädsla för att bli upptäckt. Samtidigt stod min lärare där framme och sa att en självskadare vill ha uppmärksamhet. Var jag inte en självskadare då, med andra ord? Jag kände mig mer utanför än någonsin, inte ens skära mig kunde jag göra ordentligt. Under mina tonår eskalerade mitt självskadebeteende till nya nivåer hela tiden, men jag dolde det alltid väldigt noggrant så att ingen skulle få reda på vad jag höll på med. Inombords kände jag mig kluven i två delar, jag passade inte in med de normala ungdomarna och inte heller hos de som också skar sig men visade det öppet. Jag stod någonstans mitt emellan, ensam i mitt egna mörka gränsland. 

Det jag fick lära mig i klassrummet den dagen har påverkat mitt självförtroende avsevärt, jag hade nog vågat be om hjälp för flera år sedan om det inte varit för att jag slitits mellan olika förvirrade känslor, för vem vore jag om jag bad om hjälp för mitt självskadebeteende, som jag egentligen inte ville ha uppmärksamhet för? Dessa ångestfyllda, motstridiga känslor kämpar jag med än idag.

På ett forum stötte jag på en tråd som handlade om en människas personliga åsikter om självskadebeteende. Personen menade att alla som skadar sig i slutänden vill ha uppmärksamhet. Jag förklarade att jag aldrig bett om hjälp, att jag aldrig varit en börda för samhället utan att jag har bitit ihop medan jag alltid visat hänsyn gentemot andra. Tänk om samma hänsyn visats mig? Tänk om jag, när jag för en gångs skull burit någonting kortärmat, inte skulle behöva utstå stirrandet tills jag känt mig tvingad att gå och byta om? Tänk om det funnits en annan kunskap inom området självskadande, så att man sluppit leva med både självhatet inifrån och skuldkänslorna för vad omvärlden tycker. Tänk om. Det är en värld som jag längtar efter att få ta del av.

Veckans tema: Myter om självskadebeteende och/eller ätstörningar

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Myter om självskadebeteende och/eller ätstörningar
 Redaktör: Jessica Andersson

Hej på er! Jag hoppas att ni har en bra start på mars. Nu är det ny vecka och därför ett nytt tema! Den här veckan tänkte jag att vi skulle prata om myter kring självskadebeteenden och/eller ätstörningar. Om man inte vet så mycket om dessa typer av problematik är det ju lätt att man kanske lyssnar på vad man hörde någon säga på bussen eller i klassrummet. Detta innebär också att det finns en hel del myter ute i vårt samhälle om både ätstörningar och självskadebeteenden, och därför tänkte jag att vi ska försöka bryta dem den här veckan! Och jag vill gärna ha er hjälp. Har du stött på någon myt kring ämnet som du skulle vilja berätta om? Eller har du ett påstående som du inte riktigt vet om det är en myt eller inte? Skicka gärna ett mail till blogg@shedo.se så kan vi tillsammans försöka hitta klarhet i olika påståenden om självskadebeteenden och ätstörningar.

Men vad är en myt egentligen? Ordet myt kommer från grekiskan och betyder "berättelse". Kort och gott kan man säga att en myt är en felaktig berättelse eller ett felaktigt påstående. Det är också vanligt att en myt är spridd till allmänheten och kan få många att tro på saker som inte riktigt stämmer, någonting som kan bli problematiskt inom bland annat psykisk ohälsa. Men det var ju just det vi skulle jobba emot den här veckan!

Ta hand om er och jag hoppas att vi hörs!