Helt plötsligt passade det inte in i mitt liv att vara sjuk längre

Skribent: Jessica Ahlbom
Tema: Att gå vidare
 Redaktör: Jessica Ahlbom

Jag minns att min psykolog kramade om mig, tittade mig i ögonen, log och sa ”Lycka till nu Jessica, jag vet att du kan klara av det här!”. Sedan stängde hon dörren till mottagningen och gick tillbaka till sitt kontor. Allt jag kunde tänka på var: ”Jaha, och vad fan gör jag nu?”. Där stod jag, ensam, och jag hade inte bokat en ny tid för att komma tillbaka veckan efter, för jag var frisk? Men jag var ju inte det i morse! Hur ska det här gå?

Men det gick bra. För här sitter jag nu, och jag är fortfarande frisk. Jag behövde aldrig gå tillbaka dit efter att hon hade stängt dörren den där sista gången. Även om jag var livrädd vid just det tillfället, och även långt efteråt, så klarade jag av att gå vidare i livet, och lämna de där åren bakom mig. Helt plötsligt planerade jag studentfester, picknickar i parken, biobesök med mina vänner och spenderade kvällar och nätter med att prata, umgås och skratta med mina vänner. Helt plötsligt passade det liksom inte in i mitt liv att vara sjuk och springa hos psykologen hela dagarna, jag hade ju ett liv som jag var tvungen att leva! Och just de där nätterna jag har skrattat bort med mina vänner, det är dem som gör att jag är lycklig att jag vågade lämna det trygga, men också sjuka, bakom mig. Även om jag vid flera tillfällen inte ville annat än att bli sjuk igen, eftersom det var allt jag kände till, så fortsatte jag att sträva framåt, och lämna det bakom mig.

Idag sitter jag som sagt här, och jag har ingen kontakt med psykiatrin. Jag har gått vidare, och lämnat den tiden bakom mig. Jag har tagit bort akutpsykiatrins nummer ur mobilen, för jag vet att jag klarar mig utan det. Jag vill inte på något sätt glömma bort de där åren, för de är en stor del av den jag är idag. De kommer alltid vara en del av mig, och av min identitet. Men det är inte allt jag är. Jag är inte längre den där lilla, rädda, sjuka tjejen som inte klarar av att ta hand om sig själv. Idag är jag en ung kvinna som har kommit otroligt långt bort från min sjukdom.

Jag kommer aldrig att glömma bort de åren som jag faktiskt var sjuk. Även om det känns som ett annat liv idag, så är det en del av mitt liv. Det är en del av mitt förflutna, och det är en del av min personlighet. Men jag vägrar att bli min sjukdom! Jag vägrar låta det påverka mig idag, och jag vägrar låta personer döma mig för den jag en gång var. Jag tänker aldrig låta någon säga att jag inte duger, eller att jag inte kan göra någonting, bara för att jag en gång har varit sjuk. Jag vet att jag är bättre än så.

Och vet du vad? Det är du också! Låt aldrig någon säga att du inte duger, att du inte är bra nog, att du aldrig kommer kunna göra det ena eller det andra, bara för att du är eller har varit sjuk. Visa dem att de har fel, att du är bättre än dem. Visa att du har gått vidare och blivit en starkare människa. Shine like the star you are.

Idag är jag frisk. Och jag har bevisat för alla som tvivlade på mig att de hade fel, och att jag är starkare än de någonsin kunde tro. Jag har gått vidare, och det kan du också göra. Lycka till!

På rätt väg

Skribent: Linda Martell
Tema: Att gå vidare
Redaktör: Jessica Ahlbom

Ja vad menas med att gå vidare?att gå vidare
Jag vet inte svaret på den frågan för min egen del, för jag är mitt i den delen av mitt liv då jag försöker hitta rätt väg att komma bort från ex Självskadandet, självmordstankar, Mardrömmar osv... Men jag tror att en väg att börja är att hitta rätt hjälp i ex Psykolog, Behandlingshem, Rätt Läkare osv! Jag har haft den turen att jag äntligen har hittat rätt Psykolog och Läkare för min del inom öppen psykiatrin men vägen dit har varit lång, tuff och bitvis väldigt svår då det inte är lätt att stå upp för sig själv mot Vården i Sverige!
Men efter många turer med olika mediciner och läkare, psykologer, grupper osv så fick jag nog!!Jag vågade äntligen ställa krav på vad jag kände att jag behövde och efter 1 års "bråkande" så känner jag att jag har hittat rätt hjälp! Människor som är utbilldade och som jobbar för att hjälpa mig, inte trycka i min nya piller och säga att man inte ska se bakåt utan bara framåt....
Ledsen men det fungerar inte för alla, ibland så måste man få öppna "pandoras ask" och möta sina väl dolda demoner och låta dom komma till ytan och prata om det som varit och fortfarande äter upp en inifrån!
Visst gör det ont och är en smärtsam resa men för min del så stärker den mig varje gång jag vinner mot mig själv och kan inse att det var vist inte mitt fel det som hände, jag var 13 år och gjorde vad jag kunde för att överleva! Så jag tror att för min del så har resan tillbaka börjat och det kommer bli en ordentlig resa men när jag kommer i mål så kommer jag stå som en vinnare, starkare och med en tro på mig själv! Jag hoppas att det blir så och mitt mål är ATT det ska bli så!
Kämpa på alla som har det tufft oavsett på vilket sett, det kommer en dag då allt börjar vända och visst kommer det bakslag och uppförsbackar men när man har tagit sig igenom och över så har man både kommit en bit på vägen och vunnit en liten seger som kommer bli ett OS-GULD när man är i mål! Kram till alla kämpar!

Du är den viktigaste personen i ditt liv

Skribent: Emelie Constant
Tema: Att gå vidare
Redaktör: Jessica Ahlbom

Jag vet inte varför jag är så rädd.

Jag vet inte ens vad jag är rädd för.

Att skapa mig en framtid?

Leva ett normalt liv?

Vara glad?

Gå vidare?

När jag under lång tid varit sjuk så känns det som att mörkret är det enda jag känner till.

Jag minns inte hur det är att vara lycklig. Jag är rädd för att leva, och jag vet inte alls varför. Nu känner jag mig på något sätt trygg i att sjunka in i mig själv och stänga den skrämmande världen ute. Samtidigt som jag hela tiden av hela mitt hjärta önskar att allt ska bli som förut, så vet jag inte om jag vill bli frisk. Det känns som att jag aldrig varit glad, men som att den här sorgen kom igår.

Kommer jag någonsin att glömma den här känslan? Jag vågar inte tro på mig själv, tänk om jag tar mig halvvägs upp och sedan faller tillbaka, ännu längre ner? Allting blir bara värre och värre, och nu är det sommar snart. 

Alla andra kommer att bada, gå i linnen och shorts, skoja med familj och vänner.

Jag själv kommer att sitta bredvid i långärmat, och dölja min äckliga kropp, mina ärrade armar och ben.

Och vilka vänner ska jag vara med? Jag har inga kvar.

Och vilken familj ska jag vara med? Jag orkar inte alla problem.

Men någon dag ska jag ta mig härifrån. Då ska jag klara mig själv, ta hand om mig själv. Ska jag hålla på såhär då? Det kommer inte att fungera. Om jag ska ha ett liv i framtiden måste jag börja att bygga upp det nu, bit för bit.

Det svåra steget att kunna säga stopp.

Jag gjorde det för bara några dagar sedan. Jag vet inte riktigt vad som hände. Men det var något inuti mitt huvud som sa att nu får det fan vara bra. Jag måste lägga av. 

Bara för att alla andra, och allt runtomkring får livet att kännas kasst så kommer jag alltid att ha en person hos mig.

Du också.

Och vem är det? Jo, du. 

Du är den som alltid ska finnas där för dig, som ska ha den där instinkten som vi alla människor naturligt har.

Jag ska överleva, jag är viktigast i mitt liv.

Så tänker en frisk människa, så tänkte jag. Och vet du vad? Det är sant. Du är viktigast i ditt liv, du är huvudpersonen i din film.

Även fast omvärlden skriver manuset nu, så kan du skriva om det. Och börja nu.

Jag är fjorton år. 

Hur kan man vara fjorton år och känna sig så gammal och trött?

Hur kan en så ung människa må helt förjävligt?

STOPP.

Någonting sa bara stopp. 

Jag ska kämpa.

Jag är orkeslös, men jag måste.

Jag vill ha tillbaka mitt liv.

Jag SKA ha tillbaka mitt liv.

Jag kan aldrig glömma allt som har hänt.

Men jag kan acceptera att det har hänt, och gå vidare.

Veckans tema: Att gå vidare

Skribent: Jessica Ahlbom
Tema: Att gå vidare
Redaktör: Jessica Ahlbom

Hej alla ni!
Hoppas att ni har det bra och kan njuta av solen och värmen som har börjat komma!
Den här veckans tema kommer att vara "Att gå vidare". Hur går man egentligen vidare efter en sjukdom som ätstörningar eller självskadebeteende? Vad händer när man inte längre är sjuk, utan istället är frisk? Vad betyder det att gå vidare för dig? Dela gärna med dig av dina tankar, adressen är som alltid blogg@shedo.org, så lägger jag upp dem här på bloggen.
Hoppas att alla har lagt märke till den nya designen här också! Vad tycks?

Ta hand om er!
Varma kramar, 
Jessica Ahlbom