Visar inlägg med etikett Elin M. Liljeholm. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Elin M. Liljeholm. Visa alla inlägg

torsdag 1 september 2011

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Semester
Redaktör: Elin M. Liljeholm



Nu är sommaren förbi och hösten breder ut sig framför oss. Vi gör vad vi kan för att hålla kvar de sista ljumna vindarna från sommaren och den här veckan tänkte jag att de som vill får dela med sig av bilder och minnen från semestern! Vad gjorde du i sommar? Stannade du kvar i  Sverige eller spenderade du ett par veckor utomlands? Blev det en semesterstuga på västkusten, dagsutflykter till spännande städer eller en charterresa med strand, sol och vänner?



Skriv in och berätta och bifoga gärna fotografier från din semester!

Skicka ditt bidrag till: shedo.blogg@gmail.com




torsdag 21 juli 2011

Mod och NaturNärhet.

Skribent: Katrin Andersson
Tema: Min högsta önskan
Redaktör: Elin M. Liljeholm


 Foto: deviantart.com

Det är svårt för mej formulera min högsta önskan, om jag inte får nämna fred på jorden, harmoni mellan alla levande väsen, att människor vaknar upp och låter hela jorden (vattnet, jorden, luften, Allt!) vara i sin naturliga harmoni, att människor slutar vara så rädda för varandra och sej själva, utan vågar mötas, verkligen Mötas osv.

Men om jag ska försöka ändå.. Även fast det kanske inte är så stor skillnad, för den innehåller liknande delar, men i en mindre del av världen, för jag har fortfarande svårt hitta de små drömmarna som inte innefattar mest hela livet, om jag ändå ska passa på önska mej något alltså..

Min högsta önskan är att finna styrkan i mej igen. Att våga stå kvar i den och verkligen leva i den. Istället för att krypa ihop och gömma mej som jag alldeles för ofta har så nära till att göra så fort andra människor närmar sej. Jag vill våga leva i mitt starka jag även så det syns på utsidan.

Det är så många drömmar jag har! Bygga upp ett harmoniskt hem i samklang med naturen (är lite på väg med det redan.) Odla och till stor del ta vara på vad naturen har att erbjuda. Under min livstid besöka åtminstone några fler platser runt om i världen där människor lever nära naturen, ta del av deras kunskaper, och möta växterna som finns där.

Jag vill simma med delfiner igen. Få barn (som jag föder hemma!) och ta med dom och visa det vackra och hela som naturen och världen och många människor fortfarande har. Jag vill ha en sysselsättning jag trivs med som gör att jag kan få de pengar jag behöver på eget sätt istället för från försäkringskassan, så jag kan känna mej fri att verkligen göra allt det jag vill istället för inte riktigt våga av rädsla för att de ska tycka det sticker ut för mycket eller är för annorlunda. Jag vill våga vara den jag är.

Och så vill jag fortsätta kunna uppskatta de små sakerna livet har att erbjuda, gå barfota på jorden en himla massa mer, krama många träd, umgås med människor på ett avslappnat sätt, och så småningom bli en klok gammal tant med mycket värme, en färgglad hatt och många sagor att berätta!




tisdag 19 juli 2011

Min högsta önskan: Resa till USA med mamma.

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Min högsta önskan
Redaktör: Elin M. Liljeholm



Om jag får drömma fritt och egoistiskt så är nog min allra högsta önskan att få åka tillbaka till det stora landet -  U S A!

Det är för tre år sedan nu som jag besökte usa för första gången och får jag önska så var det definitivt inte sista gången. Jag vill tillbaka, jag vill resa runt och helst på västkusten eftersom jag bara var vid östkusten och då mest new york. Så nästa gång vill jag besöka CALIFORNIEN.

Jag vill shoppa, resa runt och se mig omkring i den Amerikanska kulturen - för jag är verkligen inte klar med allt vad Amerika har att erbjuda.
För tre år sedan bodde jag i USA i tre månader - men det var inte tillräckligt - jag ska dit igen och det är min dröm.

Tyvärr är det pengar som saknas just nu, men jag ska försöka spara ihop pengar så att jag kan komma iväg på den resan. Som sällskap ska jag ta med min Mamma eftersom jag tycker att hon är värd att få resa runt i världens mest underbaraste land.

Jag är helt kär och måste bara se mer av vad som erbjuds i USA.




 

Min högsta önskan

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Min högsta önskan
Redaktör: Elin M. Liljeholm



Bild: Google


Om du fick önska dig vad du ville och din önskan skulle gå i uppfyllelse, vad skulle du önska dig då?

Själv tycker jag att den frågan är lite knepig, för om någon frågar mig vad min högsta önskan är så känns det som att jag måste önska mig någonting stort och omfattande och som rör hela vår mänsklighet. DÄrför blir mitt svar oftast att jag önskar att alla människor var lika mycket värda oavsett hudfärg, religion, samhällsklass, politiska åsikter och sexualitet. Eller kanske fred på jorden?

Den här veckan vill jag dock att vi ska tänka annorlunda, och låta det handla om oss och våra personliga önskningar! Vad önskar du dig? Varför? Vad skulle det betyda för dig om din önskning blev sann?

Om du inte kan välja en önskning så välj två! Eller tre!

Skicka sedan in din text till Shedo.blogg@gmail.com
och som vanligt så går det bra att vara anonym om man vill det!



söndag 3 juli 2011

Personliga framgångar.

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: En personlig framgång
Redaktör: Elin M. Liljeholm





Jag sitter ute på min balkong med en kopp te och skriver det här. Luften är varm, det är ännu en solig dag med intensiv hetta. Min att-göra-lista för dagen är lång, jag ska städa, diska, svara på mejl, arbeta lite på ett arbete till dialogutbildningen. Men först tänkte jag berätta för er om min senaste framgång. 

♥

I över tio års tid har jag ätit antidepressiva läkemedel. Jag har provat alla möjliga sorter, i alla tänkbara doser. Jag har egentligen aldrig tyckt om att ta mer läkemedel än jag verkligen behövde, men någonstans under de här åren då jag föll allt längre ner i mörkret och medicineringen blev allt tyngre så tappade jag bort den jag en gång var och mina tidigare värderingar. Jag åt mediciner för mina sömnsvårigheter, min oro och ångest, för att jämna ut mina humörsvängningar. Sen fick jag piller för att bli av med biverkningarna medicinerna gav mig. 

Det verkade finnas medicin för allt och jag fick tabletter tre gånger om dagen. När det var som värst fick jag 18 tabletter på morgonen! Nu efteråt så låter det ju inte klokt! Men då var jag för avtrubbad för att tycka att det var något anmärkningsvärt. Kanske var jag för nerdrogad av alla mediciner jag fick. Jag minns hur jag levde i en dimma, att jag inte kunde komma ihåg någonting och hur mina känslor var hämmade.

Idag är jag skeptisk till många av de medicinerna som jag fick under åren då jag var som tyngst medicinerad. Min antidepressiva medicin hör inte till den skaran. Den hjälpte mig att se en strimma ljus i mörkret... i alla fall i början innan jag blev överbelastad av kemikalier i piller form. Det gjorde det nog svårt att urskilja dess verkan.

Till slut var det i alla fall en doktor som tog tag i min medicinlista och rensade bort den mesta av mina mediciner, jag blev klarare i huvudet och mina tankar och sinnen kändes inte längre lika dimmiga och diffusa. Det innebar att jag kunde uppfatta den fulla intensiteten i mina känslor. Känslostormarna drog över mig och lämnade mig trasigare än jag varit på länge.

Det är svårt och det gör väldigt ont att komma tillbaka till verkligheten efter att ha befunnit sig i ett lala land av kemiska substanser. Allt blev så verkligt vasst och påträngande.

Åren gick och min medicinlista förändrades inte särskilt mycket. Jag tog fortfarande förhållandevis mycket mediciner, men inte alls på långa vägar så mycket som jag en gång gjorde. Genom att minska på medicineringen kom jag i kontakt med mina känslor igen, vilket nog var en förutsättning för att jag skulle kunna komma framåt i terapin.

Genom att rannsaka mig själv i terapin, jobba på min självkänsla och få hjälp med att gå vidare i livet började jag må allt bättre. I oktober 2010 blev jag klar med min terapi och jag uppfyllde inte längre kriterierna för diagnosen borderline. Jag blev alltså friskförklarad!

Under det senaste året har jag jag trappat ut flera läkemedel. Sedan ett par månader sedan så står jag på egna ben, jag äter inte längre antidepressivt läkemedel.


Det är min senaste personliga framgång! Och jag är stolt över mig själv! Varför? Jo för att jag har låtit det ta tid, jag har följt protokollet och trappat ut långsamt. 

Visst var det lite pirrigt när jag skulle prova mina vingar, jag var rädd att falla till marken med en duns, det var ju så längesen jag flög för egen maskin. Men här flyger och flaxar jag omkring lycklig och fri!



måndag 27 juni 2011

Tema: Personliga framgångar.

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Personliga framgångar
Redaktör: Elin M. Liljeholm



Bild: weheartit


Den här veckan vill jag lyfta fram små och stora personliga framgångar.

Men vad är en framgång? Är det att ha lyckats med karriären och tjäna mer pengar än de flesta andra i vårt land? Är det en framgång att ha ett rikt socialt nätverk, de rätta kontakterna och vänner med lika höga ambitioner som du själv har? Eller är det att ha hittat botemedlet mot en tidigare dödlig sjukdom? Är det framgång?

Vad är framgång för dig?

Om jag skulle säga att det är en framgång när en man med social fobi orkar vistas ute lite längre än dagen innan, att det är en framgång när en kvinna med självskadebeteende orkar stå emot en självskadeimpuls, skulle du hålla med mig då?

Omvärlden skulle kalla ovanstående framgångar som små, men de kunde inte ha mer fel! Jag tror att många av ni som läser kan hålla med mig. Jag har själv varit fast i självskadeträsket och vet hur svårt det är att stå emot en impuls att skada mig själv när jag mådde dåligt. Det var ju mitt sätt att hantera mina mörka tankar och tunga känslor av sorg och smärta. Att stå emot var som att ignorera ett tredje världskrig som hotade att förgöra mig. Oerhört svårt. Därför var framgången stor då jag lyckades undvika att skada mig när jag mådde dåligt. Dock var det så att jag inte kunde se framgången själv, jag var så djupt vilse i mörkret att jag inte hade förmåga att lägga märke till det. Min omgivning fick göra det åt mig, berätta för mig om vilken framgång det var. Men det var inte alltid jag hörde på, jag var i full färd med att rustade mig för nästa strid. 
Det är nu efteråt jag ser storheten i dessa handlingar och att det var dom som förde mig framåt till den plats i livet där jag står idag - stark och lycklig.

Skriv och berätta om era framgångar till shedo.blogg@gmail.com! Eller känner du någon som gjort framsteg som du vill dela med dig av så är det med välkommet! (Se till att det är okej för personen som figurerar i texten att ni delar med er av personens framgångar).
Det går bra att vara anonym om man vill det!

Senare i veckan kommer jag berätta om en av mina senaste framgångar.

söndag 22 maj 2011

Hemmaspa

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Att vara en vän till sig själv
Redaktör: Elin M. Liljeholm

 Jag lovade er läsare att jag skulle uppdatera bloggen varje dag den här veckan för att berätta på vilket sätt jag varit en vän till mig själv den aktuella dagen.


Här i söder är himlen blygrå och regnet har vräkt ner nu under kvällen, ackompanjerade av åskans mullrande. Själv tycker jag det är supermysigt med åska och piskande regn då och då.

Idag har jag varit en vän till mig själv genom att skämma bort kroppen med lite hemmaspa. Jag gjorde en hårinpackning, lade en ansiktsmask och använde mig av en bodyscrub som doftar av persika och mango!

Förut brukade jag aldrig hålla på med sånt här, jag tyckte det var "trams". Men faktum är att när du tar lite extra hand om din kropp så bekräftar du den samtidigt. Ofta tar vi vår kropp och dess funktioner för givet, så visst känns det bra att ge något tillbaka!

Jag önskar jag hade råd att gå till en massör någon gång i månaden, det hade verkligen varit välbehövligt eftersom jag har en tendens att gå och spänna mig. Ett ganska vanligt problem, tänk om vi kunde lära oss att slappna av lite mer. det hade varit en win-win situation!

Hur brukar du ta hand om din kropp? Lämna en kommentar och berätta! :)



fredag 20 maj 2011

Egen tid!

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Att vara en vän till sig själv
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Jag lovade er läsare att jag skulle uppdatera bloggen varje dag den här veckan för att berätta på vilket sätt jag varit en vän till mig själv den aktuella dagen.

Ett halsband jag gjorde till en vän för ett par månader sen.


Idag har jag varit än vän till mig själv genom att jag spenderat flera timmar med att pyssla med något jag tycker om. Nämligen smyckestillverkning! Jag tycker att det är viktigt att man tar sig tid att få hänge sig åt sina intressen och hobbys, oavsett hur schemat ser ut. Ett par timmars lucka har vi förhoppningsvis någon eftermiddag. Se till att du planerar in någonting som gör dig glad! Ta en promenad och fotografera, ta fram målarblocket, sätt dig och skriv om ett valfritt ämne, träffa en vän eller någonting annat som inte bär etiketten borde eller måste.

Slå bort alla invändningar som smyger sig in i ditt sinne, gör det klart för alla, inklusive de tveksamma tankarna att det här är din tid! Och att det inte spelar någon roll om du inte hunnit dammsuga, eller vikt tvätten! Det finns en morgondag, du kan göra det då.


Här kommer en liten lista som jag har plockat ihop! Helt enkelt lite förslag på vad du kan fylla din egen tid med, jättebra när den där borde-rösten försöker övertala dig att du ändå inte har något intresse eller en hobby, så du kan ju lika gärna städa!

  • Måla, du behöver inte vara en konstnär för att använda färger!
  • Skriv om ett valfritt ämne, eller på ett påbörjat skrivprojekt!
  • Samla ihop gamla tidningar, utrusta dig med en sax och klipp ut bilder, ord och meningar till ett kollage!
  • Fotografera!
  • Sätt dig i favoritfåtöljen med en kopp te/kaffe och läs en tidning/bok.
  • Sticka, virka, sy!
  • Måla om en möbel, en kruka eller något annat kul!
  • Gör ett smycke!
  • Se en film du velat se länge! Se till att ha popcorn, godis, eller något annat! Ja och något gott att dricka!
 


Fyll gärna på listan med egna förslag i kommentarsfältet!

torsdag 19 maj 2011

Ta hand om sig själv när man är frusen och inte riktigt kry.

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Att vara en vän till sig själv
Redaktör: Elin M. Liljeholm


Jag lovade er läsare att jag skulle uppdatera bloggen varje dag den här veckan för att berätta på vilket sätt jag varit en vän till mig själv den aktuella dagen.



Den här dagen har varit lång, jag har inte känt mig särskilt kry och har spenderat den mesta tiden nerbäddad i sängen med frossa. Som en vän till mig själv måste jag se till att jag ändå får i mig näring. För om min vän var sjuk hade jag lagat en soppa åt henne, se till att hon dricker vatten för att få vätska i sig. Så det var precis vad jag bestämde mig för att göra. Trotts att jag var frusen och inte hade någon aptit så tog jag mig upp och gjorde en enkel grönsakssoppa.


Det är ett sätt att vara en vän till sig själv :)




Hur har du varit snäll mot dig själv idag? Skriv och berätta och skicka in ditt bidrag till: shedo.blogg@gmail.com

onsdag 18 maj 2011

Onsdag: Att unna sig, och skippa måsten och borden!

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Att vara en vän till sig själv
Redaktör: Elin M. Liljeholm




Jag lovade er läsare att jag skulle uppdatera bloggen varje dag den här veckan för att berätta på vilket sätt jag varit en vän till mig själv den aktuella dagen.


Idag unnade jag mig att äta lunch ute på stan med en vän. Det blev bakad potatis, en favorit just nu! :) Enkelt och gott, och det blir lite extra trevligt att avnjuta lunch man inte lagat själv!

Efter lunchen gick vi till Erikshjälpen, där jag bland annat hittade en hel bunt med inredningstidningar som jag köpte! Jag älskar att bläddraÄlskar att bläddra igenom sidor

Jag hade tänkt ta itu med lite hushållsarbete, men jag kände mer för att få bläddra igenom alla sidor med inspiration så kröp jag helt enkelt ner i soffan med en kopp te och gjorde precis det! Disken står kvar imorgon också och att prioritera sig själv före hushållsarbete är väldigt passande vissa dagar! ;)




Hur har du varit snäll mot dig själv idag? Skriv och berätta och skicka in ditt bidrag till: shedo.blogg@gmail.com

tisdag 17 maj 2011

Tema: Att vara en vän till sig själv

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Att vara en vän till sig själv
Redaktör: Elin M. Liljeholm





Det är svårt att ta hand om sig själv när man är full av självförakt. Jag vet, för jag har varit där och jag var verkligen usel på att vara snäll mot mig själv. Jag tyckte mig helt enkelt inte vara förtjänt av vänlighet och omtanke. Jag hade en ständig följeslagare, Herr Självförakt var hans namn. Det fanns ingenting poetiskt eller magiskt med hans närvaro i mitt liv. Tvärtom, han gjorde min verklighet smutsig och ful, och han var expert på att få mig att tycka illa om mig själv.

Herr Självförakt viskade i mitt öra om hur oduglig och fruktansvärt värdelös jag var. Jag trodde på alla ord han sa, tillslut blev hans tankar om mig mina. Självföraktet växte sig allt starkare och det resulterade i att jag inte kunde ta emot hjälp, jag var inte värd att må bättre. Jag tillät mig inte att bli tröstad, ta emot kramar och anförtro mig någon. Allt som kunde vara snällt gentemot mig själv var strängt förbjudet. Jag trodde mig inte vara värd det.

En dag gick det inte längre. Allt jag ville var att någon skulle hålla om mig, en axel att luta mig mot. Någon att prata med. Jag befann mig på en låst avdelning långt hemifrån och hade insett att jag inte skulle kunna manipulera mig ut. Jag insåg att jag var fast där bakom de låsta dörrarna. Jag hade ett beslut att ta. Leva eller ge upp och dö?

Efter att ha vänt och vridit på det i vad som kändes som en evighet bestämde jag mig för att leva. Att ge livet en chans, att satsa allt för att ta mig ur mörkret jag levt i så länge.
Steg ett innebar att jag måste börja ta hand om och vara snäll mot mig själv. Hur skulle jag annars kunna ta mig tillbaka till livet? Det var dags att häva hyreskontraktet och vräka Herr självförakt. Han var tvungen att flytta ut min kropp och min tankeverksamhet genast!

Jag var väldig omhändertagande och förstående mot mina vänner och medpatienter. Och för att jobba runt mitt självhat Herr Självförakt planterat inom mig och som sa åt mig att jag inte var värd tröst, värme och kärlek bestämde jag mig för att se mig själv utifrån, kliva ur mig själv för att distansera mig från min känsla av att vara ovärdig omtanke. På så sätt lyckades jag "lura" mitt självförakt och jag kunde ta hand om mig själv som jag skulle ta hand om en vän när hon var ledsen och mådde väldigt dåligt.

Jag tillät mig själv att släppa på den där förbannande självbehärskningen och få gråta ut. Jag tillät mig att ta emot tröst och att få stanna kvar i känslan av förtvivlan som släpptes lös med min gråt. Den där gråten som aldrig tycktes ta slut. När snyftningarna började avta var näsan täppt, ögonen var rödgråtna och svullna och tröttheten sköljde över mig där jag låg i efterdyningarna av den inre översvämning. Jag somnade av utmattningen, och när jag vaknade igen kände jag mig lugnare. 

Ett annat sätt att vara en vän till mig själv var att bekräfta att mina känslor var berättiga och logiska. Att det var okej att jag var ledsen. Jag hade så mycket att gråta över. Och att gråta är inte att visa sig svag - tvärtom! Att gråta är en styrka. Ett sätt att hantera en jobbig situation eller en stark känsla. 

Jag bestämde mig att satsa på terapin, att ta emot den hjälp som erbjöds mig. För visst hade jag uppmuntrat min vän att greppa alla framsträckta händer! Jag hade peppat henne att ge livet en ärlig chans! Så jag bestämde mig för att gå till terapin och göra mitt bästa, och inte ge upp vid de första motgångarna. 

Det låter så enkelt nu när jag skriver om det, men inom mig var det väpnat krig. Det gick åt mycket energi bara för att inte sätta krokben på mig själv. Det tog tid att bryta det negativa tankemönstret. Det är ingenting som går att förändra över en natt, men det går!

Så bli er egen vän! Ta hand om er själva. 


  • Tillåt er att släppa fram gråten! Bekräfta era känslor. 
  • Våga ta plats, för du har en plats i livets alla skeden som är din! Bara din! Så låt inte din plats stå ekande tom! 
  • Prata med någon om hur du mår och hur du tänker och känner. Våga be om hjälp och ta emot hjälpen när den erbjuds.
  • Bädda ner dig i soffan eller sängen och tillåt dig att släppa alla borden och måsten för en stund. Slappna av och andas. 
  • Avsett tid till att gör något ni tycker om. Ta en promenad, släpp lös kreativiteten och pyssla, måla, skriv, klipp och klistra kollage! Prata med en vän i telefon, baka bröd eller varför inte en tårta! Sätt dig i favoritfåtöljen och läs i en bra bok!
  • Se en film som får dig på bra humör eller varför inte se en film du vet att du kommer gråta till! För det är skönt att släppa på självbehärskningen och låta tårarna rinna ibland. 
  • Se till att får i dig mat så att kroppen får den energi den behöver för att bära dig genom dagen. Hjärnan behöver också energi. Dels för att kunna behålla fokus och koncentration en längre tid men även för att kunna tänka logiskt och rationellt.

Jag vill att Du som läser det här funderar på hur Du kan börja vara snällare mot dig själv. Försök att göra minst en bra sak för dig själv varje dag! Om så bara för den här veckan! Du har ingenting att förlora, och mycket att vinna! 

Jag lovar att uppdatera bloggen varje dag den här veckan för att berätta för er på vilket sätt jag har varit snäll mot mig själv under dagen!
 
Är du en vän till dig själv? Vill du bli det? Vilka tankar och känslor väcker texten du just läst? Vill du dela med dig av dina egna funderingar kring ämnet? Har du fler tips på hur man kan vara en vän till sig själv?


Skriv ner era tankar och funderingar kring ämnet och skicka in era bidrag till: shedo.blogg@gmail.com 


söndag 1 maj 2011

Att våga leva

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Livets val och vägskäl
Redaktör: Elin M. Liljeholm




Mitt liv har kantats av svåra val. Många gånger har jag valt fel, inte orkat fortsätta.
Jag har önskat mig en ny början. Ett nytt liv. Att få födas på nytt, som någon annan. Vem som helst - bara inte som mig själv, som Elin. Livet har under många år känts så otroligt hårt och tröstlöst.

Jag var rädd för att välja livet. Det var så mycket enklare att bestämma sig för att dö. Men inte ens det kunde jag lyckas med! Jag kände mig så värdelös och så överflödig. Jag var inte bäst på någonting!

Jag kom till en punkt då jag var tvungen att ta ett beslut. Leva eller dö. Dö eller leva? Är det så enkelt? Svaret är nej. Jag tänkte över. Tänkte om. Tänkte att jag kanske... Kanske om jag skulle försöka mig på att greppa tag i livet? Vad hade jag att förlora? Hade jag någonsin ens försökt? Det var många tankar som snurrade. Det var ett av de svåraste valen i mitt liv, jag valde att ge livet en chans. Ge mig själv en chans i livet. Att inte ge upp vid en motgång, ett bakslag, ett återfall. Nej jag skulle kravla mig upp efter ett fall, jag skulle resa mig och ta mig fram.

Inget enkelt beslut. Men ett beslut som vägde tungt. Ett löfte - från mig till livet. Ett ärligt försök och tusen försök efter det.

Kampen var lång, vägen slingrade sig fram. Jag ramlade och skrapade upp mina bara knän. Jag grät av uppgivenhet, av rädsla för att jag inte skulle orka ända fram. Jag gick på ostadiga ben. Skakade och svor. Men jag gav mig inte, och det är jag så innerligt tacksam för idag.

För idag är jag den jag vill vara. Jag är Elin, 27 år och nyförälskad i livet.






Lita på dig själv i valen o kvalen!

Skribent: Catarina Carleson
Tema: Livet val och vägskäl
Redaktör: Elin M. Liljeholm




Måste fundera en stund innan jag finner orden.
Jag känner hur hjärnan söker, som på en stig sig fram mot det som rör valen och vägskälen.
Jag provar formulera tankarna lite i sänder.
Livets alla ögonblick består av val. Val som vi inte funderar så mycket över, som nästan går oss omärkbart förbi. Ett litet val kan få stora konsekvenser, även om det inte hör till vanligheten.
Jag vet inte säkert. Är ingen statistikmänniska, varken gällande mitt eget liv eller i andra sammanhang. Men jag upplever det som att man oftast känner på sig vilka val och vägskäl som är de allra viktigaste.
Ibland känns det som att vägskäl är en rondell och jag bara kör runt, runt runt och funderar. Vet inte vilket håll jag ska åt och har svårt att få överblick över vart de olika avfarterna leder.
Så plötsligt bara vet man eller chansar man och svänger!
 
De största vägskälen i mitt liv har rört barnen.
Mina barns födelse och mitt val att bli mamma tidigt. Andra viktiga val är hur man vill leva gällande relationer, boende och arbete.
Valen är viktiga, vägskälen kan kännas jobbiga.
Men ibland har man bara inget val!
Det kan vara hemskt jobbigt, men också kännas väldigt skönt!
I sina val ska man alltid följa sin egen innersta övertygelse!
Om man kan finna den (den är inte alltid solklar och känns inte alltid så närvarande för min del... men ofta!) så, tror jag att det är den man ska lita på!
Och vi måste även försöka respektera andras val även då vi har svårt att förstå dem.
Det är också en mycket viktig sak att lära sig i livet, tror åtminstone jag.

måndag 25 april 2011

Tema: Livets val och vägskäl

Skribent:Elin M. Liljeholm
Tema: Livets val och vägskäl
Redaktör: Elin M. Liljeholm




Att säga att livet enbart består av val vore att ljuga.
Det går däremot inte att förneka att vi ställs inför val dagligen, stora som små. Valen vi gör i vår vardag går ganska omärkbart förbi oss i all hast. Men om vi stannar upp och tänker efter så kan v se hur valen i vardagen radar upp sig:

Gå upp ur sängen - eller ligga kvar en stund till? Vad ska jag ha på mig för kläder idag? Hinner jag äta frukost? Vad ska jag äta i sådan fall? Ska jag ta bilen till jobbet eller ska jag cykla? Vad ska vi äta till middag ikväll? Jag åker inom ICA och handlar efter jobbet, där kanske jag kan hitta inspiration. Åh, smakprover på laxen vid delikatess avdelningen, åh så gott - ja det blir lax ikväll!

Ofta är valen så vardagliga att vi inte riktigt lägger märk till hur många val en dag innehåller, och tur kanske det. Om vi stannade upp vid varje val och velade fram och tillbaka skulle vi inte få mycket gjort. Man får helt enkelt välja vilka val som känns viktiga att tänka över.

Jag pratar om de stora och ibland livsavgörande valen, då det kan vara en god ide att tänka över sina alternativ om och om igen. Kanske lista för- och nackdelar, diskutera det med en vän, och viktigast av allt är kanske att rannsaka sig själv -är det här rätt för mig? Hur kommer framtiden se ut om jag väljer den här vägen? Är det här mitt val? Gör jag det här för min skull? 

Vilken väg vi väljer att gå beror nog mycket på vad vi har i vår ryggsäck, hur vi mår för tillfället och hur vidare vi lyckas kontrollera vår impulskontroll.


Jag tror att de största vägskälen är resultatet av en handling, en händelse, självförverkligande, insikt och minnen. Jag är själv en känslomänniska så det här är inte något annat än mina tankar och reflektioner. Skicka gärna in egna tankar på hur ni ser det! Kanske håller ni inte med om vad jag tror? :) Vidga då mina vyer och dela med er av era funderingar!

Hur har dina val och vägskäl sett ut? Har du tagit ett livsavgörande val som förändrat ditt liv? Eller kanske ett litet val som gjorde stor skillnad? Vilket är det svåraste val du tvingats ta? Vad innebar det för dig?

Skicka in era bidrag till: shedo.blogg@gmail.com

Senare i veckan kommer jag berätta om några av mitt livs avgörande val!






torsdag 17 mars 2011

Det luktar vår

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Vårtecken och vårkänslor
Redaktör: Elin M. Liljeholm



fräknarna har smygit fram genom hennes hud
likt gruset på asfalten efter smält snö
det målas nya färger i hennes synfält
tussilagogult och gräsgrönt

atmosfären hittar nytt hopp
livet pånyttföds i strålande dagsljus
sommarens planer kartläggs
och det känns inte längre som en evighet
till solkräm och svallande vågor

affärsmännen har tagit av sig sina rockar
kavajer fladdrar i vinden då möten hålls
i den behagliga vårluften
främlingar ler mot varandra
utan anledning

vintermörkrets gråskala har varit
en lång väntan på färgernas återfödelse
och fräknarna på hennes nästipp
vittnar om ett liv som aldrig dör
ett liv som vaknar av fåglarnas kör




onsdag 16 mars 2011

Våren ger mig hopp...

Skribent: Linnea Björndahl
Tema: Vårtecken och vårkänslor
Redaktör: Elin M. Liljeholm


 
 Foto: Linnea Björndahl

Våren är något av det bästa jag vet. Att få se hur allt får liv igen, hur allt mörkt blir ljust och färgglatt, det ger mig hopp. Hopp om att allt är möjligt. Nu när värmen böjar komma , fåglarna kvittrar och snödropparna kikar fram så känner jag en sån otrolig längtan efter att lämna allt det sjuka bakom mig. Att kunna traska runt i kortärmat och äta en glass i vårsolen, känna frihet. Det ger mig kraft och motivation att orka fortsätta kämpa mot allt det underbara som livet har att erbjuda.

Visst gör det ont när knoppar brister

Skribent: Catarina Carleson
Tema: Vårtecken och vårkänslor
Redaktör: Elin M. Liljeholm



Foto: Elin M Liljeholm
Våren för mej är, innan den verkligen brister ut, väldigt jobbig. De flesta år är det så, jag får nått otåligt, rastlöst över mej och vissa år är djupet stort. Det beskrivs allra bäst av Karin Boyes dikt "Visst gör det ont när knoppar brista, varför skulle annars våren tveka..." Den går att tolka på flera vis och stämmer egentligen i alla stora förändringar och våren är ju en stor förändring. 
Allt ska ju leva upp igen. 

Men ack så härligt när våren äntligen kommer! När våra bleka ansikten åter vänder sig mot solen och det där leendet, som bara den riktiga våren kan få fram, det går inte att hålla tillbaka.

En annan dikt, som jag ofta tänkt som en höst dikt, är "Gässen flytta" av Dan Andersson. Faktiskt passar den lika bra som vårdikt:

Gässen flytta

När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn!

Den är mycket vacker, tycker jag.

Allra bäst tycker jag om den sena våren, de där majdagarna precis innan det "slår över", brister ut i SOMMAR. Då man kan sitta ute med en kopp kaffe och man kan ana att nu vill sommaren snart göra sitt intåg!




måndag 14 mars 2011

Tema: Vårtecken och vårkänslor

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Vårtecken och vårkänslor
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Foto: google

Jag tror att vi är väldigt många som längtar efter våren! Här i Skåne står snödroppar och vintergäck i stolta små klungor. Krokusen och påskliljor är på väg upp. Solen skiner dock inte så ofta som jag önskar, men när den väl tittar fram så förgyller, den med sin blotta närvaro, en hel dag! Humöret är på topp och jag försöker ta mig tid till en vår promenad med kameran!

Nu vill jag att ni skickar in bilder på era vårtecken! Berättar om vårkänslorna har infunnit sig eller helt enkelt längtan efter våren!


Maila ditt bidrag till: shedo.blogg@gmail.com

tisdag 15 februari 2011

Tema: Känslor inför våren

Skribent: Elin M. Liljeholm 
Tema: Känslor inför våren 
Redaktör: Elin M. Liljeholm



Jag har funderat och klurat, ångrat mig och tänkt om... jag pratar om veckans tema här på SHEDO-bloggen! Tillslut bestämde jag mig för att lyfta fram känslorna som våren för med sig!

Vi är många som väntar otåligt på våren! Jag är en av de där människorna som letar efter vårtecken så fort jag går utanför dörren! Om våren mår jag bra, det känns som att världen runt mig tinar och får får liv igen! Jag får genast mer energi, lust att hitta på saker, att komma ut i solen och bara njuta!

Men hur vi upplever årstiderna är väldigt individuellt, och våren är inte alltid lika välkommen oss alla. Och begreppet vårdepression används allt flitigare. Nu vill jag veta hur du känner inför våren! Vad tycker du är det bästa och/eller sämsta med årstiden vi har framför oss?

Skriv och berätta! Skicka ditt bidrag till: shedo.blogg@gmail.com

Om du hellre vill skriva på något annat tema, skicka in ditt bidrag med tema så publiceras det i slutet av veckan.




söndag 23 januari 2011

Jag vill att pappa ska se att jag kan le igen.

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Om du fick träffa vem som helst 
Redaktör: Elin M. Liljeholm


(klicka på bilden för förstoring)


Om jag fick träffa vem jag ville skulle jag vilja träffa min pappa igen. Och min lillasyster Emma (men eftersom det skulle bli alldeles för mycket text om jag skrev om båda så sparar jag det, och berättar om hur det skulle vara att möta pappa igen). Båda har de lämnat livet här på jorden och det finns inga ord för hur mycket jag saknar dem i mitt liv. Jag har lärt mig leva med sorgen och saknaden, och nyligen kunde jag efter många år förlika mig med den förlust det innebar för mig när de togs ifrån mig. Sorgen drev mig in i ett mörker jag aldrig trodde att jag skulle komma ut ur levande. Det gjorde ont att andas, det smärtade att livet och omvärlden fortsatte som vanligt fast mitt liv var så förändrat, så tomt och så tröstlöst.

Idag är sorgen inte lika tung att bära, jag har accepterat att pappa och lillasyster Emma inte längre finns kvar här på samma sätt som när deras hjärtan fortfarande slog. Men jag känner deras närvaro, en värme i mitt hjärta som talar om för mig att jag inte är ensam. De finns i kvar på så många olika sätt, de är bara inte synliga för ögat längre. I drömmarna kan jag träffa både pappa och lillasyster. Och när jag vaknar så känner jag med hela mitt jag att det mötet var mer än en dröm, det var ett möte. Och han är precis sig lik!

Om jag fick träffa honom skulle jag säkert gråta och skratta samtidigt, kasta mig om halsen på honom som jag brukade! Känna på hans panna, hans kind att han var varm och levande igen. Även om jag med jämna mellanrum skriver brev till pappa och lämnar vid hans grav, och även om jag pratar med honom i mina drömmar, även om jag viskar inom mig och är säker på att han hör allt jag vill säga så skulle jag vilja berätta för honom om hur livet är nu. Jag vill berätta om mina drömmar, mina planer för framtiden! Att jag har börjat föreläsa, skriver på en självbiografi och har hittat mig själv. Jag vill berätta om det som varit och hur svårt det blev att andas när han lämnade mig och min lillebror på min sjuttonde födelsedag. Hur mycket jag älskar och saknar honom. Jag vill berätta för honom att trotts att allt har varit så mörkt, så svårt så ser livet annorlunda ut idag.

Jag vill att han ska se att jag kan le igen, sådär liksom med hela kroppen även om sorgestenarna ligger runt hjärtat. Att mitt hjärta har anpassat sig, lärt sig att slå på automatik igen, och att stenarna är som en del av hjärtat numer.

Om jag fick behålla pappa för en vecka hade vi åkt och hämtat upp lillebror och sedan spendera sju vackra sommardagar på Tokarnas camping på Öland, som vi gjort så många gånger förut tillsammans. Jag hade velat att pappa fick träffa lillebrors flickvän sedan fem år tillbaka. Caroline heter hon och är en helt underbar människa! Jag vill att pappa får se att allt är som det ska, att lillebror hittat sig själv och blivit antagen till polishögskolan! (fast det är jag säker på att pappa redan vet, han har koll på oss från sin himmel, tro inget annat!) Men visst hade det varit härligt för lillebror att berätta för pappa! Och jag skulle ivrigt berätta att det var niotusen som sökte och att lillebror var en av de trehundra som kom in! Hur häftigt är inte det!? Sen skulle vi (pappa, jag, lillebror och Caroline) spendera tiden med att göra små dagsutflykter, upptäcka omgivningen tillsammans, bada, sola, gå på stränderna leta fina stenar, laga mat över öppen eld och bara ta igen allt vi missat.

Det hade varit fruktansvärt att skiljas åt när det var dags för pappa att återvända till himlen... det hade gjort så ont. Men det skulle det vara värt, att få chansen att träffa honom igen väger mer än att tvingas skiljas åt igen. Det skulle inte vara något riktigt farväl... för vi möts ju igen. Det finns en tröst i de fem små orden.


(klicka på bilden för förstoring)


" Kärlek är inte bara att gå hand i hand. Det är att hålla varandras händer vad som än sker. "

Du går vid min sida genom livet, med din hand i min.
Jag lever för oss båda, lillasyster.

♥