Allt förändrades när jag blev bemött med respekt

Skribent: Karolina    
Tema: När allt förändrades 
 Redaktör: Elin M. Liljeholm

Foto: Privat

När det slutligen uppmärksammades att jag mådde dåligt sommaren 2000, och jag kom i kontakt med psykiatrin eskalerade allting i en väldig fart. Att vara bäst på att vara duktig ersattes av att vara bäst på att vara sjukast och skära djupast sår. Självmordsförsöken avlöste varandra, stygn efter stygn lappade ihop mina armar och jag drogs längre och längre ned mot botten. När allt var som svartast och psykiatrin i min hemkommun gett upp, blev jag placerad på behandlingshem. Och där fortsattes misshandeln av mig själv. Jag var en vandrande diagnos, ett vandrande apotek, en vandrande livsfara för mig själv. Mediciner sattes in, tung neuroleptika som gjorde mig till en zombie, jag kunde varken tänka eller känna. Det enda jag ville var att känna något, och när jag skadade mig, det var den enda gången som jag verkligen kunde känna någonting.

Jag gick i DBT på behandlingshemmet och det hjälpte till viss del, men jag kunde inte tillgodogöra mig behandlingen fullt ut. Det var någonting som inte stämde. 2005 ville jag ha en ny utredning, jag kände att borderline-diagnosen inte stämde. Men det jag fick slängt i ansiktet av läkaren på behandlingshemmet var att jag redan hade en diagnos, och här skulle minsann inte utredas någonting.

I december 2006 skrevs jag ut från behandlingshemmet, men inte mycket hade egentligen förändrats. Jag skadade fortfarande mig själv, om än i inte lika stor utsträckning. Läkarna avlöste varandra, och varje läkare hade en ny teori och några nya mirakelmediciner som skulle göra mig frisk. Men ingenting förändrades, jag fick bara biverkningar av medicinerna, och zombiefieringen fortsatte. Till slut var det en läkare som sa rakt ut, att han inte visste vad han skulle göra, han hade ingen aning. Jag hade provat alla mediciner, jag hade provat olika sorters terapi. Jag minns hans ord, "jag ska remittera dig till någon som jag tror kan hjälpa dig".

Jag  remitterades till en specialist inom neuro-psykiatri, som vände ut och in på mig. Han ställde alla dom där obekväma frågorna som ingen tidigare vågat ställa. Han satte hårt mot hårt, han daltade inte med mig. Han bemötte mig med respekt, men förväntade sig också respekt tillbaka. Vilket han fick. Han grävde i min hjärna med sked, kändes det som, det var otaliga tester, frågeformulär och bara prata och berätta om allt från tidigaste barndom till där jag var då. Min mamma intervjuades också, den sk anhörig-berättelsen. Jag kom i kontakt med den här läkaren i januari 2009, och då upphörde i princip mitt självskadebeteende, med undantag för två återfall. Jag började återvända till livet, mina mediciner trappades ut, jag kunde tänka och känna igen utan att behöva göra mig själv illa. Och i maj förra året fick jag mina diagnoser, ADHD och OCD.

Jag har fått mitt liv tillbaka efter nästan tio års misshandel av psykiatrin. Det som förändrade allt för mig, det var att jag blev bemött med respekt och utan daltande. Han gav mycket den här läkaren, men krävde samtidigt mycket i gengäld. Den här utredningen var bland det tuffaste jag har gått igenom, det kostade blod svett och tårar. Men det var det värt. För trots allt, jag har fått livet tillbaka och det är den finaste och mest dyrbara gåva man kan få.

Man kan tycka att det är självklart att man ska bli bemött med respekt av psykiatrin, men det är snarare ett undantag när man blir det. Jag har setts som manipulativ och uppmärksamhetssökande, och det var det som stod i mina papper. Jag var ett hopplöst fall, en kroniker som aldrig skulle bli frisk sa dom till mig när jag var 23/24 år. Och jag trodde dom, och föll ännu ett steg längre ner. Men någonstans långtlångt inom mig har jag alltid haft en kärna av livslust, av överlevnad, av kämparanda. 

Jag har aldrig gett upp, utan hela tiden strävat efter något bättre. Innerst inne har jag vetat att det finns något bättre än självskador och dåligt mående. Och det har drivit mig framåt, att inte nöja mig med ett nej till svar, att ständigt söka förändringar. Jag är värd något så mycket bättre än att var inlåst på en psykiatrisk avdelning, dygnet-runt-boende eller behandlingshem någonstans i Sverige. Jag som människa har ett värde även om det känns som om andra inte tycker det, och ibland inte jag själv heller. Men alla människor är lika mycket värda, oavsett hur ens sjukdomsbild ser ut. Även dom som ses som hopplösa fall kan vända sjukdomen ryggen och resa sig ur askan likt fågeln Fenix igen. Det är ett långt, hårt och tufft arbete och ibland ställer man sig frågan om det verkligen är värt det, det hade varit så mycket enklare att stanna kvar i det trygga, det mörka, det sjuka. Men jag, jag söker kickar och förändringar och vad kan vara mer utmanande än att kasta sig in i något helt okänt, att verkligen hoppa och känna att vingarna bär. Att man flyger mot någonting bättre. För det kan bli bättre, det vill jag poängtera. Även i den svartaste svärta så kan man hitta små små ljusglimtar. Och det gäller att klamra sig fast vid dom, krampaktigt. För det är dom som är vägen ut ur mörkret.

Istället för att vara bäst på att vara sjuk, vill jag vara bäst på att vara just jag - Karolina. Känna att jag duger precis som jag är, med fel och brister. För ingen är perfekt, jag måste förstå att det inte går att vara perfekt i allt. För jag duger precis som jag är - så det så,