Jag kunde inte för mitt liv förstå varför hon skrek på mig

Skribent: Jessica Ahlbom
 Tema: Hantera närståendes reaktioner
 Redaktör: Jessica Ahlbom

Det finns dagar här i livet som man aldrig glömmer. Stora, viktiga dagar som när man tar studenten, fyller jämnt eller när man träffade sin partner för första gången. Men man kan också minnas till synes mindre viktiga dagar, men som hade en otroligt stor inverkan på ens liv ändå.
En sådan dag i mitt liv är när mina närmaste vänner i klassen fick reda på att jag hade fått ett återfall för första gången, och börjat skada mig själv igen. Jag berättade för dem för att jag ville att de skulle veta, och för att jag behövde deras stöd mer än någonsin. De kramade om mig länge och hårt, och berättade att de fanns där om jag skulle behöva dem, oavsett vilken tid på dygnet det var. Den reaktionen som man vill höra.
Men så var det en av tjejerna som inte reagerade fullt lika bra. Hon stirrade på mig med stora ögon, och sa "Jag trodde du hade slutat med skiten". Sen började hon skälla ut mig. Jag kommer inte ihåg vad hon sa, hur länge hon skrek eller hur det hela slutade. Men det jag kommer ihåg är den tanken som cirkulerade i mitt huvud under hela den här tiden: "Varför skriker hon på mig? Jag sa ju från början att det kanske inte skulle gå på första försöket, men jag försöker i alla fall..." Jag kunde för mitt liv inte förstå varför hon stod och skällde ut mig för någonting som jag själv inte kunde hjälpa. Jag var ju sjuk...
Hon skrek på mig många gånger under min sjukdomsperiod. Varje gång var jag lika oförstående. Varför skriker hon på mig? Tror hon att det hjälper? Hur många gånger jag än försökte berätta för henne att jag ofta fick mer ångest när hon skrek på mig, så verkade det inte hjälpa.
Självklart kan jag förstå att hon blev sur, det kan inte vara lätt att ha en vän som är sjuk i en sjukdom som man, enligt omvärlden, bara ska rycka upp sig ifrån och sluta göra illa sig själv. Men fullt så enkelt är det ju inte. Precis som jag inte kunde förstå varför min vän vart arg och skrek på mig, kunde hon inte förstå att jag faktiskt var sjuk, och att jag inte hade valt detta själv.
Det tog många år innan jag hittade en fantastisk psykolog som förklarade det hela för mig. Min vän som hade spenderat all den här tiden med att skrika på mig var egentligen inte arg på mig, hon var orolig. Det är det som är lurigt med känslor, ibland tar de ett annat uttryck än det man egentligen känner. Hennes oro visade sig genom ilska, förmodligen eftersom hon kände sig hjälplös i den situationen.
Hade jag vetat tidigare att hon inte var arg hade jag sluppit många timmar med ångest. Hade hon någon gång under alla våra bråk berättat hur hon verkligen kände, hade vi kunnat undvika fler bråk.
Hela tanken med den här texten var att belysa det faktum att man inte kan veta hur andra personer känner, även om de visar någon känsla. Samtidigt hoppas jag att någon, en anhörig eller drabbad, ska kunna ta till sig av den här texten och med dessa kunskaper undvika ångest, bråk och onödiga tårar. Om någon skriker på dig när du berättar om dina problem eller ett återfall, försök att fråga om personen i fråga verkligen är arg, eller om den i själva verket bara är orolig för din skull. Om du är anhörig, vare sig du är en familjemedlem, vän, fritidsledare eller vad som helst, och någon kommer och berättar om sina problem för dig, försök att inte skrika. Det kommer vara svårt, jag vet, men det kommer inte hjälpa någon. Försök istället att sätta ord på tankarna och känslorna, och berätta om din oro. Berätta att du finns där(om du kommer göra det), och berätta att det är svårt för dig också, om du tycker det. Säg vad som helst, så länge du är ärlig. Det kommer hjälpa er relation, och ni slipper många onödiga bråk i framtiden. 

Veckans tema: Hantera närståendes reaktioner

Skribent: Jessica Ahlbom
 Tema: Hantera närståendes reaktioner
 Redaktör: Jessica Ahlbom

Hej alla fina!
Hoppas att ni har det bra, även om det har varit måndag idag! Nu är det en ny vecka igen, och ett nytt tema här på bloggen! Hur mycket man än försöker undvika det eller dölja det, kommer personerna i ens omgivning, ens nära och kära, att få veta att att man lider av en ätstörning, självskadebeteende, och/eller psykisk sjukdom. Även om jag önskar att man ska mötas av någon form av förståelse, vänlighet och stöd, är det inte alltid sanningen. Så den här veckan ska vi prata om just det, närståendes reaktioner på ens psykiska mående. Temat för veckan är "Hantera närståendes reaktioner", vilket kan vara både lätt och svårt, beroende på hur personen i fråga reagerar. Tanken är att vi ska hjälpa varandra, stötta och om det finns några anhöriga som läser den här bloggen, ge dem lite stöd och råd i hur man kan bemöta någon som berättar om den här typen av problematik.
Jag vill jättegärna läsa era texter och tankar om veckans tema! Det går jättebra att vara anonym om man vill det. Adressen är som alltid blogg@shedo.se.

Ta hand om er!
Varma kramar
Jessica

Vårkänslor

Skribent: Jessica Ahlbom
 Tema: Ljuset efter mörkret
 Redaktör: Jessica Ahlbom

Jag älskar våren! Efter att ha dragits med vintern och mörkret under några månader är det fantastiskt att vakna upp på morgonen och se att det är ljust ute! Att kunna gå ut och hitta blommor i trädgården och slippa alla tunga, tråkiga vinterkläder. När jag ser att snön börjar smälta och dagarna blir längre och ljusare, blir jag genast på bättre humör.
Ta den här veckan till exempel! Där jag bor har snön kommit och gått lite som den känner för, och speciellt denna veckan. Så fort snön smälte och solen kom fram och sken en dag, mådde jag genast mycket bättre än de dagarna som de hade varit molnigt och snö. Lite solsken gör mig så otroligt lycklig. Efter att mer eller mindre ha suttit inlåst i mitt rum hela vintern, är det otroligt upplyftande när man börjar se de första vårtecknen. Att se solen komma fram och lysa en hel dag. Bara att kunna känna den där underbara, fantastiska och framförallt varma vårsolen skina i ansiktet är den mest fantastiska känslan i hela världen. Den slår kärlek, lycka, vad som helst. Ingenting gör mig så lycklig som den första varma vårsolen. Jag hittar energi som jag inte visste att jag hade. Jag får en lust att gå ut och göra saker, träffa människor, ta långa promenader, allt man kan tänka sig! Det är inte det att jag inte träffar folk på vintern eller när det är mörkt, men nu har jag större lust att leta mig ut ur huset och uppleva världen eller vad man ska säga.
Jag tror inte att jag har tagit så många promenader i skogen som jag har gjort nu de senaste dagarna. Om det är någonting som gör att man blir på bättre humör så är det långa promenader i vårsolen! Så om jag ska ge dig ett tips på vad du ska göra så fort du får chansen - ta på dig skorna, ladda telefonen med den bästa pepp-musiken, spela den på hög volym och ut och njut av det fantastiska vädret! När det är sol, lite varmt och du får chansen, ta den. Gå ut, även om det bara är en liten stund, och njut! Jag är säker på att det kommer att göra dig på lite bättre humör.

Veckans tema:Ljuset efter mörkret

Skribent: Jessica Ahlbom
 Tema: Ljuset efter mörkret 
Redaktör: Jessica Ahlbom

Hej alla fina! Förlåt att jag är lite sen med veckans tema, men jag har haft världens feber i början av veckan! Men nu kör vi som vanligt igen! Veckans tema kommer att vara Ljuset efter mörkret. Det är fritt hur du väljer att tolka veckans tema. Kanske är det en upplevelse, en person eller en känsla? Kanske någonting helt annat! Jag ser fram emot att läsa era tankar och känslor den här veckan. Adressen är precis som alltid blogg@shedo.blogg.se
Ta hand om er! 
Varma kramar, 
Jessica Ahlbom

Jag kommer aldrig glömma det första samtalet

Skribent: Jessica Ahlbom
Tema:Erkänna erkänna för sig själv
Redaktör: Jessica Ahlbom 

Hej Jessica, Sofie heter jag. Vad kan jag hjälpa dig med? Hur kommer det sig att du sitter här idag? 
Vissa samtal glömmer man så fort man har haft dem. Andra kan man återge ordagrant flera år efter att man har haft dem, och de känns som om man precis har avslutat dem.
Ett samtal som jag kan berätta i detalj idag, även om det var flera år sedan det faktiskt ägde rum, är mitt första samtal med min psykolog. Mina föräldrar hade bokat en tid och berättat vad jag hade för problematik, så jag antog att hon visste. Men när jag satte mig i stolen på hennes kontor för första gången bad hon mig att berätta hur allt låg till. Och då började jag berätta allt. Hur jag tänkte, hur jag kände, vad jag hade för problematik.
När jag satt där på hennes kontor och berättade för henne, berättade jag även för mig själv. Det var första gången jag sa orden högt. Det var första gången jag erkände att jag hade ett problem, dels för mig själv, men även för andra. Någonstans under det där samtalets gång insåg jag att det jag sa, var saker som jag aldrig hade sagt förut. Jag hade aldrig sett det som ett problem, och ännu mindre ett problem som jag själv hade.
Men under samtalets gång lyckades jag berätta om den problematik jag hade, och även själv inse hur det låg till. Efter det kändes det, klyschigt nog, som om en sten hade lyfts från mina axlar. För det fanns hjälp och nu kunde jag göra någonting åt det. Det här skulle jag klara av.

Veckans tema: Erkänna för sig själv

Skribent: Jessica Ahlbom
 Tema: Erkänna för sig själv
Redaktör: Jessica Ahlbom

Hej alla fina!
Nu är det en ny vecka, och då är det dags för ett nytt tema. Den här veckan ska vi vara ärliga mot andra, men kanske mest mot oss själva. Temat kommer vara Erkänna för sig själv. Vare sig man är anhörig eller själv drabbad av psykisk sjukdom, är det ibland svårt att erkänna för andra, men kanske mest för sig själv, att man själv(eller någon man älskar) har ett problem, eller lider av en sjukdom.
Den här veckan ska vi göra det. Erkänna, acceptera och sedan börja resan att gå vidare. Kanske är det någon som vågar ta det första steget och erkänna och acceptera den här veckan? Jag kommer dela med mig av mitt erkännande, och jag hoppas att det är fler som vill göra det samma! Jag ser fram emot att läsa era texter. Adressen är som alltid blogg@shedo.se

Ta hand om er!
Varma kramar, 
Jessica Ahlbom

Jag vill känna att jag lever

Skribent: Jessica Ahlbom
 Tema: Det jag önskar om framtiden
  Redaktör: Jessica Ahlbom

Jag vill resa. Uppleva saker. Träffa nya, fantastiska och roliga människor. Jag vill göra så mycket! Jag vill se och uppleva allt. Jag vill inte vakna upp en morgon och inse att hela mitt liv har passerat, utan att jag har gjort och upplevt allt man kan tänka sig. 

Jag vill hålla om mina vänner, och spendera tid med dem jag älskar. Jag vill inte ångra någonting när jag är gammal. Jag vill se tillbaka på mitt liv med ett leende, och känna att jag verkligen levde fullt ut.

Jag vill hitta någon att dela mitt liv med. Någon som jag inte vill spendera en dag utan. Någon som jag kan bråka om tvätten med, tjafsa om disken med, klaga på att hen aldrig håller reda på sina saker och lämnar sina skor framme i hallen.

Jag vill vara frisk. Jag vill vara en förebild och jag vill hjälpa. Jag vill ha mitt drömjobb, förhoppningsvis har jag det snart. 

Jag ger aldrig upp mina drömmar, jag kommer alltid kämpa för dem. Framtiden blir vad man gör den till. Jag ska göra den så bra som möjligt.

Veckans tema: Det jag önskar om framtiden

Skribent: Jessica Ahlbom
 Tema: Det jag önskar om framtiden
Redaktör: Jessica Ahlbom

Hej alla fina ni!
Hoppas att ni har det bra och njuter av livet! Jag vet att jag gör det, även om det är mycket med skola och jobb nu. Då kan det vara skönt att koppla av och tänka på någonting annat, och det tänkte jag att vi ska göra den här veckan. Veckans tema är "Det jag önskar om framtiden", och nu ska vi drömma, hoppas, be och bygga ihop vår egen framtid! Hur vill du att din framtid ska se ut? Om du fick bestämma helt själv, hur vill du att ditt liv ska utvecklas? Kanske är du mitt uppe i din dröm och lever den redan fullt ut?
Den här veckan sätter fantasin gränserna, och kanske kan lyckas någon förverkliga sina drömmar om några år, vem vet?

Ta hand om er!
Varma kramar, 
Jessica Ahlbom

Jag kommer aldrig att bli som du

Skribent: Jessica Ahlbom
Tema: Ideal
 Redaktör: Jessica Ahlbom

Jag går samma väg som jag alltid har gjort. Jag kliver av bussen och möts direkt av det stora, vita leendet, det långa, blonda, vågiga håret och den smala midjan. Jag går några steg till och tittar åt vänster, bara för att mötas av en liknande bild. På rad sitter hela familjen och ler. Mamman med det långa, blonda, vågiga håret. Pappan med det vältrimmade skägget och det nyklippta håret. Barnen som håller varandra i handen och ler stora, påklistrade leenden. På andra sidan gatan hånskrattar en underklädesmodell åt mig från affischen som hon sitter på. Där är hon, med det långa, bruna, vågiga håret. Det stora leendet visar de blekta tänderna. Rakt framför mig finns en retuscherad sminkreklam. Ett allvarligt ansikte som stirrar på mig. Med isblåa ögon, inte en rynka i hela ansiktet som ser ut att vara gjort av porslin och ögonfransar som går upp till ögonbrynen.
Och jag har fortfarande bara gått 20 meter från bussen
 Inte konstigt att ätstörningsvården och psykiatrin får allt mer att göra. För några dagar sedan kom H&Ms katalog där en vanlig, vacker tjej blev betecknad som "plussize", och idag läste jag om en app för barn där de ska leka plastikkirurger och göra en lite större tjej "smal och vacker". Och detta spel riktar sig till barn.
Vad skickar vi för signaler till våra barn och folk i vår omgivning när vi hela tiden klagar på vår vikt? Jag har själv vuxit upp med en mamma som under större delen av min barndom har klagat på sin vikt. På det stället där jag jobbar, är dieter det stående samtalsämnet på lunchen. Vilken diet man går på den här veckan, hur mycket man ska träna, vem som lyckas bäst med att gå ner i vikt.
Nu vill jag absolut inte kasta skit på dem som strävar efter ett hälsosamt liv, tvärtom uppmuntrar jag det! Men det ska vara just det, hälsosamt. Man ska sträva efter att själv må så bra som möjligt. Personligen tycker jag att man ska träna för att man mår bra av det, och för att man tycker att det är kul. Man ska äta den mat man tycker om, och framförallt ska man äta sig mätt!
De där modellerna som tittar ner på mig från olika annonser, får gärna fortsätta stirra på mig. Jag kommer aldrig att försöka bli som någon av dem, för jag vet att de är fejk! Men det är inte lätt att försöka intala sig det när de hela tiden stirrar på en och dömer en. När samhället tror att det är sådär man ska se ut. När ens egen bild och världens bild inte längre stämmer överens. Helt plötsligt raseras allt det man trodde sig veta om världen och samhället, men ack så fel man hade! För helt plötsligt sitter man där, och all reklam i världen skriker att man ska ändra på sig och rätta sig efter samhällets normer. Då säger jag såhär: Hej samhället! Du får tycka precis vad du vill om hur jag ser ut. Jag mår fantastiskt! Jag äter mat som jag tycker om, jag tränar för att jag älskar det och jag har min naturliga hårfärg. Det kanske inte är så du vill att jag ska se ut, men det är den jag är. Och det är den jag alltid kommer att vara. Du kan försöka bryta ner mig, säga att jag gör fel, säga att jag är ful, att jag måste banta, göra det ena och det andra. Det spelar ingen roll. För jag är nöjd med den jag är, och du kommer aldrig kunna bryta ner mig. För jag är starkare än så. Och jag kommer kämpa för att försvara alla människors rätt att vara sig själva. Att vara den egna, vackra, fantastiska och underbara personen som de faktiskt är.
Du har ingenting att komma med.

Veckans tema: Ideal

Skribent: Jessica Ahlbom
 Tema: Ideal
Redaktör: Jessica Ahlbom

Hej alla fina!
Hoppas att ni har det bra, och att ni nu börjar komma igång med era rutiner nu igen efter ledigheten. Själv börjar jag skolan igen nästa vecka, och jag ser verkligen fram emot det!
Den här veckan tänkte jag att vi ska fortsätta i samma bana som Jessica Anderssons senaste inlägg om H&Ms senaste kampanj. Den här veckan tänkte jag att vi ska fokusera på just ideal. Tyvärr utsätts vi dagligen för reklamkampanjer, folks åsikter, samhällets ideal och tankar om hur man ska vara, klä sig och se ut. Detta kan vara jobbigt, och speciellt jobbigt är det om man lider av en ätstörning.

Mejla gärna in era tankar, åsikter och texter om ideal. Jag ser fram emot att läsa dem! Adressen är som vanligt blogg@shedo.se
Ta hand om er!
Varma kramar, 
Jessica Ahlbom

Förhoppningar på det nya året

Skribent: Jessica Ahlbom
 Tema: Nyår och det nya året
 Redaktör: Jessica Ahlbom

När klockan slår tolv är alla glada. Man skrattar, skålar och kramas. Nytt år, nya möjligheter. Man berättar sina nyårslöften, man lovar förbättring. "För i år, då ska jag faktiskt börja träna!" eller vad det nu skulle kunna vara för någonting.
Hittills har jag fått frågan sex gånger vad jag har för nyårslöften och ännu fler gånger fick jag frågan om hur jag skulle fira nyår. Hur ska jag veta vad jag ska göra på nyår? Vi får se vad som händer!
Det var många år sedan jag slutade med nyårslöften, för enligt mig är det ingen skillnad mellan ett nyårslöfte och ett vanligt löfte till sig själv. Man bestämmer sig, gör sitt bästa, och i vissa fall klarar man av det, i andra inte. Så istället för att lova mig själv en massa saker som jag kunde försöka hålla under året, började jag skriva brev dagen innan nyårsafton. Ett kort brev som jag sedan skulle öppna dagen innan nyårsafton nästa år, för att se vad jag tyckte och tänkte om det kommande året. Alla brev avslutades på samma sätt, och de gör de fortfarande, med mina nyårsförhoppningar. Istället för att avsluta året med ett löfte om vad jag ska göra nästa, avslutar jag varje år med att skriva ner vad jag har för förhoppningar på det kommande året. De behöver inte nödvändigtvis slå in, och det gör inte heller någonting om det inte händer. Men på det sättet kan jag blicka tillbaka och minnas vad jag har hoppats på tidigare.
Det är lika spännande varje år att öppna det där förseglade brevet som har legat i byrålådan i ett år. Och tro det eller ej, men väldigt många saker som jag hoppades på förra året slog faktiskt in i år! Jag hoppades att jag skulle bara gladare, friskare, leva livet, våga ta chanser, uppleva nya saker och komma ut ur mitt skal som jag hade gömt mig i så otroligt länge. Här sitter jag idag, lite över ett år efter att jag hade skrivit det där brevet, och kan verkligen säga att jag har levt livet det här året. Jag har fångat dagen, upplevt nya saker, träffat nya människor, fått nya vänner. Jag tänker fortsätta i samma bana nästa år, och förhoppningsvis leva upp till alla de saker som jag hoppas på;
"Jag hoppas att du är lyckligare, skrattar mer, älskar mer. Upplever mer saker. Jag hoppas att du hittar modet att berätta hur du känner om folk. Jag hoppas att du aldrig ger upp. För du är bättre än det! Vad det än gäller, så hoppas jag att du aldrig ger upp när det kommer till dina drömmar."
Och vet du vad? Mina förhoppningar gäller även dig som läser detta. Det spelar ingen roll vem du är, vart du kommer ifrån eller vart du är på väg. I år hoppas jag att du blir lyckligare än förra året, att du kan skratta mer, älska mer, kramas mer än vad du har gjort tidigare. Jag hoppas att du upplever saker som du aldrig har upplevt, ser saker som du aldrig har sett tidigare. Jag hoppas att du behåller vännerna du älskar, samt att du träffar nya. Jag hoppas att du får uppleva kärlek, och att du slipper tårar. Men kanske framför allt så hoppas jag att du aldrig ger upp hoppet om dina drömmar. Jag hoppas att du inte ger upp, vad som en kan ställa sig i vägen för dig. För du är en fantastisk, underbar och unik människa, och du förtjänar att alla dina drömmar går i uppfyllelse. Jag hoppas att 2014 blir ditt år, och att du gör det bästa av det.
Jag vet att jag kommer göra det i alla fall. Ska vi göra det tillsammans?

Varma kramar, 
Jessica

Det nya året

Skribent: Ann-Ki Lindbom
Tema: Nyår och det nya året
 Redaktör: Jessica Ahlbom

När det är nyårsafton kan jag känna ett visst vemod. Känslan av att nu är det slut och att man lämnar allt bakom sig, samtidigt som en ny början starta på nytt, känns utmanande och spännande.
Året som har passerat och som nu lämnas åt historien har för mig innehållit många utmaningar och motgångar som jag nu stolt kan känna att jag tog mig i genom och införskaffade mig nya erfarenheter som jag bär med mig som kunskaper in i det nya året.
Har en vuxen dotter med diagnos borderline som tidigare bodde på ett behandlingshem under ett år och som i somras flyttade tillbaka till vår hemort i en ny träningslägenhet. Till en början såg det ljust ut, men snabbt tog hon ett kraftigt återfall och jag larmade 112 och räddade henne åter ännu en gång och efteråt tackade hon mig och insåg att livet är värt att leva.
Hennes kamp är även min och vår relation är för många en unik och närstående och kärleksfull gemenskap, där vi båda lär av varandra. Att ha en närstående som kämpar dagligen mot sina inre ”demoner” samtidigt som jag själv har kronisk ångest kan ha sina för och nackdelar. Fördelen är att jag har full förståelse för hur hon upplever sin tillvaro och nackdelarna kan ibland innebära att man tröttar ut sig själv med sitt engagemang. Så året 2013 ”gick jag in i väggen” två gånger inom loppet av 8 månader.
Sakta men säkert hämtade jag nya krafter och försöker sätta gränsdragningar på hur mycket jag som närstående bör göra mina insatser för att vara en bra resurs för min dotter. Samtidigt har min dotter lärt sig att inse att jag är bara en mamma och ingen supermänniska och hennes hänsyn och respekt är mer verklighetsförankrad än tidigare.
Året 2014 tror jag kommer bli ett mer harmoniskt och lugnare år, för både min dotter och jag har funnit en starkare styrka i vår personliga utveckling.

Veckans tema: Nyår och det nya året

Skribent: Jessica Ahlbom
Tema: Nyår och det nya året
Redaktör: Jessica Ahlbom

Hej mina vänner!
Jag hoppas att ni har haft en lugn och bra jul. Nu går vi in i den sista veckan det här året! Och det är jag som har fått äran att avsluta det här året och inleda det nya. Därför tänkte jag att vi ska fokusera på nyår och det nya året den här veckan. Hur ser du på nyår som en händelse och vad har du för förhoppningar på det nya året? Vad kan du vara stolt över från året som passerat?
Dela gärna med dig av dina tankar och känslor inför både det nya året och det som passerat. Adressen är precis som alltid blogg@shedo.
Ta hand om er!
Varma kramar,
Jessica Ahlbom

Jag är en människa, precis som du

Skribent: Jessica Ahlbom
 Tema: Lyssna på mig!
 Redaktör: Jessica Ahlbom

Jag vet inte hur många gånger jag har sutitt på möten hos läkare eller psykologer och nästan skrikit på dem. Lyssna på vad jag säger. Jag kan inte, jag orkar inte, jag vet inte vad jag ska göra... Listan kan göras lång över saker som jag och sjukvårdspersonal har bråkat om.
Mitt starkaste minne är dock när en av mina psykologer bestämde, helt på egen hand, att jag inte längre behövde samtalsstöd och skulle skrivas ut från den mottagning som jag gick till en gång i veckan. Vårdplanen var uppfyll enligt henne. Tidsplanen som hade gjorts i vårdplanen var i alla fall uppfylld, och då skulle jag klara mig själv. Jag kom tillbaka efter två veckor, när kuratorn på skolan hade ringt min psykolog och fixat en tid till mig.
Där sjönk mitt förtroende för min psykolog otroligt mycket. Hade hon lyssnat när jag sa att jag ville stanna kvar, när jag sa att jag kände att jag inte skulle klara mig själv, hade resten av min behandling flutit på smidigare än vad den gjorde. För i det här fallet visste jag faktiskt bäst. Hon hade ingen aning om vad jag kände just då, när hon helt plötsligt säger att nästa gång nog blir sista gången, så att jag är förberedd. Jag som hade jättesvårt att handskas med förändringar, och hade sagt att jag inte klarar av stora plötsliga förändringar, eller ändringar i sista sekund. Hade hon bara lyssnat på det, och hjälpt mig att förbereda mig inför det här, hade jag inte reagerat så starkt som jag gjorde.
På något sätt känns det som om vårdpersonalen har en fast uppfattning om patienter med självskadebeteende och/eller ätstörningar. Vi är jobbiga, jobbiga att behandla. Vi lyssnar inte, det är vårat egna fel. Men det är ju inte det! Vi har inte valt det här själva, ingen väljer att bli sjuk. Och bara för att vi är sjuka, betyder inte det att vi inte vet någonting, eller att vi har egna viljor. Ingen annan människa kan veta hur just jag mår. Eller hur du mår. Jag är den enda som vet hur jag själv mår. Och även om jag har haft kontakt med psykiatrin större delen av mitt liv, betyder inte det att jag inte vet om jag behöver fortsätta eller inte. När det gäller mitt eget psyke och mitt eget mående, är det jag som vet bäst. Så snälla, psykiatrin i Sverige. Se mig som en människa. Lyssna på vad jag säger. Trösta mig när jag gråter. Prata inte över mig om jag är i samma rum.
Jag är en människa, precis som du. Jag vill bli sedd som det. Jag vill att du ska lyssns när jag pratar, för jag vet mer än du tror. Enda sättet du kommer att få veta det på, är genom att lyssna. Så, snälla, lyssna. För en gångs skull. 

"Ett hej kunde de väl ha kläckt ur sig?"

Skribent: Anneli
Tema: Lyssna på mig!
Redaktör: Jessica Ahlbom

Alla människor är vi olika, det är ju ingen direkt nyhet för någon. När vi mår dåligt vänder sig många inåt och många utåt. Just nu är jag inlagd på ett sjukhus jag verkligen hatar att vara på, vart här förut och det är lika dåligt som förra gången.  Jag känner att många i personalen bara kollar på tv eller sitter i personalrummet och inte alls lyssnar på mig. Tillhör de personerna då jag behöver någon som kommer till mig när jag mår dåligt och att jag inte kommer till dem, det är ju inte så svårt att kolla in hos patienterna då och då eller?
Igår tillbringade jag stor del av förmiddagen med att gråta och ingen kom in i mitt rum, de kom inte och sa till när det var lunch heller. När jag tog upp detta med en i personalen fick jag som svar att det var mitt ansvar. Jag skulle alltså själv gå och säga till, men jag funkar liksom inte så.
På ett annat sjukhus en annan avdelning,  kollar de först igenom ALLA mina saker, räknar ens pengar, visar mig till ett rum som är helt vitt och kalt, de fanns två sängar och ett skrivbord. Låser in mina saker i ett skåp går ut ur rummet och lämnar mig kvar. Kände mig mer som en fånge än en patient. Knappt någon i personalen hälsade på mig, de kan ju alla fall presentera sig? Kändes mest som de satt på en fin rad på soffan utan att göra någonting, hej kunde de väl ha kläckt ur sig?
Vart inlagd fem gånger på ett halvår de längsta har varit tre och en halv vecka så det har inte vart så jättelänge, på två avdelningarna har det varit väldigt bra, personalen har vart närvarande på avdelningarna och lyssnat på mig när jag velat prata. Psykiatrin har oftast en negativ bild men det finns faktiskt en del som borde lyftas och de är dem personerna som verkligen bryr sig och orkar lyssna. Och inte tänker ånej inte en självskadande person till.

Veckans tema: Lyssna på mig!

Skribent: Jessica Ahlbom
Tema: Lyssna på mig!
Redaktör: Jessica Ahlbom

Hej alla fina! Hoppas ni har det bra. Nu är det en ny vecka och ett nytt tema, och den här veckans kommer att vara "Lyssna på mig!". Även om man är sjuk i en ätstörning, självskadebeteende, psykisk sjukdom, eller vad som helst egentligen, så är det viktigt att folk i omgivningen lyssnar på personen som är sjuk. När det gäller ens egna sjukdom och ens egna upplevelser är man ju den enda personen som faktiskt vet hur man känner och tänker om allt.
Har du några tankar om veckans tema? Vill du ge någon en känga för att de inte lyssnar på vad du har att säga? Eller kanske en guldstjärna till någon som är fantastisk på att lyssna och se till att du får din vilja igenom du med? Eller kanske kommer du på något helt annat? Jag vill jättegärna läsa era tankar och känslor om det här, så mejla till oss! Adressen är som alltid blogg@shedo.se

Ta hand om er!
Varma kramar, 
Jessica

Jag tänker leva fullt ut

Skribent: Pia Ejeklint
 Tema: Att leva livet - inte bara överleva
Redaktör: Jessica Ahlbom

Det handlar mycket om att överleva, om att ta en dag eller bara en stund i taget och överleva just då. Det handlar mycket om att överleva allt det som känns svårt, ångest eller vad än det kan vara. Det handlar om att överleva pinsamma situationer och tråkiga stunder. Livet handlar mycket om att överleva men man får inte glömma bort att leva emellanåt, för om man inte lever också så tror jag inte att man orkar överleva de där andra stunderna heller.
Mitt liv har de senaste tio åren handlat väldigt mycket om att överleva min ångest, dag för dag, timme för timme. Men jag har levt också, haft bra stunder där livet verkligen varit underbart. Jag tror att jag tack vare att familj och vänner hjälpt till att hålla mig levande har orkat stå ut och överleva när det varit tungt.
Nu skulle jag säga att jag lever mer än jag överlever men det är en bit kvar tills jag lever fullt ut, men jag är på god väg! Sedan tror jag i och för sig att man alltid kommer ha kvar dessa stunder där man måste överleva, ta sig igenom. Det gäller nog för alla. Men mitt mål är att ta mig ur min sjukdom och leva fullt ut, inte bara överleva.

Jag överlever inte bara, jag LEVER!

Skribent: Jessica Ahlbom
Tema: Att leva livet - inte bara överleva
Redaktör: Jessica Ahlbom

När jag bara överlevde kretsade mitt liv kring den enkla tanken: Jag skulle överleva. All min tid, ork och energi var jag tvungen att lägga på den enkla saken som att överleva dagen, veckan, månaden, året. Jag hade inte orken att göra någonting annat än att ta mig igenom dagen. Jag sprang på psykologsamtal och läkarmöten hela dagarna, och det var i princip mitt liv. Jag hade inte tid att göra någonting annat, och helt ärligt så orkade jag inte göra något annat heller.
Men så kom en dag, egentligen var det en helt vanlig dag, när någonting hände. Jag planerade att träffa en vän några dagar senare. Då slog det mig, jag hade planerat någonting som inte var ett psykologsamtal! Det hade inte hänt mig på länge. Men på något sätt blev det en vändpunkt. Förvisso skulle det dröja en tid innan jag gjorde upp fler planer, men allt eftersom tiden gick kom jag på mig själv med att planera saker som låg framför mig, och som inte hade med min behandling att göra.
För mig kom den största skillnaden när jag började planera saker som låg en bit i framtiden, och speciellt saker som jag kunde se fram emot. Istället för att planera saker som jag var tvungen att göra, planerade jag in saker som jag själv ville göra och som jag själv mådde bra av. Roliga saker, sådant som folk ofta tar för givet. Ta en fika efter skolan, träffa vännerna och bara umgås, gå på konsert eller ta en picknick i parken. Små saker, men som gjorde en otrolig skillnad, eftersom det var sådant som jag inte hade upplevt på länge.
För mig handlar livet om att göra det som man själv tycker är roligt, och sådant som man själv mår bra av. Man kan inte bara lägga all sin tid och energi på sådant som man måste göra, man måste kunna leva lite samtidigt.
När man mår som värst är oftast det viktigaste att man klarar av att överleva. Men när du har överlevt länge, testa att leva. Bestäm att du ska fika med en vän, för en sådan liten sak kan göra en stor skillnad i hur du mår.
Men hur gör man då för att leva livet istället för att överleva? Jag har inget bra svar på den frågan. Men jag tror att en stor del ligger i att hitta tiden och framför allt orken att göra sådant som man själv mår bra av och som man själv vill göra. Det är ett steg i rätt riktning, och även om det inte märks på en gång kommer det förmodligen att göra dig gladare och att du mår lite bättre. Och det är väl det som allt handlar om egentligen, eller hur? Att du ska må så bra som möjligt och vara så glad som du bara kan. Och självklart, att leva livet.
Sen jag började leva livet, har jag verkligen levt. Jag gjorde en lista på saker jag ville göra och uppleva, och jag har prickat av sak efter sak. I början var det enkla saker, som att ta en promenad i skogen och lyssna på musik som jag älskar. Ta en fika med en vän. Allt eftersom jag klarade av de enklare sakerna, planerade jag in större saker, och innan jag visste ordet av hade jag planerat en resa till London med en god vän. Efter den resan kände jag att jag lever livet. Jag spenderade så lång tid med att bara överleva, att jag missade så mycket tid som jag kunde ha lagt på att leva livet.
Det är skrämmande att gå från det trygga till det nya och osäkra. Men jag kan lova, det är värt det. För när du vågar släppa taget om det sjuka och vågar leva livet fullt ut, kommer du aldrig att vilja gå tillbaka. Det finns så mycket som du kan se, göra och uppleva. Världen väntar på att du ska se den. Världen, och alla fantastiska äventyr väntar på dig. Vad väntar du på? Våga leva livet och ta hand om dig!

Varma kramar, 
Jessica

Veckans tema: Att leva livet - inte bara överleva

Skribent: Jessica Ahlbom
Tema: Att leva livet - inte bara överleva
Redaktör: Jessica Ahlbom

Hej alla fina!
Hoppas ni har det bra. Den här veckans tema kommer att vara "Att leva livet - inte bara överleva". Jag har alltid sett en skillnad på att överleva och på att leva livet. Det är inte samma sak att hålla sig vid liv som att verkligen leva. Så den här veckan ska vi fokusera på att leva livet, och inte bara överleva! Har du några tankar, minnen eller känslor om att leva livet kontra överleva det? Hur gör du för att verkligen leva livet? Vad längtar du efter att göra när du har överlevt, och kan börja leva på riktigt?
Jag ser fram emot att läsa era texter och tankar om veckans tema! Adressen är som alltid blogg@shedo.se
Ta hand om er!

Varma kramar, 
Jessica

Till mitt 16-åriga jag

Skribent: Jessica Ahlbom
Tema: Brevet till mig själv
Redaktör: Jessica Ahlbom

Hej Jessica. 

Nu är du 16 år, och förmodligen befinner du dig just nu på botten. Allt känns bara mörkt, och du är övertygad om att det inte finns någon utväg eller möjlighet till förbättring. Just nu är du nog som sjukast och mår absolut värst. Jag vet att du inte orkar göra någonting, träffa någon eller ens prata med någon. Jag vet att det är jobbigt.

Jag vet också att det kommer bli bättre. Även om det känns omöjligt just nu, så kommer du kommer tillbaka på banan igen. Du kommer behöva ge upp det du älskar mest av allt, simningen, men du kommer att hitta tillbaka. Du kommer träffa en fantastisk psykolog som kommer hjälpa dig att komma in på en behandling som hjälper. Där kommer du träffa fantastiska människor, både behandlare och patienter. Du kommer ta studenten, även om det känns omöjligt. Du kommer få ett jobb där du har fantastiska kollegor. Du kommer till och med att börja läsa på högskola. Vem hade kunnat ana det, nu när du är 16 år och allt känns omöjligt?

Det jag vill säga dig Jessica är det här, ge inte upp! Om du bara visste alla fantastiska saker som väntar dig i framtiden, skulle du inte ens tänka tanken på att ge upp. Du kommer klara det, och du kommer använda dina kunskaper för att hjälpa andra. Det kommer att vara tungt och det kommer att vara jobbigt. Du kommer skrika, gråta, hata dina föräldrar och bråka med fler människor än du kommer att kunna hålla koll på. Men det kommer i slutändan att vara värt det. Dina vänner kommer aldrig att lämna dig, oavsett vad du tror och hur många gånger ni bråkar. Du kommer älska dina föräldrar och vara tacksam för allt de har gjort för dig. Du kommer älska dina vänner och dina nära mer och mer, ju friskare du blir. Ju mer de hjälper dig, desto närmare kommer ni att komma varandra. Du kommer att springa upp för den otroligt jobbiga uppförsbacken som det är att bli frisk igen. Du kommer att ramla omkull fler gånger än du orkar räkna och hålla koll på. Men du kommer alltid att resa dig, och i slutändan kommer du att ha besegrat den. Du kommer stå på toppen, starkare än någonsin tidigare.
Ge inte upp tjejen. Du är starkare än du tror, och du klarar av mer än vad du anar. Framtiden är ljus, och det kommer bli så mycket bättre. I slutändan kommer det att vara värt det. Ta hand om dig
Varma kramar
Jessica, 21 år