Basal kroppskännedom

Skribent: Thérèse "Innie" Eriksson 
Tema: Vården som hjälper 
Redaktör: Linda Adolfsson

Jag gick i basal kroppskännedom (BK) i flera perioder under min sjukdomstid, och jag vågar nog säga att det blev "nyckeln" i min behandling. För mig var BK ett viktigt komplement till slutenvårdens trygghet, medicinernas brus och till sist (och viktigast) den korta samtalsterapi jag fick gå i. Under min vårdtid var omsättningen av läkare, avdelningar, sköterskor och personal mycket hög – men min BK-terapeut var samma kvinna under flera års tid. Det kom att bli mycket viktigt för mig. Under lång tid hade jag väldigt svårt att tillåta mig att känna min kropp och därmed också identifiera känslor, men också att uttrycka det jag kände rent verbalt. Den basala kroppskännedomen blev ett komplement som hjälpte mig att förtydliga min sfär och integritet, den lärde mig mina fysiska och psykiska ramar och blev också ett redskap för att våga stå för den jag var.

När jag kom till Karin (min terapeut som även var sjukgymnast) satt vi alltid på golvet på meditationskuddar. Jag var inte bekväm med att sitta i stolar, det var förknippat med makt och läkarsamtal och gjorde alltid att jag slöt mig som en mussla. Hon snappade upp det redan vid vår första träff och därefter satt vi alltid på golvet. Även om behandlingen hos Karin inte utgick från det talade ordet, var det förvånansvärt mycket lättare att prata med henne än med andra behandlare. Det var kravlöst och jag behövde aldrig känna mig orolig för att hon (fel)tolkade det jag sa, eller skulle komma att vända det emot mig. Hos henne var jag bara mig själv.

Karin jobbade med kroppsövningar: stående, sittande, liggande. Vi jobbade med att ta plats med rösten och med hjälp av bollmassage gav hon mig tydliga gränser för var min kropp började och slutade. Hos Karin kunde jag läka, i hennes behandlingsrum vågade jag foga samman det som var min fysiska kropp med det som var min själ och mitt själv. När jag under mina sista månader inom psykiatrin också tilldelades en fantastisk psykoterapeut väntade åtta månader av intensivt arbete. Hos terapeuten vände jag på alla de bitar som gjorde så ont, och hos Karin lyckades jag integrera dem och göra dem till en del av mig och mitt liv. Hon hjälpte mig att skapa en enda människa utav alla de trasor jag bar omkring på, och gav mig modet att fortsätta arbeta även utanför behandlingsrummet. För det är jag henne alltid tacksam.