Mina erfarenheter

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: att vara anhörig till någon med psykisk sjukdom
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Jag vet hur det är då skulden biter en i hjärttrakten då man känner att "allt vore så mycket bättre om inte jag fanns". Jag vet hur det är att vara rädd för att se familjen i ögonen efter ytterligare en självskada, ytterligare vad som känns som ett svek. Jag vet hur det är då livet sviker. Men jag vet också hur det är att se på då livet sviker någon man älskar.

Foto: vardguiden.se

Att någon anhörig ska drabbas av en sjukdom är lika stor chans som för dig att drabbas. Det är inget man kan veta, och man kan inte välja sitt umgänge efter detta. Med stor sannolikhet har du någon gång spenderat tid med någon som bär på en psykisk sjukdom - vem som helst kan, som jag sagt tidigare, vara "en sån där".

Jag har - som sagt i det förra inlägget - levt med flera med psykisk sjukdom. I det stora hela spelar inte formen av problematik så stor roll, då det alltid smärtar djupt inpå själen då någon vi älskar mår dåligt. Förutom självskadebeteende och ätstörningar har det handlat om missbruk, personlighetsstörningar, psykossjukdomar, depressioner, olika former av ångest, sociala handikapp och lindrigare former av ohälsa.

Det är lätt att i detta satsa helt på den sjuke och glömma sig själv, men det är viktigt att inse att du måste bevara dig själv för att kunna stötta den sjuke, och får inte glömma att ta hand om den du är och den du tidigare varit. Du får inte förtränga ditt eget jag och ändra hela din livstil helt för att rädda den du är anhörig till. I slutändan kan det stjälpa er båda. Som min mamma Susanne skrev i det tidigare inlägget är A och O att behålla dina intressen och det som du mått bra av, det gör dig till ett bättre stöd. Jag har många gånger anklagat mig själv för att den jag varit anhörig till varit sjuk. Borde jag..? Ska jag sluta..? Det är svårt då man hela tiden letar efter sin egen del i det hela. De flesta gångerna tror man sig hitta det man söker efter - men ingen människa är perfekt, alla gör fel, men att anklaga sig för små detaljer man gjort fel under dagen kan inte bygga upp en annan människas hela sjukdomsbild.

Som anhörig kanske du suttit i väntrummet med exempelvis din dotter, hållet hennes hand, följt med henne in till läkarsamtalet, mött henne och stöttat henne då samtalet är över. Men något du kanske aldrig ens tänkt på är att även du behöver prata med någon. Att vara anhörig sätter en press på ditt öra att alltid lyssna och din axel att alltid kunna lutas mot. Att ringa ett samtal till vårdcentralens kurator kan kännas nervöst, du kan känna skuld, är det här verkligen för mig? Men då du väl sitter hos en person vars arbete är att lyssna på dig, kan det hjälpa dig mer än du anar. Du behöver det.

Foto: psykologuppsala.se

För mig som både varit den sjuke och den anhörige är det svårt att hela tiden byta position. Det är svårt att både vara anhörig och den som behöver stöttas. Därför är balans något som är riktigt viktigt. Där är det ännu mer nödvändigt att lägga energi, inte bara på din vän, partner eller familjemedlem, utan på dig. Det handlar om att ge och ta, inte bara att ge.

Värme och kärlek, Yasmine

Acceptans som nyckelord

Skribent: Susanne Ejner

Tema: att vara anhörig till någon med psykisk sjukdom 

Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Att leva som anhörig till någon med psykisk sjukdom är inte lätt.

Vem är då jag? Jag är en kvinna på 48 år, nyligen separerad från barnens pappa och med en hel del erfarenhet av hur det är att vara anhörig på många olika sätt. Jag har även en son på 12, Yasmines lillebror som även han har sina svårigheter. Båda har tvångssyndrom och min son Alex har även autistiskt syndrom, även kallat högfungerande autism. En otroligt begåvad och mysig kille men med ett rätt svårt socialt handikapp.

Yasmine är också väldigt begåvad och istället väldigt social till skillnad från sin lillebror. Visst är det på sitt sätt en sorg när man upptäcker att ens barn inte är som andra barn och man ser att de inte mår bra för att de någonstans inte passar in. Men samtidigt så har jag lärt mig något otroligt mycket av att leva ihop med dem. Att allt inte är så självklart, att vara tålmodig och framförallt acceptans.

Med acceptans kommer man långt. Att acceptera att det är som är och göra det bästa av det. Inte lätt alla gånger men det går. Jag tror starkt på att man någonstans väljer själv hur man ser på sin situation och hur man känner. Ingen idé att försöka stöpa om dem i samma form som alla andra eller låtsas som att det inte finns. Man får försöka stötta så gott man kan och se deras positiva sidor och styrkor. För gör man det så blir inte det negativa så markant och övervägande.

Sen måste man försöka ta hand om sig själv också, hitta ett eget liv mitt i alltihopa. Be om hjälp, göra saker för sin egen skull, försöka må bra på olika sätt. För annars kan man heller inte vara till mycket hjälp som anhörig till den sjuke om man inte själv orkar. Stundtals är det jättejobbigt och man orkar inte alltid hålla ångan uppe men försöker man se det positiva ändå och acceptera hur saker och ting fungerar så är mycket vunnet. Skulle inte byta bort mina barn för allt i världen. De är underbara och har så mycket att ge även om de inte är som andra.

Så mitt råd och nyckelorden för att orka är acceptans och positivitet. Jag tror någonstans också att man inte får mer börda än vad man orkar bära. Man behöver heller inte alltid vara stark utan man gör så gott man kan. Då är mycket vunnet.

Värme och ljus, Susanne 

Tema: att vara anhörig till någon med psykisk sjukdom

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: att vara anhörig till någon med psykisk sjukdom
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Det har tidigare skrivits bra och innehållsrika inlägg på SHEDO-bloggen om hur det är att leva som anhörig. Denna vecka tänkte jag inrikta mig på hur du som anhörig hanterar psykisk sjukdom ur ditt perspektiv och hur du orkar med denna stress att vara anhörig.

Foto: WORD ClipArt

Att leva med psykisk sjukdom/ohälsa som ätstörningar och självskadebeteende är långt ifrån lätt, kan de flesta drabbade klart konstantera. Men hur är det att leva som anhörig? Som en anhörig; mamma, pappa, pojkvän, flickvän, syskon, far-/ morförälder eller vän till någon med psykisk ohälsa känner du att du bär ett enormt ansvar. Ibland kan du känna att hela någons värld vinglar fram och tillbaka på dina axlar. Du kämpar dag som natt, ändå kan du känna att det brister, och ibland vill du bara bryta ihop på golvet och bli liten igen, vaggas i någons famn. Du kan känna att det är du som ska vara den famnen. Det är inte lätt. Den du är anhörig till ser det, kan ofta anklaga sig själv. Ni båda anklagar er själva, bråk uppstår och kaos bryter ut. Då det i de flesta fallen i själva verket inte är i varken dig eller den sjuke felet sitter - felet sitter i det som dras mellan er - sjukdomen. Ändå beskyller ni er själva.

Det skrivs mycket om hur du som sjuk hanterar din sjukdom, eller hur du som anhörig hanterar den andres sjukdom - men hur hanterar du som anhörig din egen smärta, som klöser som eld inom dig? Du kanske försöker vara pedagogisk, se det ur ett objektivt perspektiv - men ibland faller det sönder. Det går inte att inte blanda in din själ när det gäller någon du älskar. Att vara anhörig är ett helvete. Detta tema - tillägnas er.

Jag tänker berätta mina aspekter på att vara anhörig - även jag som är "den sjuke" har upplevt att vara anhörig som vän, syskon, dotter och partner. Jag vet hur svårt det känns. Jag kommer få fram min historia.

Jag tänker låta min mamma skriva sin berättelse och erfarenheter angående att vara mamma till två barn med psykisk sjukdom/funktionshinder.

Jag vill även höra eran berättelse! Jag söker främst någon som kan berätta sina erfarenheter av att vara i ett partnerskap med någon som bär på psykisk ohälsa. Men anhörig genom alla relationer är givetvis välkomna!

Foto: WORD ClipArt

Maila till: shedo.blogg@gmail.com 

Värme och kärlek, Yasmine