Skribent: Jessica Ahlbom
Tema: Hantera närståendes reaktioner
Redaktör: Jessica Ahlbom
Det finns dagar här i livet som man aldrig glömmer. Stora, viktiga dagar som när man tar studenten, fyller jämnt eller när man träffade sin partner för första gången. Men man kan också minnas till synes mindre viktiga dagar, men som hade en otroligt stor inverkan på ens liv ändå.
En sådan dag i mitt liv är när mina närmaste vänner i klassen fick reda på att jag hade fått ett återfall för första gången, och börjat skada mig själv igen. Jag berättade för dem för att jag ville att de skulle veta, och för att jag behövde deras stöd mer än någonsin. De kramade om mig länge och hårt, och berättade att de fanns där om jag skulle behöva dem, oavsett vilken tid på dygnet det var. Den reaktionen som man vill höra.
Men så var det en av tjejerna som inte reagerade fullt lika bra. Hon stirrade på mig med stora ögon, och sa "Jag trodde du hade slutat med skiten". Sen började hon skälla ut mig. Jag kommer inte ihåg vad hon sa, hur länge hon skrek eller hur det hela slutade. Men det jag kommer ihåg är den tanken som cirkulerade i mitt huvud under hela den här tiden: "Varför skriker hon på mig? Jag sa ju från början att det kanske inte skulle gå på första försöket, men jag försöker i alla fall..." Jag kunde för mitt liv inte förstå varför hon stod och skällde ut mig för någonting som jag själv inte kunde hjälpa. Jag var ju sjuk...
Hon skrek på mig många gånger under min sjukdomsperiod. Varje gång var jag lika oförstående. Varför skriker hon på mig? Tror hon att det hjälper? Hur många gånger jag än försökte berätta för henne att jag ofta fick mer ångest när hon skrek på mig, så verkade det inte hjälpa.
Självklart kan jag förstå att hon blev sur, det kan inte vara lätt att ha en vän som är sjuk i en sjukdom som man, enligt omvärlden, bara ska rycka upp sig ifrån och sluta göra illa sig själv. Men fullt så enkelt är det ju inte. Precis som jag inte kunde förstå varför min vän vart arg och skrek på mig, kunde hon inte förstå att jag faktiskt var sjuk, och att jag inte hade valt detta själv.
Det tog många år innan jag hittade en fantastisk psykolog som förklarade det hela för mig. Min vän som hade spenderat all den här tiden med att skrika på mig var egentligen inte arg på mig, hon var orolig. Det är det som är lurigt med känslor, ibland tar de ett annat uttryck än det man egentligen känner. Hennes oro visade sig genom ilska, förmodligen eftersom hon kände sig hjälplös i den situationen.
Hade jag vetat tidigare att hon inte var arg hade jag sluppit många timmar med ångest. Hade hon någon gång under alla våra bråk berättat hur hon verkligen kände, hade vi kunnat undvika fler bråk.
Hela tanken med den här texten var att belysa det faktum att man inte kan veta hur andra personer känner, även om de visar någon känsla. Samtidigt hoppas jag att någon, en anhörig eller drabbad, ska kunna ta till sig av den här texten och med dessa kunskaper undvika ångest, bråk och onödiga tårar. Om någon skriker på dig när du berättar om dina problem eller ett återfall, försök att fråga om personen i fråga verkligen är arg, eller om den i själva verket bara är orolig för din skull. Om du är anhörig, vare sig du är en familjemedlem, vän, fritidsledare eller vad som helst, och någon kommer och berättar om sina problem för dig, försök att inte skrika. Det kommer vara svårt, jag vet, men det kommer inte hjälpa någon. Försök istället att sätta ord på tankarna och känslorna, och berätta om din oro. Berätta att du finns där(om du kommer göra det), och berätta att det är svårt för dig också, om du tycker det. Säg vad som helst, så länge du är ärlig. Det kommer hjälpa er relation, och ni slipper många onödiga bråk i framtiden.
