"Top model"- Alice: "jag ville vara perfekt till den grad att jag inte ville leva längre" / egna tankar

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: monstret i spegeln
Redaktör: Yasmine Ejner Lind     

Innan jag berättar mina tankar här, vill jag länka till en artikel jag hittat, som speglar det jag vill komma fram till. 

Alice Herbst är en 18 årig tjej, som vi i år fick se gå segrande ur "Top model Sverige". Något som kan ge henne en karriär i ett av det allmänt mest kända, utseendefixerade yrkena. Det man inte ser på denna söta, bildsköna tjej är att hon i fem år led av en så sjuklig utseendefixering, att det beskrivs som diagnosen "BDD". Alice kände att hon inte var någon, kunde något. Därför försökte hon kontrollera det hon kunde - sitt eget utseende. 


Citat ur artikeln 


"Det blev så extremt att jag blockerade mig från samhället och blev isolerad. Jag ansåg att spegelbilden inte visade mitt rätta jag. Jag blev fixerad vid att vända spegelbilden och ibland kunde jag inte ens gå ut ur huset" 

Läs hela artikeln här.

-------------------------------------------

Jag har kommit till insikter många gånger under min sjukdomstid. Stora som små. Jag har funderat över min utseendefixering, försökt begrunda mig i hur mycket om själva utseendet det egentligen handlade om. Skulle jag blivit nöjd om jag uppnått perfektion? Nej, jag tror inte det. För perfektion är något som inte går att nå. Först kan man fundera på; vad innebär perfektion? Vad som är perfekt och inte sitter faktiskt i betraktarens ögon. Det är en fråga om tycke och smak, snarare än ren fakta. Det finns myter om vad som är perfekt och inte, trender, men finns det bara ett svar?

Jag tänkte, bara om jag var någon annan... om jag bara såg annorlunda ut... Faktum är att jag idag inser, att jag hade kunnat se ut som den jag betraktade som "vackraste människan på jorden" - jag hade ändå inte varit nöjd. För det skapas nya ideal, hela tiden. Det handlar inte om hur jag ser ut. Det handlar om hur jag ser på mig själv. Det är som att jaga i en cirkel, du når aldrig fram. Det finns inget mål. Du når målet, när du inser att det inte finns något mål, och när du börjar acceptera dig själv som den du är idag - trots att målet inte existerar.

Har du märkt att du hela tiden ställer nya krav? När du ordnat ditt hår, överförs det till din kropp. Från leende till ögon, hy till längd. Ständiga komplex. Det är sällan du släpper taget för att du blir nöjd. Det är det du måste inse, för att nå friskheten. Att du kan kämpa dig blodig, utan att ens göra en förändring. För självbilden är något som sitter djupare rotat. Kanske kontrollerar man något konkret, för att uppnå inre perfektion. För, bryr du dig verkligen om hur andra ser ut, lika mycket som du bryr dig om ditt eget utseende?

Jag har funderar över många saker. Hur jag ser på andra. Vad jag faller för hos en människa. Livsglädje. Styrka. Utstrålning. Då jag började kämpa efter mitt mål, förlorade jag allt det där. Jag förlorade det jag kämpade för att nå. Är det inte rätt sjukt ändå? Hur man jagar en boll, när man i själva verket förlorar en boll på vägen. Och perfektion. Är det något att uppnå? För några år sedan fick jag höra det där ordet. "Du är verkligen perfekt, Yasmine". Med positiv klang och väl menat - ändå tog jag det som en förolämpning. Som något negativt. "Vad tråkigt" tänkte jag. "Är jag så tråkig?"

Vad tycker egentligen du? Nej, inte vad du tror andra tycker om. Vad tycker du om, rent allmänt? Speglas inte dina egna åsikter i hur du tror andra tycker? Vi bryr oss allt för mycket om vad andra tycker. Men vad andra tycker spelar mindre roll. Går deras krav inte att uppfylla - gör det inte till dina egna krav! Utan byt istället umgänge, och bygg dina ideal utefter hur du själv vill se en människa. Inte just dig - för där kommer din självbild i vägen - men hur vill du ha en människa i ditt liv? Grundas allt i småsaker som hår och ögonfärg? Vad andra tycker... Det skulle aldrig gå. För allt ogillas av någon. Och för de flesta spelar utseendet i sig ingen roll - utan vad du gör med det!

När jag började inse att det var min självbild som var problemet, hade jag en grund att arbeta på. Jag släppte mina krav på utseendet mer och mer. Öppnade upp min själ, och tog ett steg. När jag fångade in vackra ord, sögs det åt av själen, och jag var redo att ta ett steg till. Det var så det fortsatte. Jag lät mig tillåta att jag inte behövde straffa mig själv för mitt utseende. Och det som hände - var att jag vände den negativa spiralen till en positiv spiral.

När jag nu började tänka efter... upptäckte jag att jag fått oerhört mycket mer komplimanger om mitt utseende sedan jag ökade min självkänsla. För att jag fått en utstrålning som började fånga blickar. Jag sminkar mig inte felfritt längre, fixar vissa dagar inte håret, har släppt hetsen om vikten och har inte alltid tiptop-kläder på mig. Men jag känner mig vacker. Och det syns. Eller... kanske har jag fått lika mycket komplimanger för just mitt utseende hela tiden, bara att jag numera tar åt mig dem? Båda delarna antagligen. Men det är en lättnad, att faktiskt kunna möta spegelbilden och le.

Kom ihåg - skönheten bedömer var människa. Detta gör att det alltid kommer finnas någon som tycker att du är vackrast i världen. Det handlar om hur du ser på dig själv, och hur du bär upp dig själv. Sträck på dig min vän, för du är vacker. Du är en pusselbit i livets skönhet, och utan dig skulle ett solljus försvinna. Du måste bara börja tro på att du duger som du är, för att vända spiralen. En dag kommer du se detta. Bär med dig den tanken som ett hopp. En dag kommer du förstå hur underbart genomvacker du är.

Sometimes I wish I was someone other than me 

Fighting to make the mirror happy 

Trying to find whatever is missing 

Won't you help me back to glory 

You make me beautiful 

You make me stand in awe 

You step inside my heart, and I am amazed 

I love to hear You say 

Who I am is quite enough 

You make me worthy of love and beautiful

Bethany Dillon - beautiful 

Föresten... apropå artikeln. Även en vacker tjej i alla andras ögon - kan må väldigt dåligt själv! Det sitter i självbilden, inte utseendet.

Besattheten kring min "inbillade fulhet" tog över hela min uppväxt

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: monstret i spegeln
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Foto: jag i spegelns glans, 2009

Jag minns inte vad jag tyckte när jag var riktigt liten. På den tiden blev man väl bara fascinerad av att kunna se sig själv i en plan yta. Jag lekte med smycken och klädde ut mig, kände mig vacker och speciell. Men något hände, när jag var kring sju-åtta år. Hade jag kunnat stoppa det... Om jag inte följde min impuls den första gången jag backade tillbaks till spegel, för att rätta till underläppens lypsylkant... hade jag kunnat stoppa det? Jag vet inte. Men den första tvångsmässiga handlingen kring mitt utseende, skulle leda till ett tolvårigt helvete. Om jag hade kunnat stoppa det...

Successivt slutade jag att tycka om det jag såg i spegeln. Redan som sjuåring tvättade jag ansiktet med mammas ansiktstvål, peelade och smörjde in med hudkräm. Det tog alltid lång tid att smörja ansiktet, för allting var tvunget att sjunka in exakt rätt. Jag borstade varje morgon håret. Varje lunch. Varje kväll. Sedan införde jag hårborstningar innan varje skolrast. Efter ett tag även efter varje skolrast. Och på lektionerna, började jag bära med mig en borste. Jag granskade ständigt håret, i olika vinklar. Avundades alla andras hår,  det var ju så vackert. Och mitt... jag tyckte det var förfärligt. Det var något med de spretiga hårslingorna som gjorde att jag rös av obehag, och trots att jag ständigt fick höra hur fint mitt hår var, kunde jag inte sluta min besatthet kring det. Det tog allt längre tid. Och jag kände mig så ful.

Under den första tiden hade jag aldrig fått höra att jag var ful. Men jag började få höra kliringar om min besatthet, som tolkades som en ren utseendefixering. Fåfänga. Jag började tro att det var så. Men det slutade efter ett tag gå ihop i mitt huvud, fåfäng, då tyckte man väl att man såg bra ut? Jag slutade aldrig tänka på hur jag såg ut. I spegeln kunde jag se okej ut, när jag vinklat det tillräckligt rätt, men utanför spegeln framställde jag alltid mig själv som ett monster. Jag var tvungen att spegla mig alltmer ofta för att kolla läget, att det inte var så. I några år tog det upp mycket av min tid, och att borsta håret för att kunna leka med vänner, tog flera timmar. Jag var aldrig klar i tid. Suckar och himlande ögon, men jag kunde inte släppa. Sedan kom tonåren.

I en tid där de flesta börjar bli mån om sitt utseende, hade jag redan en föreställning om mitt. Jag var ett monster. Jag började efter ett tag sminka mig, och det tog flera timmar varje dag. Jag hade alltid en spegel med mig. Var livrädd att vara kladdig efter maten, och upprepade frågan "har jag någonting runt munnen"? Ännu mer suckar. Och så hade jag börjat få höra pikar om mitt utseende. Det gjorde att jag fick en bekräftelse. Och efter år av hård nedtryckning, hade jag börjat trycka ned mig själv lika mycket. Jag var gränslöst ful. Jag förstod att ingen ville ha mig. Och sommaren -06 brast det. Jag föll.

Ritualerna kring utseendet tog allt längre tid. Jag blev helt enkelt, aldrig, klar. Och slutade umgås med vänner. Slutade gå till skolan. Utvecklade bacillskräck. All denna besatthet kring mitt utseende gick ut över maten. Under ett år utvecklade jag anorexi, och det började talas om sondmatning och "Yasmine, du dör om du tar ett steg till". Jag hade funnit ett värde i att kämpa mig till extrem smalhet, och ville hellre dö än sluta. Den värsta tiden höll på ett år, sedan blev jag istället svårt deprimerad. Det följande året var händelserikt, med gymnasiestart, nya vänner, kreativitet och min morbrors död. Under den tiden var jag extremt strikt med mitt utseende, ritualerna tog timmar, men jag kunde leva. Efter min morbrors död började den värsta tiden någonsin.

Sedan -07 hade jag kontakt med BUP, barn- och ungdomspsykiatrin. Vi arbetade med medicin, samtal och KBT, då inte ätstörningen var i fokus och behandlades av ätstörningsenheten. BUP talade om BDD, dysmorfofobi, och jag fick äntligen ett namn på det hela. Men under hela -09 tog andra teorier över BUP och besattheten kring mitt utseende definerades som psykotiska vanföreställningar. Jag gled allt längre ned i tvångsmässigheten, men behandlades för något helt annat. Detta gödde sjukdomen, och jag förlorade allt värdigt liv.

Jag slutade i skolan. Slutade träffa vänner. Slutade överhuvudtaget gå ut. Dagarna såg likadana ut. Jag vaknade, stannade i mitt rum och gjorde en halvtimmes ritual innan jag kunde korsa hallen till badrummet. Tvättade mig noggrant och efter varje part i form av ett ögonlock eller tinning, tvättade jag händerna noggrant med tvål. Tvättandet tog några timmar, sen sminkade jag grunden i någon timme. Gjorde en timmes ritual där jag granskade utseendet i olika vinklar med olika ramsor i mitt huvud som analyserade varje del av utseendet. Åt frukost, gjorde en ritual. Gjorde en ritual för hela utseendet som ibland tog fyra timmar där jag analyserade under varje nagel och på varje fläck; hur det var tvättat, medan jag visualiserade med en ramsa hur det gick till. Hur alla personer, en för en, skulle reagera på fläcken, hur det såg ut i olika vinklar och vad jag skulle göra med fläcken under dagen.

Under en eller två timmar, som också innehåll tvångshandlingar, kunde jag åka till BUP eller ta en halvtimmes promenad. Under de perioderna gick jag stelt och försiktigt, så ingenting i mitt utseende förstördes, vägrade bli fotad och speglade mitt ständigt. Sedan bestod resten av kvällen och början av natten, med en lång ritual där jag analyserade utseendet och resten av mina tvångsmässiga besattheter, i olika "grenar" och banor, medan ingen fick störa eller prata med mig, om jag inte förberett mig på det i fem minuter. Under ett halvår fanns ingenting annat än mitt utseende och hur ful jag var, i min värld. Jag var fångad.

Under det följande året fanns sjukdomen med på olika sätt, ibland lindrigare, och ibland föll jag tillbaka. Jag ramlade mellan depression, tvång, självskador och ätstörningar - tills någonting hände. Jag blev kär. Och i min heliga himmel! Kärleken var besvarad. Jag hade aldrig känt mig tillräcklig för en annan individ. Och nu överöste hon mig med komplimanger av alla dess slag - och jag kände att mitt utseende var tillräckligt i någon annans ögon. Till och med fantastiskt vackert. Jag kunde inte förstå det. Men i och med det, bekämpade jag dysmorfofobin och fick i samma veva den diagnosen. Jag blev frisk!

Idag lever jag med en självkänsla som inte är den bästa, och en spegelbild som inte är min främsta vän. Men jag kan tycka att jag ser helt okej ut - till och med vacker! Vissa dagar är sämre, men jag kan leva ett värdigt liv där inte mitt utseende dominerar. Och... så ful är jag inte. Inte alls. Jag har insett att det är en fördom jag har om mig själv, som jag fått av vissa omständigheter, men som i slutändan visade sig vara felaktig. Det är inte mitt utseende det är fel på.

Det är min självbild! Mer om det får ni läsa i nästa inlägg...


Värme och kärlek, Yasmine

Tema: monstret i spegeln

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: monstret i spegeln
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Foto: Y. Ejner Lind. -11

Om jag kunde slita bort min hud och omformatera den till något som mina ögon lockas av. Om jag bara kunde sudda ut alla förrädiska skavanker och måla om varje linje till perfektion. Om jag kunde peta och dra lite grann, bara så att det värsta rättades till. Om jag bara var lite smalare, lite sötare. Om min hud inte vore lika ojämn, om mina ögon inte satt så långt isär. Mina läppar kunde ha skarpare linjer, mitt hår kunde vara i en glänsande våg som omslöt ansiktsformen i sitt perfekta vinddrag. Kanske skulle jag vara lite längre, eller kanske kortare. Allt annat än vad det är nu. Jag kanske kunde utstråla lite mer solljus, vore min värld lite ljusare. Om jag bara vore likt ett ideal... Skulle monstret i spegeln försvinna? Om jag bara vore... perfekt. skulle jag bli lycklig då?

Jag tänkte i detta tema spinna vidare lite på föregående teman, men behålla ett fokus - på begreppet utseende. Dagens ideal är sjuka, du ska eftersträva en perfektion som inte går att nå. Inte om du är mänsklig. Det finns hundratals krav på vad för kläder du ska bära, hur smal du ska vara, vilket smink du ska använda och hur genomsyrat perfekt du ska se ut. Ingen skavank, ingen felaktig fläck. Leder det till att unga tjejer når perfektionen och mår bra? Sällan eller aldrig. Dessa ideal gör att unga tjejer kämpar efter något som inte finns. En idealistisk perfektion som förtär och eventuellt dödar.

Allt detta för en yta - vars särdrag utmärker och gör var människa unik och vacker. Men det vet inte dessa unga eller äldre tjejer och killar. Ord blir klichéer, komplex blir sjukliga och till slut har något som ska göra en människa speciell - gjort personen oförmögen att leva. Vad händer då en människas komplex driver ned en i fördärvet? Vad händer då ett monster framträder i spegeln? Är utseende viktigt? Är det utseendet i sig som påverkar personen, eller är det snarare självkänslan som sätter krav? Detta tänkte jag ta upp i och med detta tema. Temat får namnet "monstret i spegeln".

Som jag tidigare skrivit i bloggen, har jag sedan unga år lidit av svåra tvångstankar. För min del handlade tvångstankarna mycket om just mitt utseende. Jag har lidit av, det jag nu förstår, är svåra vanföreställningar kring mitt utseende. Min syn på mig själv och hur jag ser ut har förvrängts till den gräns att jag helt slutat vara kapabel att leva ett värdigt liv. Jag har erfarenheter av både ätstörningar och dysmorfofobi ("inbillad fulhet") där utseendet finns med som en fiende. Jag tänker berätta om dessa sjukdomar, om min historia - och även begrunda mig i vad det egentligen handlar om. Är det utseendet som är ens fiende? Skulle sjukdomarna inte finnas om man var "perfekt"?

Foto: google.se
Vad ser du då DU kollar dig i spegeln?

Jag tror många av er redan nu får tankar och funderingar angående detta - och jag vill väldigt, väldigt gärna ha era synpunkter!

Vad tycker du om ditt utseende?
Påverkar det dig i vardagen?
Har du erfarenhet av en sjuklig fixering kring ditt utseende?

Vad tycker du om dagens ideal?
Skulle inte komplex finnas om det fanns ett sätt att uppnå "perfektion"?
Handlar det alltid om utseendet i sig? Eller handlar det om självbilden?

Hur ska en människa lära sig att acceptera sig själv? Har du tips och idéer på vägar att gå, för att acceptera sig själv och sitt utseende? Vem är egentligen "perfekt"? Existerar "perfektion"? Mår en person som anser sig vara "perfekt" i omgivningens ögon, alltid bra?

Berätta er historia, era tankar och insikter!

Värme och kärlek, Yasmine