Mina erfarenheter av psykiatrin

Skribent: Anneli Qvarfordt
Tema: Psykiatrin
Redaktör: Jessica Andersson

Jag har levt halva mitt liv med självmordstankar och självskadebeteende, det har gått lite upp och ner från milda till väldigt intensiva perioder. Gått både på BUP och vuxenpsykiatrin men ingen av dem var vidare bra, slussades runt lite här och var, ingen brydde sig att jag skadade mig själv eller var självmordsbenägen. Fick antidepressiva och blev nästan mer självmordsbenägen och mådde ännu sämre. Slutade på eget initiativ, kanske var dumt men ingen brydde sig ändå, mådde bättre när jag slutat.

Gick några år, fri från psykiatrin, dock inte fri från självmordstankarna. Efter ett självmordsförsök åkte in på akuten med ambulans, hem dagen därpå, jag sa inte hela sanningen till läkaren där så slapp bli inlagd. Fick en kontakt med vuxen-psykiatrin det var en helt okej kontakt. Läkaren var inge vidare, det första hon gjorde var att kasta felaktiga diagnoser på mig och hånade mig vid första besöket. Tog väldigt många överdoser och skadade mig själv på olika sätt.

Mina föräldrar skjutsa till slut in mig till akutpsykiatrisk mottagning sent på kvällen. Där träffade jag en läkare som beslutade LPT eftersom jag vägrade att bli inlagd. Hamnade på en sluten psykiatrisk avdelning, det var inte speciellt svårt att skada sig på avdelningen personalen kollade mest på tv ingen kontrollerade rummen. Delad dessutom rum med tre andra, vilket var otroligt jobbigt, fick aldrig vara ensam. Fick ett X antal diagnoser under min tid där, fick diagnoser redan innan första läkarsamtalet, så vet inte riktigt vad de grundade det på.

Spenderade den mesta av tiden på rummet, vägrade gå ut på avdelningen och att äta, åt knappt något på flera dagar och blev itvingad näringsdrycker. Fördelen med att dela rum med andra var när personalen hotade med att låsa rummet kunde jag säga, att de inte kunde de för då straffade de andra personerna som bodde i rummet.

En och en halv vecka senare avskrevs LPT och jag var där frivilligt. Två dagar senare hade jag en permission, tog en överdos igen och blev kvar på avdelningen på någon sorts halvtvång, skulle aldrig vara på det där stället frivilligt. Var på avdelningen sammanlagt sex och en halv vecka. De ändrade min medicin 6-8 gånger under dessa veckor och meddelade inte att de bytte, de fick jag lista ut på egen hand. Av någon medicin jag fick blev jag jättestel i kroppen och var mer eller mindre som en zombie, blev sämre än var jag var när jag först kom in och då hade det ändå gått tre veckor. Läkaren var sådär, saknade empati för andra.

Några i personalen var faktiskt bra, de spelade spel, kort och pingis med en, förvissa kanske det är jättejobbigt att bli näst intill tvingad att göra något men det funkade bra för mig och jag mådde bättre av det. Andra i personalen brydde sig inte överhuvudtaget, de satt antigen framför tv eller i personalrummet och pratade knappt med än. Jag fick inte gå ut själv på flera veckor och de hade promenader en till två gånger om dagen, så vi fick vara ute ca 20-40 minuter om dagen, och detta var på sommaren. 

Det positiva var att mina självmordstankar minskade och blev hanterliga och jag mådde rätt bra några månader ute i det fria, hamnade på en annan öppenvårdsmottagning och fick väldigt bra kontakt där, personen hjälper mig att kämpa och må bättre. 

Mina upplevelser på slutenvården

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Psykiatrin
 Redaktör: Jessica Andersson

Jag minns alla dagar som jag har varit inlåst. In och ut på slutna psykiatriska avdelningar, alltid samma hemska känsla. I flera år var det sådär för mig. Några dagar på en avdelning, månader på en annan. Under 2012 var jag inlagd sju av tolv månader, totalt har jag nog varit inlåst nio gånger. Det konstiga är, att jag inte har fått hjälp en enda gång. På alla allmänpsykiatriska slutenvårdsavdelningar har jag aldrig träffat en enda sjuksköterska eller läkare som har brytt sig om mig. Jag har ändå testat sex stycken olika avdelningar, dessutom i olika städer, men aldrig har det funnit någon som har brytt sig.

Min första gång som jag blev inlagd på en vuxenpsykiatrisk avdelning hamnade jag bland kriminella drogmissbrukare. Jag var arton år, mådde dåligt och var rädd. Jag anser att jag blev väldigt felplacerad, men det fanns tydligen ingen annan plats för mig att vara. Detta gjorde att jag blev ännu sämre så jag såg till att jag lyckades ljuga mig ut därifrån.

Nästa gång jag blev inlagd så kändes det ändå okej, trots att ingen egentligen brydde sig. Men jag fick en paus från mina självskador vilket gjorde livet lite lättare. Jag blev inlagd för att jag var allvarligt suicidbenägen, men efter några dagar blev jag och halva avdelningen hemskickad. Anledningen: Jo, läkaren ansåg att det behövdes platser på avdelningen ifall det skulle komma många till akuten. Vi fick packa ihop våra saker och åka därifrån.

En annan gång hamnade jag på en avdelning där jag kunde skära mig varje dag utan att någon brydde sig. När jag efter över en månad där lyckades övertala dem att låta mig åka hem berättade jag hur besviken jag var på den vården jag inte hade fått. Förklaringen var att de inte ville uppmärksamma självskador då risken var större att patienten skulle skada sig ännu mer. Vilket är en dålig ursäkt tycker jag, självklart ska det inte vara okej att skära sig på en avdelning varje dag. Självklart måste personal och läkare reagera och åtminstone prata med patienten.

Sista gången jag hamnade på psyket var efter ett allvarligt suicidförsök. Jag fick först spendera timmar på medicinakuten och sedan fick jag förflyttas till psykiatrin. Efter några dagar träffade jag läkaren som valde att skicka hem mig, trots att jag sa flera gånger att jag skulle göra ett nytt självmordsförsök om han lät mig gå. Men läkaren sa själv att han inte brydde sig om det. Enligt honom hade jag blivit ännu sjukare under mina dagar på slutenvården, och istället för att hjälpa mig, slängde han ut mig.

Utöver alla dessa händelser så har jag legat i en sjukhussäng dag in och dag ut, och aldrig har någon frågat hur jag har mått. Att Sveriges psykiatri inte fungerar är nog något många har fått uppleva, men jag vill också avsluta detta inlägg med att berätta att det faktiskt finns människor som bryr sig. Jag har träffat några inom öppenvården som verkligen har tagit hand om mig och försökt förändra mitt liv. Idag lever jag på ett behandlingshem där jag har träffat fantastisk personal som har räddat mitt liv. Det finns guldkorn inom vården, men de är inte alltid lätta att hitta. Därför får man försöka kämpa på och kriga tills man har fått rätt vård. Det är en kamp, men den är alltid värd det. Alla gången slutenvården har gjort mig besviken så har jag faktiskt blivit starkare. För aldrig någonsin att Sveriges sjukvård ska få trampa på mig, aldrig att den där idioten till läkare ska få ta mitt liv. Aldrig att någon annan än jag ska vinna.

3 misstag av psykiatrin och två artiklar om psykvården

Skribent: Yasmine Ejner Lind, med hjälp av 3 läsare
Tema: Bemötanden från psykiatrin - psykiatrins mörka sida
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Nummer sex, sju och nummer åtta, misstag av psykiatrin:

Kränker patienten

Kränkningar inom psykiatrin är skrämmande vanliga. En läsare berättar om ett flertal kommentarer denne fått under sina inläggningar på psyk; ”Du har borderline vilket innbär att du varken kan älska eller känna medlidande”, ”du är ju en sån där borderline, en av dem som vill vara sjuka”, ”det kommer aldrig bli något av dig, men det har du nog redan listat ut eller?”, ”jaha så är du tillbaka nu igen din stackare. Blir du aldrig trött på att komma hit gång på gång? Du borde kanske fundera på att stanna hemma ibland.”, ”alltså, jävlar vad sjuk du är!”. Jag blir enormt skrämd av att läsa de orden från läsaren, och det mest skrämmande är att jag vet hur vanliga de är, och att de verkligen sägs. Att kränka en patient måste vara det mest urkorkade och fruktansvärda du kan göra mot någon. Att slänga ur sig såna ord, då du kanske har en dålig dag eller inte vet något bättre att säga, ska inte få passera utan konsekvenser.

Istället för att låta sådana ord få springa lösa till patienter – behandla med respekt. Den gyllene regeln ”behandla andra som du vill bli behandlad själv” stämmer mer än någonsin. En skör och påverkbar person, eller vilken person som helst, ska inte behöva tryckas ned och framförallt inte riskera att må ännu sämre. Skärpning!

Foto: google.se

Vägrar lyssna på personen

Något av det viktigaste att tänka på om du arbetar inom psykiatrin handlar om att använda öronen. Att använda sig av metoden lyssna borde vara en lag för psykiatrin. Tyvärr håller det inte alltid. I början av min behandling kändes det som att psykiatrin lyssnade på mig, men det föll ganska snabbt. En helt ny värld öppnades för mig då jag slutade dölja minnena av min uppväxt, något jag förträngt i många, många år. Jag försökte förgäves berätta för psykiatrin om det som skapat hela min sjukdomsbild, men det nådde inte hela vägen fram. Hade de lyssnat, där och då, kanske de kommande svåra åren inte behövt ske fullt ut. Jag hade tidigare kunnat bearbeta min posttraumatiska stress, men det var onödigt, det som hänt hade inte med min sjukdom att göra, alls, enligt psykiatrin.

Istället för att endast göra sitt eget race, bilda sig uppfattningar utefter vad du tror är rätt, lyssna på patienten. Det patienten har att säga är faktiskt det viktigaste av allt, det är det som avgör hur personen mår och vilken hjälp den behöver. Så lyssna, det är den gyllene regeln.

Lång väntetid

”Vad vill du ha för hjälp?”, ”jag vet inte, vad som helst, jag behöver mer hjälp NU, jag inte inte vänta i två veckor”, ”men det är ju bara en vecka…” (Ur en läsares berättelse) En vecka kan vara skillnaden på liv och död. Man kan inte skjuta upp ett mående till några veckor senare. Man kan inte bestämmma sitt mående utefter vilken hjälp man får. Resurserna är oerhört bristande, detta leder till långa väntetider – men allt jag kan säga under rubriken ”istället” är PRIORITERA SJUKVÅRDEN OCH PSYKIATRIN! Alla ska ha rätt till hjälp – och det på en gång! Inte om en vecka…

--------------------------

Aftonbladet granskar just nu psykiatrin.
http://pillerpengarpsykvard.aftonbladet.se/

De frågade aftonbladets läsare inför en granskning, vad de skulle granska och majoriteten svarade psykvården. Den första granskningen har avslutats och publicerats, här tänkte jag berätta om två fall som gått fel inom psykiatrin.

Maria, 35, berättar om sin mor. Hon var bipolär och hade kontakt med psykiatrin. En vecka innan hennes död sökte hon sig till psykiatrin för sömnproblem och ångest, och blev kvar där en natt. "De tyckte inte mer var nödvändigt" berättar Maria att psykiatrin avgjort. En vecka senare fann Maria och hennes bror mamman död, hon hade dött av en överdos. "Det måste finnas något mellanting mellan att vara inskriven på en psykiatrisk avdelning, och att vara hemma, själv" säger Maria, och jag kan inte annat än att hålla med.

Tänk om Marias mor hade fått hjälp då hon självmant sökte sig till S:t Görans sjukhus? Tänk om historian kunnat sluta annorlunda? Detta handlade om att psykiatrin vägrade ta Marias mor på allvar, fast hon var så illa därran. Varför lyssnade inte personalen på hennes vädjan om hjälp?



Fatima, 28, berättar att hon haft kontakt med olika psykologer och terapeuter mestadelen av sitt  liv. 2008 kontaktade hon psykiatrin och fick en remiss till en neuropsykiatrisk utredning, denna väntar hon fortfarande på, september 2011. "Man är bara en i mängden. De bryr sig egentligen inte, de har inte tid att bry sig, man försvinner bara bland alla andra". Fatima berättar sedan att hon efter ett suicidförsök inte fått vidare uppföljning på vare sig denna händelse eller utredningen. Nu väntar hon bara på, ja, ingenting. "Det finns en gräns för alla" berättar hon sedan, efter att hon sagt att hon inte trott hon skulle hamna där, i vad som känns som ett  vakuum.

Det finns en gräns för alla. En människa tål mycket, men ska inte tvingas uthärda hur mycket som helst. Alla människor ska få hjälp då hjälp behövs, det ska vara en lag. Ingen ska behöva befinna sig i ingentingen, i väntan efter ännu mer tystnad.

För mer info: http://pillerpengarpsykvard.aftonbladet.se/

Värme, kärlek och fler frustrerande hälsningar från Yasmine

Ord och inga visor – psykvårdares beteende och tips till personal

Skribent: Yasmine Ejner Lind, med hjälp av 3 läsare
Tema: Bemötanden från psykiatrin - psykiatrins mörka sida
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

I tisdags ställde jag frågan ”vad gör/säger psykiatrin, och vad kunde gjorts/sagts istället?”
Idag besvarar jag frågan!

8 fel, och 8 rättelser… DEL 1

Lögner

Hopp som släcks. Osanningar. Ord de inte står för. Dessa lögner tär på oss drabbade. Varför låta en lögn komma fram som en sanning, för att sedan vända ryggen åt sanningen och inte ens förmå sig att känna skuld? Jag gillade henne. Jag trodde henne när hon precis innan jag skulle gå sa att ”det här låter inte bra, jag ska ha möte med mina kollegor och vi hör av oss inom en vecka”. Tre veckor senare hade jag fortfarande inte hört att knyst och min sambo började ringa, igen och igen… Men läkaren hade inte tagit upp mitt ärende på nåt möte. Hon hade slutat. Kanske på nästa möte? Samma sak igen och igen. (Ur en läsares berättelse)

Istället för att kläcka ur sig ett lovord av ren bekvämlighet då du redan vet att det inte fungerar; samtala med patienten hur det går att lösa på bästa sätt och ge en klar bild av vad som går att göra. Om du säger ”jag ringer om en vecka” innebär det inte att du kanske, möjligtvis, om du hinner, ska ringa om en vecka. Då har du sagt något till en patient som ska vara tillförlitligt. Har du ändå lovat en patient ord du inte kan hålla, ring efter bestämd tid och förklara situationen, det allra viktigaste är att patienten kan lita på att du finns till.

Oförmåga att erkänna fel

Något av det härligaste som finns, tro det eller ej, är den del av psykiatrin som vågar erkänna sina fel. Yttra orden ”jag är ledsen, jag hade fel”. Men alla gör det inte. Det kan handla om prestige och principer, man vill skydda sitt namn, men! Det kommer fram. Patienten eller anhöriga kan oftast se om det blivit ett stort fel, det spelar ingen roll vilka rollspel psykiatrin kör för att dölja. Att erkänna sina fel är ett förlåt, och att be om förlåtelse är ett av livets regler. Jag har under ett flertal tillfällen upplevt hur psykiatrin döljer sina fel med att hålla sin näsa i vädret, att be om ursäkt vore att vanhelga sin stolthet då i själva verket mod många gånger handlar om att erkänna sina fel.

Istället för att se styrka som något en person har då den gör allting rätt; se styrka som något som växer då du ser dina misstag, erkänner dina fel – för även psykpersonal är människor. Det får även patienten att växa då denne inser att det inte är hos patienten felet ligger.

Onödiga tvång

Vid ett tillfälle tvingade hon mig göra, förvisso enkla hushållsuppgifter, men jag klarade inte av att göra det själv och sade ifrån. Bad om att vi kunde göra det tillsammans. Men jag tvingades göra klart det, efteråt sade jag ifrån igen. Orden blev att hon inte alls tvingat mig. (Ur en läsares berättelse)

Det gäller att se det ur ett professionellt perspektiv; är det obligatoriskt att tvinga en patient till sysslor och arbete då det handlar om liv eller död? Är det då inte mest nödvändigt att se till att personen klarar av att överleva? Tvång kan också handla om tvångsåtgärder; LPT, tvångsmedicinering, extravak och bältning. I såna fall gäller det också att se det ur ett professionellt perspektiv men med också tanken kvar att det handlar om människor och inte ett fall. Hur kan man behålla personens integritet utan att riskera personens liv?
Istället för att tänka svart/vitt och fyrkantigt, öppna ögonen och se patienten ur flera olika vinklar. Vad behöver personen som människa? Vad behöver patienten som bärare av en sjukdom? Vad behöver patienten rent objektivt för att överleva?

Tar inte patienten seriöst

Något av det värsta som finns är personer som förminskar ens problem av annan avsikt än att hjälpa. Ord om att man inte är sjuk nog, fast man ligger på golvet och kravlar. En tid var jag djupt deprimerad och ville knappast leva längre. Ville inte läggas in, kunde inte lova att jag skulle ringa om det blev värre då jag har svårt för det. Jag mejlade, ringde, det enda jag fick som svar var att jag alltid kunde gå till en kurator och prata. Inga frågor om hur jag mådde. Under ett samtal försökte jag få fram hur dåligt jag mådde, det enda de gjorde var att svara ”jaha, då lägger vi till en till medicin”. Senare läste jag i journalen att det inte skett någon suicidal kommunikation, suicidrisk bedömns som låg. (Ur en läsares berättelse)

Istället för att förminska personens problematik med avsikten att bevisa personens friska sidor – låt det bli en balans. Lägg inte bara vikt på hur sjuk personen är (som jag skrev i det förra inlägget) men att friskförklara en patient som är sämre i sin sjukdom ger inte effekten att personen känner sig bra till mods. Snarare känner personen att den är oviktig – ”ingen förstår mig” – och det leder till ett ännu sämre mående. ”Jag ser att du mår väldigt dåligt, och det förstår jag, det har inte varit lätt. Du har en styrka mitt i mörkret – och det är att…” kanske vore ett alternativ?

Grodor i journalen

Jag har vid ett par tillfällen beställt ut mina journaler. Jag trodde i min dumhet att jag skulle gråta av förtvivlan till minnena, men istället satt jag och skrattade med ett höjt ögonbryn. Allt som står i journalerna stämmer inte, den myten kan jag genast slå hål på. Ofta – för ofta – handlar det inte om vad du säger på läkarsamtalet, vad som hänt en timme innan, flera timmar innan, dagar innan. Det handlar om ditt framträdande under den kvart ni ses. Jag började läsa i mina journaler. På ett ställe hade en läkare skrivit att jag var extremt feldiagnostiserad och egentligen är autistisk (kanske råkade jag vara tyst på mötet, då jag ofta blir frånvarande då jag mår dåligt… Ja, slutsatsen = hon är autistisk. Vet de ens var autistiskt innebär i det fallet?), vilket min psykolog bara skrattade åt. För ett par år sedan kanske jag inte tagit det med samma ro, kanske hade jag grubblat jättemycket över detta. Som läkaren antagligen bara antog i sin dumhet och skrev av bara farten. Att en läkare missar att uppdatera i journalen att en utredning är klar innan man slutar är ett STORT misstag. Då jag fått min neuropsykiatriska diagnos missade läkaren att skriva in det i journalen innan han slutade. Tänk om jag nu inte får rätt mediciner av min nya läkare, då inte diagnosen är inskriven? (Ur en läsares berättelse)

Foto: google.se

Det sjätte, sjunde och åttonde misstaget i del 2, där kommer även jag lägga upp två artiklar från aftonbladet.

Värme, kärlek och frustrerade hälsningar från Yasmine
 

Tema: Bemötanden från psykiatrin - psykiatrins mörka sida

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: Bemötanden från psykiatrin - psykiatrins mörka sida
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Foto: Y. Ejner Lind

Jag fingrar på min tröja, sväljer nervöst och blickar med dimmig blick upp mot läkaren. Han frågar vad jag gjort på armen, men väntar inget svar. ”Gör du ofta så, hur gör du det?” frågar han och jag svarar kortfattat. ”Ingenting allvarligare?” snäser han till och jag kollar upp på honom och svarar mindre kortfattat. ”Jag har sett personer som skadar sig, de flesta slutar efter ett tag. Men det kommer du aldrig göra, du kommer alltid ha det beteendet!”, jag höjer ögonbrynet och kollar chockat upp på honom. ”Sådana som dig skulle vi egentligen inte ha här, för du kommer skada dig vilket fall som helst!”

- ur ett "viktigt samtal" med mellan mig och en överläkare, i år

Detta tema är tänkt att handla om psykiatrins mörka sida, och de bemötanden du får som patient. Vilka bemötanden får du egentligen? Och vad kunde sagts istället? Hur ser psykiatrins mörka sida ut? Det tänkte jag, Yasmine, ta upp i veckans tema.

Jag fick kontakt med psykvården -07, då jag var 14 år gammal. Då hamnade vi hos BUP. Jag fick hjälp mot allt svårare tvångstankar och en begynnande depression. Under sommaren fick jag KBT. Sedan sjönk jag allt djupare, utvecklade ätstörningar och självskadebeteende. Då och där borde hjälpen funnits. Det fanns den inte.

Ätstörningsvården var obefintlig. "Ät nu, annars dör du" var orden och jag fick ett matschema och hot om att "går du ett steg längre lägger vi in dig med sond", jaha, ingen vård alls eller inläggning, och ni säger att JAG tänker svart och vitt? tänkte jag.

3 år var jag kvar på BUP tills de abrupt ändrade behandlingen för min problematik. Det var i samma veva som en antidepressiv medicin inte fungerade. Nähä du, nu fungerade inte denna på två veckor, då har du inte den problematiken, då byter vi! Jag fick en antipsykosmedicin ungefär då jag släppte taget om den värsta ätstörningstiden. Biverkningarna var "lite lätt rastlöshet". Då jag började tappa vikt blev jag livrädd och förstod ingenting. Vi läste bipacksedeln.

Biverkning, relativt vanlig: anorexi.

3 år senare stod jag vid livets kant och vädjade efter hjälp. Där hade hjälpen fallit helt. Alla samtal var en diskussion angående hur sjuk och hopplös jag var. Och tro det eller ej - jag blev sjukare. Eller snarare trasigare. Men något hände. Jag hamnade hos ett underbart behandlingsteam. Jag fick hjälp - riktig hjälp - och började sakta bygga ihop ett liv igen.

Jag började prata med en psykolog som förstod mig - de förstod mig - och lyssnade. Jag fick hjälp som inte var tagen ur studieböcker, utan utformad för just mig. Vi tog tag i grunden till problemen - min väldigt låga självkänsla - istället för att bara medicinera bort symptomen. Jag fick ett liv. Ett tag senare lades jag in på olika avdelningar av och till och fick åter igen möta psykiatrins mörka sida.

Mediciner blev godis, snäsiga kommentarer haglade. Och så hamnade jag hos överläkare Idiot. "Hopplöst fall", åter igen, och denna gång tänker jag inte ge mig för strid. En sådan läkare borde stryka sin titel.

Istället för att stämpla någon som hopplös och kronisk då du menat att ta personen på allvar; lägg vikten på hur frisk personen är förmögen att bli i denna svåra sits, hur värdefulla personens friska sidor är och understryk du kan bli frisk (då du undermedvetet menar att personen är i en svår sits) istället för du är väldigt sjuk.

Berätta om er uppfattning om psykiatrins baksida! Hur har era bemötanden varit, vad har sagts och (viktigt); vad kunde sagts istället?

Foto: svt.se

Skicka in era tankar till: shedo.blogg@gmail.com, de är varmt mottagna!

Kärlek och värme, Yasmine