#viljaleva

Redaktör: Jessica Andersson

Hej på er! I veckan startade kampanjen Vilja leva hos Sydsvenskan. Tyvärr är vi alldeles för många som har upplevt bristande vård i samband med självskadebeteende och detta ska nu i samband med kampanjen upplysas och tillsammans är vi många som vill jobba mot en bättre vård.

Men era berättelser behövs. Era upplevelser. Både de bra och dåliga, för det finns alltid två sidor. Har du någon form utav erfarenhet hur bemötandet av patienter med självskadeproblematik fungerar i vården? Ni kan dela med er utav era erfarenheten på olika ställen.
Twitter:
Skriv din berättelse och tagga inlägget med #viljaleva
Facebook:
Skriv din berättelse på facebook.com/viljaleva
Mail:
Skicka ett mail med din berättelse till viljaleva@sydsvenskan.se

Observera smittorisken i samband med självskadeproblematik! Detta innebär att inga metoder eller bilder på skador är acceptabla i era inlägg, detta för att undvika triggande material som kan skada många.

Sydsvenskan släppte också en gripande artikel i samband med kampanjens start som ni hittar här. Vi på SHEDO följer också såklart kampanjen och Hanna Nilsson på Sydsvenskan som har startat den.

Tillsammans i kampen mot självskadebeteende ♥

"En underlig patient"

Tema: Bemötande av självskadare inom vården

Del 3 av 3
Redaktör: Rebecca Willén
Skribent: Nina, 46 år, medlem i SHEDO


”Jag har läst din journal i en halvtimme och fattar ingenting.”
Läkaren tittar uppfordrande på mig och jag stirrar ner i golvet. En bedövning vilar över min kropp som en tung matta, en bedövning som paradoxalt nog gör ont, så ont. Lika delar ångest, uppgivenhet och fysisk matthet efter överdosen jag tagit ett antal timmar tidigare.

De vanliga frågorna. Ville jag dö? Nej, antagligen inte, jag ringde ju ambulans. Samtidigt sket jag i om jag levde eller dog. Jag fattar inte själv. Hade jag bråkat med min sambo? Det hade jag inte, vi har ett underbart förhållande och bråkar aldrig. En klentrogen blick, varför är alla så skeptiska när jag säger det? Tänker jag göra om det? Ja, någon dag... men det säger jag inte. Det enda jag kan tänka på är att ytterligare en psykläkare säger att jag är konstig. Om en psykiater tycker att man är ett underligt fall, hur jävla störd är man då?

Början: En skötsam tvåbarnsmamma som pluggar på en prestigeutbildning. Så säger det kaboom, allt faller ihop. Hoppar av från plugget, hoppar av från förhållandet, hoppar nästan av från livet. Vid 36 befinner jag mig plötsligt på en psykavdelning för första gången. Ena rumskompisen ligger bara på sängen och signalerar till utomjordingarna. Den andra är manisk och tjatar om att gå och shoppa. Jag stirrar omväxlande i taket och på golvet. Det blir inte första gången jag ser en sjukhussal från insidan.

Får antidepressiv medicin, som gör mig rastlös och sömnlös. När jag ligger där och vrider mig på nätterna klöser jag naglarna i armarna, tills smärtan överröstar ångesten. En dag kommer tanken att jag behöver något hårt och vasst istället. Så börjar upptrappningen där små, små skråmor blir stora djupa sår. En spontan reaktion på psykisk smärta blir en tvångmässig, planerad rit. Och psyket blir mitt andra hem.

Efter ganska många månader råkar jag på en tidningsartikel som beskriver hur självskadande breder ut sig bland tonårsflickor. Aha, det finns alltså andra människor som gör samma sak som jag! Men tonårsflicka är det längesen jag var... Jag spanar ivrigt efter andra artiklar, men alla pratar de om tonåringar. Det kanske inte finns vuxna som gör så här?

Jag får hjälp av vården, även om den inte hjälper så mycket. Antidepressiva mediciner som inte funkar. Efter ett tag en terapeut. Självskadandet berättar jag inte om, inte förrän det efter ett par år blivit en fast inrotad vana som är svår att dölja. Svårt för alla stafettläkare att sätta sig in i mitt problem. Får inga konkreta råd i terapin. Jag blir stamkund på akuten dit jag kommer för att sys och magpumpas. Men jag får ingen specifik behandling för mitt självskadande, bara suckar och ojanden. Och så flera gånger då den där kommentaren om ”underligt fall”.

En gång när jag ska skrivas in på en psykavdelning blir jag intervjuad av en sjuksköterska som har ett formulär att fylla i. Hon frågar när jag började skada mig och jag svarar ett årtal. Hon ser konfunderad ut, kollar mitt födelsedatum en gång till, ser ännu mer förvirrad ut och utbrister: ”Men du kan inte ha varit tonåring då, så konstigt!”

Så den ständiga, malande oron i vardagen, vad händer om de som uppfattar mig som en socialt kapabel, välartad medelålders kvinna skulle få syn på mina armar? Måste alltid dölja!

Känner mig ensam. Måste få prata. Nätet. Någon dag före julafton hittar jag ett amerikanskt forum särskilt för självskadande. Och här finns de. Bland tonårsflickorna finns vuxna personer, lärare, sjuksköterskor, jurister, ekonomichefer, alla med denna mörka hemlighet. Några är t.o.m. män. Stämningen på forumet är varm, samtidigt som jag uppmuntras att sluta med självskadandet. Jag lär mig mer och mer att tänka kring det jag gör, formulera tankarna och känslorna i ord, ifrågasätta mina impulser, leta efter alternativ.

Nu blev det ingen snabb happy end. Jag fortsatte att må omväxlande ganska bra och riktigt dåligt i flera år, självskadade hårt i perioder och även när jag inte gjorde det så fanns det ofta i mina tankar, som en envis mygga. Men jag hade turen att få en fast läkare, och en dag började han fråga ut mig grundligare om min historia, sade att han börjat misstänka bipolär sjukdom. Jag fick en stämningsstabiliserande medicin, och när den ställts in var det som om ett fönster öppnades och frisk luft släpptes in. Äntligen kunde jag använda mig av de kunskaper jag snappat upp. Både rätt medicin och det jag lärt mig på nätet behövdes för att jag skulle få grepp om situationen. Det var mer än ett år sedan och jag har inte skadat mig sedan dess.

Olika roller

Tema: Bemötande av självskadare inom vården
Del 2 av 3
Redaktör: Rebecca Willén
Skribent: Sofia Åkerman, sjuksköterska och ordförande i SHEDO

Få sysselsättningar är nog så givande som att arbeta i en ideell förening. Visst, det tar mycket tid, det är många röster som vill komma till tals och det är mycket som behöver göras… Pengarna räcker aldrig till och alltid är det något som måste fixas och styras upp. Men så loggar man in på Zebraforum och hittar alla dessa inlägg skrivna av människor som kämpar. Som letar efter lösningar och övar på att skriva tre bra saker om sig själva i ”Positiva forumet”. Varje dag fylls jag av beundran och stolthet över SHEDO:s medlemmar. Till SHEDO söker sig människor som vill ha hjälp och som tar till vara på det lilla vi har att ge. Det är tacksamt. Kontrasten blev därför stor när jag för ett år sedan gjorde min praktik inom allmänpsykiatrin under sjuksköterskeutbildningen. Liksom på de flesta avdelningar inom allmänpsykiatrin vårdades ett flertal självskadande personer på avdelningen. Ingenting skiljde dem nämnvärt från medlemmarna i SHEDO, utan det som skiljde mitt möte med dessa människor från de möten jag har haft med föreningens medlemmar var den roll jag mötte dem utifrån. I det avseendet var skillnaden slående.

I föreningen möts människor på samma nivå. Ingen är över eller under den andre. Vi träffas och skriver till varandra på frivillig basis och på samma villkor. Vi som arbetar i styrelsen är inte professionella, utan finns tillgängliga som medmänniskor. Vi delar med oss av våra personliga erfarenheter och tankar, ger det stöd vi kan utifrån det. Det är ett fint ord, medmänniskor. Det tilltalar mer än ordet ”professionell”, gör det inte? Den professionella rollen har, liksom allt annat, sina fördelar och nackdelar. Att mötet med den självskadande personen sker utifrån en professionell roll som till exempel sjuksköterska inom vården, underlättar bland annat på så vis att ens rättigheter och skyldigheter i relationen är tydligare definierade. Det kan jag sakna ibland som ordförande i en ideell förening – möjligheten att med gott samvete kunna lämna eländet bakom mig när jag går hem. Och att ha en personlig relation med hundratalet medlemmar i en förening är inte alltid så enkelt.

Men att rollen som medmänniska också har sina fördelar framför rollen som professionell, blev väldigt tydligt under min psykiatripraktik. Som när vi skulle spela Yatzy och patienterna slog sig ihop och sa: - Vi spelar patienter mot personal! Patienterna skulle till varje pris slå personalen, även om det hela förstås var väldigt oskyldigt. För mig, som har många år som patient bakom mig (vilket patienterna i det här fallet inte visste) var det dock en ytterst märklig situation, att plötsligt tillhöra andra laget… Men just den här känslan av att vara ”patienter mot personal” präglade hela min praktik.

Jag tror att både patienter och personal på avdelningen strävade efter ett gott samarbete. I grunden hade vi alla samma mål: Att de skulle må bättre. Men våra skyldigheter gentemot varandra var begränsade. Jag hade nycklarna. Jag låste upp när jag kom, låste bakom mig när jag gick och sedan lämnade jag dem i några timmar tills jag kom tillbaka dagen därpå. Och även om jag kände mig uppskattad av patienterna och jag uppskattade dem tillbaka, så hade de inte samma ansvar för relationen till mig som de har för relationen till sin mamma, sin pojkvän eller sin vän. Utan tvekan var det svårare att nå fram till dem och att hjälpa dem under de förutsättningarna, som inte präglades av samma jämställdhet och frivillighet som alla aktiviteter inom SHEDO gör.

Kanske är det en av anledningarna till att jag just nu inte känner mig dragen till att arbeta inom psykiatrin – även om jag respekterar dem som gör det och anser att deras arbete är ovärderligt. Men jag är glad över att ha fått erfarenheten av att möta självskadande patienter inom psykiatrin. Det får mig att uppskatta min roll i SHEDO ännu mer, och fick mig helt klart att förstå att det inte är så lätt att möta självskadande patienter inom vården.

Bemötande av självskadare inom vården

Tema: Bemötande av självskadare inom vården
Del 1 av 3
Redaktör & skribent: Rebecca Willén

You still got it coming
Be it gun, be it knife
Next thing you know
You´re eating hospital food
- Eels

Många självskadare behöver åtminstone någon gång uppsöka vård till följd av en självskadehandling. Där kommer de att mötas av vårdpersonal som behöver kämpa mot starka känslor precis som så många andra när de konfronteras med självskadande personer; Maktlöshet, medlidande, avsky, rädsla, ilska, frustration, känslor av obegriplighet inför det helt orimliga i att rikta vapen mot sig själv. Hur handskas man med att inom ramen för ett behandlande yrke möta självskadare?

Psykiatern Armando Favazza beskriver i sin bok "Bodies under siege: Self-mutilation and body modification in culture and psychiatry" ett samtal mellan en underläkare och hans handledare. Underläkaren frågar handledaren hur han ska bemöta självskadande patienter. Svaret blir kort och enkelt: "You refer them". Du remitterar dem vidare. Efter att ha besökt webbforum för självskadare runtom i världen, och efter många möten med självskadande personer, har jag kommit till slutsatsen att den inställningen är vanlig. Tyvärr såpass vanlig att den alldeles för ofta får som konsekvens att självskadande patienter remitteras vidare, och remitteras vidare, och remitteras vidare, och remitteras ännu en gång... Ja, faktum är att inställningen "du remitterar dem vidare" i sig nästan verkar ha blivit synonymt med bemötandet och vården av självskadare. Förvisso nästan alltid med "den goda anledningen" som skäl, dvs "vi har dessvärre inte kompetensen här hos oss, men hos någon annan kanske det kanske det kan lösa sig". Men vem är "någon annan"? Vilken instans är det?

En relevant del i denna remitteringstendens är förstås faktumet att självskadare ofta har en dubbelproblematik, dvs inte bara ett självskadebeteende utan också något annat självdestruktivt beteende, såsom ätstörningar eller missbruk. För min del var det så att jag aldrig fick någon kontakt inom öppenvården trots att jag återkommande var aktuell under flera års tid på samma slutenvårdsavdelning. Remiss skickades till öppenvård inom allmänpsykiatrin där man inte tog emot mig eftersom jag missbrukade, varpå remissen gick tillbaka till slutenvården. Ny remiss till narkotikapoliklinik och efter många månaders väntetid framkom det att jag för tillfället inte längre befann mig i en missbruksfas varpå jag inte kunde tas emot och remissen gick tillbaka. Och sådär höll det på. För att få recepten förnyade ringde jag akutmottagningen som kontaktade överläkaren som utan att träffa mig eller prata med mig förnyade recepten efter vilken dos jag lät hälsa att jag ville ha. År efter år. Självskadaren med främsta metod att överdosera mediciner fick själv sköta doseringen av ett antal psykofarmaka, utan några samtal med läkaren som skrev ut medicinerna.

Jag tror att remitteringstendensen när det gäller självskadande patienter till stor del beror på att vårdgivarna känner vanmakt inför den omfattande och växlande självdestruktivitet som det ofta handlar om. Att de helt enkelt inte tror att patienten ska kunna bli hjälpt vad de än gör. Alla vill vi ju lyckas med det vi företar oss, och undvika att ta oss an projekt som är dömda att misslyckas. Problemet här är att det finns en felaktig bild av projektet, dvs patienten, och att den felaktiga bilden också riskerar bli en självuppfyllande profetia för patienten. I själva verket är varken självskadebeteende, missbruk, ätstörningar, ångest, depression, personlighetsstörningar eller liknande andra svårigheter något som behöver vara livslångt eller återkommande. Det finns helt enkelt inga hopplösa fall när det gäller emotionell problematik.

Det är tungt att möta människor som får en att känna att det inte spelar någon roll vad man än gör. Alla orkar inte det och alla måste inte heller utsätta sig för det. Som personal inom psykiatrin däremot måste man hitta ett bra sätt att handskas med dessa människor. Därför är det viktigt att vi inte blundar för de svårigheter det faktiskt innebär att möta självskadande patienter. Det är svårt och inget man orkar utan stöd, oavsett hur högutbildad man är. Med handledning, utbildning och god arbetsgivaromsorg av personalen skulle man dock kunna komma tillrätta med detta. Mötena med svårt självdestruktiva patienter skulle då inte behöva dränera personalen på energi så till den grad att vårdgivarna, liksom patienten, ger upp hoppet.

På onsdag skriver Sofia Åkerman, nyutexaminerad sjuksköterska och ordförande i SHEDO, om hur hon tänker kring arbete inom psykiatrin och möten med självskadare.

På fredag skriver Nina, 46 år, om sina erfarenheter av bemötande inom vården, och om hur en läkares omsorgsfulla arbete till sist hjälpte henne att sluta självskada.

Nästa vecka är Pia Ejeklint redaktör, och temat är "Istället för självdestruktiviteten".