Bästa vänner

Skribent: Moa Eriksson
 Tema: Vänskap och relationer
 Redaktör: Emelie Jonsson

Marika och jag har alltid hängt ihop, eller nästan iallafall. I fyran satt vi hela eftermiddagar i våra täckbyxor på en snöhög och pratade om The Sims, vad som hade hänt sen sist, hur skulle vi göra nu? I femman blev det Moa&Marika, marr3morr3, du&jag och allt vad vi kallade oss. Vi gjorde allt tillsammans, vi bestämde att vi skulle äta mellis hos mig varje dag och så var vi hos Marika varje kväll. När jag klädde mig var det Marika jag ringde för att bestämma när vi skulle ses, det var Marika jag gick armkrok med varje rast och det var henne jag pratade med på msn så fort jag hade gått hem från henne på kvällen. Vi gjorde verkligen allt tillsammans, vi bestämde oss för att klä oss lite udda, så då gjorde vi det - tillsammans. Vi utökade vårat gäng i sexan, men det var alltid vi som var tajtast. Det var Marikas namn som stod överst när vi fick önska vem vi ville gå i samma klass som i högstadiet, det var självklart att det var Marika.


Efter jul i sjuan började jag äta mindre och mindre, och må sämre och sämre. Jag hade varje lunchrast ett helt tåg som sa åt mig att äta, som berättade om konsekvenserna, jag skrattade alltid bort det. Det kan inte ha varit roligt att vara min bästa vän då inte. Jag hatade att ljuga för Marika, jag ville berätta att jag hade gått ner x antal kilon och hur lite frukost jag hade ätit, hur nyttig jag var och att jag inte längre var hungrig, men det funkade inte, istället ljög jag om att jag vägde 7 kilo mer än jag vägde, lovade att jag hade ätit frukost och ljög om att jag var sugen på en massa socker i teét.

Två dagar in i åttan hann gå innan jag blev inlagd på barnpsyk första gången, och från den dagen pratade vi alltmer sällan. Vi smsade lite då och då, hon hälsade på mig en gång på avdelningen. Någon gång ibland ringde vi varandra, men oftast låg jag bara och grät på sängen för att livet var så jobbigt. Jag hade inte längre en bästa vän, trodde jag. När jag började få permissioner och tillslut blev utskriven började vi träffas igen, inte i samma utsträckning som i femman, men vi satt bredvid varandra i klassrummet och pluggade tillsammans då och då. Men fortfarande kunde jag inte berätta hela sanningen, jag mådde otroligt dåligt den vintern, för att jag inte kunde eller ville berätta för någon hur jag kände. Jag blev inlagd igen under våren och från den stunden hade vi så gott som ingen kontakt. Jag läste hennes blogg och grät, varför fick inte jag vara med och sminka varandra? Varför var jag tvungen att sitta inlåst när alla andra var ute och firade Valborg? Jag blev utskriven men inskriven lika snabbt igen, vi försökte ses men jag var alltid den som avbokade. Jag vågade inte. Jag var rädd. Rädd för att helt mista min bästa vän. Rädd för vad hon skulle tycka om mig, skulle hon tycka sämre om mig nu när jag hade gått upp i vikt? Rädd för att hon bara skulle se den ledsna och deprimerade Moa. I efterhand har jag fått veta att hon helt enkelt inte orkade, att det var för jobbigt att se mig förstöra min kropp. För jobbigt att umgås med en sten som aldrig svarade, som var i sin egen lilla värld.

Jag fick en lång permission kring årskiftet 09/10 och då, från ingenstans kom allt tillbaka. Jag och Marika är idag tajtare än någonsin, det är inga problem att gråta ut i hennes famn eller berätta att nu är det bra, nu mår jag riktigt bra! Om Marika inte hade "kommit tillbaka" hade jag nog fortfarande åkt ut och in från avdelningen och gång på gång utsatt min kropp för svält, idag har jag börjat gymnasiet och ska snart börja gruppbehandling - ett enormt stort steg om man ser på hur jag mådde för ett år sen.

Jag älskar dig Marika, min finaste vän, det bästa jag någonsin kunnat önska mig!♥
 

foto:privat

Hjältarna i vardagen

Skribent: Linda
 Tema: Vänskap och relationer
 Redaktör: Emelie Jonsson

Den här texten är tillägnad en hjälte. Min mamma. När jag tänker tillbaka på hur det måste ha varit för hela min familj – men särskilt för min mamma – medan jag var sjuk får jag tårar i ögonen, fortfarande efter så många år. Det är helt omöjligt för mig att ta in hur svårt det måste ha varit att ha mig som en av sina mest närstående personer. Jag bodde hos mamma och var helt beroende av henne för nästan allting, eftersom jag inte orkade särskilt mycket själv. Samtidigt var allt hon gjorde fel. När hon försökte engagera sig och göra vad hon kunde för att hjälpa mig att bli frisk tyckte jag att hon lade sig i och att hon aldrig begrep något. När hon lät mig vara ifred tyckte jag att hon övergav mig och inte brydde sig. Min mamma var tvungen att hålla mig uppe, att ta hand om mig som ett litet tjurigt barn och hon fick aldrig något tillbaka.


Så, okej, jag var skitjobbig, som de flesta andra som mår dåligt. Jag kunde inte vara så mycket annat. Poängen är att min mamma inte gav sig. Hur arg jag än blev på henne för att hon lade sig i så fortsatte hon att lägga sig i. Mamma var den som stenhårt trodde på och jobbade för att jag skulle bli frisk. Själv gjorde jag det inte. Jag tyckte synd om min mamma, för att hon trodde att jag en dag skulle kunna må bra. Och jag var arg på henne för att hon pratade om att jag var ”sjuk” – själv tänkte jag att sjukdomen helt enkelt var den jag var. Jag tyckte att hon kastade bort sin tid.

Men så plötsligt kom den dagen när jag insåg att det kanske var möjligt för mig att bli frisk. Och efter ytterligare en tid kom den dagen när jag insåg att det var upp till mig att kämpa för att bli frisk. Och vet ni vad? Då stod min mamma där, precis bredvid mig. Med allt hon hade läst om min sjukdom, med alla hon hade pratat med, med alla knep och tips hon lyckats skrapa ihop. Alla kunskaper hon hade fått genom att lägga sig i saker hon inte begrep sig på. Det var mamma som satte böcker om DBT i händerna på mig, det var hon som visade mig exempel på avledningsmanövrer (som dem på skillslistan). Nu när jag tänker efter tror jag faktiskt att nästan alla mina tillfriskningsmetoder på något vis kan härföras till min mamma.

foto:deviantart.com

För varje framsteg jag gjorde kunde jag se min egen tillfredsställelse speglas i min mammas ansikte. Om det finns någon som är gladare än jag själv över att jag lyckades bli frisk, så tror jag att det är hon. I takt med att jag blev friskare fick vi också en allt bättre relation. Och det har hållit i sig. Jag känner mig nästan löjlig ibland för att jag tycker så mycket om att umgås med min mamma, som att jag inte har frigjort mig riktigt. Men jag tror att det till stor del beror på att jag vet hur otroligt mycket hon har gjort för mig. Hon räddade mitt liv. Många gånger om.

Så den här texten är tillägnad min mamma, men också alla andra därute som har eller har haft någon närstående som mår psykiskt dåligt. Till er som kämpar med att nå fram till era skitjobbiga barn/syskon/vänner/älskare som bara tycker att ni lägger er i. Till er som finns kvar oavsett vad, som ställer krav, som inte ger er. Ni är hjältarna. Ni räddar livet på människor. Gång på gång.

Kärleken som dök upp i rätt tid

Skribent: Johanna
 Tema: Vänskap och relationer
 Redaktör: Emelie Jonsson

För ungefär tre år sedan var jag djupt nere i mörkret. Min tillvaro bestod av självskador, panikångest, vanföreställningar och depressioner. Jag blev remitterad från Bup till DBT-teamet och vuxenpsykiatrin där jag bodde när jag var 17 år, eftersom de inte visste hur de skulle hantera mig. I samma veva bröt jag från ett förhållande med bråk, slagsmål och skamkänslor. Jag kunde då inte ta åt mig av terapin, kaoset i mig var för stort.

Efter ungefär ett halvår träffade jag min nuvarande pojkvän. Jag vågade inte lita på honom till en början, vågade inte anförtro mig och drog mig undan. Men han stannade kvar. Han fanns där när ingen annan var kvar. Han plåstrade om mig när jag gått för långt och tröstade mig när jag var ledsen. Samtidigt så visade han att mina självskador inte var okej. Han fick mig att inse att världen var värd att kämpa för och tack vare honom kunde jag ta åt mig av det som sades under DBTn. För ett och ett halvt år sedan ungefär blev vi ett par och är numera sambos.

foto: deviantart.com

Så utan honom hade jag inte suttit här. Jag vet hur det låter, men så är det. Numera är jag fri från mitt självskadebeteende, har lärt mig att prata om vad jag känner och är snart beredd att avsluta DBT-behandlingen efter två och ett halvt år. Han kom vid exakt rätt tidpunkt och drog mig upp ur mörkret. Det är värt allt

Den här veckan ska vi lyfta fram fina vänner och relationer i rampljuset

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Vänskap och relationer
 Redaktör: Emelie Jonsson

Att vara sjuk och befinna sig i en relation vare sig det är vänskap, kärlek eller familjerelation kan vara en svår sits att vara i. Både för den som är sjuk, men också för den som är närstående till personen som är sjuk.

Många har säkert haft dåliga erfarenheter av att haft pojk/flickvänner som kanske sviker eftersom de tycker att sjukdomen tar upp tiden, eller vänner som försvinner och andra närstående som kanske inte visar sitt fulla stöd. Men den här veckan ska inte de dåliga erfarenheterna vara i fokus, nej - nu ska vi leta fram de där bra erfarenheterna som vissa kanske glömmer bort då det oftast bara vill dyka upp dåliga erfarenheter i minnet.

Men den här veckan efterlyser jag texter från er som handlar om en person ni vill hylla. En relation som ni vill tacka. Har du en vän som alltid funnit där oavsett vad? Har du en närstående som alltid lyssnar eller en pojk/flickvän som visar att han/hon älskar dig och ser dig utanför sjukdomen?

Den här veckan ska vi hylla och lyfta fram fina vänner och relationer i rampljuset.
De positiva erfarenheterna av att befinna sig i olika relationer när man är sjuk ska visas. Så skicka in era texter till våran mail - alla är välkomna med sina texter!