Visar inlägg med etikett Anorexia. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Anorexia. Visa alla inlägg

onsdag 3 september 2014

Zoombies - att vara anhörig

För ett tag sedan kom jag i kontakt med en kvinna. Hennes dotter är sjuk i anorexia. Jag läser hennes texter i evigheter en vardagskväll och inser mer och mer för varje minut hur svårt hon och hennes dotter har det. Hur de kämpar, tillsammans och på var sitt håll. Dottern som är sjuk och kvinnan som är anhörig. Och mamma. Vi har fått äran att dela med oss av hennes texter här på SHEDO-bloggen. Någonting som känns otroligt viktigt då vi vet att även anhöriga behöver stöd samt många gånger är viktiga i ett tillfrisknande.

SHEDO driver ett forum och där har vi skapat ett särskilt skyddat forum för anhöriga där man kan få stöd ifrån andra i liknande situationer. Vill du ha mer information om detta kan du klicka HÄR. Nu ska vi få läsa en gripande text från kvinnan jag har haft kontakt med. ♥

Var rädda om er!
Jessica, bloggansvarig


"Medan dottern, min lilla fågelunge är hos läkaren får jag sitta och vänta. Jag hatar att vänta. Vi har åkt till sjukhuset och jag har med mig laptopen så jag kan passa på att arbeta. Förena nytta med nöje?

Jag har svårt att koncentrera mig. 
Kommer de att väga henne? Vad säger de till henne? De ser väl att hon är smal, trött, fryser och har ringar under ögonen? 
Kommer de att tro på henne när hon säger att hon mår ganska bra. För hon mår egentligen ganska dåligt. 
Jättedåligt faktiskt. 
Ute är det ganska grått. Det kan aldrig bli så trist som ute om våren. När fåglarna borde kvittra, solen skina och gräset vara grönt. 
Fast istället är det maj, kallt som sjutton, regndroppar som hänger tunga i luften och hotar att ramla ned vilken sekund som helst.

Lite nu och då går det förbi unga flickor. En och en kommer de, på obestämda, hasande och lite dröjande, liksom långsamma steg. 

De ser alla ordentliga ut, och konstigt nog, ganska lika. 
De har långbyxor, strumpor och långärmade tröjor. Kofta och olika sorters halsdukar fint knutna under hakan. 
Det ser snyggt ut. Fast det är ju liksom vår nu. De fryser. Jag vet. Fågelungen har det likadant.

Jag drar ögonen till mig, men kan ändå inte låta bli att titta när de hasar förbi. Fundera över deras liv och leverne. 
Gråter deras mammor när ingen ser? 
Hur ofta mår den här lilla sparven dåligt? Har slutat äta och känner sig ensam med ångest, det svarta och hopplösheten som jagar. 
Har hon också lyckats lura sin familj alldeles momentant innan allt uppdagades? Märkligt känns det att sitta och se de unga flickorna komma och gå. 
Jag känner dem inte. Ändå känner jag igen så mycket. De som har oroliga mammor med sig, mammor som har iskalla händer som kramar runt deras hjärtan och som också har svårt att andas. 
Sådana som jag. 
Tunna sparvungar vid deras sidor, med koftor, halsdukar och kalla, tunna fingrar. Mammor som inte heller kan mata sina barn. Oduglingar. 

Plötsligt vet jag var jag är. Jag har ju hamnat i en av de där sjuka filmerna storasystern och hennes kille brukar se. 
Om zoombies."

fredag 16 maj 2014

Anorexian tog inte semester, bara BUP-personalen

Redaktör: Jessica Andersson


Idag får vi läsa en mammas berättelse om hennes dotters anorexia och hur slitsam vägen har varit till att dottern och föräldrarna ska få hjälp och stöd att ta sig igenom sjukdomen.


Vår dotter insjuknade för drygt ett och ett halvt år sedan. När jag först sökte till BUP svarade telefonisten att ja, allting var ju tråkigt och jobbigt och så, men tyvärr hade de inga tider så de kunde inte göra någonting. 

Vi bollades till Ungdomsmottagningen och sedan tillbaka till BUP. För tack vare remiss från Ungdomsmottagningen fick vi tillslut en tid på BUP. Läkaren på BUPs allmänmottagning sa "Nä, ätstörningen är väl inte så allvarlig, hon har ju bara tappat några kilo, men jag tror hon har en depression".

Självfallet var vår dotter deprimerad. Det blir man av att inte äta. Nu var hon nog deprimerad redan innan hon fick anorexian, men ändå. Läkarens ord var kanske inte illa menade, men lät så naiva i mina mamma-öron. Vår dotter fick ingen diagnos, eftersom psykologen tyckte att läkaren hade fel. Ingen diagnos=ingen vård. 

Så blev det sommar och BUP stängde ned för semester med minimal verksamhet i TRE månader. Hur har forna dagars industrisemester fått svälla upp tre månaders allmän otillgänglighet i sjukvården?

Till hösten kom vi äntligen in på ätstörningsenheten, jobbade som illrar i fyra månader och fick till slut ut vår dotter ur svälttillståndet. Och så blev det jul och hej hopp, nu skulle det visst vara semester igen. "Ett långt skönt jullov." Anorexian tog inte semester, bara BUP-personalen.

Akutvård. 
Utskrivning. 
Åter till ätstörningsenheten, dock utan vårdplan. 
Ingen vårdplan=ingen vård. 
Pappa skrev en vårdplan, frågade ätstörningsenheten om de kunde godta den. 

Nu skulle dottern få terapi, enligt planen (både den som pappa skrev och enligt den målsättning som BUP hade gjort i höstas, när vi satte igång för att häva svälttillståndet), men terapeuten skulle bara iväg på lite semester (jadå, nu igen!), och en konferensvecka i utlandet, och sen bokades dotterns terapitid om till ett infomöte för föräldrarna så då blev det inte heller någon terapi.

Sedan fick de för sig att hon mest hade någon annan diagnos, och bara lite anorexia som en biverkning. Vi remitterades än hit än dit, och: TaDa! Ingen diagnos=Ingen vård!

Vi kom tillbaka till akuten. Ångest, självskador, matvägran. 

Jag skriver "vi" kom in på ätstörningsenheten, "vi" remitterades och så vidare därför att när det gäller ett barn behöver föräldrarna var med HELA tiden som stöd och praktisk förutsättning. 

Det gör så ont, det är ju vår älskade älskade flicka som far så illa. Vi har alla i familjen förlorat ett år av våra liv. Vi vet inte när vi kommer att kunna ha en "normal" vardag igen. Jag är arg på BUPs personal, men dottern får ju inte bättre vård för att jag är arg. Vi talade med alla överläkare, specialistläkare, enhetschefer och verksamhetschefer vi kunde komma i kontakt med, och nu har dottern i alla fall ÄNTLIGEN fått en tid hos en terapeut. Det är nu ungefär femton månader sedan dottern själv larmade en kurator på Ungdomsmottagningen att hon behöver hjälp med tankarna. 

Och hon är inte gammal, hon var inte ens inne i puberteten när allt det här började. 

fredag 25 april 2014

Var femte flicka har ätstörningar

Redaktör: Jessica Andersson

I onsdags presenterade Rädda barnen en rapport som visar att nästan var femte flicka har eller har haft ätstörningar. Skrämmande siffror tycker vi på SHEDO.

Vilka faktorer tror du spelar in i att så många drabbas av ätstörningar idag? Berätta gärna för oss i kommentarsfältet, på vår facebooksida eller i ett mail till blogg@shedo.se


Här kan ni se TV4 Nyheternas inslag om rapporten samt höra en tjejs tankar om sin tidigare anorexia.

lördag 6 juli 2013

Att äta regelbundet

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Livsbalans
 Redaktör: Jessica Andersson

När jag hade anorexia åt jag nästan ingenting. När jag började bli frisk åt jag väldigt mycket. För att jag var så förbannat hungrig efter lång tid i svält. Och för att jag ville bli frisk på riktigt så fort som möjligt. Mat är medicin. Men då och då, nästan hela tiden, var jag rädd. Jag var livrädd att jag skulle börja hetsäta. Och vart går gränsen mellan normalt matintag, mycket och hetsätning? Jag visste inte. Hade ingen aning. Och jag hade heller ingen hjälp från vården. Jag stod själv och visste inte vad som var rätt och fel. Fanns det ens något rätt och fel? Tjejen som var väldigt underviktig började äta bra. Vad kunde vara fel med det?

Nu i efterhand, när jag är helt fri så ser jag att det inte var fel. Det var bara så förbannat rätt. Hade jag däremot fått problem med hetsätning, så hade det kunnat bli dumt och hemskt. Men jag gjorde rätt då. Jag gjorde rätt som åt precis vad jag ville, när jag ville. Under min första period med anorexia låg jag på sjukhus i fem månader och fick lära mig mycket om att äta regelbundet. När jag blev utskriven blev jag sjuk igen. Och vården, de ville inte hjälpa mig. Därför bestämde jag mig för att bli frisk på egen hand. Ett beslut som förändrade mitt liv. Men det var också svårt, förbannat jobbigt. För jag hade ingen annan att dela mina tankar med, utan jag fick chansa precis hela tiden. Gå på min magkänsla. Min magkänsla sa; ät. Därför gjorde jag det. Men jag trodde aldrig att jag skulle bli fri från hungern, fri från längtan efter mat. Jag trodde att jag skulle äta fem mackor till frukost för resten av mitt liv. Men trots att jag stod utanför vården och att jag var jävligt ensam med mina funderingar, så blev det bra. På egenhand lyckades jag bli friskförklarad från min anorexia. Både i pappret och i huvudet.

Idag lever jag på ett behandlingshem och här äter vi väldigt regelbundet. Och jag har insett att kroppen mår bra utav det. Trots att jag är helt fri från ätstörningar så uppskattar min kropp detta. För den har fått en otrolig chans att återhämta sig. Kroppen vet nu att den får mat 08:15, 10:00, 12:00, 14:30, 17:30 och 20:45. Så regelbundet äter man knappast om man inte bor på behandlingshem eller liknande, eller om man inte har en ätstörning. Sådär regelbundet kommer jag inte äta när jag blir utskriven, men jag kommer alltid förstå vikten av att göra det. Det är såklart olika för alla, men jag mår bra utav det. Min kropp behöver det. För mig är detta en viktig del i min livsbalans.

Vad har du för matvanor? Mejla gärna in dem till blogg@shedo.org

torsdag 9 maj 2013

Att fira jul vid en ätstörning

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Högtider
 Redaktör: Jessica Andersson

När jag hade anorexia var högtider hemska. Alla kalas, all mat, all tårta, alla helgdagar. Alla dagar som jag satt fast runt ett matbord där jag skulle vara trevlig. När rösterna skrek på mig, då jag gick under av ångest för att jag inte kunde träna. Och mitt i allt det här så skulle jag smussla fram en näringsdryck för att sjukhuset sa det.

Men den högtiden med min anorexia som jag minns tydligast, det var den julen som jag var inlagd på sjukhus. Avdelningen stängde under själva julafton, så glädjande fick jag åka hem. Men egentligen blev den julen inte så glad. På sjukhuset låg jag i fem månader, på olika avdelningar. Där hade jag lärt mig hur jag skulle äta, vilka tider, vilka mängder, hur många näringsdrycker jag var tvungen att dricka. Trots att det var jobbigt, så gick det. Men, ingenting i hela världen fick bryta mina rutiner. Mina tider var mitt enda sätt att ha kontroll över maten. Men så blev det jul och tiderna blev förstörda. Att äta exakt samma tid som jag gjorde på sjukhuset blev svårt. Min familj åt inte jullunch klockan tolv, och då sprack hela mitt schema. Jag kunde inte äta mellanmål kvart i tre, någon riktig middag blev det inte och kvällsmaten blev fel. Då stod jag i ett hörn hos mamma och pappa med ångest upp över öronen och tårar som sprutade. Allt var förstört. Jag hade mitt papper med mig från sjukhuset, där det stod exakt hur många köttbullar jag skulle äta, exakt mängd av julmust och all annan mat. Och trots att jag hade ätit jullunchen exakt så jävla rätt, så blev det ändå så himla fel. Tillslut så kunde jag inte äta någonting, bara för att mitt tidsschema hade blivit förstört.

När jag ser tillbaka på den här julen idag, när jag är helt frisk från anorexia, så inser jag att det var väldigt sorgligt. Jag minns min panik som jag hade, jag glömmer aldrig den ångesten. Att behöva äta julmat enligt ett papper och ta fram en näringsdryck efter sillen, det är det nog ingen som drömmer om. När jag kom tillbaka till avdelningen på juldagen var jag trött och ledsen. Antagligen ganska uppgiven också. Hur skulle jag någonsin kunna få ett normalt liv? Skulle jag någonsin kunna äta normalt igen? Det kändes inte så då. Idag vet jag att det går, för jag lyckades. Idag äter jag helt normalt, tränar en gång i veckan, kan äta när som helst. Tänker aldrig på tider eller mängder längre, för det behövs inte. Jag har en stabil normalvikt, en kropp som jag älskar, en kropp som fungerar. Idag är jag en helt fri tjej utan ett enda tecken på en ätstörning. Jag har aldrig ångest över mat, aldrig ångest över min kropp. Idag älskar jag mat och jag älskar att fika. När jag ser tillbaka på den underviktiga tjejen på julafton så inser jag att allting går. Att jag har levt med anorexia kan jag knappt förstå idag, det var faktiskt i ett helt annat liv. När jag var inlagd på sjukhus och allt kändes så uppgivet, då önskar jag att jag kunde se mig själv som jag är idag. För det finns alltid hopp, trots att man inte alltid kan se det.