Veckans tema: Kloka ord

Skribent: Karin Carlsson
Tema: Kloka Ord
Redaktör: Karin Carlsson

Veckans Tema: Kloka Ord

När jag här omdagen öppnade boken Nalle Puhs Stora klok bok tänke jag på bloggen och hur viktigt det är att förmedla kloka ord. Ord som väcker tankar, funderingar och hopp. Det man kan lära sig av Pugs och hans vänner är hur de tacklar livet, press och dess problem. 

Personer som har känsla av välbefinnande upplever sig lyckligare, hälsosammare och de sägs att de lever längre. Men vad är egentligen välbefinnande?
Man kanske upplever välbefinnande när man skapat balans mellan saker som tex arbete och familjeliv, samt det övriga livet. För vissa handlar det mer om inre frid eller vackra ting. Men oavsett vad välbefinnade är för just dig, så är det ingenting man kan köpa för pengar. Välbefinnande är något man hittar med tiden.

Men var hittar man välbefinnandet?
Alla hittar sitt välbefinnande på olika sätt, det kan finnas mitt framför näsan, i en bok, med kreativitet, natur eller träning. Man kan även ta hjälp av Nalle Puhs och hans vänner från Sjumilaskogen och det är här veckans tema finns, bland Kloka ord.

Vad är dina kloka ord? Vart hittar du ditt välbefinnande?

Må gott!

Värme och kärlek Karin

Lekande lätt

Skribent: Emelie Jonsson

 Tema: det som får mig att le

Redaktör: Emelie Jonsson

Här kommer ännu ett klipp som får mig att le.

Vem älskar inte att höra när barn ska förklara saker?

Så underbart helt enkelt.

Hoppas detta också kan få er att le lite denna novembertrista onsdagen.

Vad får mig att le?

Skribent: Catarina Carleson
 Tema: det som får mig att le
 Redaktör: Emelie Jonsson

Ett riktigt roligt tema, för bara efter att jag läste meningen: "Vad får dig att le?" så ler jag, samtidigt som jag tänker efter.

Det är många olika saker som får mig att le.
Andra människor till exempel så som mina barn, andras barn, vänner och andra nära och kära personer i min omgivning.

Mina djur, tre katter och en hund kan ofta få mig att le i vardagen.
Det kan vara när de busar med varandra, eller om de somnat på ett väldigt sött sätt i soffan till exempel.

Bra musik och ordlekar kan också lätt få mig att le.
För att inte tala om när jag är kär... då ler man väl rätt fånigt hela tiden, minsann.

foto:weheartit.com

Ibland behövs det inte mycket för att kunna le

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: det som får mig att le
 Redaktör: Emelie Jonsson

ibland räcker det med små repliker för att jag ska dra på smilgroparna.

Idag är just en sån dag.
Det här klippet från Svensson Svensson kan få mig att le.

Egentligen vet jag inte varför - kan hända att jag har så mycket roliga minnen från Svensson Svensson,

så då spelar det egentligen ingen roll på vilket klipp jag kollar på från den serien.

Veckans tema: det som får mig att le

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: det som får mig att le
 Redaktör: Emelie Jonsson

Jag tror att min hjärna har gått på något slags av jullov eller någonting. Har suttit och funderat och klurat på veckans tema och ville ha något så där klockrent, men nej jag kom helt enkelt inte på någonting som skulle passa, så veckans tema får helt enkelt bli "Det som får mig att le".
Jag tror att jag har haft detta tema någon annan gång men det tåls att ha igen tycker jag.

Vad menas då med detta tema?
Ja det är enkelt, vad är det som får dig att le för en stund? Jag tänker på roliga klipp eller musik. Men det kan ju vara något helt annat också. Så som att du har en ledig dag, att du umgås med vänner - eller ja, helt enkelt det som får dig att må bra och få dig att le för en stund.

Så jag kommer att dela med mig av mina saker som får mig att le.
Uppdaterar senare idag med något roligt klipp från youtube. Det är för mig räddaren i nöden när jag behöver tänka på något annat. Att söka efter roliga klipp på youtube. Det lyckas för det mesta att få mig att le.

Vad är era saker som får er att le?
Maila gärna shedo.blogg@gmail.com

Mina erfarenheter

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: att vara anhörig till någon med psykisk sjukdom
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Jag vet hur det är då skulden biter en i hjärttrakten då man känner att "allt vore så mycket bättre om inte jag fanns". Jag vet hur det är att vara rädd för att se familjen i ögonen efter ytterligare en självskada, ytterligare vad som känns som ett svek. Jag vet hur det är då livet sviker. Men jag vet också hur det är att se på då livet sviker någon man älskar.

Foto: vardguiden.se

Att någon anhörig ska drabbas av en sjukdom är lika stor chans som för dig att drabbas. Det är inget man kan veta, och man kan inte välja sitt umgänge efter detta. Med stor sannolikhet har du någon gång spenderat tid med någon som bär på en psykisk sjukdom - vem som helst kan, som jag sagt tidigare, vara "en sån där".

Jag har - som sagt i det förra inlägget - levt med flera med psykisk sjukdom. I det stora hela spelar inte formen av problematik så stor roll, då det alltid smärtar djupt inpå själen då någon vi älskar mår dåligt. Förutom självskadebeteende och ätstörningar har det handlat om missbruk, personlighetsstörningar, psykossjukdomar, depressioner, olika former av ångest, sociala handikapp och lindrigare former av ohälsa.

Det är lätt att i detta satsa helt på den sjuke och glömma sig själv, men det är viktigt att inse att du måste bevara dig själv för att kunna stötta den sjuke, och får inte glömma att ta hand om den du är och den du tidigare varit. Du får inte förtränga ditt eget jag och ändra hela din livstil helt för att rädda den du är anhörig till. I slutändan kan det stjälpa er båda. Som min mamma Susanne skrev i det tidigare inlägget är A och O att behålla dina intressen och det som du mått bra av, det gör dig till ett bättre stöd. Jag har många gånger anklagat mig själv för att den jag varit anhörig till varit sjuk. Borde jag..? Ska jag sluta..? Det är svårt då man hela tiden letar efter sin egen del i det hela. De flesta gångerna tror man sig hitta det man söker efter - men ingen människa är perfekt, alla gör fel, men att anklaga sig för små detaljer man gjort fel under dagen kan inte bygga upp en annan människas hela sjukdomsbild.

Som anhörig kanske du suttit i väntrummet med exempelvis din dotter, hållet hennes hand, följt med henne in till läkarsamtalet, mött henne och stöttat henne då samtalet är över. Men något du kanske aldrig ens tänkt på är att även du behöver prata med någon. Att vara anhörig sätter en press på ditt öra att alltid lyssna och din axel att alltid kunna lutas mot. Att ringa ett samtal till vårdcentralens kurator kan kännas nervöst, du kan känna skuld, är det här verkligen för mig? Men då du väl sitter hos en person vars arbete är att lyssna på dig, kan det hjälpa dig mer än du anar. Du behöver det.

Foto: psykologuppsala.se

För mig som både varit den sjuke och den anhörige är det svårt att hela tiden byta position. Det är svårt att både vara anhörig och den som behöver stöttas. Därför är balans något som är riktigt viktigt. Där är det ännu mer nödvändigt att lägga energi, inte bara på din vän, partner eller familjemedlem, utan på dig. Det handlar om att ge och ta, inte bara att ge.

Värme och kärlek, Yasmine

Acceptans som nyckelord

Skribent: Susanne Ejner

Tema: att vara anhörig till någon med psykisk sjukdom 

Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Att leva som anhörig till någon med psykisk sjukdom är inte lätt.

Vem är då jag? Jag är en kvinna på 48 år, nyligen separerad från barnens pappa och med en hel del erfarenhet av hur det är att vara anhörig på många olika sätt. Jag har även en son på 12, Yasmines lillebror som även han har sina svårigheter. Båda har tvångssyndrom och min son Alex har även autistiskt syndrom, även kallat högfungerande autism. En otroligt begåvad och mysig kille men med ett rätt svårt socialt handikapp.

Yasmine är också väldigt begåvad och istället väldigt social till skillnad från sin lillebror. Visst är det på sitt sätt en sorg när man upptäcker att ens barn inte är som andra barn och man ser att de inte mår bra för att de någonstans inte passar in. Men samtidigt så har jag lärt mig något otroligt mycket av att leva ihop med dem. Att allt inte är så självklart, att vara tålmodig och framförallt acceptans.

Med acceptans kommer man långt. Att acceptera att det är som är och göra det bästa av det. Inte lätt alla gånger men det går. Jag tror starkt på att man någonstans väljer själv hur man ser på sin situation och hur man känner. Ingen idé att försöka stöpa om dem i samma form som alla andra eller låtsas som att det inte finns. Man får försöka stötta så gott man kan och se deras positiva sidor och styrkor. För gör man det så blir inte det negativa så markant och övervägande.

Sen måste man försöka ta hand om sig själv också, hitta ett eget liv mitt i alltihopa. Be om hjälp, göra saker för sin egen skull, försöka må bra på olika sätt. För annars kan man heller inte vara till mycket hjälp som anhörig till den sjuke om man inte själv orkar. Stundtals är det jättejobbigt och man orkar inte alltid hålla ångan uppe men försöker man se det positiva ändå och acceptera hur saker och ting fungerar så är mycket vunnet. Skulle inte byta bort mina barn för allt i världen. De är underbara och har så mycket att ge även om de inte är som andra.

Så mitt råd och nyckelorden för att orka är acceptans och positivitet. Jag tror någonstans också att man inte får mer börda än vad man orkar bära. Man behöver heller inte alltid vara stark utan man gör så gott man kan. Då är mycket vunnet.

Värme och ljus, Susanne 

Tema: att vara anhörig till någon med psykisk sjukdom

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: att vara anhörig till någon med psykisk sjukdom
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Det har tidigare skrivits bra och innehållsrika inlägg på SHEDO-bloggen om hur det är att leva som anhörig. Denna vecka tänkte jag inrikta mig på hur du som anhörig hanterar psykisk sjukdom ur ditt perspektiv och hur du orkar med denna stress att vara anhörig.

Foto: WORD ClipArt

Att leva med psykisk sjukdom/ohälsa som ätstörningar och självskadebeteende är långt ifrån lätt, kan de flesta drabbade klart konstantera. Men hur är det att leva som anhörig? Som en anhörig; mamma, pappa, pojkvän, flickvän, syskon, far-/ morförälder eller vän till någon med psykisk ohälsa känner du att du bär ett enormt ansvar. Ibland kan du känna att hela någons värld vinglar fram och tillbaka på dina axlar. Du kämpar dag som natt, ändå kan du känna att det brister, och ibland vill du bara bryta ihop på golvet och bli liten igen, vaggas i någons famn. Du kan känna att det är du som ska vara den famnen. Det är inte lätt. Den du är anhörig till ser det, kan ofta anklaga sig själv. Ni båda anklagar er själva, bråk uppstår och kaos bryter ut. Då det i de flesta fallen i själva verket inte är i varken dig eller den sjuke felet sitter - felet sitter i det som dras mellan er - sjukdomen. Ändå beskyller ni er själva.

Det skrivs mycket om hur du som sjuk hanterar din sjukdom, eller hur du som anhörig hanterar den andres sjukdom - men hur hanterar du som anhörig din egen smärta, som klöser som eld inom dig? Du kanske försöker vara pedagogisk, se det ur ett objektivt perspektiv - men ibland faller det sönder. Det går inte att inte blanda in din själ när det gäller någon du älskar. Att vara anhörig är ett helvete. Detta tema - tillägnas er.

Jag tänker berätta mina aspekter på att vara anhörig - även jag som är "den sjuke" har upplevt att vara anhörig som vän, syskon, dotter och partner. Jag vet hur svårt det känns. Jag kommer få fram min historia.

Jag tänker låta min mamma skriva sin berättelse och erfarenheter angående att vara mamma till två barn med psykisk sjukdom/funktionshinder.

Jag vill även höra eran berättelse! Jag söker främst någon som kan berätta sina erfarenheter av att vara i ett partnerskap med någon som bär på psykisk ohälsa. Men anhörig genom alla relationer är givetvis välkomna!

Foto: WORD ClipArt

Maila till: shedo.blogg@gmail.com 

Värme och kärlek, Yasmine

Ljusglimtar

Skribent: Linnea Björndahl
Tema: Att längta tillbaka och att leva i nuet
Redaktör: Karin Carlsson

Jag har en bok, min "brabok" kallar jag den.
I den skriver jag om allt vackert som finns i livet. Det finns så mycket som är fantastiskt och värt att leva för, men ibland när allt känns tungt och färglöst är det så svårt att se.
I de stunderna plockar jag fram boken och läser om hur det känns när solen värmer och fåglarna sjunger och om känslan i hjärtat när någon ler mot mig, ger mig en kram och säger att jag är omtyckt. En hjälp när det är svårt att hitta tillbaka till "att leva i nuet".
Det finns ljus i det mörkaste mörkret, det gör faktiskt det.
Bara man letar ordentligt.

Spegelvänt

Skribent: Karin Carlsson
 Tema: Att längta tillbaka och att leva i nuet
 Redaktör: Karin Carlsson

Detta inlägget kommer fortsätta på temat ”Att längta och leva i nuet” .


När jag tidigare pratade med en mycket god vän på 94 år om att längta tillbaka, berättade hon för mig att: ”Längta tillbaka är spegelvänt, för det finns alltid något att längta till oavsett om det är bra eller dåligt".

Jag är 94 år och tänker att längta tillbaka är spegelvänt för det speglar mig, så jag ser hela mitt liv i alla delar både det positiva och negativa. Det råd jag vill ge till dagens unga är att: ”lär er se och längta både framåt och bakåt genom att se det spegelvänt. För lyckan och kärlek finns alltid där oavsett hur svart det är, våga bara se det spegelvänt”

Min gode vän försöker säga något klokt. Oavsett hur svårt det är, se det spegelvänt.

Jag har funderat på detta många gånger och jag tror vi måste lära oss och öva oss i att längta och leva i nuet. Genom att få utlopp för det i kreativitet tex genom papper och penna, klippa och klistra. Att få se saker spegelvänt ur ett annat perspektiv oavsett om det är bra eller dåligt.

Varje dag innan jag ska gå till sängs, ställer jag mig på balkongen och tar tre djupa andetag ochkänner känslan och bara är. Just för att öva i att leva i nuet, här och nu.
Våga se saker spegelvänt.

Må gott!

Karin Carlsson

Att längta tillbaka och att leva i nuet

Skribent: Karin Carlsson
Tema: Att längta tillbaka och att leva i nuet
Redaktör: Karin Carlsson

Denna veckan kommer temat vara ”Att längta tillbaka och leva i nuet”

Under många år då jag själv var fast i det svåra drömde man om ett liv utan det mörka. Men idag när jag lever tillsammans med min sambo och våran son, kan jag ibland längta tillbaka för det är en del av mig.

Då menar jag inte att jag längtar till det jobbiga, men att våga tillåta sig att längta och minnas samtidigt som man bygger upp pusselbitarna för att leva i nuet. För tiden i det mörka kommer alltid att vara en del av mig och de har bidragit till att jag är den jag är. En pusselbit till min personlighet i kombination med många nya pusselbitar.

För att sen mina olika pusselbitar och minnas brukar jag sortera, klippa och klistra och bilda ett kollage med allt det positiva som fanns i det mörka och bygga på med allt det positiva och lyckliga som finns idag. Så jag bygger upp mina mörka år till lyckliga år trotts det jobbiga. Efter en stund har jag mitt kollage, som gör att jag ser allt ur ett annat perspektiv och åter kan leva i nuet en stund.
Vad gör du för att leva i nuet och tillåta dig att minnas? Vad gör man för att leva i nuet och se det spegelvänt?

Må gott!

Karin Carlsson

Att skriva kan vara bra för att få ur sig det man inte kan säga

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Att prata om det som gör ont
 Redaktör: Emelie Jonsson

Som jag nämnde i tidigare inlägg så har jag och säkert många andra problem med att prata om sina tankar och känslor med sin samtalskontakt eller liknande. Men ett knep som jag brukar ta till och som jag tycker ni som har det svårt kan testa. Det är att skriva.
Skriv ett brev, eller en text, en dikt eller som en dagbok och ge till din kontakt nästa gång. Be din samtalskontakt att läsa detta och sen kanske ni kan prata utifrån detta han eller hon har läst.

För mig brukar det bli lättare, då har det jag vill få fram kommit fram och det är då lättare att börja prata när jag får frågor och kan på så vis få fram mer ord då.

Jag har alltid haft svårt att prata om mina känslor och tankar och har nog alltid sedan jag var liten tyckt det varit enklare att skriva. Jag är också bättre på att formulera mig i skrift än i tal. Vet egentligen inte varför, men det känns på ett sätt lite tryggare.

Men genom att börja med att skriva och prata utifrån ditt brev så tränar man också upp sig själv att kunna prata om det som gör ont. Jag kan själv säga att jag utvecklats verkligen genom det här. Förr kunde jag sitta en hel samtalstid och bara säga "Jag vet inte", eller bara sitta och stirra ner på golvet. Men nu kanske det kan bli några "jag vet inte" svar, men inte alls under ett helt samtal. Jag har tränat på det här och det går sakta men säkert framåt.

foto: weheartit.com

Och jag tror att när man väl vågar börja prata och skriva om det som gör så ont så är det då man kan börja läka. För att bara gå omkring och bära runt på det själv mår man bara värre av. Jag har den erfarenheten och kan ibland fortfarande gå lite för länge med saker jag egentligen borde ta upp och prata om.
Men som sagt, jag övar mig på att prata och man kan inte kunna allting på en gång.
En del är precis som jag kanske mer trygga med skrivandet och kan formulera sig bättre i skrift & därför tycker jag det är guld värt att det finns papper och penna.

Det är ett tips jag har till alla som har svårt att prata.
Skriv skriv skriv. Du behöver inte heller ge fram brevet om du inte vill. Du kan själv läsa det du skrivit (att det blir som ett litet stöd precis som i redovisningar i skolan för att veta och komma ihåg vad man vill ta upp)