Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Drömmar - då och nu.
Redaktör: Linda Adolfsson
Jag och min väns dotter. Foto: Privat.
Det fanns en tid i mitt liv då jag slutade drömma om vad framtiden kunde ge mig. När jag sedan kastades rakt in i livet utan att kunna återvända till gränslandet bestämde jag mig för att skapa den framtid som jag ville ha. Jag ville inte längre följa andras önskningar om vad jag skulle göra med mitt liv. Jag lyssnade inåt. Det fanns så många svar att jag blev överrumplad över hur mycket livsvilja det fanns i mig. Jag började skriva ner mina mål i en lista med hundra punkter som ständigt fylls på med sådant jag vill uppleva, åstadkomma, genomföra, finnas i. Det är allt från att försonas med en ovän, besöka Paris, flyga luftballong till att åka som volontär till Afrika.
När jag läser min lista, som nu har 71 punkter, är det en som står ut mest. De som känner mig skulle gissa på att det är "ge ut en roman på förlag", men bara de allra närmsta ser glöden i mig när jag talar om drömmen att få ta hand om utsatta barn. Som familjehem, stödfamilj, jourfamilj eller permanent fosterhem. Det har ingen betydelse. Jag vill och brinner för de små liv som har blivit bemötta med våld av olika slag. Om jag så bara lyckas få en liten flicka eller pojke att förstå att de är älskade så har jag fullkomnat min dröm och detta barns dröm.
Självklart finns det hinder för den drömmen. Stora hinder. Som att jag inte vill ha egna barn. Jag har aldrig känt det behovet. Jag vill hellre ge mitt hem och min omsorg till ett barn som inte vet att den har rätt till trygghet och kärlek. Ett barn som blivit försakat det mest grundläggande i livet. Jag har inget behov av att föda ett barn till världen. Jag kan inte det när jag ser hur många som far illa. Men tyvärr placeras utsatta barn oftast hos personer som redan har egna barn. Det är meriterande. Jag behöver också finna en livskamrat som inte vill ha egna barn och delar min dröm om att ta hand om utsatta barn. En stabil människa med ett stort hjärta. Jag önskar att jag kunde visa upp elden i mig som talar om hur mycket jag vill det här. Jag önskar att det var nog.
Det största hindret är kanske ändå min historia av psykisk ohälsa och känslomässig instabilitet. Min historia av att själv ha varit placerad i familjehem och på behandlingshem. För mig talar det snarare för min förmåga att se barn och vara en trygg vuxen. Tyvärr ses det inte med sådana ögon från socialtjänstens sida. De behöver vara kritiska när de placerar barn. Jag behöver friheten i mina drömmar. För att förverkliga min dröm behöver jag få bekräftat att jag inte är mitt förflutna. Att drömmarna har möjligheter nu som de inte hade i det sjuka. Jag har omvandlat all den energin till kärlek och drivkraft. Till mod.
Jag har många vänner som är unga föräldrar och när jag får leka och mysa med dessa små känner jag mig hel. Barn kommer till mig naturligt. I en grupp av vuxna är det min famn de fastnar i, mitt namn som ropas. Jag kan inte släppa den fullkomligheten. Den drömmen är vad jag vill med mitt liv. Hur många av de hundra saker jag drömmer om som besannas så skulle ingenting vara komplett om jag inte fick den chansen. Chansen att lära ett otryggt barn att lita på en vuxen. Chansen att visa att det finns kärlek. Jag vill hjälpa en liten rädd individ att se sin väg, sina möjligheter och bygga upp mod nog för detta barn att växa in i sin framtid.
Det kommer att finnas en väg. Jag har varit det barnet som ingen såg. Jag har kämpat mig tillbaka. Jag har mött så många vackra människor på min resa. De har stärkt mig. De är förebilder. De har hjälpt mig att se att det är det här jag är menad för. Jag vågar lyssna. Jag vågar höra dessa svikna barns berättelser.
Jag är inte menad att vara mamma. Jag är menad att vara en trygg vuxen. En famn dit barn som behöver någon alltid är välkomna. Min kärlek väntar på dem när den tiden kommer. Det finns inga fördomar som kan hindra det. Jag kommer att hitta lösningar. Jag är skyldig barnen det. Jag är skyldig mig själv det.
