Hellre tio dagar som en tiger, än hundra år som ett får

Under många år av mitt liv såg jag inte någon mening med mina dagar, utan de var mest timmar och minuter som bara passerade. Jag visste varken vem jag var eller vad jag ville göra med mitt liv. Det må låta som en uttjatad klyscha, men det var precis så det var. Till sist så blev det min identitet; att vara hon som mådde dåligt, hon som vägde för lite, hon som var så lätt att lyfta upp i luften och hon som spenderade alldeles för få timmar i skolan. Det blev den jag var, och jag hade svårt att se att jag kunde vara någonting annat. Det gick så långt att jag inte blev lite rädd eller ens reagerade särskilt mycket när en i min gymnasieklass, de där sista ljuva veckorna i trean på gymnasiet, berättade att enligt statistiken så skulle en av oss inte leva om tio år. Jag skrattade och ryste ikapp med de andra, men innerst inne så accepterade jag att den där personen förmodligen skulle vara jag.

Nu tror jag inte längre att den där personen är jag. Jag vet att den där personen inte är jag, för allting är så annorlunda nu. Efter att ha spenderat tid på ett ställe som troligtvis räddade mitt liv så gick det upp för mig vad jag ville vara och vad jag ville göra med min framtid. Allt det jag sett, allt det jag ansåg gått till på fel sätt under alla dessa år, det ville jag på något sätt kunna ändra på. Så jag sökte till sjuksköterskeutbildningen ungefär 60 mil från min hemstad och jag kom in. Jag var ute på helt okänd mark, och visste verkligen inte om jag skulle klara det vare sig fysiskt eller psykiskt.

I min journal, bara några dagar innan utskrivning och skolstart, så står det att jag hade orealistiska tankar om den kommande utbildningen. Jag fick höra att jag skulle ta mitt förnuft till fånga och att jag egentligen borde vara sjukskriven i minst fyra månader. Men jag var less. Jag var less på att inte ha någon mening med mitt liv. Less på att aldrig våga ta det där steget som krävdes för att börja leva igen. Jag ville byta miljö, till någonting där ingen visste vem jag var eller hur min bakgrund såg ut.  Jag ville ha någonting annat att fokusera på, någonting annat än ångest, mat, siffror och ett liv i grått. Så jag flyttade. Det var januari, det var tjugo minusgrader utomhus och fullt med snö vart jag än såg, och jag hade aldrig känt mig så liten och nervös.

Idag är det över tre år sedan den där dagen i januari och jag har inte ångrat en sekund av det beslut jag tog. Idag är jag legitimerad sjuksköterska och har jobbat i snart tre månader som just det. Jag är frisk, men också fri, från de ätstörningar, depressioner och den ångest som styrde mitt liv alldeles för länge. Jag har dåliga dagar, som vem som helst, men mina värsta dagar nu är så oerhört mycket bättre än de helt acceptabla dagarna då.

Vad vill jag då egentligen ha sagt med detta? Jo, jag vill bara visa er att oavsett hur liten och nervös man än må känna sig, hur mycket tvivel det än må komma både inifrån och utifrån och hur läskigt det där stora steget än må verka så går det. Det går att bli någonting annat, någonting mer än sjukdom och ångest. Du måste lyfta foten, slänga ut den över kanten och släppa taget om allt det där som blivit en sån stor del av dig själv att du inte längre vet om du vill släppa det. Du måste våga krossa alla andras fördomar om vad du klarar av och inte, andras fördomar om vem du är. För det är det enda sättet när du inte längre kommer ihåg vem du egentligen är, och när du glömt att du är så oerhört mycket mer. Det är läskigt att våga, men såhär tre år senare kunde jag inte vara mer tacksam. Jag hoppas att alla ni som läser detta kanske får en liten gnutta mod som börjar gro i bröstet, och som sakta men säkert kan växa. Som sedan kan få er att ta det där steget.

Sist men inte minst så vill jag bara dela med mig av ett citat som hjälpt mig oerhört och som fortfarande hjälper mig att komma ihåg hur jag tog mig dit jag är idag. Var rädda om er, och påminn er själva om detta:

”Hellre tio dagar som en tiger, än hundra år som ett får” 

Massvis med kramar
/Malin, SHEDO-skribent. 

Premiär av Shedos andra film!

Igår var det en dag vi hade väntat på länge! Under två år har Shedo drivit ett informationsprojekt, Ego Nova. Genom projektets gång har mycket information och kunskap kring självskadebeteende och ätstörningar spridits till bland annat skolor, utbildningar och vården. Kunskapen har dels spridit sig genom föreläsningar men också genom en bok, forumteater och en film.

Igår var det då dags för premiären av den andra filmen, "Tjejen som bar på en hemlighet" och vi var många som samlades på Filmstaden i Lund. Filmen handlar om Hannah Parnéns liv. Hur hon i många år kämpade med självskadebeteende och ätstörningar och att hon idag mår bra. Vi var många som grät i biosalongen igår :)

Från vänster; Johanna - spelar Hannah som runt 20 år. Sophie (mitten) - spelar Hannah som barn. Sedan har vi själva Hannah Parnén och till höger Jan Linell som är filmens regissör.

Biosalongen börjar fyllas och vi var såklart taggade!

Efteråt var det många som ville prata. Både skådisar, vänner och andra berörda.

Vi är jättenöjda med kvällen och vill tacka ALLA som har varit inblandade för att göra detta projekt till verklighet. ♥ Några fler bilder finns på vår instagram - foreningenshedo

- Jessica, bloggansvarig.

Känn din kropp

Kan du föreställa dig den dagen när du ser dig i spegeln och älskar det du ser? Det går. Jag lovar. Vi lever i en värld där utsida och prestationer värderas högt. Högre än det mesta. I den här världen kan det ibland kännas som om det inte spelar någon roll, att hur mycket vi än försöker så räcker vi aldrig till. Det är inte sant, det är en känsla. En tung, jobbig känsla, men det är en känsla som vi kan påverka.

En del i mitt tillfrisknande handlade om att lära mig att känna av min kropp. Jag hade långt tidigare stängt av känseln från halsen och neråt, men nu skulle jag försöka lyssna och känna vad min kropp ville. Det behöver inte riktigt sägas att jag tyckte att det var skitsvårt. Det som behöver sägas är att jag vann otroligt mycket på att göra det. Jag började klä mig i kläder jag tyckte om, inte i det jag trodde att alla andra runtomkring skulle acceptera. Jag vågade sänka axlarna och börja andas med magen. Testa, det gör skillnad! Jag vågade känna att jag är ett med min kropp.

Några av de häftigaste upplevelserna hade jag i träningshallen, där jag många gånger stått framför spegeln men försökt låta bli att se min egen kropp och känna om kroppen ville och orkade träna idag. Jag minns att jag ställde mig framför spegeln med nyvunnen självkänsla och blev glad för jag såg en tjej som mådde bra. En annan gång förvånades jag av hur glad jag var efter träningen. Hela kroppen jublade och skuttade! Jag hade kört ett träningspass där jag hade varit i min kropp, lyssnat på den och tillsammans med min kropp haft galet roligt! Därför blev det också kul. Jag fortsätter hela tiden att jobba med att vara i min kropp, lyssna på den och lära mig vad jag mår bäst av. Och det är värt varenda sekund!

- Emma, shedoskribent

Att tävla i psykisk ohälsa

Det är inte mycket som gör mig förvånad. Jag har under mina år inom sluten- och öppenpsykiatrin mött många människor med lika och olika diagnoser, med lika och olika beteenden, personligheter och åsikter. Jag har sett det mesta och kan hantera de flesta. Och många gånger har jag lidit. Lidit med dem som haft det kämpigt. Lidigt över mitt egna mående. Dock finns det en sak som hugger i mig lite extra. Som väcker fler och starkare känslor än något annat - när jag ser någon tävla i psykisk ohälsa.

Att tävla i psykisk ohälsa är ett spel som aldrig går att vinna. Det är ett spel utan regler, utan domare och utan resultat. Vem bestämmer vem som mår sämst? Vad avgör hur en annan människa mår? Vem avgör hur en annan människa mår? Vad innebär det att vara bäst på att må sämst? Går det att uppnå på andra sätt?

Jag har varit inlagd inom slutenvården nästan två år i sträck och jag har bott på ett behandlingshem i 27 månader. Det är lång tid. Jag har mött så många människor som mått så dåligt. Jag har pratat med de flesta av dessa människor. Hört livsberättelser, den ena olik den andra. Jag har sett dåligt mående uttrycka sig på lika många sätt. Efter att ha träffat alla dessa människor kan jag med säkerhet säga att ett beteende inte hänger ihop med graden av psykiskt lidande. Så vad avgör vem som mår sämst?

Mår man sämre när såren är fler eller synliga?

Mår man sämre när man tvingas sondmatas?

Mår man sämre när man vårdas inom ramen för LPT?

Mår man sämre när man tvingas sy?

Mår man sämre när man har fler mediciner?

Mår man sämre när medicindoserna är starkare?

Mår man sämre när man skriker?

Mår man sämre när man är utåtagerande?

Sårens mängd eller synlighet har ingen betydelse för ditt mående. En person kan skada sig själv för att den saknar andra färdigheter att ta till när det krisar.

Att tvingas sondmatas är endast en somatisk del av en mycket svår psykisk diagnos - ätstörning, som för de allra flesta innebär skeva tankesätt kring mat och kropp.

Att vårdas enligt LPT är frihetsberövande och kan verka individuellt kränkande, och något som tas till i yttersta nödfall.

Att sy är inte ett mått på psykiskt mående. Endast en konsekvens av för få färdigheter.

Medicinering är högst individuell och ska inte jämföras med någon. Inte heller doserna. Alla har olika behov och känslighet/tålighet vad gäller mediciner. Medicin säger ingenting om måendet, enbart om behov och bristande förmåga, tex att somna, ta hand om ångest och producera seratonin.

Att skrika är ett sätt att uttrycka sig på, lika som att vara tyst. Det ena är inte bättre/sämre än det andra.

Att vara utåtagerande är också endast ett sätt att uttrycka dåligt mående på. En del vänder sitt mående utåt, andra inåt. Inget är bättre eller sämre.

När jag var 10 år började jag tänka på självskada som ett sätt att hantera min vardag. När jag gick ut gymnasiet nästan 10 år senare fick jag höra att jag hade självskadat varje dag. Jag visste inte ens själv om det. För mig hade självskadan endast varit ett sätt att stå ut. När jag ytterliggare två år senare blev inlagd blev också mina självskador synliga. Jag är idag helt självskadefri, efter drygt tio år med självdestruktivitet. Jag har inga tydliga eller för var mans öga synliga ärr. Ändå har jag lidit av svår självdestruktivitet. Jag har vårdats enligt LPT i tre år. För mig har aldrig en självskada varit ett mått på hur dåligt jag har mått. Jag har inte gjort mig illa för att tävla i vem som var värst. Jag gjorde mig illa för att jag inte vågade gråta och för att jag inte stod ut med mig själv. När jag under min tid på behandlingshemmet vågade lita på att jag kunde få tröst när jag var ledsen och började känna riktig trygghet blev inte längre självskadan ett alternativ. Jag har aldrig brytt mig när mina medpatienter pratat om hur många gånger de har sytt och med hur många stygn. Klart att jag har påverkats men jag har tänkt att antal stygn aldrig kan säga hur stort lidandet är. Aldrig!

Jag märker på många jag träffar att det finns en outsagd hierarki inom psykiatrin. Det är sorgligt för trots att vi till synes kan ha liknande svårigheter, får vi inte glömma bort att alla är individer med olika ryggsäckar, olika behov, olika personligheter, olika tankar och olika miljöer. Vi har kommit olika långt på vår resa genom livet. Vi har alla samma värde, och vi kommer alla att kunna sluta på samma ställe, men vägen dit kommer och ska se olika ut för alla. Därför kan vi inte bete oss eller bli behandlande på samma sätt - bara med lika värdighet. Det innebär också att tävlan och jämförelse endast leder till fördärvelse och i slutändan till mer lidande.

För att undvika att hamna i en ond spiral av tävlan - fråga vad du vill, vad du behöver och varför. Vad vill jag uppnå? Leder detta mig mot mina mål? Går det i linje med mina värderingar? Var vill jag vara på sikt? Agera därefter.

♥ Kram Johanna, shedoskribent

SHEDO söker skribenter!

Hej på er! Nu söker SHEDO skribenter till bloggen! Tycker du om att skriva och har någon koppling till psykisk ohälsa, självskadebeteende eller ätstörningar? Vi vill gärna ha med dig på bloggen och höra dina tankar kring ämnet. Genom att dela erfarenheter kan vi hjälpa andra, och att skriva om sina tankar kan ju också hjälpa en själv.

Vill du vara en del utav SHEDO:s blogg? Skriv till blogg@shedo.se och berätta lite kort om dig själv så hör jag av mig med mer information om hur uppdraget som shedoskribent ser ut!

Kram och kärlek,

Jessica - bloggansvarig

När kalorier har blivit ett gift

Redaktör: Jessica Andersson

Cassandra är 18 år och kommer från Sexdrega, några mil utanför Borås. Hon skrev en debattartikel i Borås Tidning i juni som vi på SHEDO och garanterat många andra uppskattade. Att någon säger stopp inför den ohälsosamma hälsohetsen vi har i samhället.

För vad hände med vår hälsa egentligen? Förut var tallriksmodellen någonting att utgå ifrån, i dagsläget handlar det mest om dietshakes och minst ett hårt träningspass om dagen. Det är inte ens okej att äta kolhydrater och ännu värre är det att hänga i soffan en hel helg och ta bussen till affären för att köpa godis. Helst ska vi ha hunnit med en tur på gymmet innan jobbet 07:00.

"Så fort man tittar bland tidningarna i mataffären eller kollar Instagrams senaste bilder finns det alltid något som är kopplat till vikt, träning och kost. Antingen är det Sara 16 år som lägger upp en bild på sin frukost men texten #healthyfood eller Andrea som vill visa hur duktig hon har varit när hon sprungit milen under 45 minuter klockan 06.00 en söndagsmorgon."

Jag blir rädd. På riktigt rädd inför hur allt är uppbyggt. Jag möter dagligen människor som skriver till mig om ångest. Mestadels handlar det om en självkänsla som är trasig och hat inför sin egen kropp. Det handlar om ångest över mat och vikt och en känsla av att allting kommer bli bra så länge det finns ett mellanrum mellan låren. Och jag förstår dem, känner igen den där fruktansvärda ångesten där man tillslut inte kan tänka på någonting annat än mat, vikt och kalorier.

För några år sedan skulle jag bara gå ner lite grann. Ett kilo eller två. För hur farligt kunde det vara egentligen? Och dessutom gjorde ju alla andra det, så varför kunde inte jag? Om så många andra kunde gå på tusen olika dieter och träna två gånger om dagen så skulle det väl bli bra för mig också. Åren gick och tillslut satt jag på en slutenvårdsavdelning för anorexia. För att jag bara skulle bli lite hälsosam.

Idag har jag hittat tillbaka till mig själv. Hon som hatar träning och äter vad hon vill. Det är inte fel att vara intresserad utav hälsa, men allting har gått till en extrem överdrift. Att vara för hälsosam kan bli en hälsofara. För det finns så mycket mer i livet än att räkna kalorier, vara aktiv varje vaken timme och att förbjuda sig själv att äta det som man vill.

Till er som sitter fast i det där träsket där allting gör ont vill jag säga att det går att ta sig ur hälsohetsen och ätstörningar. Det en kamp och ofta behöver man mycket stöd på vägen, men det går. Och vi behöver inte vara en av dem som taggar våra bilder på instagram med #fitspo eller #thinspiration. Vi är lika bra ändå.

Bild från debattartikeln i Borås Tidning.

Anorexian tog inte semester, bara BUP-personalen

Redaktör: Jessica Andersson

Idag får vi läsa en mammas berättelse om hennes dotters anorexia och hur slitsam vägen har varit till att dottern och föräldrarna ska få hjälp och stöd att ta sig igenom sjukdomen.

Vår dotter insjuknade för drygt ett och ett halvt år sedan. När jag först sökte till BUP svarade telefonisten att ja, allting var ju tråkigt och jobbigt och så, men tyvärr hade de inga tider så de kunde inte göra någonting. 

Vi bollades till Ungdomsmottagningen och sedan tillbaka till BUP. För tack vare remiss från Ungdomsmottagningen fick vi tillslut en tid på BUP. Läkaren på BUPs allmänmottagning sa "Nä, ätstörningen är väl inte så allvarlig, hon har ju bara tappat några kilo, men jag tror hon har en depression".

Självfallet var vår dotter deprimerad. Det blir man av att inte äta. Nu var hon nog deprimerad redan innan hon fick anorexian, men ändå. Läkarens ord var kanske inte illa menade, men lät så naiva i mina mamma-öron. Vår dotter fick ingen diagnos, eftersom psykologen tyckte att läkaren hade fel. Ingen diagnos=ingen vård. 

Så blev det sommar och BUP stängde ned för semester med minimal verksamhet i TRE månader. Hur har forna dagars industrisemester fått svälla upp tre månaders allmän otillgänglighet i sjukvården?

Till hösten kom vi äntligen in på ätstörningsenheten, jobbade som illrar i fyra månader och fick till slut ut vår dotter ur svälttillståndet. Och så blev det jul och hej hopp, nu skulle det visst vara semester igen. "Ett långt skönt jullov." Anorexian tog inte semester, bara BUP-personalen.

Akutvård. 
Utskrivning. 
Åter till ätstörningsenheten, dock utan vårdplan. 
Ingen vårdplan=ingen vård. 
Pappa skrev en vårdplan, frågade ätstörningsenheten om de kunde godta den. 

Nu skulle dottern få terapi, enligt planen (både den som pappa skrev och enligt den målsättning som BUP hade gjort i höstas, när vi satte igång för att häva svälttillståndet), men terapeuten skulle bara iväg på lite semester (jadå, nu igen!), och en konferensvecka i utlandet, och sen bokades dotterns terapitid om till ett infomöte för föräldrarna så då blev det inte heller någon terapi.

Sedan fick de för sig att hon mest hade någon annan diagnos, och bara lite anorexia som en biverkning. Vi remitterades än hit än dit, och: TaDa! Ingen diagnos=Ingen vård!

Vi kom tillbaka till akuten. Ångest, självskador, matvägran. 

Jag skriver "vi" kom in på ätstörningsenheten, "vi" remitterades och så vidare därför att när det gäller ett barn behöver föräldrarna var med HELA tiden som stöd och praktisk förutsättning. 

Det gör så ont, det är ju vår älskade älskade flicka som far så illa. Vi har alla i familjen förlorat ett år av våra liv. Vi vet inte när vi kommer att kunna ha en "normal" vardag igen. Jag är arg på BUPs personal, men dottern får ju inte bättre vård för att jag är arg. Vi talade med alla överläkare, specialistläkare, enhetschefer och verksamhetschefer vi kunde komma i kontakt med, och nu har dottern i alla fall ÄNTLIGEN fått en tid hos en terapeut. Det är nu ungefär femton månader sedan dottern själv larmade en kurator på Ungdomsmottagningen att hon behöver hjälp med tankarna. 

Och hon är inte gammal, hon var inte ens inne i puberteten när allt det här började. 

Var femte flicka har ätstörningar

Redaktör: Jessica Andersson

I onsdags presenterade Rädda barnen en rapport som visar att nästan var femte flicka har eller har haft ätstörningar. Skrämmande siffror tycker vi på SHEDO.

Vilka faktorer tror du spelar in i att så många drabbas av ätstörningar idag? Berätta gärna för oss i kommentarsfältet, på vår facebooksida eller i ett mail till blogg@shedo.se

Här kan ni se TV4 Nyheternas inslag om rapporten samt höra en tjejs tankar om sin tidigare anorexia.