"Vet du att din dotter skadar sig själv?"

Hopplöshet är ett ord som beskriver en mammas tankar när man har ett barn som lider av självskadebeteende och ständig kontroll av maten. Hopplöshet, maktlöshet, gråt och ångest. Den här gången har såret blivit för djupt.

När jag förstod att Lo skadade sig själv ville jag inte tro att det var något allvarligt problem. Jag trodde att det var tonårstrots, för det här händer inte oss. Visst hade det varit rörigt i familjen ett tag med en pappa som mådde psykiskt dåligt och jag som var på väg att bli utbränd. Jag tror att Lo kände sig väldigt otrygg och hade ingen att vända sig till. Jag märkte ju att skolan var ett problem och den ständiga tröttheten - men vilken tonåring är inte trött?

Lo var nedstämd och ofta ledsen men tyvärr tog hennes pappa mycket tid. Vändningen kom när rektorn kallade till ett möte. Då började jag förstå allvaret i Los mående. Det var en förstående rektor så hon behövde inte gå om sjätteklass, utan fick börja högstadiet. Där fick hon en underbar lärare som verkligen såg Los problem och satt med i matsalen. Men jag glömmer aldrig dagen skolsköterskan ringde när jag var ute på en promenad i skogen med vovvarna. ”Vet du att din dotter skadar sig själv?”. Det slaget kom rätt på mig och jag kände mig som en trasdocka som bara föll ihop. Nu började en tid med många såna samtal, många möten med skola, psykolog och socionomer. Och en mamma med sitt dåliga samvete. Är detta mitt fel? vad ska vi säga till släktingar?

Nu började också den nattliga ångesten med vakna nätter och alla samtal till BUP som Lo inte ville åka på. Jag bestämde från början att Lo ska vara hemma och inte på sjukhus, så för mig blev det vakna nätter med högläsning av barnböcker så som Mumin och Pelle Svanslös. BUP gav inte så mycket hjälp men Los underbara lärare ägnade mycket tid åt henne både i skolan och på hennes fritid. Hon är den som hjälpte Lo att se ljusare på livet och hon har betytt mer än BUP där det har varit så svårt att hitta en bra kontakt.

Det svåra med ångesten är att det inte alltid finns en orsak. Jag ville alltid ha ett svar på vad som utlöst den, men det finns det ju inte alltid. Jag har lärt mig att man inte behöver ha dom rätta svaren, utan det räcker med att finnas där. Idag har Lo haft ett långt uppehåll ifrån självskadandet och nu säger hon till när ångesten kommer . Och hon har även gått med på medicinering. Maten går i perioder.

Nu ser framtiden ljus ut. Jag är fortfarande sjukskriven men vi har lång väg än. Vi kämpar fortfarande med att hitta en bra kontakt på BUP, men vi har ett stort stöd . Jag tror det är viktigt att vara öppen med psykisk ohälsa för det kan drabba vem som helst och när som helst.

Kramar Monica, en vanlig mamma.


Är du anhörig till någon med ett självskadebeteende? SHEDO i samband med Sensus anordnar en anhörigutbildning. Nästa kursstart är i Stockholm, den 8:e april. Anmälan sker HÄR!

Att sluta självskada

Att sluta självskada eller att sluta göra ett destruktivt beteende kan vara riktigt svårt. För många kan det handla om att bara bestämma sig, men för mig innebar slutandet en process.

Senast jag självskadade var i juli 2012, alltså nästan två och ett halvt år sedan. Idag känns självskada inte som ett alternativ. Jag har haft tankar på det, jag har tänkt att det skulle vara skönt att göra sig illa för att lindra ångesten, men jag skulle aldrig göra det. Jag vet idag att det inte tar bort ångesten, att det inte ger lindring i det långa loppet. Att självskada är ett beteende som för stunden lugnar men som på sikt skapar mer problem.

Det första steget för mig till att sluta var att observera impulserna och tankarna som sa åt mig att jag är misslyckad om jag inte självskadar. När jag såg dem var det lättare att istället för självskada göra krisfärdigheter, så som korsord, sjunga, isbitar i handen eller på ryggen, kallt vatten i ansiktet, lägga patiens, räkna baklänges, räkna andetagen 1-4 1-4 1-4 om och om igen, alfabetet baklänges, titta på tv, spela fiol, lyssna på musik eller radio. Vad som helst som är distraherande på ett konstruktivt sätt och som får den värsta affekten att lägga sig.

I DBTn finns en färdighet som heter att vara effektiv. Det innebär att man gör det som krävs i stunden för att lindra, men som stämmer överens med sina långsiktiga mål. Mina mål är inte att i framtiden självskada. Mina mål är att kunna prata om eller känna det jobbiga och på så sätt få ett mindre smärtsamt liv. Att vara effektiv innebär tex att göra krisfärdigheter. Vad som helst som inte är destruktivt. Men för mig räckte det inte med att bara göra krisfärdigheter om och om igen. Mina självskadetankar kunde sitta i dagar i sträck och jag upplevde mitt självskadande som tvångsmässigt. Ofta fanns en orsak till varför jag ville göra mig själv illa och jag var många gånger frustrerad över att aldrig möta orsakerna.

Ihop med krisfärdigheterna frågade jag ofta mig själv vad det var jag kände – och på så sätt lärde jag mig de olika känslorna och hur de känns i min kropp. Vad var det jag reagerade på? Kanske blev jag besviken eller ledsen över något, kanske blev jag arg? Jag började känna ett större behov av att faktiskt få uttrycka känslorna istället för att försöka dämpa dem med självskada. En självskada resulterade ju ofta i ännu sämre mående en stund efter och dessutom var grundkänslan kvar. Min önskan var egentligen att få stöd och stöttning i känslan, få den bekräftad och få möjlighet att uttrycka den. Ensamheten i mitt dåliga mående var jag så innerligt trött på. Självskadade jag hade jag ingen att prata med. Dessvärre var det inte så lätt att uttrycka känslorna på ett konstruktivt sätt. Hur gör man för att gråta? Hur uttrycker man ilska? Och vad är "lagom"? Jag prövade mig fram och många gånger om blev det fel. Jag blev arg på mig själv, personalen på behandlingshemmet förstod inte och än mindre jag själv. Jag sa ofta nej, istället för att säga ja, av gammal vana. Jag skrek på personalen när jag egentligen ville ha en kram och ibland visste jag inte vad jag behövde eller ville. Då fick jag scanna av mig själv och beskriva vad som kändes i kroppen. Det var ett heltidsjobb, utan varken helg eller semester, men att självskada var inte längre ett alternativ.

Under min första sommar på behandlingshemmet jag bott på började Lisa jobba. Min första tanke var att jag aldrig kommer prata med den människan. Hon får gärna jobba här men jag kommer inte att frivilligt prata med henne. Jag såg henne som en konkurrent och jag tänkte att hon kommer tycka att jag är en stor tönt. Jag är larvig i hennes ögon. Men jag hade fel! Efter några veckor fick hon se mig må som sämst och då släppte jag in henne. Jag omvärderade henne totalt. Och ingen av mina fördomar visade sig stämma. Lisa blev en morot i mitt arbete att sluta självskada. Varje gång jag ville självskada tänkte jag ”Lisa” och det fick mig att låta bli. Lisa hade det jag ville ha – jobb, skola, pojkvän, träning och ett bra förhållande till mat. Hon blev en så tydlig länk till det friska och det fungerande. Under stora delar av kommande höst när jag tänkte att jag kunde självskada lite, använde jag mig av att tänka ”Lisa”. Ju längre tiden gick kändes det mer och mer inaktuellt att göra mig själv illa.

Jag har aldrig räknat dagar, veckor eller månader som självskadefri. För mig har det aldrig känts aktuellt, men jag vet att det hjälper många andra. Idag blir jag inte triggad av någonting. Jag har tänkt att jag vill självskada, men det skulle mycket till för att jag skulle göra det. Jag kände en sådan skam sista gången jag självskadade och personalen på behandlingshemmet kom in med plåster. Det var inte så jag ville att andra skulle se mig.

Vägen till självskadefri har inte varit lätt och jag har många gånger känt ett så enormt sug efter att göra mig illa – som ett beroende. De gångerna har jag bara fokuserat på att andas, tagit hjälp av personalen, skannat av mig själv och letat efter grundkänslan och därefter försökt uttrycka den istället. Jag har hela tiden försökt påminna mig om mina mål och vart jag vill komma. Ju längre tiden går som självskadefri, desto svårare är det att bryta friheten. Något som också har bidragit till att jag slutade var att jag märkte att jag fick mer och bättre respons från personalen och de litade mer på mig om jag inte gjorde mig illa. Min självrespekt ökade och det gav resultat. Dessutom blev jag tröstad, jag blev lyssnad på, tagen på större allvar och fick väldigt mycket omtanke - det jag hade längtat efter. Jag hade blivit tagen på allvar och fått mycket omtanke även innan, men plötsligt var jag mottaglig på ett nytt sätt, det kändes på riktigt. Jag har många gånger tänkt att jag velat ha fler ärr, att jag har för få. Men ett dåligt mående kan aldrig skattas i antal ärr eller hur djupa de är. Aldrig! Det upptäckte jag först när jag hade slutat. Många gånger mår man sämre när man slutar än när man håller på, men det går över. Det är först när man slutar med ett självskadebeteende eller ett destruktivt beteende som man på riktigt kan jobba med sina svårigheter. Det kan kännas övermäktigt, men ganska snart kommer också lindring och effekt på riktigt och på sikt ger friheten ett ojämförbart bättre mående än när man självskadar.

Hur gick det till när du slutade självskada eller slutade med ett destruktivt beteende?
Har du inte slutat än, fråga dig själv varför du utför det du gör. Var ärlig mot dig själv. Ingen anledning är för liten eller för stor, ingen anledning är bättre än den andra. Kom ihåg att alla beteenden har en orsak och att ingen kan döma orsaken. Den är fullt giltig utifrån din historia.

Ta hand om dig så gott det går!
Varm kram,
Johanna - shedoskribent

Tack mamma för att du fanns

Jag kommer ihåg mammas varma kram som omgav min förtvivlade själ liggande på det kalla köksgolvet. Jag var 14 år och mitt destruktiva beteende tog sin början. 

Ofta frågade inte mamma varför utan bara fanns hos mig. Det var något jag var mycket tacksam över många gånger och är än idag för ibland fanns det inget svar på varför jag skadade mig själv. Vissa stunder var jag tvungen att ljuga för att ge mamma ett svar. Jag visste att hon inte kunde bli lugn om hon inte fick ett svar så jag kom på något snabbt som kunde låta logiskt, allt för att lugna henne.

Jag kommer ihåg lärarna och skolsköterskan på skolan som ringde hem nästan varannan vecka gällande deras oro över mig. Jag fick höra många orättvisa ord av min mentor och många kommentarer sårade, men idag förstår jag att allt handlade om allas oro över mig och det jag gjorde mot min kropp. Alla var oroliga över mig och tyckte om mig mer än annat och ville mig väl.

Pappa drog sig undan för han visste inte hur han skulle hantera sin dotters självskadebeteende.  Men en kväll kom han in på mitt rum och satte sig på min sängkant. Kollade på mig innan han sade: ”Du vet att jag tycker om dig väl?” 

Mammas sura blick och den välkända kommentaren ”Angelica, kan du sätta dig ner i soffan” kommer jag så väl ihåg från de två första åren av mitt självskadande. Att sätta sig ner i soffan gjorde alltid att jag kände skam och en klump i magen. Visste mycket väl vad det gällde och det gjorde ont att göra mamma besviken återigen. De hade ringt från skolan och berättat att de visste att jag hade skadat mig själv. Jag frågade alltid mig själv innan mamma gjorde det ”varför gör jag detta?”. En fråga alla måste ställa sig själva någon gång fast än de vill det eller ej. En fråga som kan se enkel ut men som man måste gå till djupet av sig själv för att hitta. Ja, varför skadar jag mig? Vad ligger till grunden för att jag började?

Jag vill verkligen tacka min mamma och även min pappa för att de funnits och finns än idag när smärtan i själen blir för stor. Jag vill tacka de så mycket, men jag vill även tacka alla andra föräldrar som finns där för sina barn och som kämpat för att hjälpa de på ett så bra sätt som möjligt, oavsett om det gäller behandling eller något så enkelt som en kram. TACK!

- Angelica Lindén

SHEDO:s anhörigutbildning - Nu i Stockholm!

Snart är det dags för SHEDO:s anhörigutbildning att köra igång i Stockholm! Under 2014 har utbildningen hållits i Malmö och Göteborg, och den 8/4-15 är det äntligen dags att få chans till att hjälpa fler anhöriga till personer med ett självskadebeteende, den här gången i Stockholm. SHEDO:s Hannah Parnén har tagit fram utbildningen och här nedan kan ni läsa om hennes tankar, känslor och erfarenheter kring ämnet. Och hur hon kände till sina anhöriga när hon själv kämpade mot självskadebeteende och ätstörningar.

Mer information och anmälan hittar ni HÄR.

Bild från en artikel med Hannah Parnén, Året runt 2013.

Under mina många år med självskadebeteende, ätstörningar och djupa depressioner såg jag mina anhöriga lida. Hur ont det gjorde dem kunde jag nog inte förstå. Jag hade ändå fruktansvärda skuldkänslor för vad jag utsatte mina nära för. Mina ångestattacker som påverkade alla; att ibland sväva mellan liv och död. Det går inte att förstå hur mina anhöriga klarade sig igenom denna tid. Och visst, alla finns inte kvar i mitt liv. Jag har förlorat vänner, respektive, som inte orkat med vad sjukdom och ångest gjorde med mig. Inte orkade med att jag krävde så mycket och hade så svårt att ta in annat än de känslor som rev i mig.

En period bodde jag hemma hos mamma och hennes man. Då var jag vuxen, men ett vuxet barn. Jag kunde inte ta hand om mig själv och har aldrig känt mig mindre och ömtåligare än då. De öppnade sitt hem för mig och tog sig an småbarnsföräldrarollen igen. De själva kanske inte skulle hålla med om det, men det är så jag minns det. Hur de desperat försökte lindra mina inre smärtor, de satte på barnfilmer, Shrek – om och om igen, vi var ute och åkte timmar på timmar i bilen. Vad som kunde ge mig minsta lilla tillfälliga ro. De gjorde allt de kunde för att hålla min näsa över ytan och hålla mig vid liv. Jag kände mig som den mest själviska människan i världen och hade till och med tankar på att befria dem ifrån mig, försvinna bort, för deras skull.

När det väl vände för mig och jag började må bättre var mina anhöriga en sådan stor del av vändningen och vägen tillbaka. När jag väl bestämde mig för att en gång för alla verkligen testa livet och sluta snegla på nödutgången så var det för dem. Min insikt om att de aldrig skulle kunna komma över sorgen om jag försvann. Första tiden levde jag enbart för dem, innan jag klarade av att leva för min egen skull. De fick vara mitt ställföreträdande hopp, styrka och vilja. Mina stödhjul innan jag lärde mig leva.

Jag är så otroligt tacksam för att jag hade så engagerade anhöriga. Det är dem jag har att tacka för att jag lever. Inte bara, så klart, även vården, men till allra största delen är det dem. Jag tänker ofta på det. Så mycket kärlek, det är enormt! Det finns inget tack stort nog för att kunna uttrycka min tacksamhet.

Idag driver jag SHEDO:s anhörigprojekt. Jag har tagit fram en utbildning för anhöriga. I den får man bl.a. lära sig mer om självskadebeteende, hjälpsamt bemötande, varför man som anhörig bör ta hand om sig (tänk om min mamma och hennes man inte orkat?!?) OCH man får träffa andra som befinner sig i en liknande situation. Den 8/4 startar en utbildning i Stockholm. Datum för start i Malmö/Lund kommer inom kort.

Jag brinner idag för att anhöriga ska få stöd. Inte så konstigt kanske, mina anhöriga fick inget som helst stöd i sin situation. Ingen såg dem eller lyssnade på dem. Ingen hörde hur det var med dem. Anhöriga är otroligt betydelsefulla oavsett om man är bästa kompis, barn, mormor eller pappa! Jag vet att jag inte hade levt utan mina nära och kära. Det är stort, jag har mycket att vara tacksam för!

Detta kanske man kan säga är mitt sätt att säga tack?

SHEDO:s anhörigutbildning i Stockholm startar den 8/4. Anmälan och mer info finns HÄR.

Känslor från en mamma

Idag ska ni få läsa ett berörande inlägg som är skrivet för ett par veckor sedan av Sanna, shedoskribent och även en av föreningens lokalrepresentanter.

"Så sitter jag här igen med det dåliga samvetet, jag är sjuk och kan inte åka de 8 milen enkel resa till avdelningen där min dotter vistats sedan i mars. Hon säger att hon förstår men jag vet att hon känner sig ensam och vill ha besök. Såklart. Jag förbannar för hundrade gången det faktum att den slutna vården för barn och ungdomar centraliserats och att det bara finns 11 vårdplatser i Malmö för hela Skåne. Dels för att det blir oerhört långt för oss som bor i mellan och norra Skåne och det tar en halv dag i anspråk bara för själva resandet för oss med flera eller små barn som inte kan ligga inne med det sjuka barnet.

Men vad värre är, är att det endast finns 11 platser till ett så stort landskap som Skåne som dessutom rymmer Sveriges tredje största stad. Det innebär i praktiken att man tvingas välja ut vilka patienter som ska få vård även om behoven är i stort sett lika stora. Personalen gör vad de kan med de resurser de har, men det måste ju upp på riksdagsnivå för att det ska ske en förändring.

Hur kan vi låta våra barn och ungdomar genomlida detta helvete som det innebär att ha en akut psykisk sjukdom. Hur kan 50% av våra ungdomar någon gång ha självskadat och hur klarar man som förälder att tackla detta i längden? Det är saker jag funderar på just nu medan jag saknar min älskade flicka och önskar inget högre än att hon ska få må bra igen."

Premiär av Shedos andra film!

Igår var det en dag vi hade väntat på länge! Under två år har Shedo drivit ett informationsprojekt, Ego Nova. Genom projektets gång har mycket information och kunskap kring självskadebeteende och ätstörningar spridits till bland annat skolor, utbildningar och vården. Kunskapen har dels spridit sig genom föreläsningar men också genom en bok, forumteater och en film.

Igår var det då dags för premiären av den andra filmen, "Tjejen som bar på en hemlighet" och vi var många som samlades på Filmstaden i Lund. Filmen handlar om Hannah Parnéns liv. Hur hon i många år kämpade med självskadebeteende och ätstörningar och att hon idag mår bra. Vi var många som grät i biosalongen igår :)

Från vänster; Johanna - spelar Hannah som runt 20 år. Sophie (mitten) - spelar Hannah som barn. Sedan har vi själva Hannah Parnén och till höger Jan Linell som är filmens regissör.

Biosalongen börjar fyllas och vi var såklart taggade!

Efteråt var det många som ville prata. Både skådisar, vänner och andra berörda.

Vi är jättenöjda med kvällen och vill tacka ALLA som har varit inblandade för att göra detta projekt till verklighet. ♥ Några fler bilder finns på vår instagram - foreningenshedo

- Jessica, bloggansvarig.

Konsten att inte triggas

Det är svårt att stå emot att skada sig själv när någon annan precis har gjort det. Mest utsatt är man om man inte hunnit lära sig några färdigheter att hantera de känslorna som sköljer över en som en tsunami.

Jag har tillbringat år efter år i streck inom slutenvården och 3 ½ år på ett behandlingshem. Behandlingshemmet har gett mig den bästa hjälpen genom dbt men det var också där jag triggades som mest. Det tog tid att förstå hur, men framför allt varför jag måste lära mig konsten att stå emot. Jag hade efter så många år bakom låsta dörrar äntligen kommit till den punkt där jag var mottaglig för hjälp för att förändra mitt liv. Och nu var jag tätt omringad av andra som också var i träsket och lidandet. Inte nog med att bo så nära varandra utan många av oss var ju faktiskt nära vänner.

Vad lärde jag mig för knep? Vad är viktigt att göra och tänka på i sådana svåra stunder?
De flesta av oss är av naturen nyfikna. Vi vill vara delaktiga och veta saker. Det är inget konstigt med det. Problemet är att just denna nyfikenhet även kan få oss på fall. Vi vet ofta mer om andra patienter än vad personalen gör. Vi är med varandra från morgon till kväll. Vi berättar om oss själva och lyssnar på andra. Rätt vad det är berättar någon om planer, vi hör någon skrika, krossat glas, ambulans eller polis, larm eller annat som tyder på att någon har skadat sig. Vad gör man rent spontant? Jag har alltid varit snabbt på plats och antar att jag inte är ensam om det. Sedan är det djungeltelegrafen och man får reda på ännu mer. Nu är man i klistret. Jag vill också. Ångesten kommer, suget är på plats. Vad gör jag? Vad vill jag?

En sak som jag lärt mig är att glida undan fort. Många av oss snappar lätt upp saker som hänger i luften. Låt dig inte ryckas med av din nyfikenhet. Om det är möjligt så gå hellre in på ditt rum eller ut, sätt på dig hörlurar och lyssna på positiv musik. Gör något du tycker om. Fokusera på dig själv och ingen annan i den stunden. Det kan låta egoistiskt eftersom man kanske vill stötta och trösta sin kompis när han/hon mår dåligt. Men stanna upp en liten stund och tänk efter! Hur ska du kunna hjälpa någon som mår dåligt om du själv i nästa stund hamnar i samma sits? Låt inte känslorna ta överhand. Det är inte lätt! Jag vet det själv. Men ingen annan än du själv förlorar på det. Tänk på att DU är viktig och bejaka ditt behov av stöd genom att kalla på hjälp. Risken är att personal är upptagen med den som skadat sig, men det betyder inte att du är mindre viktig. Ring någon! Prata med någon direkt efteråt om ingen är tillgänglig just då. Du har rätt att ta plats och folk runt omkring dig kommer att berömma dig för ditt mod och din vilja att stå emot! Suget kommer sakta men säkert avta.

Det finns triggers överallt, även på nätet. Var bredd innan, annars kan det vara för sent att i stunden tänka ut en plan. Nej, ha den färdig redan innan det händer. Ha ett mål. Även om det är ett litet. Till en början med kan du t.ex. sätta upp ett mål att kanske stå emot åtminstone en gång i veckan. Var stolt över dig för varje gång du klarar det! Om du inte står emot någon gång så trampa inte på dig själv utan ta nya tag. Ta hand om DIG för du är viktig!

- Bianca, shedoskribent

SHEDO söker nu lokalrepresentanter!

Hej på er! Nu söker vi lokalrepresentanter! Är du intresserad av att bli SHEDO:s ansikte utåt på din ort? Vill du informera om föreningen eller göra andra insatser? Maila SHEDO:s styrelse på info@shedo.se för mer information eller vid frågor!

Tillsammans kan vi hjälpa fler som är drabbade av psykisk ohälsa, ätstörningar eller självskadebeteende!

Kram och kärlek!

Jessica, bloggansvarig

Anhörigutbildningen kör snart igång i Göteborg!

I slutet på augusti körde SHEDO:s anhörigutbildning igång i Malmö. En utbildning som riktar sig till dem som är anhöriga till en person med ett självskadebeteende. För det är tungt att vara anhörig, och studier visar att personer som deltar i en samtalsgrupp med andra i liknande situation ofta mår lite bättre och orkar lite mer.

Nu är det snart dags för utbildningen att köra igång även i Göteborg!

Tyngdpunkten i studiecirkeln ligger på att finna strategier för att hantera sin oro, att hitta stöd och kraft och att lära sig att sätta hälsosamma gränser för sitt engagemang. Vi får också tips om, och tränar på, hur man kommunicerar på ett konstruktivt sätt i ömtåliga situationer.

För att delta i samtalsgruppen måste du kunna avsätta tid för träffarna och vara lyhörd för de andra deltagarnas berättelser. Tanken är att studiecirkeln ska vara ett mellanmänskligt stöd och ett komplement till vården.

Ledare

Birgitta Westlin och Klara Roxberg, präst respektive diakon på Skolkyrkan i Göteborg.

Tid & plats

Första träffen tisdag 7 oktober kl. 18-20. Resterande träffar är 21/10 , 4/11, 18/11, 2/12 , 16/12 och 13/1.

Sensus, Södra Hamngatan 29, entréplan, SAL 14.

Material

Att vara anhörig, material framtaget av SHEDO och Sensus.

Avgift

350 kronor.

Anmälan

Anmäl dig HÄR.

Kontakt och information

Birgitta Westlin, birgitta.westlin@svenskakyrkan.se, tel. 0705-09 61 70

Gudrun Norrfjärd, gudrun.norrfjard@sensus.se, tel. 0760-147 040

Att tävla i psykisk ohälsa

Det är inte mycket som gör mig förvånad. Jag har under mina år inom sluten- och öppenpsykiatrin mött många människor med lika och olika diagnoser, med lika och olika beteenden, personligheter och åsikter. Jag har sett det mesta och kan hantera de flesta. Och många gånger har jag lidit. Lidit med dem som haft det kämpigt. Lidigt över mitt egna mående. Dock finns det en sak som hugger i mig lite extra. Som väcker fler och starkare känslor än något annat - när jag ser någon tävla i psykisk ohälsa.

Att tävla i psykisk ohälsa är ett spel som aldrig går att vinna. Det är ett spel utan regler, utan domare och utan resultat. Vem bestämmer vem som mår sämst? Vad avgör hur en annan människa mår? Vem avgör hur en annan människa mår? Vad innebär det att vara bäst på att må sämst? Går det att uppnå på andra sätt?

Jag har varit inlagd inom slutenvården nästan två år i sträck och jag har bott på ett behandlingshem i 27 månader. Det är lång tid. Jag har mött så många människor som mått så dåligt. Jag har pratat med de flesta av dessa människor. Hört livsberättelser, den ena olik den andra. Jag har sett dåligt mående uttrycka sig på lika många sätt. Efter att ha träffat alla dessa människor kan jag med säkerhet säga att ett beteende inte hänger ihop med graden av psykiskt lidande. Så vad avgör vem som mår sämst?

Mår man sämre när såren är fler eller synliga?

Mår man sämre när man tvingas sondmatas?

Mår man sämre när man vårdas inom ramen för LPT?

Mår man sämre när man tvingas sy?

Mår man sämre när man har fler mediciner?

Mår man sämre när medicindoserna är starkare?

Mår man sämre när man skriker?

Mår man sämre när man är utåtagerande?

Sårens mängd eller synlighet har ingen betydelse för ditt mående. En person kan skada sig själv för att den saknar andra färdigheter att ta till när det krisar.

Att tvingas sondmatas är endast en somatisk del av en mycket svår psykisk diagnos - ätstörning, som för de allra flesta innebär skeva tankesätt kring mat och kropp.

Att vårdas enligt LPT är frihetsberövande och kan verka individuellt kränkande, och något som tas till i yttersta nödfall.

Att sy är inte ett mått på psykiskt mående. Endast en konsekvens av för få färdigheter.

Medicinering är högst individuell och ska inte jämföras med någon. Inte heller doserna. Alla har olika behov och känslighet/tålighet vad gäller mediciner. Medicin säger ingenting om måendet, enbart om behov och bristande förmåga, tex att somna, ta hand om ångest och producera seratonin.

Att skrika är ett sätt att uttrycka sig på, lika som att vara tyst. Det ena är inte bättre/sämre än det andra.

Att vara utåtagerande är också endast ett sätt att uttrycka dåligt mående på. En del vänder sitt mående utåt, andra inåt. Inget är bättre eller sämre.

När jag var 10 år började jag tänka på självskada som ett sätt att hantera min vardag. När jag gick ut gymnasiet nästan 10 år senare fick jag höra att jag hade självskadat varje dag. Jag visste inte ens själv om det. För mig hade självskadan endast varit ett sätt att stå ut. När jag ytterliggare två år senare blev inlagd blev också mina självskador synliga. Jag är idag helt självskadefri, efter drygt tio år med självdestruktivitet. Jag har inga tydliga eller för var mans öga synliga ärr. Ändå har jag lidit av svår självdestruktivitet. Jag har vårdats enligt LPT i tre år. För mig har aldrig en självskada varit ett mått på hur dåligt jag har mått. Jag har inte gjort mig illa för att tävla i vem som var värst. Jag gjorde mig illa för att jag inte vågade gråta och för att jag inte stod ut med mig själv. När jag under min tid på behandlingshemmet vågade lita på att jag kunde få tröst när jag var ledsen och började känna riktig trygghet blev inte längre självskadan ett alternativ. Jag har aldrig brytt mig när mina medpatienter pratat om hur många gånger de har sytt och med hur många stygn. Klart att jag har påverkats men jag har tänkt att antal stygn aldrig kan säga hur stort lidandet är. Aldrig!

Jag märker på många jag träffar att det finns en outsagd hierarki inom psykiatrin. Det är sorgligt för trots att vi till synes kan ha liknande svårigheter, får vi inte glömma bort att alla är individer med olika ryggsäckar, olika behov, olika personligheter, olika tankar och olika miljöer. Vi har kommit olika långt på vår resa genom livet. Vi har alla samma värde, och vi kommer alla att kunna sluta på samma ställe, men vägen dit kommer och ska se olika ut för alla. Därför kan vi inte bete oss eller bli behandlande på samma sätt - bara med lika värdighet. Det innebär också att tävlan och jämförelse endast leder till fördärvelse och i slutändan till mer lidande.

För att undvika att hamna i en ond spiral av tävlan - fråga vad du vill, vad du behöver och varför. Vad vill jag uppnå? Leder detta mig mot mina mål? Går det i linje med mina värderingar? Var vill jag vara på sikt? Agera därefter.

♥ Kram Johanna, shedoskribent

Anhöriga till personer med självskadebeteende utbildas

Nästa vecka drar en ny anhörigutbildning igång i Skåne. Den riktar sig till föräldrar och andra anhöriga till personer med självskadebeteende och det är SHEDO:s Hannah som är projektledare för utbildningen!

I onsdags var Hannah med i Sveriges Radio och pratar om både kursen och tankar som kan finnas i samband med att vara anhörig till någon med ett självskadebeteende. På onsdag den 27/8 startar utbildningen i Malmö och det finns platser kvar! Det är Sensus som håller i utbildningen och information och anmälan hittar ni HÄR.

Tryck här för att lyssna på Intervjun med Hannah.
♥

Det svåra i att stå ut

Jag har varit självskadefri i drygt två år. Trots att självskada sedan dess aldrig varit ett alternativ har jag kunnat känna ett sug. En slags abstinens och ett sug. Jag har velat göra mig illa litegrann, bara lite. Jag har tänkt att jag gör det en gång, bara en gång och inget mer. Samtidigt har jag vetat att det inte är så det fungerar. Skulle jag ha självskadat skulle det jag har kämpat för vara förkastligt. Jag skulle inte ha kommit någonstans, och det ville jag inte tro. Jag har slitit som ett djur för att vara där jag är idag. Jag har arbetat som en oxe utan rast, dag ut och dag in. Allt jobb skulle aldrig vara värt en självskada. Men det betydde inte att suget försvann. Istället fick jag ägna mig åt stå ut färdigheter. Låta självskadetankarna vara som vilka andra tankar som helst. Inte lägga någon värdering i dem.

Jag började gå i DBT, Dialektisk Beteendeterapi, för fyra år sedan. Två år senare flyttade jag till ett behandlingshem. På bedömningen inför flytten frågade de vad jag tyckte var svårast inom DBTn. Jag svarade att det var mitt egensinne, för så var det. Idag har jag släppt så mycket av det, och vilken skillnad det är. Vägen dit var inte lätt, och något jag har märkt i de DBTgrupper jag har gått i, är att många är väldigt arga på färdigheterna kring att stå ut när det är svårt. Många uppfattar att de säger emot varandra. Det var min uppfattning också. Innan jag förstod...

I modulen att stå ut när det är svårt finns olika strategier för att överleva kriser. Det första är att distrahera sig. Under den rubriken finns flera alternativ:

- aktivera dig

- ge något till andra

- jämför

- upplev känslan

- skjut ifrån dig

- tänka på annat

- fokusera på sinnesintryck

Läser man alternativen så här kan de tyckas vara motsägelsefulla. Vad då uppleva och skjuta ifrån sig? Det går väl inte? För det första är att det inte är meningen att man ska göra alla färdigheter i alla situationer, ibland kan det bästa vara att lösa korsord som ett sätt att aktivera sig och bryta destruktiva tankegångar. Ibland är det bästa att uppleva känslan genom att välkomna den, se att den klingar av och sedan göra något annat. Andra gånger måste känslan och tankarna vänta, då är det bäst att skjuta ifrån sig. Var situation har sina färdigheter. Vissa färdigheter som passar mig, kanske aldrig passar för någon annan, och vice versa. För att veta vad som passar just en själv måste man testa sig fram. Allt är bättre än destruktivitet.

För er som inte är så hemma i språket kring DBT handlar att stå ut när det är svårt, just om att vänta tills de destruktiva tankarna har lagt sig och istället göra något som fungerar på lång sikt. När en person hamnar i kris, eller affekt, går det inte att resonera klokt och förnuftigt. Då är oftast den enda lösningen att "kyla systemet". Det kan handla om att snabbt byta fokus från det destruktiva och lura hjärnan så att den blir varse något annat. För att kunna bemästra de starka impulserna och för att kunna lugna de starkaste känslorna behövs ofta något intensivt. Det kan vara en stark lukt, isbitar på ryggraden eller i handen eller en stark smak på tungan, som då tar upp all uppmärksamhet och "väcker" personen som är i affekt. En kris kan också handla om en mindre känslostorm, som kommer av olika triggers. Då kan att räkna andetag, bokstavera eller räkna baklänges vara bra sätt att få fatt i de förnuftiga och kloka tankarna.

Vilka färdigheter har fungerat för dig när du har haft impulser att göra något destruktivt mot dig själv eller någon annan? Kanske kan dina verktyg vara till hjälp för någon annan.

Glöm inte att känslor aldrig är farliga! Det är hur du agerar på dem som kan vara farligt.

Kram Johanna, shedoskribent

Vill du läsa mer om DBT, Dialektisk beteendeterapi? Tryck här!

SHEDO söker skribenter!

Hej på er! Nu söker SHEDO skribenter till bloggen! Tycker du om att skriva och har någon koppling till psykisk ohälsa, självskadebeteende eller ätstörningar? Vi vill gärna ha med dig på bloggen och höra dina tankar kring ämnet. Genom att dela erfarenheter kan vi hjälpa andra, och att skriva om sina tankar kan ju också hjälpa en själv.

Vill du vara en del utav SHEDO:s blogg? Skriv till blogg@shedo.se och berätta lite kort om dig själv så hör jag av mig med mer information om hur uppdraget som shedoskribent ser ut!

Kram och kärlek,

Jessica - bloggansvarig

En fungerande strategi

Redaktör: Jessica Andersson

I veckan fick vi ett fint mail från en tjej som heter Linnea Karlsson. Hon har kämpat sig igenom mycket och vill dela med sig utav sina tankar och erfarenheter när man försöker ta sig ur ett självskadebeteende. Vi på SHEDO är glada att vi kan dela med oss utav Linneas strategi och vi hoppas att hennes ord kan hjälpa er därute ♥ Vill du berätta om din strategi eller någonting annat som rör självskadebeteende, ätstörningar eller psykisk ohälsa? Maila till blogg@shedo.se
Nu ska ni få läsa Linneas tankar!

Jag ville hitta en strategi som fungerade, jag behövde hitta en strategi som fungerade! Annars kunde jag inte gå kvar på min drömutbildning. Mitt självskadebeteende hade blivit allt för destruktivt för att jag skulle klara av vardagspressen.

Varje gång jag fick frågan, "Vad har du för strategi?" så insåg jag att jag flöt runt mellan olika alternativ. Jag hade inte hittat någon som funkade varken bättre eller sämre än någon annan. Oftast kunde jag inte röra mig då ångesten hade låst mig i fosterställning. Vad fanns då kvar? Att andas, fast det var ju redan kört, för då tog hyperventileringen överhand.

Det första som hjälpte mig att må bättre var faktiskt att avbryta min utbildning. Ett bittert och dyrköpt beslut. Men att se över sin miljö och se om du kan ändra på något som stjäl energi, kan ha en avgörande effekt. Oftast finns ju den där utbildningen, landet eller pojk/flickvännen fortfarande kvar när man väl mår bättre igen. Det är inte slutet för att du måste göra ett uppehåll!

Det andra som har hjälpt mig är något som kallas The Butterfly Project. Jag tilltalas av det för sin kreativitet men också för att det skapar ett "skyddande lager" på min hud.

Reglerna är följande:
1. När du känner att du vill skada dig själv, ta en bläckpenna och rita en fjäril där du brukar skada dig själv.

2. En extra motivation kan vara att namnge fjärilen efter någon du tycker om, eller någon som verkligen vill hjälpa dig att må bättre.

3. Du får INTE skrubba bort fjärilen.

4. Om du skadar dig innan fjärilen försvunnit, dör den. Om du inte skadar dig, lever den vidare.

5. En annan person kan rita dem på dig, Dessa fjärilar är extra speciella. Ta god hand om dem.

Jag brukar passa på att rita fjärilarna när jag mår bra och inte har så mycket ångest, eftersom jag finner det svårare att sätta mig och rita när jag mår dåligt. Ibland använder jag mig av låtsastatueringar för att de stannar längre.

När jag nyligen hade upptäckt den här strategin, var jag på Tivoli i Köpenhamn och vann ett set låtsastatueringar med fjärilar på. Det kändes som ett gott tecken. 

Även om du känner att du inte hittar just din strategi som fungerar varje gång, så ta det lugnt. Det är okej att inte veta vilket som är just din väg. Ibland virrar jag fortfarande runt utan att veta hur jag ska göra. Huvudsaken är att vi fortsätter försöka!

Återfall

Redaktör: Jessica Andersson

Jag minns när min ätstörningsdiagnos en gång togs bort. När jag var frisk överallt. I psyket, i kroppen och på pappret. När jag levde ett friskt och vanligt liv utan en tanke på att jag skulle kunna bli sjuk igen.

Tyvärr är det vanligt att återfall kommer. Trots att man kanske aldrig tror det. Och om man hamnar där på botten igen och inser det så kan det vara svårt att hitta energin till att kämpa sig tillbaka. Ibland kan det kännas som att det inte är någon idé. När allting började göra ont igen och då man hamnade tillbaka i destruktiva mönster. Men hur många gånger man än trampar snett och kommer av sig för en stund i kampen mot det friska, så går det alltid att komma tillbaka. Vi kan alltid gå vidare. Efter ett återfall, tjugo eller hundra. Vägen till att kämpa stängs aldrig.

Pia Ejeklint har delat med sig utav sina kloka tankar kring återfall. Det är okej att trilla. Och precis som Pia säger, försök att acceptera att vägen mot det friska är upp och ner och hemskt jobbig då och då. Men om vi fortsätter att gå, så når vi tillslut våra mål. Har du några tankar kring ämnet återfall? Berätta gärna på blogg@shedo.se

Nu ska ni få läsa Pias tänkvärda text!

"Ett återfall är ett återfall och absolut inte något misslyckande (även om det oftast känns så). De kommer under färdens gång och man måste försöka försonas med det, acceptera att vägen mot fri(sk)het är snårig och vass och inte bara en enda lång raksträcka.

Det är aldrig kul att ramla dit, att återfalla i ett destruktivt beteende man trodde att man hade lämnat bakom sig. Men det är vanligt och helt okej att drabbas av återfall. Klandra inte dig själv om du står där en dag och det känns som att marken under dina fötter just försvann.

Klandra inte dig själv och låt inte ett återfall bli flera för att du sparkar på dig själv för det som hänt. Ett återfall, okej. Vem har sagt att du inte kan gå vidare efter det?

Tänk inte på det som varit utan på det som är och det som komma skall. Vänd ryggen till och fortsätt att gå, gå mot någonting bättre. Låt inte ett återfall bli en bromskloss i ditt tillfrisknande."

Kampanj i Hässleholm

Redaktör: Jessica Andersson

Idag har SHEDO befunnit sig i Hässleholm för att informera om föreningen och prata självskadebeteende och ätstörningar. Det var jag och Anna som idag delade ut flyers och pratade med människor om dessa viktiga ämnen.

Jag mötte en kvinna som berättade att hon kände till en tjej som led utav ett självdestruktivt beteende. När jag berättade att det trots allt finns hopp och att det går att ta sig ur det så blev hon förvånad. Det är ett av många bevis på att mer information behövs. De flesta har nog någon gång hört talas om självskadebeteende, men jag tror att långt ifrån alla vet att man kan må bra igen. Att man kan ta sig förbi det jobbiga och få tillbaka ett liv där man mår bra och inte skadar sig själv. Vi på SHEDO har många bevis på det, och det kan vi alla behöva påminna varandra om. Att många människor tar sig förbi sin psykiska ohälsa och att ingenting är omöjligt!

#viljaleva

Redaktör: Jessica Andersson

Hej på er! I veckan startade kampanjen Vilja leva hos Sydsvenskan. Tyvärr är vi alldeles för många som har upplevt bristande vård i samband med självskadebeteende och detta ska nu i samband med kampanjen upplysas och tillsammans är vi många som vill jobba mot en bättre vård.

Men era berättelser behövs. Era upplevelser. Både de bra och dåliga, för det finns alltid två sidor. Har du någon form utav erfarenhet hur bemötandet av patienter med självskadeproblematik fungerar i vården? Ni kan dela med er utav era erfarenheten på olika ställen.
Twitter:
Skriv din berättelse och tagga inlägget med #viljaleva
Facebook:
Skriv din berättelse på facebook.com/viljaleva
Mail:
Skicka ett mail med din berättelse till viljaleva@sydsvenskan.se

Observera smittorisken i samband med självskadeproblematik! Detta innebär att inga metoder eller bilder på skador är acceptabla i era inlägg, detta för att undvika triggande material som kan skada många.

Sydsvenskan släppte också en gripande artikel i samband med kampanjens start som ni hittar här. Vi på SHEDO följer också såklart kampanjen och Hanna Nilsson på Sydsvenskan som har startat den.

Tillsammans i kampen mot självskadebeteende ♥

För ett friskare liv

Redaktör: Jessica Andersson

"I might not be there yet, but I'm closer than I was yesterday".

För visst är det så, för varje dag som går kommer jag närmare mitt mål, målet att bli helt skadefri. Men ingen har sagt att det är en enkel resa. Vissa dagar går bättre än andra och vissa dagar är kämpigare. Men att ge upp är inte längre ett alternativ. Nu har jag varit skadefri i 1 månad och en vecka och jag tänker fortsätta att vara skadefri, att steg för steg ta mig närmare fri(sk)heten.

Jag har 10 år av självskador bakom mig och jag tänker inte låta de åren bli fler. De resterande åren av mitt liv ska vara skadefria. Punkt slut.

Det går att bli fri(sk).
Det går att må bättre.
Det går att få ett rikt liv.
Det går att vinna över det sjuka.
Det går att få må bra.

Du kan! Jag kan! Vi kan!

Keep fighting!


- Pia Ejeklint