Hjältarna i vardagen

Skribent: Linda
 Tema: Vänskap och relationer
 Redaktör: Emelie Jonsson

Den här texten är tillägnad en hjälte. Min mamma. När jag tänker tillbaka på hur det måste ha varit för hela min familj – men särskilt för min mamma – medan jag var sjuk får jag tårar i ögonen, fortfarande efter så många år. Det är helt omöjligt för mig att ta in hur svårt det måste ha varit att ha mig som en av sina mest närstående personer. Jag bodde hos mamma och var helt beroende av henne för nästan allting, eftersom jag inte orkade särskilt mycket själv. Samtidigt var allt hon gjorde fel. När hon försökte engagera sig och göra vad hon kunde för att hjälpa mig att bli frisk tyckte jag att hon lade sig i och att hon aldrig begrep något. När hon lät mig vara ifred tyckte jag att hon övergav mig och inte brydde sig. Min mamma var tvungen att hålla mig uppe, att ta hand om mig som ett litet tjurigt barn och hon fick aldrig något tillbaka.


Så, okej, jag var skitjobbig, som de flesta andra som mår dåligt. Jag kunde inte vara så mycket annat. Poängen är att min mamma inte gav sig. Hur arg jag än blev på henne för att hon lade sig i så fortsatte hon att lägga sig i. Mamma var den som stenhårt trodde på och jobbade för att jag skulle bli frisk. Själv gjorde jag det inte. Jag tyckte synd om min mamma, för att hon trodde att jag en dag skulle kunna må bra. Och jag var arg på henne för att hon pratade om att jag var ”sjuk” – själv tänkte jag att sjukdomen helt enkelt var den jag var. Jag tyckte att hon kastade bort sin tid.

Men så plötsligt kom den dagen när jag insåg att det kanske var möjligt för mig att bli frisk. Och efter ytterligare en tid kom den dagen när jag insåg att det var upp till mig att kämpa för att bli frisk. Och vet ni vad? Då stod min mamma där, precis bredvid mig. Med allt hon hade läst om min sjukdom, med alla hon hade pratat med, med alla knep och tips hon lyckats skrapa ihop. Alla kunskaper hon hade fått genom att lägga sig i saker hon inte begrep sig på. Det var mamma som satte böcker om DBT i händerna på mig, det var hon som visade mig exempel på avledningsmanövrer (som dem på skillslistan). Nu när jag tänker efter tror jag faktiskt att nästan alla mina tillfriskningsmetoder på något vis kan härföras till min mamma.

foto:deviantart.com

För varje framsteg jag gjorde kunde jag se min egen tillfredsställelse speglas i min mammas ansikte. Om det finns någon som är gladare än jag själv över att jag lyckades bli frisk, så tror jag att det är hon. I takt med att jag blev friskare fick vi också en allt bättre relation. Och det har hållit i sig. Jag känner mig nästan löjlig ibland för att jag tycker så mycket om att umgås med min mamma, som att jag inte har frigjort mig riktigt. Men jag tror att det till stor del beror på att jag vet hur otroligt mycket hon har gjort för mig. Hon räddade mitt liv. Många gånger om.

Så den här texten är tillägnad min mamma, men också alla andra därute som har eller har haft någon närstående som mår psykiskt dåligt. Till er som kämpar med att nå fram till era skitjobbiga barn/syskon/vänner/älskare som bara tycker att ni lägger er i. Till er som finns kvar oavsett vad, som ställer krav, som inte ger er. Ni är hjältarna. Ni räddar livet på människor. Gång på gång.