Visar inlägg med etikett Lyssna på mig!. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lyssna på mig!. Visa alla inlägg

söndag 22 december 2013

Jag är en människa, precis som du

Skribent: Jessica Ahlbom
 Tema: Lyssna på mig!
 Redaktör: Jessica Ahlbom

Jag vet inte hur många gånger jag har sutitt på möten hos läkare eller psykologer och nästan skrikit på dem. Lyssna på vad jag säger. Jag kan inte, jag orkar inte, jag vet inte vad jag ska göra... Listan kan göras lång över saker som jag och sjukvårdspersonal har bråkat om.
Mitt starkaste minne är dock när en av mina psykologer bestämde, helt på egen hand, att jag inte längre behövde samtalsstöd och skulle skrivas ut från den mottagning som jag gick till en gång i veckan. Vårdplanen var uppfyll enligt henne. Tidsplanen som hade gjorts i vårdplanen var i alla fall uppfylld, och då skulle jag klara mig själv. Jag kom tillbaka efter två veckor, när kuratorn på skolan hade ringt min psykolog och fixat en tid till mig.
Där sjönk mitt förtroende för min psykolog otroligt mycket. Hade hon lyssnat när jag sa att jag ville stanna kvar, när jag sa att jag kände att jag inte skulle klara mig själv, hade resten av min behandling flutit på smidigare än vad den gjorde. För i det här fallet visste jag faktiskt bäst. Hon hade ingen aning om vad jag kände just då, när hon helt plötsligt säger att nästa gång nog blir sista gången, så att jag är förberedd. Jag som hade jättesvårt att handskas med förändringar, och hade sagt att jag inte klarar av stora plötsliga förändringar, eller ändringar i sista sekund. Hade hon bara lyssnat på det, och hjälpt mig att förbereda mig inför det här, hade jag inte reagerat så starkt som jag gjorde.
På något sätt känns det som om vårdpersonalen har en fast uppfattning om patienter med självskadebeteende och/eller ätstörningar. Vi är jobbiga, jobbiga att behandla. Vi lyssnar inte, det är vårat egna fel. Men det är ju inte det! Vi har inte valt det här själva, ingen väljer att bli sjuk. Och bara för att vi är sjuka, betyder inte det att vi inte vet någonting, eller att vi har egna viljor. Ingen annan människa kan veta hur just jag mår. Eller hur du mår. Jag är den enda som vet hur jag själv mår. Och även om jag har haft kontakt med psykiatrin större delen av mitt liv, betyder inte det att jag inte vet om jag behöver fortsätta eller inte. När det gäller mitt eget psyke och mitt eget mående, är det jag som vet bäst. Så snälla, psykiatrin i Sverige. Se mig som en människa. Lyssna på vad jag säger. Trösta mig när jag gråter. Prata inte över mig om jag är i samma rum.
Jag är en människa, precis som du. Jag vill bli sedd som det. Jag vill att du ska lyssns när jag pratar, för jag vet mer än du tror. Enda sättet du kommer att få veta det på, är genom att lyssna. Så, snälla, lyssna. För en gångs skull. 

fredag 20 december 2013

"Ett hej kunde de väl ha kläckt ur sig?"

Skribent: Anneli
Tema: Lyssna på mig!
Redaktör: Jessica Ahlbom

Alla människor är vi olika, det är ju ingen direkt nyhet för någon. När vi mår dåligt vänder sig många inåt och många utåt. Just nu är jag inlagd på ett sjukhus jag verkligen hatar att vara på, vart här förut och det är lika dåligt som förra gången.  Jag känner att många i personalen bara kollar på tv eller sitter i personalrummet och inte alls lyssnar på mig. Tillhör de personerna då jag behöver någon som kommer till mig när jag mår dåligt och att jag inte kommer till dem, det är ju inte så svårt att kolla in hos patienterna då och då eller?
Igår tillbringade jag stor del av förmiddagen med att gråta och ingen kom in i mitt rum, de kom inte och sa till när det var lunch heller. När jag tog upp detta med en i personalen fick jag som svar att det var mitt ansvar. Jag skulle alltså själv gå och säga till, men jag funkar liksom inte så.
På ett annat sjukhus en annan avdelning,  kollar de först igenom ALLA mina saker, räknar ens pengar, visar mig till ett rum som är helt vitt och kalt, de fanns två sängar och ett skrivbord. Låser in mina saker i ett skåp går ut ur rummet och lämnar mig kvar. Kände mig mer som en fånge än en patient. Knappt någon i personalen hälsade på mig, de kan ju alla fall presentera sig? Kändes mest som de satt på en fin rad på soffan utan att göra någonting, hej kunde de väl ha kläckt ur sig?
Vart inlagd fem gånger på ett halvår de längsta har varit tre och en halv vecka så det har inte vart så jättelänge, på två avdelningarna har det varit väldigt bra, personalen har vart närvarande på avdelningarna och lyssnat på mig när jag velat prata. Psykiatrin har oftast en negativ bild men det finns faktiskt en del som borde lyftas och de är dem personerna som verkligen bryr sig och orkar lyssna. Och inte tänker ånej inte en självskadande person till.

måndag 16 december 2013

Veckans tema: Lyssna på mig!

Skribent: Jessica Ahlbom
Tema: Lyssna på mig!
Redaktör: Jessica Ahlbom

Hej alla fina! Hoppas ni har det bra. Nu är det en ny vecka och ett nytt tema, och den här veckans kommer att vara "Lyssna på mig!". Även om man är sjuk i en ätstörning, självskadebeteende, psykisk sjukdom, eller vad som helst egentligen, så är det viktigt att folk i omgivningen lyssnar på personen som är sjuk. När det gäller ens egna sjukdom och ens egna upplevelser är man ju den enda personen som faktiskt vet hur man känner och tänker om allt.
Har du några tankar om veckans tema? Vill du ge någon en känga för att de inte lyssnar på vad du har att säga? Eller kanske en guldstjärna till någon som är fantastisk på att lyssna och se till att du får din vilja igenom du med? Eller kanske kommer du på något helt annat? Jag vill jättegärna läsa era tankar och känslor om det här, så mejla till oss! Adressen är som alltid blogg@shedo.se

Ta hand om er!
Varma kramar, 
Jessica