Frysta vindruvor!

Skribent: Louise Larsson
Tema: Mat för att må bra
Redaktör: Amanda Duregård

Foto: http://freecove.com/wallpaper-full.php?id=425

En av mina sommarfavoriter är frysta vindruvor, enkelt och löjligt gott. Och dessutom svalkande en varm sommardag!

Tag bara dina favoritdruvor (röda eller gröna spelar ingen roll, bara de är kärnfria = lättare att äta sedan), sköjl, plocka av dem från klasen, stoppa dem i en burk med lock, och skjuts in i frysen i några timmar!
Man kan lätt förbereda flera små burkar och ha i frysen, ifall det skulle kurra i mellanmålsmagen. :)

Mat för att må bra

Skribent: Amanda Duregård
Tema: Mat för att må bra
Redaktör: Amanda Duregård

Vi är många i Shedo och som läser den här bloggen som stundvis har ett problematiskt förhållande till mat. För mig handlar det framförallt om att se till att äta måltider i rätt tid - innan tröttheten och ångesten sätter in. Har den väl kommit blir det hundra gånger svårare att äta, hur nyttigt och gott det än ser ut. En sak som jag lärt mig det senaste året, delvis genom att vara förälder, är därför vikten av mellanmål. Något man kan ta när man är på språng och kommer att bli hungrig innan man är hemma igen till middagen. Eller något för att orka lyssna på läraren även sista timmen innan lunchen. Jag tar hemskt gärna emot små förslag ifrån er på trevliga mellanmål - skicka till blogg@shedo.org! Här kommer min favorit:

Hallonsmoothie
2 portioner

1 dl frysta hallon
0,5 dl fryst mango
1,5-2 dl vaniljyoughurt

Mixa! Drick!

Att vara fadder.

Skribent: Amanda Duregård

 Tema: Barn

 Redaktör:Johanna Olsson

Fadder är det ursprungliga begreppet för de ”extraföräldrar” som utsågs till barn i den tidiga kristna kyrkan. Då var det bra att ha några som man visste skulle ta hand om barnet om föräldrarna dog i förföljelserna av de kristna. Samtidigt kunde faddrarna bli prästernas förlängda arm för att se till att hela församlingen höll fast vid den rätta läran. På 300-talet knöts fadderrollen till dopet. Det var efter det som begreppet gudförälder kom, för de två huvudfaddrar som höll fram barnet vid dopet.

Det är onsdag eftermiddag efter dagens föreläsningar på psykologiska institutionen. Brorsan skickade ett sms och frågade om de skulle fika när han slutade. Det händer inte varje dag. Ålderskillnaden på tolv år är trots allt betydande.
Du får välja vad du vill! säger Mats. Jag bjuder!
Känslan av att vara lillasyster. Få välja fritt bland bakverken på caféet med utsikt över Avenyn i Göteborg. När hon precis börjat pilla i sig bitar av sin gigantiska muffin, smula för smula, säger Mats:
- Det är en sak jag skulle vilja fråga dig.
Plötsligt blir stämningen allvarlig. Sara sträcker på sig en aning och väntar.
- Vill du bli gudmor åt Maja?
Hon svarar genast att det är klart att hon vill, och ser Mats slappna av framför henne. Han ringer upp Agneta och berättar. Sara sitter bredvid och njuter av känslan. Tårar samlas utefter den nedre ögonfransraden. Utvald. Viktig.
Hon har trots allt brorsbarn sedan innan, det har blivit många badutflykter och upptäcksfärder de senaste åren. Men att få vara fadder, och presenteras som gudmor istället för faster. Det är något annorlunda.
- Det säger något om relationen till Majas föräldrar att de valde mig och hennes andra fadder bland alla. Det är ett förtroende som jag vill leva upp till, säger hon.
Dopet hålls i den vanliga gudstjänsten i landsbygdskyrkan en vinterdag. Sara sitter förundrad i sin svarta klänning med röda blommor. Det är sällan hon eller någon annan i familjen är i kristna sammanhang. Hon har klackskor dagen till ära, och hennes steg ekar när de går fram. Maja sover redan innan dopet är avklarat, med släktens nedärvda dopklänning svept runt den tjocka bebiskroppen. Sara känner stolthet över att få stå där som utvald och betrodd. Prästen har bett henne läsa ett bibelord.
- Jag tycker att dopet är en fin ceremoni. Men varken jag eller Majas föräldrar är utövande kristna. Så det där med kristlig fostran blir det inte mycket med. Jag har gjort upp med hennes andra fadder att han kan lära henne att snickra så kan jag hjälpa till med läxor. Men ingen förväntar sig att vi ska be för henne eller så.
Att föräldrarna och faddrarna har samma förväntningar tror hon kommer att underlätta.
Det tar en dryg timme för Sara att ta sig till Maja och hennes föräldrar i Uddevalla. De träffas regelbundet, men inte precis ofta. En åttamånaders bebis har begränsat minne, men Sara märker en särskild trygghet hos Maja i hennes famn jämfört med främlingar som vill hålla. Byta blöja, mata och natta går lätt. TV:n står på med en längdskidåkningstävling. Sara går runt och vaggar Maja, vant skumpande.
Dagsljuset flödar in genom de stora fönstren, och långt borta skymtar Skagerrak. När andningen saktar ner sänker sig Sara sakta mot soffan för att kunna vila armarna och ryggen. Maja ligger tungt på snedden ovanpå henne.

- Det är det allra bästa som finns, säger Sara lågt. En liten bebis som snusar på ens mage.

Amanda Duregård 2010-05-25

Tema Barn

Skribent: Johanna Olsson

 Tema: Barn

 Redaktör: Johanna Olsson

Jag har denna vecka valt temat: Barn. För mig är barn något utav det mest oskyldiga, ärliga, uppriktiga, kärleksfyllda och glädjebringande som finns. En av de bästa sakerna jag vet att göra är att umgås med barn. De får mig alltid på bra humör och de får mig ofta att se på världen från dess enkla sida.

Barn är alltid uppriktiga och de är så oformade av livet att de bekymrar sig över morgondagen. De lever i nuet och tar vara på stunden. De skrattar när de har roligt eller mår bra och de gråter när de har ont, är arga eller mår dåligt.

Men denna vecka har jag valt att fokusera på den glädje som barn ger. Först ut kommer en text från Amanda som hon skrivit om hur det är att bli fadder till ett barn. Sedan kommer jag även att publicera ett inlägg med störtsköna barncitat, något som verkligen kan bringa lycka.

Dagens citat från ett barn som cyklade med sin mamma i motvind: "åh nej, jag fick luft i munnen!!"

Om du känner att du har någon tanke, känsla eller berättelse kring barn som du vill förmedla så tveka inte att skicka in ditt bidrag till shedo.blogg@gmail.com

 

Foto: Privat

Bara viljan att finnas kvar

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Musiken och dess texter
 Redaktör: Emelie Jonsson

Jag har många låtar som favoriter, men någon som alltid kommer finnas närmast hjärtat är Gabriellas sång som Helen Sjöholm sjunger. Från när jag såg filmen Så som i himlen på bio har den låten haft en speciell plats i mitt hjärta och där kommer den få finnas kvar.

Jag vet egentligen inte varför, men det berör något otroligt mycket och beskriver så mycket.
Otroligt fin text som sjungs av en av sveriges bästa sångröst enligt mig.

Tror nog att de flesta har hört den här låten, men de som inte har det - ni har missat något så då får ni kolla in här: Gabriellas sång.

Jag lever för musiken och musiken är något stort för mig.

foto: deviantart.com

Ja bara håll igång, hela veckan lång

Skribent:Emelie Jonsson
Tema: Musiken och dess texter
 Redaktör: Emelie Jonsson

Idag är det en speciell dag här i småstaden, en dag då det redan är full gång på gymnasiets treor.

Det är studentdagen och jag känner känslan i magen, gråter lite över att det inte är jag som står där i vit klänning, vita studentmössan och ett skrik om "Fy fan vad vi är braaaaa". Men jag gjorde det där för två år sedan så jag får helt enkelt tänka tillbaka och minnas med ett leende.

Jag sitter nu i skrivandets stund och lyssnar på olika remixer utav studentsången och jag minns med ett leende när vi i klassen stod där på flaket och hoppade i takt till all skön musik som dunkade ut ur våran musikanläggning. Det var min lyckligaste dag och jag glömde verkligen allt som rörde sig i mitt huvud. Nu var det bara att fira att mina år i skolan var slut och jag klara det - I did it! Jag skrek mig hes den dagen för två år sedan. Jag snubblade på rampen upp på scenen när vi skulle springa ut, med skavsår på mina knän stod jag inför tusentals(?!) samlade stadsbor vid skolan och skrek "sjung om studentens lyckliga daaaar".
Sprang ner till min familj och kvävdes av stora upplåsbara badfigurer, blommor, mjukisdjur etc.

Det var många som sa att jag såg ut att vara lyckligast i småstaden den dagen, och jag tror dessa hade rätt. Jag var så lycklig, mina ögon glittrade av lycka och jag kände äkta glädje inombords och av att lyssna på studentsånger och kolla på kort från studenten så kan jag känna lyckan inombords, jag blir full av glädjetårar och jag önskar alla studenter en fin kväll och ett minne för livet.

foto: privat

På youtube kan ni lyssna på en av låtarna som säkert kommer spelas varm här i staden i eftermiddag: Studentsången

Allt är nästan perfekt

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Musiken och dess texter
Redaktör: Emelie Jonsson

Musik, ja det är faktiskt mer än bara något som låter. Något som spelas ut ur stereon med ljud.
Det är faktiskt texter, texter som berör, lugnar, roar, får en att le, bli varm inombords. Ja jag kan hålla på länge och skriva vad musiktexter kan göra med en människa. Jag vet inte om alla håller med mig, men musik är något jag inte kan leva utan och som får mig att kunna känna olika känslor.

Jag är helt klart beroende av musik och kan inte gå utanför dörren utan att ha musik i öronen.

Det finns som jag skrev i förra inlägget många olika genrer, artister och låtar - jag är nog en allätare tror jag.
Lyssnar på det mesta, men så finns det ju musik som jag helst lyssnar på och det är Lars Winnerbäck och Melissa Horn eftersom deras texter beskriver så otroligt mycket och de kan sätta ord på det där jag försöker att förklara.

När människor runt omkring mig frågar mig vilken min favoritlåt med Lars Winnerbäck är så är det helt omöjligt att svara på den frågan. Han har ju så många underbara låtar och nästan alla hans låtar har något speciellt.

Men idag tänkte jag bjuda på hans låt : "Nästan perfekt".
Fråga mig inte varför jag valde just den, men den kändes helt enkelt som en låt för 8 Juni 2010.

Follow me to the sun, Flying high in the sky

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Musiken och dess texter
 Redaktör: Emelie Jonsson

Musik. Känn på ordet, m u s i k. Jag tror inte jag är ensam om att ha musiken som ett stort brinnande intresse och ha musiken som något man är beroende av. Har ni något att dela med er av kring musik och dess texter får ni gärna skicka in erat bidrag till veckans tema till våran mail.

Veckans tema kommer vara "Musiken och dess texter" Och jag tänkte då denna vecka ta upp musik som berör, gör mig glad, får mig att tänka på annat eller som jag helt enkelt bara tycker om.

Vad är det för musik som får er att slappna av, tänka på annat eller helt enkelt bara gillar att lyssna på.
Det finns ju en mängd olika musikgenrer och olika låtar och artister där ute & det är nog mycket man aldrig hört talas om. Därför tycker jag om att tipsa om musik - man kan hitta någon ny favorit att lägga till i sitt eget arkiv.

Häromdagen satt jag och sökte efter låtar som heter samma som mitt namn "Emelie". Men typiskt nog dök det bara upp dansbandslåtar och jag som inte är något starkt fan till dansband blev lite besviken, och ändrade då min sökning till "Emily" och där dök den där låten upp, den låten som får mig att tänka till, låten som berör mitt hjärta.

För mig är det så, om jag hör en låt där artisten sjunger mitt namn så berörs jag så mycket mer - någon mer som känner igen sig i det? Det känns som att det handlar om en själv och jag tar till mig texten på ett helt annat sätt.

Låten jag tänkte lägga ut här idag är den här låten om Emily och den sjungs av ett band som heter Charizma.
Och en rad i texten som betyder för mig och som får mig att fortsätta kämpa är ;

Emily, take my hand

Let me show you another world

Follow me to the sun,
Flying high in the sky


Emily, there is more to this life
than these eyes can see


Follow me
to the place where you know you belong


You need to let go now
And see what is true this time
There`s so many things still to be found
 
 

foto: deviantart.com

Här finns låten på youtube:
Charizma - Emily
 

Kaninerna lyssnade alltid

Skribent: Therese van Barneveld
Tema: Min hobby
Redaktör: Amanda Duregård

Jag har nog alltid tyckt om kaniner. Det började hemma hos farfar. Han hade kaniner i ett hägn. För att äta antagligen. Jag satt alltid utanför hägnet och drömde om att farfar skulle fråga om jag ville ta med mig en kanin hem. Det frågade han aldrig. När jag var sju år fick jag min första egna kanin. Hon hette Lina och blev nio år. Sen var jag fast. Hemma hos min fostermamma fanns det massor av kaniner. De flesta var till för att ätas. Några var kelkaniner, som min Lina och min Elvira och några var ullproducerande som Sandra och Filippa. När jag flyttade hemifrån skaffade jag Hildur-Amalia. Hon var en röd hermelinkanin och hon bet alla utom mig. Min mamma frågade vart jag skulle göra av Hildur-Amalia under de perioder som jag var inlagd. Jag svarade att jag inte tänkte bli inlagd mer och det var faktiskt Hildur-Amalia som höll mig ifrån sjukhuset många gånger. De första två åren av hennes liv var jag inte inlagd en enda gång.

Sen fick jag hem Malte. Han var också en hermelin, en grå hittekanin. Han ägde min lägenhet. Det syntes tydligt att han visste att han var den rättmätige ägaren. Hans sätt att ta plats. Hans förmåga att utvidga sitt revir och hans självsäkra framfart när han knaprade i sig väggarna i köket, allt gjorde han med en sån självklarhet att alla som kom in förstod att här är det Malte som bestämmer. Men han var ingen despotisk makthavare. Nej han var lugn och trygg och han tog hand om både Hildur-Amalia och mig med samma lugna attityd. Om jag grät blev Hildur-Amalia rädd och gömde sig men Malte satt kvar och lyssnade uppmärksamt. Ja, det förvånade alltid mig, att han lyssnade så uppmärksamt trots att han inte förstod vad jag sa. Eller vem vet, det kanske han gjorde?

Medan jag var på behandlingshemmet skaffade min pojkvän fler kaniner åt mig. Det var två hittekaniner som behövde nya hem. Vi kallade dem för Pricken och Snösvart. Det var vinter och varje permission ifrån behandlingshemmet låg jag ute i deras bur och studerade deras beteende. Det var så lugnt och skönt. Att gå i behandling är tvärtemot vad många tror väldigt tufft och jag hade behov av lugn och ro när jag var hemma på helgerna. Och kaniner är den perfekta avslappningen. När man har studerat dem ett tag, hur de umgås med varandra och hur de umgås med mig så kan man se hur de mår och förstå mer subtila signaler. Visste ni till exempel att om kaninen blir väldigt nöjd med något som den får att äta så rycker det i bakkroppen på den.

På behandlingshemmet fick vi patienter inte lov att terapeuta varandra och jag som alltid varit van att prata om mina problem med andra människor var nu tvungen att hitta ett annat samtalsämne. Jag var helt enkelt tvungen att prata om mina kaniner. Då märkte jag att ju mer jag tänkte på och pratade om mina kaniner ju mer avlastning fick min hjärna ifrån alla problem och hopplöshetstankar. Jag mådde helt enkelt bra av att ständigt prata om mina kaniner. En av tjejerna på behandlingshemmet och jag skulle gå en promenad tillsammans ”Bara du inte pratar om dina kaniner!” suckade hon. Men jag sa som det var ”Jo jag måste prata om kaninerna. Det är det enda positiva jag kan tänka på just nu.”

När jag kom hem eskalerade hela kaninhobbyn. Jag hade under hela behandlingshemsvistelsen funderat på hur det skulle vara att hopptävla med kaniner. Nu gjorde jag slag i saken. Jag skulle tävla med Pricken. Jag fattar inte vad som fick mig att fortsätta. Jag hade mycket smärtor i kroppen vid den tiden och hela resan till tävlingsplatsen längtade jag efter helt andra saker än att stå i regn och blåst på en hopptävling. Jag hade mycket ont. Jag har aldrig varit någon tävlingsmänniska och Pricken var ingen tävlingskanin. Han var så rädd att han kröp ihop i en boll och vägrade röra sig. Han kom inte ens över starthindret. Fast jo. Nog vet jag vad som fick mig att återvända. Pricken var så rädd och jag var stor och stark och han tydde sig till mig för att få stöd och tröst. Efteråt kändes bandet mellan mig och Pricken starkare. Vi hade varit ute på äventyr tillsammans. Vi hade utmanat våra rädslor trots att vi var jätterädda för att tävla båda två. Sedan den gången har jag skaffat ytterligare tio kaniner. Några är hittekaniner, några är egenuppfödda och några är köpta från uppfödare av hoppkaniner.

Kaninen är en symbol för kärlek och fruktsamhet, för glädje, nyfikenhet och mod. Den symboliserar också lycka, vaksamhet och magisk kraft och för mig är kaninen det ultimata djuret.


Foton: Therese van Barneveld

Något jag vet att jag kan!

Skribent: Stina Blomqvist
Tema: Min hobby
Redaktör: Amanda Duregård

Jag var den där ungen på dagis som fröknarna fick sätta upp regler för hur många pärlplattor man fick ta eftersom jag annars länsade förskolans pysselförråd. 

Jag har alltid älskat att skapa, stått i snickarvrån en hel eftermiddag efter skolan, lagt pärlplattor, sytt , klippt och klistrat. När jag kom upp i tonåren avtog lusten av att pyssla något men under de år jag mått dåligt har det kommit tillbaka mer och mer. Även om mycket i livet var upp och ner fanns kreativiteten i mig hela tiden och under de här åren har det fått en helt ny innebörd. Det handlar inte bara om glädjen i att skapa en idé i huvudet och sedan göra den till verklighet utan det handlar om något jag kan vara stolt över, något jag vill att folk skall förknippa mig med, något jag vet att jag kan!

Att skapa har även en förmåga att ge ett inre lugn, en sinnesro jag inte kan få ut av något annat. Och medan jag gör allt detta för mig själv har jag dessutom möjlighet att glädja någon annan med en unik gåva!

Som den julen när jag var sju år och fyllde två fingervantar med skruvar och knöt snören runt om. Pappa såg en aningen fundersam ut när han öppnat sin julklapp och jag lyckligt förkunnade att det var ett par hantlar!

Många anser att de inte kan pyssla, att de kan inte se vilka färger och former som passar ihop, att de kan inte se en bild framför sig. Faktum är att det inte inte är sant, det finns ingen som inte kan skapa. Alla kan för det finns inget facit vad som är rätt och fel, vackert eller fult. Och det är inte heller det kreativitet ska handla om, man behöver inte som jag ha haft ett intresset hela livet. Man kanske aldrig rört en sax förut men det är aldrig försent att börja!

Foton och pysslande: Stina Blomqvist

Bland trapetser och jongleringsbollar

Skribent: Frida Roos
Tema: Min hobby
Redaktör: Amanda Duregård

”Hur gör man det?”
Den frågan kommer alltid efter att jag berättat om vad jag tränar. Det slår aldrig fel.
”Hur tränar man Cirkus?”
För det är det jag gör, tränar Cirkus… Varje lördag, går jag upp tidigt, tar jag tåget och åker den en timmes lång turen till Alby, söder om Stockholm där Cirkushallen ligger. Det är en speciell stämning där i hallen som jag inte hittat någon annanstans. Den där skämtsamma men ändå otroligt peppande och förstående stämningen.

Jag har aldrig gillat att träna. Alltid haft prestationsångest och kroppskomplex så fort jag ska prestera något inom idrott. Jag har hatat träningsvärk, det betydde ju för mig att man bara var otränad, och det gav mig ångest. Jag har hatat att stretcha, för jag var så stel, och då var man otränad… Ja, ni fattar. Jag och träning gick inte alls ihop. När jag i höstas följde med min kompis för att fota henne under hennes cirkusträning (Cirkus, hur tränar man det tänkte jag…) hade jag bara planerat att gå dit, titta på, fota en timme och åka hem sen. Det blev inte så. Jag stannade i totalt fyra och en halv timme, fotade och skrattade. Tillslut låg jag mitt på golvet med tjocktröjan under huvudet som en kudde och bara njöt. Jag hade inte en tanke på att skyla mina ärriga armar eller kroppen jag hade sådant komplex över. Nej, jag bara låg där, lyssnade och insöp den härliga stämningen.

Tre månader senare hade jag kämpat och klarat att bli av med mitt träningsförbud och i februari tog jag tåget till hallen i Alby för första gången själv. Jag hade under tiden sedan jag var i hallen och fotat gått på en föreställning med Cirkus Cirkör, den nycirkusgrupp som håller i träningen, och var om möjligt ännu mer såld.
Nu har jag tränat en termin hos Cirkör och mitt liv ser faktiskt ganska annorlunda ut redan. Jag älskar träning, men ser det inte som ett sätt att bränna kalorier, utan en stund att slappna av, trivas i sin kropp och vara glad över att den fungerar. De där två timmarna på lördagen har blivit mitt andningshål i vardagen och Cirkushallen är mitt paradis. För att kliva upp på en lina, fokusera, gå in i sig själv för att sedan upptäcka att man faktiskt har balans och kan ta några steg och tillslut klara av att gå hela linan själv, eller att klättra upp i ett tyg och vira fast sig, känna att man vågar, eller falla bakåt från två och en halv meters höjd ner i en skumgummigrop, även fast man är livrädd. Det är lycka.

För på Cirkusen tränas inte bara muskler, vighet och teknik. Där tränas man också i att våga. Våga göra de saker man är livrädd för, våga trotsa rädslan. Man tränas i att ha tillit till den person som ska hjälpa en att slå en volt faktiskt sätter snurr på en, eller partnern i parakrobatiken faktiskt håller i en när man snurrar i luften. Men också tillit till sig själv, att man klarar det där som känns omöjligt, att man faktiskt sitter fast med fötterna i tyget och kan falla bakåt och hänga upp och ner.

Och egentligen det vikigaste av allt, man lär sig att man är bra som man är, fin som man är, duger som man är och även om man är långt ifrån bäst eller starkast, så förtjänar man en plats… Och varje gång man inte vågar, varje gång man ber om ursäkt för att man inte förstår eller inte kommer på vilka muskler man ska använda så får man den underbara kommentaren
”Du är ju här för att lära dig”
Och det är precis den stämningen som hela tiden finns där i Cirkushallen. Man gör sitt bästa, utifrån sina egna förutsättningar, och när man inte orkar mer så kan man sätta sig ner och prata och skratta med en av tränarna istället…

Så jag kan utan att överdriva säga att Cirkusen har förändrat mitt liv och min dröm är nu inte bara att överleva och bli frisk, utan också att få vidareutveckla mig inom Nycirkus…

Foto 1: Frida Roos
Foto 2 och 3: Ludvig Duregård

”Clownen bygger sin succé på sina misslyckanden - så låt oss misslyckas och misslyckas tills vi lyckas. En akrobat slutar inte att vara rädd men är inte rädd för att vara rädd - så låt oss ta rädslan i handen och göra ändå. En lindansare måste vara i ständig rörelse in och ur balanspunkten, försöker hon hålla fast balansen faller hon. Så låt oss vara i konstant rörelse, allt är föränderligt! Står man på en knivkastartavla eller ska fångas av någon tio meter över marken måste man ha total tillit, så låt oss ha tillit till oss själva, varandra och världen trots att det är svårare än svårt!"

Min hobby

Skribent: Amanda Duregård
Tema: Min hobby 
Redaktör: Amanda Duregård

Min bror började klinka på gitarren för 1,5 år sedan. 
Nu har han gjort över 40 egna låtar.
Foto: Amanda Duregård

På Zebraforum peppar vi varandra att utveckla de friska sidorna i oss. Ofta kan det lockas fram genom att man tar upp ett gammalt intresse, börjar med en ny hobby och genom det får något att gå och tänka på. Att må dåligt tar tid, och ger man mer utrymme på dagarna åt uppbyggande aktiviteter blir tiden för mörkret kanske samtidigt lite mindre. Det behöver inte vara något avancerat eller socialt - det kan lika gärna vara att bli expert på en viss tv-serie eller att börja läsa böcker igen. Jag vill den här veckan inspirera, få er läsare att känna efter inuti om där finns någon bortglömd dröm som borde få utvecklas. Eller öppna ögonen för möjligheten att testa något helt nytt.

Skriv gärna om din hobby, och kort om vad den betyder för dig. Hur började ditt intresse? Maila till blogg@shedo.org, gärna med en illustrerande bild!


Nu ska jag berätta om min hobby.

Jag har alltid sjungit, och gått i kör och solosång under hela min skoltid. Jag har över huvud taget haft många fritidsaktiviteter. Men när jag flyttade hemifrån minskade det, och i takt med att jag mådde allt sämre avvecklade jag alla engagemang som krävde regelbunden närvaro. Jag har inte sjungit efter noter sedan flyttlasset gick från föräldrarnas villa för fem år sedan. Och jag har saknat det. Inte själva noterna, men att sjunga på ett mer professionellt sätt än det som blir hemma vid diskbänken.

Men rädslan för att binda upp mig, att träna hemma och lova att komma varje gång har fått mig att inte ens undersöka vilka körer det finns här i närheten. Jag har varit rädd att min kravfulla sida skulle ta över så fort jag satte foten i ett sådant sammanhang. Att lusten skulle bytas mot plikttrogenhet och att jag inte skulle hinna stoppa i tid.

MEN! För några veckor sedan berättade en klasskamrat om en kör hon besökt. De sjunger progglåtar och andra sånger med starka budskap, och alla får vara med utan krav på förmåga. Jag följde med dit redan nästa övning och alla hälsade så vänligt. Körledaren Åsa hade rakat huvud med bara en sparad tofs mitt uppe på huvudet och absolut gehör. När vi i sopranstämman lade oss för högt i en låt sa hon att tja, det blev inte falskt, bara inte enligt noterna. Vi kan sjunga så istället om vi vill. I låten "El pueblo unido" får vi lägga egna stämmor som vi tycker låter bra.

Och missar man en gång är det ingen som undrar. Förra gången var det en som inte varit där på ett halvår, men alla sa bara att det var roligt att se henne igen. Nu är mina tisdagar mellan 19 och 21 uppbokade för lång tid framöver. Så ringer ni mig då kan jag tyvärr inte svara.

Min dotter Mod gillar också att sjunga.

Foto: Amanda Duregård