Jag ber dig bara att inte dö.

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Vården som hjälper
Redaktör: Linda Adolfsson

Foto: Laura Petersen

Jag minns min första dag på behandlingshemmet som en dag av sorg och hopp på samma gång. Sorg för att jag tvingades lämna den lilla trygghet jag hade kvar tio mil bort. Sorg för att jag hade en fantastisk terapeut på ätstörningsenheten som jag nu skulle avsluta kontakten med.

I fyra år hade Heléne stått vid min sida genom mina upp- och nedgångar. De första tre åren sa jag nästan ingenting. Jag vågade inte, orkade inte, visste inte hur man pratade om känslor. Men eftersom jag återkom till mottagningen vecka efter vecka förstod hon att det fanns något bakom mina nickningar och "jag vet inte"-svar. Det sista året drog vi över de fyrtiofem minuterna många gånger. Det som räknades var att hon stod kvar. Även under de tre år jag inte vågade prata om mig så var det tryggt att se Heléne varje vecka i terapirummet. Hon var kvar.

Jag insisterade på att Heléne skulle lämna mig på behandlingshemmet. Hon var min enda trygghet då. Några veckor innan hade hon suttit vid min sida efter ett självmordsförsök och sagt:
- Linda, jag kan inte be dig att leva. Jag ber dig bara att inte dö.
De orden bar jag med mig. Det var någon som brydde sig om ifall jag dog eller inte.
Jag vägrade åka dit med någon annan. Jag fick som jag ville. Vi vandrade strandpromenaden vid Mälaren innan vi skildes åt. Hon kramade om mig varmt. Vi grät tillsammans. Hon upprepade att hon trodde på mig, brydde sig om mig. Jag vågade lita på det. Heléne följde mig tills hon såg att jag hade annan tillräcklig trygghet runt mig.

Vi hade ett inskrivningsmöte på behandlingshemmet. Vi pratade kring min problematik och när jag berättade om mitt självskadebeteende sa den manliga kontaktpersonen:
- Vi kan inte hindra dig från att skada dig. Vi kan inte säga att du inte får. Det är ju det enda du kan nu. Vi finns här för att lära dig andra sätt, andra verktyg. Du är här för att lära dig att leva, inte för att lära dig att dö.
Jag har återkommit till de orden. Det var så insiktsfullt. Jag skadade mig för min överlevnad. Jag hade inga andra strategier att använda då.

Jag lämnade behandlingshemmet 19 månader senare. Jag var inte skadefri, men jag hade med mig nya strategier som jag behövde landa i innan jag bytte ut det självdestruktiva.
Jag minns speciellt en morgon på behandlingshemmet då jag vaknade med hemsk ångest som vanligt och bara vred mig i kallsvetten. Ovannämnda kontaktperson försökte få upp mig gång på gång, men jag bad honom bara att gå därifrån. Till slut sa han:
- Du kan väl försöka tänka tanken att eventuellt gå upp ur sängen?
Det låter roligt nu i efterhand, men just då var det verkligen där jag var. Jag orkade inte ens tänka tanken. Hans varma förstående sätt följde med mig efteråt. Han såg att det var en lång väg för mig att vandra. Jag behövde ta det steg för steg.

Många gånger pratade vi i timtal om hur jag skulle lära mig att vara rädd om mig, hur jag skulle komma förbi mitt självhat. Det sätt som stannade kvar var att se mig själv som min egen lillasyster. Om min egen lillasyster vägrade äta, vad skulle jag säga till henne då? Om min lillasyster hade ångest, vad skulle jag ge för råd? Och så började jag bli lite mer rädd om mig. Började se mitt värde som jag skulle ha sett min lillasysters om jag hade haft någon.

Jag har gått i kognitiv beteendeterapi, psykodynamisk miljöterapi, psykoterapi, gruppterapi, dialektisk beteendeterapi etc. Jag minns väldigt lite av de olika metoderna och synsätten. Det jag minns är människorna. Människor i vården som har stannat upp och tagit sig tid för en pratstund med mig när de mött min ångestfyllda blick. Människor som har sett min potential. Människor som har vågat säga åt mig på skarpen när jag har gått in i offerrollen. Människor som har visat mänsklighet. Människor som har sett igenom mig och sagt ord som:
- Jag vet inte hur det är att vara du, men jag ser dig. Försvinn inte. Stanna kvar. Jag finns här. Jag vill lyssna. Berätta för mig.