Visar inlägg med etikett En framgång - något jag hade problem med men löste. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett En framgång - något jag hade problem med men löste. Visa alla inlägg

lördag 1 maj 2010

Att ta emot kritik

Skribent: Amanda Duregård
Tema:En framgång - Något jag hade problem med men löste 

Redaktör: Alla

Jag har under hela mitt liv varit
oerhört känsig för kritik. ”Ta det inte personligt” låter i
mina öron bara som ett hån, det är klart att jag gör, det är ju
jag som gjort fel, det är jag som får kritik. Några svepande ord
från en klasskamrat, en tvekan i mammas röst innan berömmet
kommer. Det kunde få mig att sjunka under isen i en vecka. Jag
undvek noggrannt att sysselsätta mig med saker som jag inte
behärskade fullt ut. På journalistutbildningen gick det inte att
undvika kritiken. Och skrivandet, som jag alltid kunnat briljera med,
blev föremål för ingående granskningar och ifrågasättanden. I
början kändes det som att bli avsågad längs med fotknölarna. Att
protestera mot kritik som jag egentligen inte höll med om var
otänkbart: säger någon att jag är dålig så har jag ingen rätt
att påstå annorlunda.Det blev en ytterligare form av
självdestruktivitet, att låta folk kritisera det jag gjort utan att
försvara mig. Det var bara en ärlig sanning om vad jag egentligen
var värd.

Jag är fortfarande inte superbra på
att ta kritik, men jag har lärt mig en del strategier för att möta
den sortens kritik som inte är menad att såra. Särskilt då jag
vet att andra ska komma med synpunkter på ens arbete (i skolan t.ex.
måste vi ju kommentera varandras texter). Jag började efter ett tag
att försöka gå in till sådana sessioner med en annan utstrålning.
Det hade inget att göra med hur det kändes inuti, inte då. Jag
utstrålade självsäkerhet och vänlighet, och frågade intresserat
om det fanns några fler idéer jag kunde använda. Jag visade med
hela mig att det var MITT arbete: jag som bestämde om det sedan
skulle ändras något, och försökte hålla fast vid att det jag
lämnat ut bara var ett utkast. Det fanns alla chanser att ändra i
efterhand om jag ville. På samma sätt minns jag att jag gjorde i
högstadiet, jag insåg hur smart det var att fråga läraren om jag
fått med alla delar INNAN inlämningen, istället för att behöva
få sådana påpekanden i efterhand. När jag lyckas omvandla kritik
från att vara en bedömning till ett försök att hjälpa blir den
lättare att ta emot.

Med tiden har jag utvecklat detta, och
känslorna har börjat följa det jag vill. Jag har börjat
ifrågasätta när någon kritiserat en sak jag varit nöjd med. Ja,
numera kan det faktiskt hända att min man J får en utskällning av
mig, om han inte skrattar när jag drar ett skitroligt skämt!

torsdag 29 april 2010

Hur mäter man framgång?

Skribent & Redaktör: Johanna Olsson
 Tema: En framgång - Något jag hade problem med men löste.
Foto: Privat

Jag funderar ofta på vad ordet framgång innebär – betyder. Är det något som är mätbart eller är det en känsla? Kanske är det lite utav båda två.

När jag skulle sätta mig och skriva den här texten, om något jag hade problem med men löste, så låste hela min tankeverksamhet sig. Jag komma på vad jag skulle skriva om, vad som skulle vara mätbart och förståeligt för omvärlden. Jag fokuserade otroligt mycket på specifika händelser och saker. Men när jag tänker på min tillvaro så känns varje dag som en framgång just nu. Men vad är det som gör det till en framgång?

Kanske är det det faktum att jag lärt mig att respektera mig själv och mina behov, den största framgången jag haft/har. Det är det problem jag löst som lett till flest framgångar. För när jag började respektera mig själv och mina behov så ramlade mitt liv på plats, bit efter bit.

Min framgång just nu är att jag lärt mig att sätta gränser för människor omkring mig, vilket gör att jag bara umgås med folk som jag har utbyte av, som fyller mig med positiv energi. Den har gjort att jag lärt mig att respektera min kropp och uppskatta det den gör för mig. Den har gjort att jag känner mig så pass säker på mig själv och min förmåga att jag är i startgroparna för att starta eget företag. Förmågan att respektera mig själv och mina behov har gjort att jag kan stå på en klippa vid havet och njuta av havsvindarna, vårsolen och fågelkvittret.

Självklart har jag mina sämre dagar då jag helst av allt skulle vilja stanna under täcket och aldrig mer komma fram. Men de dagar då jag vågar leva, de dagar är min framgång. Jag hade ett problem, jag respekterade inte mig själv, min kropp och mina behov – det gör jag nu.



Foto: Privat

tisdag 27 april 2010

Att ge upp kan vara att vinna

Skribent & redaktör: Linda Adolfsson  
Foto: Mathilda Hofling
Tema: En framgång - Något jag hade problem med men löste 


Jag har väldigt svårt för att ge upp och erkänna mig besegrad. Speciellt i sammanhang där jag vet att jag har rätt, men där det ändå inte spelar någon roll hur hårt jag kämpar för det jag tror på. Människor vill inte alltid göra som jag vill att de ska göra. Människor vill inte alltid lyssna. Människor vill inte alltid ta sitt ansvar.

I detta fall handlade det om psykiatrin. Människor inom psykiatrin; överläkare, psykolog, chefsöverläkare och några övriga inom den makten. Det var i början av hösten förra året och jag hade under sommaren genomgått en process som var större än något jag tidigare har upplevt. Jag hade under kort tid fått en typ av "sjukdomsinsikt". Jag kunde se mina problem, mina behov och mina önskningar klart och tydligt. Jag kunde se precis vad jag behövde för hjälp. Det var omvälvande, viktigt och oerhört skrämmande.

Jag pratade med min DBT-psykolog om mina insikter och hon förkastade dem. Jag insåg ganska snabbt att psykiatrins kompetens inte räckte till. Efter 8 år i landstingspsykiatrin kunde jag klart och tydligt se att de inte kunde göra det bättre. Däremot kunde de remittera mig till en privat specialist. Jag bad min läkare om det. Jag fick nej. Jag bad igen. Jag fick nej igen. Jag bad chefsöverläkaren, och fick nej. De påstod sig ha satt rätt diagnos på mig, trots att jag knappt hade två av åtta kriterier som krävs. Trots att jag presenterade vad jag behövde hjälp med. Trots att jag hade en utredning som stärkte mina åsikter. Så jag gav inte upp. Jag ringde Personligt ombud, men de sa att jag hade gjort allt. Jag ringde Patientnämnden. Jag ringde gamla behandlare. Jag sökte hjälp på olika forum. Ingen kunde hjälpa mig. Jag ringde chefsöverläkarens sekreterare flera gånger om dagen för att få ett tydligare svar på varför de sa nej till den privata vård jag trodde på. Jag fick inget svar. Mina närmaste sa till en början att om någon kunde vinna det här så var det jag. Mina närmaste fick se en stark kämpe brytas ner. Jag ville inte ge upp.

Efter tre månaders skrikande och gråtande vaknade jag en morgon med en ovan tanke. Som hämtat ur 12-stegprogrammets första steg bestämde jag mig för att erkänna mig maktlös. Jag hade gjort vad jag kunde. Jag såg att det jag nu gjorde, att gå runt med ständig ilska gentemot psykiatrin, gjorde att jag bara kunde förlora. Allt jag brydde mig om var att visa dem att de gjorde fel. Att jag visst var värd den vård jag behövde. Men till vilket pris? Jag vaknade den morgonen och insåg att jag slogs mot en stenmur. Mina knogar blödde, men ingenting fick jag ut av det. Så jag släppte taget. Jag bestämde mig för att låta tiden gå. Jag bestämde mig för att leva i nuet. Jag bestämde mig för att jag var värd bättre än den destruktiva vreden jag matade inom mig. Jag släppte taget.

Någon vecka senare diskuterade jag psykiatrin med min pappa. Att jag i nuläget inte hade någon vård alls, att jag önskar att jag hade råd att betala den privata vården själv. I den sekunden löste han mitt problem. Han sa "jag betalar".

Idag går jag hos en fantastisk och kompetent terapeut som har hjälpt mig längre än landstingspsykiatrin har gjort på 8 år. Jag hade inte tagit upp ämnet med min pappa om det inte var för att jag hade erkänt mig maktlös några veckor tidigare.
Men jag slogs heller inte i onödan. Jag kunde vakna upp i slagen och inse att det var mig själv jag slog på. Jag vaknade upp och förstod att det ibland är lika viktigt att ge upp som att fortsätta kämpa. 

lördag 24 april 2010

Att se att man faktiskt lyckas även fast man inte tror det själv

Skribent&Redaktör: Emelie Jonsson
Tema:En framgång - Något jag hade problem med men löste

Nu drar vi igång med de nya redaktörerna på bloggen och vi startar med ett gemensamt tema som kommer vara fram tills söndag nästa vecka. Alla i redaktionen kommer att skriva var sitt inlägg om En framgång - Något jag hade problem med men löste och jag är först ut med att dela med mig av min framgång.


När jag satte mig ned och började fundera på mina framgångar, och problem jag haft men löst så stod det helt still. Vad har jag för framgångar egentligen? Finns det några framgångar som jag kan vara stolt över? Jag gick igenom mitt liv i mina tankar och lät alla 20 år rulla förbi i en snabbspolning och där fann jag det. En framgång, ett problem som jag helt enkelt löste alldeles av mig själv.


Det handlar om en dröm som gick i uppfyllelse men som sedan krossades och jag tog det väldigt hårt. Jag hade misslyckats med min allra största dröm - att åka iväg som au pair till det stora landet Amerika.

Efter studenten åkte jag alltså iväg, till ett land jag aldrig varit i, till en familj jag aldrig träffat och skulle ta hand om familjens två barn. Jag var så stolt över att jag klarade att åka iväg och jag trivdes som fisken i vattnet i det stora landet. Vilken dröm! Leva ett amerikanskt liv som man bara fått se på tv och film, men här levde jag ett amerikanskt liv i en typisk amerikansk familj med två härliga barn som körde med mig dag ut och dag in. Men jag trivdes, till en början i alla fall. Efter ungefär två månader i familjen började jag känna att jag inte riktigt passade in och hemlängtan blev stor. Jag beslutade mig att åka hem och här kommer mitt problem. I ungefär ett år gick mina tankar om hur misslyckad jag var som åkte hem, som inte klarade av en sådan simpel sak som att stanna kvar. Jag kunde ju försökt att anstränga mig, eller i alla fall bytt familj tänkte jag och jag ångrade på ett sätt att jag hade gett upp så lätt. Att krossa min dröm bara sådär, en dröm jag hade haft sedan många år tillbaka. Jag blev så avundsjuk på alla som klarade av ett helt år och inte var så fega som mig och åkte hem efter två månader.

Men efter att en klok människa sa till mig att jag var ju faktiskt stolt över mig själv när jag hade åkt dit, jag gjorde faktiskt ett steg till min dröm. Jag tog steget och åkte iväg, jag stod inte bara och drömde jag gjorde ju faktiskt verklighet av den stora drömmen även fast det inte blev helt som jag hade tänkt mig. Men jag åkte dit, och tillbringade två månader. Det är inte illa, jag fick uppleva mycket på dessa två månader och jag testade faktiskt på hur det var att leva min dröm.


Så min framgång är att jag släppte allt ältande om hur misslyckad jag var som åkte hem tidigare än väntat och vände den känslan till hur bra det var av mig som faktiskt vågade åka iväg och jag vågade att stampa ner foten när jag kände att det inte var rätt för mig att tillbringa mitt år i den amerikanska familjen. Jag ska vara stolt över att jag gick efter mitt hjärta och jag har det faktiskt bättre här. På svensk mark där jag trivs och har min familj och mina vänner.

Idag ser jag mig inte misslyckad över situationen utan lyckad över att jag gjorde något som fick mig att må bra - att åka hem till Sverige och börja läka alla sår.

foto: privat