Att prata om det som gör ont

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Att prata om det som gör ont
Redaktör: Emelie Jonsson

Nu är det åter igen jag som tar över tangenterna här på bloggen och denna veckan kommer temat att vara : "Att prata om det som gör ont".

Jag har alltid haft svårt att prata om mig själv och mina innersta tankar och känslor. Jag pratar och hjälper hellre andra med deras problem, eller pratar om något allmänt som musik eller vad som hände på Idol förra veckan. Men att prata om mig och det som gör så fruktansvärt ont är svårt. Jag får aldrig fram det jag vill säga.

Är jag själv om detta eller finns det fler här ute som har svårt att prata om sig själv?
Som i terapi osv. kan jag många stunder bara sitta där och säga "jag vet inte" eftersom jag inte får fram det jag vill säga. Det blir som en spärr. Att jag inte får, jag får inte prata om det jag tänker och känner.
Men att skriva har jag alltid kunnat. Så ibland får jag ta till mitt knep att skriva om det som känns jobbigt och prata om det utifrån det jag har skrivit.

Men har ni några tips om hur man kan göra för att kunna prata om det som gör ont?
För att prata det behöver vi. Jag tror att genom att prata om det som man tänker på, det som hänt och det man känner gör att vi läker vissa sår. Det försvinner inte, men det bleknar.

Så hur gör ni för att prata om sådant som är svårt? Eller har ni lättare för det än vad jag har kanske.
Några av er kanske öppet bara kan säga vad ni tänker och känner?

Men jag vill få in era texter. tankar och funderingar på hur man ska prata om det som svider.

Maila då: shedo.blogg@gmail.com

Mina aspekter och tankar på fördomar och stereotyper

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: fördomar och stereotyper
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Jag har upplevt liksom många, att fördomar och stereotyper finns bland alla kategorier, alla målgrupper av människor. Men är det en slump att smarta personer bär glasögon i filmer och media, eller att blondiner är korkade? Ibland finns det en grund som byggts vidare på och blivit allt mer absurd. Det kan gå i en kedja. Kanske finns det ett attribut i en stil till exempel, som förknippats med en personlighet, musikstil eller ytterligare ett attribut. Denna del kanske leder in på ännu ett drag, och så har vi 3 olika delar. Finns dessa 3 delar i flera sammanhang bildas en stereotyp. Och denna stereotyp kanske således gör att vi antar att stereotypen kvarstår den vägen. Det blir en fördom. Bildad av en sanning – men fortfarande en fördom!

Dessa fördomar finns bland musikformer, filmbranchen, bland yrken och under skolgången – och väldigt framträdande inom psykiatrin. Det vore intressant att fråga en grupp människor om hur de tänker sig att en person med självskadebeteende, ätstörningar och övrig psykisk ohälsa ser ut, har för attityd och beteende. Något som ofta varit ganska märkbart är hur vissa stilar kopplas till självskadebeteende. Det är vanligt att okunniga människor föreställer sig någon med självskadebeteende som bärare av svarta kläder och depressiv framtoning. Även jag har då jag var yngre, kopplat ihop dessa. Kanske var det i början då självskadebeteende kom ut i media som dessa snabbt kopplades samman? Detta är en ganska given fördom, som på sätt och vis kanske är lätt att förstå. Svart är en mörk färg, mörkt kopplas till negativitet, självskadebeteende är en sjukdom och sjukdomar är främst inte positiva. Däremot blir det fel då det går så långt att personer med självskadebeteende inte tas seriöst bara för att de bär en viss stil, eller umgås med en viss typ av människor. Att sjukdomen skulle vara en trend tillhörande stilen. Även jag har använt svart färg på kläder, men detta har inte varit något som senare lett till självskadebeteende. Då jag började klä mig i ljusare färger tog inte sjukdomen ett abrupt slut för det, och sådant kan nog få andra att tänka till. Självskadebeteende är för komplext och allvarligt för att en stil eller ett bagatelliskt attribut skulle styra helt. Det kan hänga ihop – samtidigt som det inte på något sätt gör det.

Det är då vi låter dessa fördomar bli mer än bara en vag stereotyp, som det blir farligt. Låter vi dessa påverka oss som mer än bara en stereotyp byggd av delvis en sanning, får vi en väldgt snedvriden syn på verkligheten. Alla har fördomar. Men vissa fördomar är hälsovådligare än andra. Fördomar bland människor som bemöter psykisk ohälsa kan kränka och nedvärdera en person till den grad att denne själv inte vet vad som är sant eller inte. Det är viktigt att bryta fördomar. Idag har det kommit fler och fler människor som arbetar med fördomar gentemot psykisk ohälsa, vilket kommit så långt att det blivit tal bland politiker och ett Sverige som börjar sträva efter mer och mer fördomsfrihet.

(H)järnkoll, jag talade om tidigare, visar en studie startad av CEPI, angående diskriminering och fördomar om psykisk ohälsa. Här är några studieresultat:

•69 % rapporterar att man hemlighållit eller dolt sina psykiska problem för omgivningen.

•54 % upplever sig orättvist behandlade av sin familj och 35 % av sin partner.
•50 % tycker att de blivit orättvist behandlade när de gäller att få vänner eller behålla dem.
•47 % uttrycker att de blivit orättvist behandlade av personalen inom psykiatrin.
•79 % anser att de kunnat använda sin inre kraft och styrka för att handskas med stigma och diskriminering.

Hälften, och några procent mer eller mindre än hälften uttrycker att de blivit diskriminerade av vänner, familj och psykiatrisk personal. Att vänner och familj bär skulden är illa nog, men då psykiatrins personal som om några inte skall ha några fördomar - behandlar sina patienter orättvist - då är något med Sverige 2011 VÄLDIGT fel!
 
Fler undersökningar: http://www.hjarnkoll.se/Om-psykisk-halsa/Sa-ser-bilden-ut-/
 
Driver du en blogg om psykisk ohälsa och vill bli en av (h)järnkolls bloggare och medhjälpare?
http://www.hjarnkoll.se/Engagera-dig/Bloggare/ <-- läs artikeln och stöd arbetet mot fördomar inom psykisk ohälsa!
 
 

 

 

Värme, kärlek och fördomsfrihet! Yasmine

3 myter att behandla med en lång, vass nål!

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: fördomar och stereotyper
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Myter att slå hål på!

Psykisk sjukdom drabbar bara andra

Var fjärde svensk drabbas enligt statistik av psykisk ohälsa. Det har ökat under de senaste decenniet. Ändå har många tankesättet "det drabbar inte mig". För ungefär tio år sedan satt jag framför datorn, surfade på min då bredbandslösa dator och konstaterade att "alla mår visst dåligt nu för tiden". Jag var bara ett barn och var inte medveten om hur dåligt jag egentligen mådde då jag tänkte att "undrar vilka som mår dåligt på riktigt" och förstod inte alls hur mycket själssmärta som dolde sig bakom var fjärde svensk. Idag ser jag helt annorlunda på saken. Det gör ont att inse, men psykisk ohälsa kan drabba vem som helst. En SHEDO-läsare berättar att hon blivit ifrågasatt av en person, som då läsaren berättade om sin problematik, konstaterat att; hon inte ser ut som "en sån där". Liksom man som barn trodde att fängelsefångar bar randig dräkt och en kedja fäst vid en kula, har många en bild av hur man ser ut om man är psykiskt sjuk. Man kanske ser farlig ut. Pratar högt med sig själv. Har en skrämmande blick, avskräckande utseende, kanske ser man överjordisk ut, tankarna kan bli absurda. Men den blonda girl-next-door-tjejen i kassan på ICA kan faktiskt vara någon som är en sån där. Lika så din lågmälda mattelärare eller karismatiska brevbärare. En sån där, kan vara du. En sån där är precis som vem som helst, men med en mörk sida, liksom alla andra.

Foto: google.se

Psykiskt sjuka är svaga

Svag är ett ord som klingar väldigt negativt. Att vara psykiskt sjuk innebär inte att du är sämre. Mindre begåvad. Eller svag, i bemärkelsen klen och mindre mentalt stark. Man brukar säga att du lättare blir psykiskt sjuk; som med ätstörningar eller självskadebeteende, om du har en medfödd skörhet och drabbas av ett stresspåslag. Skörheten är, om man delar upp det i psykologiska termer, felaktiga substanser i hjärnan som gör det lättare för dig att reagera på stress. Stresspåslaget sedan innebär en miljöpåverkande orsak till en sedan psykisk sjukdom. Men innebär detta att du är svag? Varje gång du genomgår ett dag av självskadebeteende eller ätstörningar, varje dag du överlever din sjukdom - trots att den genomsyrar dig och får dig att stå ut med det mest fruktansvärda - är ett tecken på en enorm styrka. Du lär dig klara något inte vem som helst skulle kunna ta. Alla är starka på sitt sätt, alla bär på en inre styrka - men då du tar sig igenom en dag av sjukdom - är detta om något ett tecken på motsatsen till svaghet.

Psykisk sjukdom är ingen riktig sjukdom, de som drabbas av ätstörningar och självskadebeteende får "skylla sig själva"  

Jag tar en lång vass nål och slår ett stort hål på denna myt! Börjar vi fundera över vilka problem som är verkliga eller inte, kan det leda oss till väldigt djupa filosofier. Vad gör ett problem verkligt? Ofta kan gränsen vara väldigt vag enligt människors synsätt. När blir tankar över vikt och utseende inte längre ett "fånigt i-landsproblem" utan en faktiskt sjukdom som påverkar det dagliga livet? Ofta pratas det om att självskadare väljer att vara sjuka, att de får skylla sig själva. Väljer då en kol- eller cancersjuk att ha denna sjukdom, innan den blir sjuk och tar den första cigaretten/unnar sig den första solen/för första gången låter bli att uppsöka läkare för fysiska symptom? Så långt brukar de flesta inte tänka, men ligger det inte en tanke i detta? Den som får ätstörningar väljer inte sin sjukdom. Första gången den låter bli mat, innan sjukdomen får fäste, kan man säga att personen har ett val, men dennes tanke är sällan eller aldrig att bli svårt sjuk i anorexi, bulimi eller annan ätstörning. En självskadehandling kan man tycka inte är fysiskt omöjligt att stå emot, men då ångesten och impulserna påverkar dig på ett sätt du inte kan undvika, finns det inget som heter overkligt problem.

Foto: metrobloggen.se

Värme och kärlek, Yasmine

Tema: fördomar och stereotyper

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: fördomar och stereotyper
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

En person med självskadebeteende skadar sig själv för att få uppmärksamhet och stå i centrum.
Klär du dig i svart mår du dåligt, alternativt, klär du dig i svart och skadar dig gör du det som ett attribut till stilen.
Ätstörningar har du då du väger för lite.
Eller?

Meningarna ovan är typiska fördomar om ätstörningar, självskadebeteende och psykisk ohälsa.
I detta veckas tema tänkte jag analysera typiska fördomar, slå hål på några myter och berätta min historia om stereotyper och fördomar inom psykiatrin.

Foto: Lina Hemminsson

Fördomar är ytterst vanliga och finns om precis allt. Det behöver inte bara handla om psykiatri. Men psykisk ohälsa är onekligen ett tabu-ämne och diskussionerna om det är många. Fortfarande i Sverige 2011 finns fördomar och exempel på "hur du är om du är sjuk". Men skadar sig egentligen bara personer med självskadebeteende för att stå i centrum och få uppmärksamhet?

Jag skulle säga "sällan" på det första och "kan absolut hända" på det andra; vad innebär det att få uppmärksamhet? Jag har hört om många och är själv en av dem som inte fått särskilt mycket mycket uppmärksamhet inom vissa grupper och på vissa plan genom livet. Att be om uppmärksamhet kan, som Sofia Åkerman beskrivit det i en intervu, vara ett "rop på kärlek". Och vilken människa behöver inte kärlek? Däremot är det en fördom då det handlar om att alla med självskadebeteende kräver all uppmärksamhet och ständigt vill visa upp sina skador på ett icke passande sätt. Men som med allt - det är väldigt individuellt - och det går inte att beskriva det svart eller vitt. Allt beror på.

Myter att slå hål på (många vedertagna, vissa hämtade ur (h)järnkoll):

Någon med psykisk sjukdom kan inte arbeta.

Psykisk ohälsa/sjukdom drabbar bara andra.

En person med psykisk sjukdom är mindre begåvad.

Psykiska sjukdomar som självskadebeteende och ätstörningar är kroniskt och går inte att bli fri ifrån.

Psykisk sjukdom uppstår under dålig uppväxt.

Psykisk ohälsa är ett tecken på svaghet.

Psykiatrin fungerar inte alls för psykiskt sjuka.

Psykisk sjukdom är ingen riktig sjukdom, självskadare får "skylla sig själva".

Alla med ätstörningar går på svält.

Ju svårare du skadar dig och ju mindre du väger - dess dåligare är du i din sjukdom.

Jag går närmare inpå vissa myter i del 2.

Tips: (h)järnkoll är en kampanj som drivs i samarbete med Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa och arbetar för kunskapsspridning och förändring av allmänhetens negativa attityder och beteenden. Läs mer här: http://www.hjarnkoll.se/Om-hjarnkoll/ och bli en (h)järnkoll-supporter!

Vad har du för fördomar, eller vad för fördomar har människor om dig?
Vilka myter finns de om psykisk ohälsa och hur sanna är de egentligen?
Berätta er historia om stereotyper och fördomar!

Sänd er text till: shedo.blogg@gmail.com

Kärlek och värme, Yasmine

drömmen om att se världen

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Att tillåta sig att drömma
 Redaktör: Emelie Jonsson

Jag har många drömmar, men idag tar jag upp en av dessa. Jag vill se världen. Jag vill resa.
Innan jag dör ska jag ha besökt alla världsdelar, och än är det oceanien, asien och sydamerika kvar - alltså ganska många. Men jag ska besöka dessa världsdelar, jag ska se världen.

Jag har nog alltid älskat att resa. Att se mig omkring.
När jag var 16 år åkte jag på språkresa till Malta. Första gången jag åkte iväg utan mina föräldrar, första gången jag åkte iväg och det inte var någon charterresa.
Vi var där tre veckor och hann se hela ön och två små öar intill; Gozo och Comino.

Det var en underbar resa. Jag fick uppleva en fantastisk ö, träffa många nya vänner och läsa engelska.

foto: privat

Sen var jag 18 år när jag åkte till U S A. Det var tänkt att jag skulle vara borta i 1 år, men blev tre månader eftersom mitt mående stoppade mig. Men den tiden jag var i usa var underbar. Att få se New York. Uppleva sådant man bara såg på film. Men jag är inte klar med Amerika. Jag ska dit igen och då se och uppleva ännu mer. Jag har drömmar om att bila igenom västkusten. Och att åter igen besöka New York.

foto: privat

Att resa får mig att känna att jag lever.
Och jag drömmer om att åka iväg som volontär. Få hjälpa människor i nöd. Hjälpa till i en by som har det illa ställt. Jag vill hjälpa, och jag vill se världen.

Det är en stor dröm jag har. Att få se världen.

Att tillåta sig att drömma

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Att tillåta sig att drömma
Redaktör: Emelie Jonsson

Jag tror det är viktigt att ha mål och drömmar för att komma framåt. För att vilja fortsätta kämpa.
Att ha små del mål, som t ex. "vad kan jag göra när jag mår bättre?"  "vad vill jag göra?" "har jag någon långsiktig dröm?"

Så denna veckan vill ja ha in tips och tankar. Vad drömmer du om? Det behöver inte vara något som man är säker på att det ska gå att fullfölja. Jag tycker bara det är viktigt att kunna drömma. Så varför inte drömma sig bort om att rädda världen? Eller för att göra det mer realistiskt, varför inte ge en hjälpande hand till ett fattigt land? åka som volontär?

Ja det finns nog mycket drömmar hos oss. Att vilja förändra, att vilja göra något. Att komma framåt.

Detta temat kanske låter lite luddigt. Dels i skrivandets stund är jag trött och febrig så jag får ursäkta för mina ordval och kanske att meningar och uppbyggnad av texten är väldigt luddigt.

dagdrömmar.

foto:weheartit.com

Men det jag vill komma fram till är att jag denna veckan ska fokusera på vad man vill göra med framtiden. Vad vill jag göra när jag är frisk?

För mig är det en liten morot att ha en dröm som jag vill uppfylla. Det är en motivation för att fortsätta kampen mot ett friskt liv.

Har ni några tankar kring drömmar och framtiden?  Ingen dröm är knasig, eller "för mycket". Det är det som är bra med drömmar. Det behöver inte vara realistiskt. Det behöver inte uppfyllas. Det viktiga är bara att berika sin fantasi och gnistan till att leva.

maila gärna in era texter till shedo.blogg@gmail.com

Jag hatar att jag är sjuk, men jag älskar att jag kan bli frisk

Skribent: Jessica
 Tema: Att leva med en ätstörning
 Redaktör: Emelie Jonsson

Jag har under många år skadat mig själv, men sedan ett par månader tillbaka har jag med hjälp av DBT (dialektisk beteendeterapi) lyckats sluta med detta självskadebeteende. Tyvärr sitter jag nu fast i en ätstörning istället, diagnos är inte fastställd. Eller, de på sjukhuset säger bara "ätstörning", jag vet inte mer.. borde kanske fråga?



Eftersom jag levt nära psykiatrin i många år och lever med andra psykiska diagnoser var det självklart för mig att söka hjälp på en anorexi- och bulimiavdelning redan när jag insåg att jag inte kan bryta mina tankar och beteenden på egen hand. Allt är väldigt nytt för mig fortfarande, men igår så togs ett beslut om vilken vård jag ska få. Jag kommer bli inlagd på en sluten avdelning i minst tre månader, men som vanligt inom vården så är det platsbrist osv... Så jag står på kö. Jag förstår varför det är så, samtidigt som det känns helt sjukt att det finns sådana brister inom sjukvården. Förhoppningsvis får jag dock börja på dagvård under tiden jag står i kö..

foto: weheartit.com

Det har varit en kaotisk period det senaste. Jag har i flera veckor ljugit för min sambo om att jag äter. Ett liv i skam är det. Lögner och dåligt samvete. Jag bestämde mig tillslut för att vara ärlig, vilken resulterade att vi flyttade isär ett tag. Nu bor vi tillsammans igen men snart ska jag "flytta in" på avdelningen, någonting som såklart kommer ta på vårt förhållande.


Alla alternativ i mitt liv just nu känns fel. Det känns fel att äta, det känns fel att svälta. Det känns fel att vara mätt och det känns fel att kräkas. Jag har väldigt svårt att veta vad som är normalportion och det allra jobbigaste nu är nog att jag inte kan säga om jag är hungrig. Jag skäms över att vara hungrig. Det är ett helvete att leva med en ätstörning, men det är så himla skönt och veta att man kan bli frisk igen.
jag hatar att jag är sjuk, men jag älskar att jag kan bli frisk.

Jag tror på en väg mot friheten och friskheten.

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Att leva med en ätstörning

Att leva med en närstående med ätstörning
Redaktör: Emelie Jonsson

Igår avslutade jag mitt inlägg med att det är viktigt att ha någon att bolla sina tankar med och att få hjälp med matordningen. osv. Så är det i alla fall för mig. Annars hade jag aldrig kommit framåt.

Men att just få den där hjälpen som man behöver är kanske inte alltid så lätt som det låter så idag ska jag skriva lite om min erfarenhet av vården för ätstörningar.
Det har inte varit lätt att få den där hjälpen jag behöver, och jag vet ännu inte om jag har hamnat rätt - men just nu känns det i alla fall helt okej.

Men har ni varit med om att bli skickad mellan olika mottagningar. Blivit kastad som en boll fram och tillbaka.

Jag började på vuxenpsyk, för att där bli remitterad till en ätstörningsklinik eftersom vuxenpsyk inte kunde ta hand om min ätstörning, för att sedan bli remitterad tillbaka till vuxenpsyk eftersom ätstörningskliniken inte kunde ta hand om min depression och mitt självskadebeteende.

Efter att ha skickats så där mellan olika mottagningar så kändes det helt enkelt hopplöst. Var inte jag värd någon hjälp? Om inte någon kunde hjälpa mig, vart skulle jag då vända mig?

Men jag gav inte upp och nu har vi kommit fram till en lösning där vi samarbetar med både vuxenpsyk och ätstörningskliniken men att jag tillbringar mest tid på vuxenpsyk eftersom jag redan hade en samtalskontakt och en sjukgymnast där.

Men det jag vill säga är att ge inte upp. Man får ibland kämpa för att få rätt vård, och jag vet att det inte precis är lätt när man kanske inte har någon ork men ta hjälp från närstående eller så. Kämpa för er rätt till vård. Man kan alltid börja på en vårdcentral för att sedan där kunna få hjälp att hitta rätt hjälp.

you are beautiful.

foto: weheartit.com

Oftast frågar mina behandlare mig om vad jag vill, och vad jag önskar att jag fick för vård för att bli bättre.
Men då står det helt still. Vad behöver jag egentligen för att bli bättre, för att gå mot ett friskt liv. Men då gäller det att fundera, kanske läsa om andras erfarenheter vad som hjälpt dessa och kanske fråga sina behandlare om de har några förslag om man själv inte vet.

Men just nu har vi i alla fall kommit fram till en bra plan & just nu fungerar det ganska bra och jag tror att steget mot friskheten och friheten finns inom räckhåll.

Men vad har ni för erfarenheter om vård för ätstörning?
Vad har ni för tankar kring att leva med en ätstörning, eller leva med någon med ätstörning.
Maila gärna shedo.blogg@gmail.com och berätta om era tankar. Dela med er om era erfarenheter.

hur kommer man egentligen ur denna onda cirkeln?

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Att leva med en ätstörning

/ Att leva med en närstående med ätstörning
 Redaktör: Emelie Jonsson

Jag som säkert många andra undrar kanske hur man egentligen ska komma ur den här onda cirkeln när det gäller ätstörning bland annat. Det känns som man sitter fast och ibland kan det kännas helt hopplöst att ens försöka eftersom "jag kommer ändå bara misslyckas".

Men jag ska försöka reda ut det här.
Det finns så många jag läst om och jag pratat med som har kommit ur en långtids ätstörning.
Kan dessa, borde väl vi också kunna? Vi måste bara hitta rätt knep som passar oss och det är nog där det är svårt. Men man behöver oftast vägledning.

Jag tänker citera en text som finns på shedos hemsida under fliken fakta/ätstörningar. (shedo.org)

"Ett liv med ätstörningar är som att leva i ett mentalt fängelse där tillvaron helt och hållet styrs av tankarna på mat och ätande. Ofta leder det till familjära, sociala och ekonomiska problem. Den ursprungliga viljan att ha total kontroll förbyts snabbt i en känsla av att inte ha någon kontroll alls. Känslan av misslyckande växer för var dag som går och sjukdomen får alltmer makt över ens liv. De flesta med ätstörningar är helt säkra på att just de är de enda i hela världen som aldrig kan övervinna sin ätstörning, att just de inte är starka nog.



Ätstörningar är dock behandlingsbara och det går att uppnå ett gott förhållande till mat även efter lång tid med ätstörningar. I SHEDO utgår vi från att ätstörningen i själva verket är en symbol för ett annat problem som inte syns på utsidan, och att alla typer av ätstörningar i grunden har samma orsak. Vi tar därför alla ätstörningar på lika stort allvar och anser inte att det spelar någon roll om man är normal, över- eller underviktig"
 
Jag har alltid tänkt att jag är just den personen som inte kommer klara av att övervinna, att jag inte är stark nog. Men efter att jag blev medlem i Shedo så har min kunskap vuxit och jag har träffat och skrivit med många som har ungefär liknande tankar. Man är inte ensam i kampen och man är absolut inte ett "hopplöst fall". Det finns hopp för alla, bara man är villig att kämpa - för det är en kamp.
 
Så jag tror att för att komma ur den här onda cirkeln så måste man först och främst bestämma sig för att ätstörningen inte ska styra mina tankar. Det är jag som ska styra, det är jag som vill bli frisk. Ingenting annat ska få hindra den här vägen. Jag ska vinna.
 
Sen att ha någon att bolla tankar med, att få hjälp med matordningen osv. är i alla fall för mig viktigt eftersom jag annars inte hade kunnat komma framåt. Men det kan nog vara olika från person till person, men jag tycker att det beryder mycket om man har proffessionell hjälp.
 
Men att få den där hjälpen för just dig och dina behov är kanske inte alltid det lättaste.
& jag har erfarenheter av det.
 
Men eftersom det här ska bli en liten följetång den här veckan så skriver jag mer om just det nästa gång helt enkelt.
 
Var rädda om er.

Att leva med en ätstörning / Att leva med en närstående med ätstörning

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Att leva med en ätstörning
 / Att leva med en närstående med ätstörning

 Redaktör: Emelie Jonsson

Att leva med en ätstörning.
Det kan vara minst lika jobbigt och påfrestande för en nära anhörig som för personen själv.

Som närstående kanske man kan känna sig otillräcklig?!
& som "drabbad" kan man kanske känna att föräldrar och vänner lägger sig i för mycket.

Ja, det är så delat. Även själva sjukdomen är väldigt delad.
Jag tror förövrigt att alla personer är olika även fast de kanske har just samma diagnos.
Tror inte att alla anorektiker beter sig likadant, eller alla med UNS är likadana osv.

Den här veckan vill jag fokusera på livet med en ätstörning.
Jag skulle bli glad om ni läsare kunde dela med er av era tankar.
Har ni någon text, tveka inte att skriva och skicka till oss på shedo.blogg@gmail.com

Har ni kommit ur eran ätstörning? Är du anhörig till en person med ätstörning?
Kämpar ni fortfarande?

När insåg du att du var sjuk? Vad får du / fick du för hjälp? Hur anser du att vården för ätstörning ser ut?

foto: google.se

Ja här ser ni några frågeställningar ni kan ha i huvudet när ni skriver. Men det finns så klart så mycket mer ni kan inrikta er på. Så bara att skriva och jag ska försöka uppdatera det jag kan om mina upplevelser av vården för ätstörning.

Varma hälsningar,
Emelie

3 misstag av psykiatrin och två artiklar om psykvården

Skribent: Yasmine Ejner Lind, med hjälp av 3 läsare
Tema: Bemötanden från psykiatrin - psykiatrins mörka sida
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Nummer sex, sju och nummer åtta, misstag av psykiatrin:

Kränker patienten

Kränkningar inom psykiatrin är skrämmande vanliga. En läsare berättar om ett flertal kommentarer denne fått under sina inläggningar på psyk; ”Du har borderline vilket innbär att du varken kan älska eller känna medlidande”, ”du är ju en sån där borderline, en av dem som vill vara sjuka”, ”det kommer aldrig bli något av dig, men det har du nog redan listat ut eller?”, ”jaha så är du tillbaka nu igen din stackare. Blir du aldrig trött på att komma hit gång på gång? Du borde kanske fundera på att stanna hemma ibland.”, ”alltså, jävlar vad sjuk du är!”. Jag blir enormt skrämd av att läsa de orden från läsaren, och det mest skrämmande är att jag vet hur vanliga de är, och att de verkligen sägs. Att kränka en patient måste vara det mest urkorkade och fruktansvärda du kan göra mot någon. Att slänga ur sig såna ord, då du kanske har en dålig dag eller inte vet något bättre att säga, ska inte få passera utan konsekvenser.

Istället för att låta sådana ord få springa lösa till patienter – behandla med respekt. Den gyllene regeln ”behandla andra som du vill bli behandlad själv” stämmer mer än någonsin. En skör och påverkbar person, eller vilken person som helst, ska inte behöva tryckas ned och framförallt inte riskera att må ännu sämre. Skärpning!

Foto: google.se

Vägrar lyssna på personen

Något av det viktigaste att tänka på om du arbetar inom psykiatrin handlar om att använda öronen. Att använda sig av metoden lyssna borde vara en lag för psykiatrin. Tyvärr håller det inte alltid. I början av min behandling kändes det som att psykiatrin lyssnade på mig, men det föll ganska snabbt. En helt ny värld öppnades för mig då jag slutade dölja minnena av min uppväxt, något jag förträngt i många, många år. Jag försökte förgäves berätta för psykiatrin om det som skapat hela min sjukdomsbild, men det nådde inte hela vägen fram. Hade de lyssnat, där och då, kanske de kommande svåra åren inte behövt ske fullt ut. Jag hade tidigare kunnat bearbeta min posttraumatiska stress, men det var onödigt, det som hänt hade inte med min sjukdom att göra, alls, enligt psykiatrin.

Istället för att endast göra sitt eget race, bilda sig uppfattningar utefter vad du tror är rätt, lyssna på patienten. Det patienten har att säga är faktiskt det viktigaste av allt, det är det som avgör hur personen mår och vilken hjälp den behöver. Så lyssna, det är den gyllene regeln.

Lång väntetid

”Vad vill du ha för hjälp?”, ”jag vet inte, vad som helst, jag behöver mer hjälp NU, jag inte inte vänta i två veckor”, ”men det är ju bara en vecka…” (Ur en läsares berättelse) En vecka kan vara skillnaden på liv och död. Man kan inte skjuta upp ett mående till några veckor senare. Man kan inte bestämmma sitt mående utefter vilken hjälp man får. Resurserna är oerhört bristande, detta leder till långa väntetider – men allt jag kan säga under rubriken ”istället” är PRIORITERA SJUKVÅRDEN OCH PSYKIATRIN! Alla ska ha rätt till hjälp – och det på en gång! Inte om en vecka…

--------------------------

Aftonbladet granskar just nu psykiatrin.
http://pillerpengarpsykvard.aftonbladet.se/

De frågade aftonbladets läsare inför en granskning, vad de skulle granska och majoriteten svarade psykvården. Den första granskningen har avslutats och publicerats, här tänkte jag berätta om två fall som gått fel inom psykiatrin.

Maria, 35, berättar om sin mor. Hon var bipolär och hade kontakt med psykiatrin. En vecka innan hennes död sökte hon sig till psykiatrin för sömnproblem och ångest, och blev kvar där en natt. "De tyckte inte mer var nödvändigt" berättar Maria att psykiatrin avgjort. En vecka senare fann Maria och hennes bror mamman död, hon hade dött av en överdos. "Det måste finnas något mellanting mellan att vara inskriven på en psykiatrisk avdelning, och att vara hemma, själv" säger Maria, och jag kan inte annat än att hålla med.

Tänk om Marias mor hade fått hjälp då hon självmant sökte sig till S:t Görans sjukhus? Tänk om historian kunnat sluta annorlunda? Detta handlade om att psykiatrin vägrade ta Marias mor på allvar, fast hon var så illa därran. Varför lyssnade inte personalen på hennes vädjan om hjälp?



Fatima, 28, berättar att hon haft kontakt med olika psykologer och terapeuter mestadelen av sitt  liv. 2008 kontaktade hon psykiatrin och fick en remiss till en neuropsykiatrisk utredning, denna väntar hon fortfarande på, september 2011. "Man är bara en i mängden. De bryr sig egentligen inte, de har inte tid att bry sig, man försvinner bara bland alla andra". Fatima berättar sedan att hon efter ett suicidförsök inte fått vidare uppföljning på vare sig denna händelse eller utredningen. Nu väntar hon bara på, ja, ingenting. "Det finns en gräns för alla" berättar hon sedan, efter att hon sagt att hon inte trott hon skulle hamna där, i vad som känns som ett  vakuum.

Det finns en gräns för alla. En människa tål mycket, men ska inte tvingas uthärda hur mycket som helst. Alla människor ska få hjälp då hjälp behövs, det ska vara en lag. Ingen ska behöva befinna sig i ingentingen, i väntan efter ännu mer tystnad.

För mer info: http://pillerpengarpsykvard.aftonbladet.se/

Värme, kärlek och fler frustrerande hälsningar från Yasmine

Ord och inga visor – psykvårdares beteende och tips till personal

Skribent: Yasmine Ejner Lind, med hjälp av 3 läsare
Tema: Bemötanden från psykiatrin - psykiatrins mörka sida
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

I tisdags ställde jag frågan ”vad gör/säger psykiatrin, och vad kunde gjorts/sagts istället?”
Idag besvarar jag frågan!

8 fel, och 8 rättelser… DEL 1

Lögner

Hopp som släcks. Osanningar. Ord de inte står för. Dessa lögner tär på oss drabbade. Varför låta en lögn komma fram som en sanning, för att sedan vända ryggen åt sanningen och inte ens förmå sig att känna skuld? Jag gillade henne. Jag trodde henne när hon precis innan jag skulle gå sa att ”det här låter inte bra, jag ska ha möte med mina kollegor och vi hör av oss inom en vecka”. Tre veckor senare hade jag fortfarande inte hört att knyst och min sambo började ringa, igen och igen… Men läkaren hade inte tagit upp mitt ärende på nåt möte. Hon hade slutat. Kanske på nästa möte? Samma sak igen och igen. (Ur en läsares berättelse)

Istället för att kläcka ur sig ett lovord av ren bekvämlighet då du redan vet att det inte fungerar; samtala med patienten hur det går att lösa på bästa sätt och ge en klar bild av vad som går att göra. Om du säger ”jag ringer om en vecka” innebär det inte att du kanske, möjligtvis, om du hinner, ska ringa om en vecka. Då har du sagt något till en patient som ska vara tillförlitligt. Har du ändå lovat en patient ord du inte kan hålla, ring efter bestämd tid och förklara situationen, det allra viktigaste är att patienten kan lita på att du finns till.

Oförmåga att erkänna fel

Något av det härligaste som finns, tro det eller ej, är den del av psykiatrin som vågar erkänna sina fel. Yttra orden ”jag är ledsen, jag hade fel”. Men alla gör det inte. Det kan handla om prestige och principer, man vill skydda sitt namn, men! Det kommer fram. Patienten eller anhöriga kan oftast se om det blivit ett stort fel, det spelar ingen roll vilka rollspel psykiatrin kör för att dölja. Att erkänna sina fel är ett förlåt, och att be om förlåtelse är ett av livets regler. Jag har under ett flertal tillfällen upplevt hur psykiatrin döljer sina fel med att hålla sin näsa i vädret, att be om ursäkt vore att vanhelga sin stolthet då i själva verket mod många gånger handlar om att erkänna sina fel.

Istället för att se styrka som något en person har då den gör allting rätt; se styrka som något som växer då du ser dina misstag, erkänner dina fel – för även psykpersonal är människor. Det får även patienten att växa då denne inser att det inte är hos patienten felet ligger.

Onödiga tvång

Vid ett tillfälle tvingade hon mig göra, förvisso enkla hushållsuppgifter, men jag klarade inte av att göra det själv och sade ifrån. Bad om att vi kunde göra det tillsammans. Men jag tvingades göra klart det, efteråt sade jag ifrån igen. Orden blev att hon inte alls tvingat mig. (Ur en läsares berättelse)

Det gäller att se det ur ett professionellt perspektiv; är det obligatoriskt att tvinga en patient till sysslor och arbete då det handlar om liv eller död? Är det då inte mest nödvändigt att se till att personen klarar av att överleva? Tvång kan också handla om tvångsåtgärder; LPT, tvångsmedicinering, extravak och bältning. I såna fall gäller det också att se det ur ett professionellt perspektiv men med också tanken kvar att det handlar om människor och inte ett fall. Hur kan man behålla personens integritet utan att riskera personens liv?
Istället för att tänka svart/vitt och fyrkantigt, öppna ögonen och se patienten ur flera olika vinklar. Vad behöver personen som människa? Vad behöver patienten som bärare av en sjukdom? Vad behöver patienten rent objektivt för att överleva?

Tar inte patienten seriöst

Något av det värsta som finns är personer som förminskar ens problem av annan avsikt än att hjälpa. Ord om att man inte är sjuk nog, fast man ligger på golvet och kravlar. En tid var jag djupt deprimerad och ville knappast leva längre. Ville inte läggas in, kunde inte lova att jag skulle ringa om det blev värre då jag har svårt för det. Jag mejlade, ringde, det enda jag fick som svar var att jag alltid kunde gå till en kurator och prata. Inga frågor om hur jag mådde. Under ett samtal försökte jag få fram hur dåligt jag mådde, det enda de gjorde var att svara ”jaha, då lägger vi till en till medicin”. Senare läste jag i journalen att det inte skett någon suicidal kommunikation, suicidrisk bedömns som låg. (Ur en läsares berättelse)

Istället för att förminska personens problematik med avsikten att bevisa personens friska sidor – låt det bli en balans. Lägg inte bara vikt på hur sjuk personen är (som jag skrev i det förra inlägget) men att friskförklara en patient som är sämre i sin sjukdom ger inte effekten att personen känner sig bra till mods. Snarare känner personen att den är oviktig – ”ingen förstår mig” – och det leder till ett ännu sämre mående. ”Jag ser att du mår väldigt dåligt, och det förstår jag, det har inte varit lätt. Du har en styrka mitt i mörkret – och det är att…” kanske vore ett alternativ?

Grodor i journalen

Jag har vid ett par tillfällen beställt ut mina journaler. Jag trodde i min dumhet att jag skulle gråta av förtvivlan till minnena, men istället satt jag och skrattade med ett höjt ögonbryn. Allt som står i journalerna stämmer inte, den myten kan jag genast slå hål på. Ofta – för ofta – handlar det inte om vad du säger på läkarsamtalet, vad som hänt en timme innan, flera timmar innan, dagar innan. Det handlar om ditt framträdande under den kvart ni ses. Jag började läsa i mina journaler. På ett ställe hade en läkare skrivit att jag var extremt feldiagnostiserad och egentligen är autistisk (kanske råkade jag vara tyst på mötet, då jag ofta blir frånvarande då jag mår dåligt… Ja, slutsatsen = hon är autistisk. Vet de ens var autistiskt innebär i det fallet?), vilket min psykolog bara skrattade åt. För ett par år sedan kanske jag inte tagit det med samma ro, kanske hade jag grubblat jättemycket över detta. Som läkaren antagligen bara antog i sin dumhet och skrev av bara farten. Att en läkare missar att uppdatera i journalen att en utredning är klar innan man slutar är ett STORT misstag. Då jag fått min neuropsykiatriska diagnos missade läkaren att skriva in det i journalen innan han slutade. Tänk om jag nu inte får rätt mediciner av min nya läkare, då inte diagnosen är inskriven? (Ur en läsares berättelse)

Foto: google.se

Det sjätte, sjunde och åttonde misstaget i del 2, där kommer även jag lägga upp två artiklar från aftonbladet.

Värme, kärlek och frustrerade hälsningar från Yasmine