lördag 27 oktober 2012

Länklista - hantera känslor

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Bearbeta och hantera känslor
 Redaktör: Johanna Hildingsson

 Ibland kan det vara svårt att veta vad man ska göra för att hantera och få utlopp för sina känslor eller vad man kan göra föra att pigga upp sig själv. Så jag har letat upp lite hemsidor som kan ge dig tips på vad du kan göra för att hantera dina känslor, eller för att må lite bättre.

SHEDO's färdighetslista
UMO: Att ta hand om sig själv när man mår dåligt
Snorkel: Vad göra vid olika känslor

Tjejjouren: Olika sätt att hantera ångest 

Och några länkar till inlägg som skrivits tidigare i bloggen om kreativitet och saker man kan göra för att må bättre.

Kreativitet 
Min hobby
När kreativiteten tar över
Vad ger dig glädje?
Vardagslyx

Det här ger oss kraft
Saker som får mig att må bättre
Tidsfördriv och distraktioner

Källa: weheartit.com

onsdag 24 oktober 2012

”Huvudsaken är inte att det du skapar blir perfekt, utan att du gör det”

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Bearbeta och hantera känslor
 Redaktör: Johanna Hildingsson

När jag behöver ventilera mina känslor tar jag fram mitt skissblock. När jag tecknar behöver det inte vara så att jag ritar känslor eller tankar, utan bara att fokusera tankarna på någonting eller kunna låta de flöda fritt och se någonting växa fram är oerhört effektivt för mig. Jag har alltid gillat att teckna, men innan var jag så full med prestationsångest att jag mådde ännu sämre om teckningen blev ”dålig”. Jag blev frustrerad, arg och ledsen för att jag inte kunde. Jag försökte då och då men till sist gav jag upp. Länge rörde jag inte mina pennor och efter ett tag lärde jag mig virka istället. Det var för ett effektivt sätt att fokusera tankarna på något annat, att räkna maskor och varv samtidigt som jag såg någonting växa fram. Om jag ville kunde jag helt fokusera på att räkna eller låta tankarna härja fritt. Visst, hade jag mycket jobbiga känslor eller tankar kunde det vara svårt, men det var ändå ett effektivt sätt att försöka få kontroll. När jag virkade kunde jag även se hur jag utvecklades, vilket gav mig mer inspiration och jag kunde känna att jag var bra på någonting. Jag gick från grytlappar och halsdukar till amigurumis med många delar.

Foto: Privat

För ett par år sedan la jag ner virknålarna och började teckna igen. Jag köpte nya pennor och försökte träna på att inte döma mina teckningar. Något jag alltid har med mig i huvudet och plockar fram när jag börjar tycka illa om det jag gör är något min mormor sa en gång, ”huvudsaken är inte att det du skapar blir perfekt, utan att du gör det”. Och så är det faktiskt. Det är processen som är det viktiga, inte resultatet. Det viktiga är att du trivs med det du gör, att du får ut någonting av det. Det du gör behöver inte bli perfekt.

Även när jag tecknar kan jag välja om jag vill fokusera helt på teckningen, dra ett streck i taget eller låta tankarna rulla. Jag bryr mig inte längre så mycket om resultatet, även om jag gärna vill utvecklas och bli bättre. Ibland går jag in på olika sidor på internet för att leta inspiration och kommer ofta på mig själv med att tänka ”så där skulle jag vilja kunna måla” eller ”varför kan inte jag vara så duktig?” Dessa tankar är svåra att bli av med och jag kämpar fortfarande med dem och försöker förändra mina tankar till att alla har sin egen stil, sitt eget sätt att måla och vi alla har olika kunskap och erfarenheter. Ju mer jag blir medveten om och försöker förändra dessa tankar desto svagare blir dom. Det är ju ändå för min skull jag tecknar, för att jag ska må bättre och för att jag vill och tycker om det.

Foto: Privat

måndag 22 oktober 2012

Känslor – hur bearbeta och hantera?

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Bearbeta och hantera känslor
 Redaktör: Johanna Hildingsson


Den här veckan tänkte jag skriva lite om hur man kan få utlopp för sina känslor, och kanske även lite om hur man kan göra för att hantera dessa. Jag tänkte berätta vad jag gör för att stå ut när det är svårt, för att slappna av och må bättre och sen tänkte jag försöka ge lite tips på vad du själv kan göra.

Jag vill även att du skriver in och berättar hur du gör. Vad gör du för att få ut dina känslor? Hur gör du för att stå ut? Hur bearbetar du dem? Hur handskas du med din ångest, ilska, sorg, glädje? Skriv till blogg@shedo.org och berätta!

Foto: privat

söndag 14 oktober 2012

Mitt eget bloggande: "jag försöker behandla svåra saker på ett friskinriktat sätt, låter ljuset dominera utan att förtränga mörkret"

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: bloggen - det nya verktyget
Redaktör: Yasmine Ejner Lind


Lost in the land of fairys

www.inthelandoffairys.blogspot.com

Det tog ett tag från det att jag först hörde talas om fenomenet bloggen, till att jag började skriva själv. 2007 utvecklade jag min första depression och var till en början väldigt sluten, öppnade inte upp mig för vem som helst. Men tanken om att släppa min gard lite föddes, och en dag bestämde jag mig för att starta en blogg som en förklaring till vänner och anhöriga. Jag skrev på den i lite mer än ett halvår, innan jag slutade för att mitt liv tog en annan vändning. Under tiden hade jag fått väldigt bra respons på mitt skrivande, mer eller mindre okända människor kommenterade och gillade det jag skrev. Bloggen i sig var inte alls lika konstruktiv som den kunde varit, och mycket jag skrev kan jag ångra i efterhand.

Sen kom andligheten in i mitt liv, samtidigt som ett mörkt moln drog in över mitt liv. 2009 var ett långt och tufft år där jag bloggade mestadels om vad jag kallade min "själsliga sjukdom" under namnet "sjuk i själen". Bloggen var inte romantiserande, men jag ser nu att jag lite väl lätt drog på mig "offerkoftan" och lämnade ute det positiva som kanske hade kunnat få mig på andra tankar. Fram till 2010 ser jag mitt bloggande som stillastående, det utvecklades inte och behandlade samma ämne. Kanske behövde jag det då, jag vet inte. Jag hade ingen framträdande kraft inom mig, och ingen inom vården försökte locka fram det heller. Jag sågs som sjuk och skrev som en sjuk. Tills den där dagen i mars 2010, då jag klev in i min nuvarande behandlingsmottagnings varma miljö, och såg ett ljus blända.

Snart sågs jag som en frisk människa med skadad själ, istället för en vandrande sjukdom. Jag omvärderade min livsfilosofi. Jag upptäckte min inre kraft i samma stund som jag klev in i rummet där min psykolog satt, och sade "jag har redan bestämt mig, jag ska bli frisk. Det finns inget annat". En kraft min psykolog beundrade och fick att framträda. Jag raderade min sjukdomsfokuserade blogg och skapade bloggen "född på nytt".

Jag sluter mina ögonlock
Låter mig falla mot slutet
Tänker ej på min framtid
Glömmer bort allt förflutet

Allt vilar i stillhet
Jag vidrör frihetens händer
Väcks av en brinnande låga
I stunden då mörkret vänder

Då jag öppnar mina ögonlock
Är det en annan värld jag ser
Låter dåtiden förbli ett minne
Utan att påverkas något mer

Själen påbörjar sin resa
Utan att kroppen är förbytt
Ty, jag är ännu densamme
Jag är bara född på nytt
                                                                                       
Min blogg belyste mina svårigheter, samtidigt som den framhävde det ljusa. Jag umgicks med vänner som såg det ljusa i livet, och fick rätt behandling. Detta gjorde även mitt skrivande väldigt konstruktivt. Det pågick ett bra tag, orden flöt längs med livet och snuddade hela tiden ljusglimtar. Innan jag återigen hamnade snett och släppte in väldigt mycket sjukdomsfokus i mitt liv, under samma veva som jag flera gånger var inskriven på slutenvårdsavdelningar. Där var du inte frisk, hur frisk du än var när du släpptes in. Jag visste inte var jag stod, och manipulerades lätt att börja hålla kvar vid min vad de kallade "svåra sjukdom" - skrivandet fortsatte i samma spår och "född på nytt" började färgas svart.

Det var svårt att skriva i en blogg som var antingen inriktad bara på mörker, eller bara inriktad på ljus. Jag kände att namnen ljög då jag inte alltid kunde hålla mig kvar vid vad det stod för. Jag började tröttna på allt svartvitt i världen, och insåg att det fanns så mycket mer nyanser i mig. Jag släppte bloggandet ett tag, behövde tid att fundera på vem jag var. I juni 2011 bestämde jag mig för att skapa en neutral blogg, en blogg där varken sjukdom eller friskhet skulle prioriteras. Jag blev trött på begreppet "sjuk" och "frisk", trött på att se mig själv skriva så inrutat åt det ena eller andra hållet. Bloggen skulle inte handla enbart om mina svaga eller starka sidor. Den skulle handla om mig, i helhet! "Lost in the land of fairys" föddes.

Det första halvåret utvecklades inte bloggen så märkbart, jag skrev om min vardag och mitt mående, alltid med en positiv avslutning och kämparglöd. Sakta växte jag, men hinder i mitt liv stoppade min utveckling. Det fanns inte plats för grönska. Jag skrev väldigt sällan för att jag inte ville skriva enbart negativt, och när jag väl skrev fanns ingen substans i texten. Kanske hade jag förlorat mig själv, nästan givit upp. Dagen jag bestämde mig för att välja livet och för att släppa mitt gamla liv helt, blev en nystart för mitt skrivande. Under det kommande året har jag utvecklats mer än någonsin, och gjort framsteg efter framsteg.

Idag tar jag avstånd ifrån identifiering, romantisering och sjukdomsfokusering på min blogg. Jag försöker behandla svåra saker på ett friskinriktat sätt, låter ljuset dominera utan att förtränga mörkret. Mina inlägg har blivit alltmer sunda, och jag ser min egen utveckling i bloggen. För att på utsidan ge sken av vad som numera finns på insidan, har jag ändrat min blogg lite. Hela sidan "diagnoser" togs bort, förlorade sin mening. Jag är inte mina diagnoser, och jag ansåg att det finns bättre sätt att berätta om min själsliga smärta än genom ett namn på en sjukdom. Diagnoserna sade ingenting om mig, och i mina ögon blev de obetydliga. Nyligen läste jag igenom en annan sida som kallades "kort sjukdomshistoria" och såg texten med helt nya ögon. Det var inte jag längre. Jag ändrade uttryckssätt och ordval, omvärderade mitt sätt att beskriva min situation på.

Jag orkade inte med bilden av mig själv som sjuk längre. Jag orkade inte med den stämpeln, och insåg att jag själv uppehöll den genom att beskriva mig själv så. En våg av frihet och lycka har stormat in i mitt liv, och nu markerar jag det genom att hålla mig ifrån tidigare sätt att uttrycka mig på. Det är ett nytt liv nu, jag är en ny person. Bitarna i mitt liv har fallit på plats, och jag vägrar se på mig själv som en sjuk människa igen. Bloggen speglar numera MIG, som person, och inte vilka mina mörka sidor är som sådana. Jag är inte mina mörka sidor, jag är inte mina ljusa, jag är jag och mina sidor är något jag äger. Ens mående och livssituation speglar inte DIG, som person - det är bara något du bär.


I och med den insikten är jag ny som både människa och skribent. Jag har en mängd av inspiration, tankar och idéer som äntligen har fått plats att blomstra. Det ger mig så oerhört mycket glädje och skrivglädje. Jag är gjort för att skriva, och det är något som alltid kommer finnas med mig. Hoppas min lilla berättelse väckte tankar om ditt skrivande, och att det kanske ger dig inspiration att själv börjar skriva. Bloggen är trots allt ett fenomenalt sätt att kommunicera - var inte sen att haka på! Skriv gärna till vår adress; blogg@shedo.org <-- lämna en adress till din blogg. Kanske syns även du här en dag?

Lämna aldrig din dröm, och glöm aldrig vem du är bland alla ord och stavelser. Finn dig i ditt skrivande - låt orden flöda!

Värme och kärlek, Yasmine


Hur fungerar ett bloggande; och ett bra bloggande?

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: bloggen - det nya verktyget!
Redaktör: Yasmine Ejner Lind


Innan jag går in på mitt privata bloggande - tänkte jag ta itu med lite viktiga frågor angående dagens bloggande! Särskilt om den belyser svårigheter, som ätstörningar och självskadebeteende.

Foto: google.se

Fördelar och nackdelar:

Med dagens nya verktyg finns både för- och nackdelar. Väger fördelarna upp nackdelarna? är en bra fråga.

Fördelarna med bloggen är bland annat att på ett enkelt sätt nå ut till många olika målgrupper med ett budskap, att starta en viktig debatt och att få ta del av andra synsätt. Snabbt blottar du en del av dig själv, som i bästa fall kan hjälpa någon annan genom att ge hopp, visa läkningsmetoder, stötta och tankeväcka. Du får snabba gensvar, det är billigt och många får ta del av dina tankar. Nackdelarna är faktiskt snarlika - det finns en baksida med att blotta ditt innersta och försöka hjälpa. "Hjälpen" kan bli att "stjälpa" istället, och där är du farligt ute. Det är lätt att man klampar på lite mer av bara farten, du lämnar ut en liten för privat del av dig själv som kan sätta dig i fara. På internet sprids ord väldigt snabbt - och fel person kan få ta del av dina ord. När det kommer till att skriva om svårigheter, ett ämne som måste beröras, kan det lätt ske på fel sätt. Förutom att du kan tillåta andra att skada dig, finns en risk att du råkar skada en annan person, genom att beskriva din situation på ett lockande och triggande sätt. Nu kommer vi till nästa fråga.

Hur bloggar man om ätstörningar och självskadebeteende; utan att trigga?


Foto: google.se

Idag finns det väldigt många bloggar om psykisk ohälsa, självskadebeteende och ätstörningar. Vissa välbesökta, vissa mer undangömda. Jag har läst några jag genast fattat tycke för - eftersom de beskriver sin situation på ett försiktigt men konkret sätt, utan fokus på oväsentligheter som antal sår och kilon. Istället fokuserar bloggarna på känslor och grund till symptom, med kontraster av ljus i mörkret. Men det är inte allt som existerar inom internets farliga väggar.

Det har kommit en våg av romantiserande bloggar om självskadebeteende, självmord och ätstörningar. Ni har kanske hört talas om pro ana? I en värld där brutalt mörker blir en livsstil att uppnå för status i den "sjuka" världen. I många fall tycker jag attityden kring den sjuka, är mer sjukt än vad grunden behövt vara. I den världen handlar status om antal stygn, sår, ärr, kilon, antal suicidförsök och flest gånger på en slutenvårdsavdelning. Och i många fall stannar det inte patienter emellan, utan sprids på internet likt en virus. Bloggar som blottar sårade armar, utmärglade kroppar, bilder på droppställningar och medicinburkar, som om det väsentliga i det hela är det som syns. Symptomen. I en stor mängd fall kantas bilderna av romantisering, en människas värsta mardröm som en levande poesi - något som egentligen borde avskräcka, men det gör det inte. Det går inte att säga "det är farligt att skada sig - gör det inte!" i ett sådant sammanhang och räkna med att unga tjejer och killar inte ska haka på, om de får intrycket att självskadebeteende och ätstörningar är en livsstil.

För att ta avstånd från denna epidemi gäller det att tänka inte bara ett steg, utan två steg, före. Det är lätt att i stundens hetta lägga till några fraser för mycket, för att det är så du känner just då. Vänta lite med att lägga upp ett sådant inlägg - till då du kan mer neutralt läsa och bedöma, och vet vilka ord du kan ta ansvar för. Att äga en blogg är ingen enkel sak, kanske kan man jämföra det med ett husdjur. Du måste veta att du kan ta ansvar för ditt "djur" innan du väljer att påbörja. Det går att skriva om ätstörningar och självskadebeteende utan att trigga - fast inte sagt att det är lätt! För att betona smärtan i sin sjukdom eller problematik, är det svårt att låta bli att få fram beteendet som det verkligen är. Men det går att träna upp ett mer konstruktivt skrivande, genom att välja ord och uttrycksätt. Många gånger inser man inte faran med att skriva destruktiva handlingar, då gäller det att bli medveten och verkligen ta sig tid till att sätta sig in i läsarens situation. Balans är det som gäller, en bra start är att göra en tankekarta (mindmap) över upplägget på dina texter. Vad skapar negativa spiraler? Vad kan jag skriva istället? Här kommer fler tips och idéer!

Tips och idéer till dig som bloggar!


Foto: google.se


- Vänta en dag med att lägga upp något som kan tyckas vara triggande - fundera; hjälper detta mig, och hjälper detta de som läser, åt rätt håll?
- Lägg fokus på känslor och tankar bakom handlingar, orsak och grund - för att förhindra att läsarnas fokus blir på själva självskadandet. Visa att det är DU och JAG som står i fokus - inte våra handlingar.
-  Lägg energi på kontraster mellan ljus och mörker, finn alltid något positivt i varje negativitet, även om det är svårt att hitta i de värsta stunderna. Detta även för att DU ska ändra dina tankebanor, och lägga fokus på både problem och problemlösning i ditt liv.
- Innan triggande bilder läggs upp, fundera. Vad vill jag säga med denna bild? Hur kommer denna bild väcka reaktioner? Är denna bild verkligen väsentlig i sammahanget?
- Tänk till innan du väljer namn och webbadress. Ska bloggen ge sken av att jag är en frisk människa med en sjukdom, eller en sjuk människa utan friskhet? Är det nödvändigt att skapa ett namn utan vilka symtom, diagnoser och mediciner du har; eller finns det namn som väcker mer positiva känslor?
- Självklart är bloggen även till för dig i de svåraste stunderna; att skriva av sig ilska och sorg är aldrig fel - men det måste ske på rätt sätt! Granska din text; finns det triggande ord som kan bytas ut för att mer "luddigt" beskriva? Beskrivs självskadan mer utmålande än känslor och grund? Skulle JAG reagera; inte negativt men destruktivt; utav texten?
- Försök att inte lägga över ett stort ansvar hos dina läsare då du mår som sämst; utan kontakta någon som faktiskt kan hjälpa dig och hantera din kris.
- Beskriv livet med poesi, istället för din sjukdom!

Och framförallt...

- Glöm inte dig själv bland alla symptom och handlingar; vem är DU i det hela, vad vill DU få fram; som människa?

Som sagt; det är aldrig fel att belysa ett svårt ämne - men det gäller att göra det på ett bra och konstruktivt sätt!


Värme och kärlek, Yasmine

tisdag 9 oktober 2012

Tema: bloggen - det nya verktyget!

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: Bloggen - det nya verktyget!
Redaktör: Yasmine Ejner Lind


Foto: min första bloggbild, 2011

Ibland kryper det inpå en, den där tårögda känslan av hisnande sorg. När man minst anar det sitter man där framför skärmen, lyssnar på en sorglig låt och kollar på bilder i en undangömd fil på datorn. Får inte fram tårar, det ligger liksom på lut. Och så känner man en ledsamhet likt den man känner så något slitits ifrån en, något dyrbart men ohållbart. Och ibland är det precis så det är.

... så påbörjade jag min privata blogg i juni, 2011. Sedan dess har jag skrivit över 200 inlägg. Lagt ned tid och energi för att sprida mitt budskap i internet världen. Och visst har jag närmat mig mitt mål. Med målande ord om livets ljus har jag tagit avstånd ifrån allt romantiserande om själslig smärta, där jag istället ersatt dödens poesi med humor och livsglitter. Från början var det svårt att sätta gränser mellan mitt privata liv och det jag ville få fram i text på bloggen, men det har blivit allt lättare. I min blogg är jag författaren Yasmine, och vissa sidor av mig själv lämnar jag utanför. Samtidigt vill jag i vissa fall få fram den nakna sanningen, då orden kan beröra svårigheter och smärta.

För bara, ja egentligen några år sedan, kom internet och en ny värld öppnades för många. Tidigare använde man tangentbordet för att påta ihop böcker, och ännu tidigare skrivmaskinen. Men nu var det möjligt att sprida information och kunskap i cyberrymden. Detta har varit både positivt och negativt. Nu kunde undangömd information om ens innersta väsen spridas som ett virus från skärm till skärm, det fanns verktyg för "fula gubbar" att hitta unga tjejer och mycket som inte egentligen skulle komma fram - fick människor veta! Men det var inte allt. För nu fanns det också ett helt nytt sätt för människor att ta kontakt. Och så kom bloggen.

Vem har inte en blogg, idag? Det finns bloggar om mode, bloggar om kändisar, bloggar om djur och natur - och bloggar om svårigheter! Det skrivs och det sprids, det uppfattas och det tas skada. Samtidigt öppnar den nya världen nya möjligheter - och även ljus kan spridas! Någonstans kom SHEDObloggen in i bilden, för att sprida information och hopp. Jag har haft en 5-6 andra bloggar, de flesta har runnit ut i sanden efter ett tag. Men så skapade jag min egna personliga blogg, och jag märker att antalet läsare ökar alltmer. Det ger kraft och näring att fortsätta, och jag älskar skrivandet!

Denna vecka kommer beröra ämnet "bloggen - det nya verktyget!", och jag kommer skriva både om mitt eget privata bloggande, och fördelar och nackdelar med bloggandet, tips och idéer för er som vill börja blogga, om konsten att skriva om svåra saker som ätstörningar och självskadebeteende - och så vill jag givetvis ha in era tips på bra, friskhetsinriktade bloggar! Skriv, skriv, skriv.

Tanken väcktes då jag fick in ett bloggtips på vår mail. Nu vill jag ha in fler! 

Sänd in ditt bidrag till blogg@shedo.org <--, berätta om din blogg, hur tanken till en blogg föddes och vad du vill nå ut med!

Värme och kärlek, Yasmine

lördag 6 oktober 2012

"Du kommer inte att kunna ha kortärmad klänning på ditt bröllop"

Skribent: Jana Holmberg
 Tema: Självskadebeteende - Attityder
Redaktör: Johanna Hildingsson


Den märkligaste kommentar om mina ärr som jag någonsin fått av vårdpersonal. 
Kommentaren lydde: "Du kommer inte att kunna ha kortärmad klänning på ditt bröllop".
Varför säger man så till en tjej på 15 år? Jag visste att mina armar såg hemska ut. Det behöver ingen påpeka för mig. När jag fick den kommentaren tog jag det som att jag i resten av mitt liv BORDE skämmas för mina ärr. Men jag skäms inte. Jag är kompis med mina ärr. Visst vore det skönast om de inte var där, men jag har accepterat dem. Varför ska jag hata en del av mig själv resten av livet, jag har hatat mig själv så att det räcker.

En vanlig missuppfattning bland vårdpersonal är att man skadar sig själv för att få deras uppmärksamhet och/eller medlidande. Alltså får man straff om man skadar sig, det ska liksom "avskräcka" en ifrån att skada sig. Tyvärr blir resultatet tvärt om - man skadar sig för att man mår dåligt/vill straffa sig själv, man får ett taskigt bemötande och då förstärks ens självhat vilken leder till en ny självskadehandling, nytt straff osv... Med straff menar jag allt från att personalen ignorerar en en hel dag, skäller ut en, säger elaka saker...

Även bland allmänheten verkar det vara en utbredd attityd att man skär sig för uppmärksamhetens skull. En annan vanlig missuppfattning är att alla som har borderline skär sig, och alla som skär sig har borderline. Så är det inte!

fredag 5 oktober 2012

Självskadebeteende smittar inte.

Skribent: Caroline Lindkvist
 Tema: Självskadebeteende - Attityder
 Redaktör: Johanna Hildingsson




Det finns så sjukt många fördomar. Jag kan idag, när jag snart varit självskadefri i ett år känna mig dömd när någon ser mina armar. Att man ibland nästan får skämmas för att man är sjukskriven och går i traumabearbetning. Suck. Ibland blir jag förvånad över vilken okunskap det finns om psykisk ohälsa. Jag är trött på att ha en stämpel, trött på okunskap. Vem som helst kan bli drabbad, man kan inte vaccinera sig. PTSD smittar inte, självskadebeteende smittar inte, jag är som vem som helst, fast mina ärr på insidan är synliga. 




Källa.

torsdag 4 oktober 2012

Nej!

Skribent: Linneá Regnlund
 Tema: Självskadebeteende - Attityder
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Förra veckan läste jag ett så himla bra inlägg just kring fördomar om självskadebeteende. Det är skrivet av Linnéa Regnlund på hennes blogg http://ett-annat-perspektiv.blogspot.se/ . Eftersom jag tyckte det var så tydligt och övergripande av hur fördomar ser ut idag frågade jag henne om jag fick publicera det här så att fler kan ta del av det.


Nej. Självskadebeteende behöver inte vara impulsivt.

Nej. Det behöver inte finnas brist på kontroll för att någon ska självskada.

Nej. Självskadande är inte alltid ett sätt att söka uppmärksamhet.

Nej. Alla vill inte att någon ska märka det.

Nej. Alla som skadar sig har inte borderline.

Nej. Självskadande behöver inte vara en del av ett manipulativt spel.

Nej. Självskadebeteende och självmordsbenägenhet är inte ungefär samma sak.

Nej. Det går inte att bara skärpa sig och sluta.

Nej. Det är ingen bra idé att tro att självskadepatienter mest behöver uppfostras.

Nej. Det är inte bara tjejer som sysslar med att skada sig.

Nej. Självskadebeteende handlar inte bara om ungdomar.

Nej. Det går inte alltid över av sig själv.

Nej. Det är inte så lätt att få bra hjälp inom vården.

Nej. Det är inte kört. Det kan bli bättre. Det finns hjälp. Det finns bara så väldigt mycket fördomar och konstiga föreställningar. Så mycket oförmåga att handskas med destruktivitet. Men du ska inte behöva klara det själv. Det ska gå att få hjälp.

Nej. Om någon behandlar dig som att du inte har något värde, som att dina problem inte är problem eller i övrigt beter sig konstigt så ska du inte gå med på det. Även om det är behandlare så behöver de inte ha rätt. Hamnar du hos en dålig behandlare har du rätt att byta till en annan. Du är värd hjälp som är hjälp.

onsdag 3 oktober 2012

Självskadebeteende - i arbetslivet och inom psykiatrin

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Självskadebeteende - Attityder
 Redaktör: Johanna Hildingsson

På gymnasiet gick jag omvårdnadsprogrammet och skulle under andra året ha praktik på en avdelning på sjukhuset. Till en början tänkte jag, att det här ska nog gå bra, trots att jag var nervös. Ett par dagar senare insåg jag att det används ju kortärmade arbetskläder inom sjukvården. En klump i magen. Jag i kortärmat? Nejnejnej, jag vill inte. Det här går inte. Vad skulle folk tro? Personalen? Patienterna? Klumpen växte.

Mina armar var fulla med blåröda ärr Det var endast när jag var med människor jag kände och som visste om mitt självskadebeteende som jag bar kortärmat. Nu skulle jag vara tvungen att gå utan långa, skyddade ärmar på tröjan. Vad skulle folk tro om mig? Vad skulle de säga? Jag hade alltid undvikit att visa mina ärmar innan jag kände personen i fråga. Nu skulle jag visa mina armar för en hel avdelning på en gång. Ångest.

Första dagen på praktiken gick jag upp på avdelningen med en stor klump i magen. Jag ville bara vända och gå hem, men jag var ju tvungen att göra detta. Jag letade upp personen som skulle vara min handledare under de kommande veckorna. Jag presenterade mig och hon skickade genast in mig i omklädningsrummet, så att jag kunde byta om innan vi började prata. Jag bytte om sakta, satte mitt identitetskort i bröstfickan och drog ner ärmarna så långt jag kunde innan jag försökte dölja resten av armarna i fickorna. När jag kom ut igen började vi gå runt på avdelningen för att jag skulle få se mig omkring och lära mig vart allt fanns. Det tog en stund innan handledaren fick syn på mina armar. Hon sa inget, men det var sista gången hon såg mig i ögonen när vi pratade. Efter det pratade hon med mina armar istället för med mig.

När ett par veckor gått på avdelningen började jag inse att de andra i samma ålder som hade praktik samtidigt som jag fick göra mer uppgifter än vad jag fick. Mina sysslor var mest att dela ut mat och plocka in disk. Jag fick känslan av att de inte litade på mig. Kanske tyckte de att jag inte var passande till att ta hand om patienterna. Jag vet inte.

Detta är ett genomgående mönster i hur jag har blivit bemött genom åren ute i samhället. Jag har blivit uttittad, ignorerad, sämre bemött. Inom psykiatrin har jag fått höra mer om vad folk verkligen tänker om självskadebeteende. När jag vart inlagd på psykiatriska avdelningar och lyckats självskada (för det gör man, även inom sluten vården, är ångesten tillräckligt stark kommer man på sätt) har jag fått höra kommentarer som ”det där var väl jävligt onödigt, du får inte mer uppmärksamhet bara för att du skadar dig”, ”det är bara att rycka upp sig”, ”varför slutar du inte bara med det där beteendet? Det är ju så himla onödigt” eller ”skärp dig”.

Att få höra kommentarer som dessa inom psykiatrin tycker jag är väldigt märkligt. De av några borde ju ha koll på hur ett självskadebeteende fungerar. De borde veta att det inte bara går att sluta, att det inte är för att få uppmärksamhet eller att det bara är att rycka upp sig. De borde veta att ett självskadebeteende lätt utvecklas till ett beroende. De borde veta att negativa kommentarer inte hjälper någon. De borde veta att självskador inte är något man sysslar med för att det är kul, utan för att det är ett sätt att hantera en väldigt stark ångest. Men tyvärr är det många som inte vet det.

Har du råkat ut för något liknande? Skriv till blogg@shedo.org och berätta. Du får vara anonym.

måndag 1 oktober 2012

Självskadebeteende - Attityder

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Självskadebeteende - Attityder
 Redaktör: Johanna Hildingsson


Den senaste tiden har det florerat mycket på internet om självskadebeteende och framför allt fördomar och attityder mot orsakerna till att någon självskadar. Om du har/har haft ett självskadebeteende har du säkert råkat ut för många olika reaktioner. Ibland går det att ignorera dessa åsikter, reaktioner och tankar om självskadebeteende, men ibland tar man åt sig. Och det kan såra, göra en irriterad och arg. Och trött. Trött på att människor har sådana bestämda åsikter om vad det innebär att ha ett självskadebeteende. Det är vad jag är just nu, trött och irriterad på att människor bubblar ur sig massa oriktiga tankar om detta. Själv har jag vart med om mycket på grund av att mitt självskadebeteende gett mig ärr på kroppen. Men det tänker jag prata om i kommande inlägg.

Nu vill jag veta vad du har råkat ut för. Har folk sagt något till dig? Missuppfattat vad ett självskadebeteende innebär? Stirrat? Kommit med konstiga kommentarer och åsikter? Bemött dig på ett annorlunda sätt? Blivit behandlad konstigt?

Eller känner du någon med självskadebeteende och kan berätta utifrån ditt perspektiv om vad du tyckte och tänkte när du fick reda på att personen självskadade? Har du inte träffat på någon med självskadebeteende och har en bild framför dig om vad det innebär?

Du kan absolut vara anonym. Skriv och berätta om dina tankar och erfarenheter kring fördomar och attityder kring självskadebeteende. Du skriver till blogg@shedo.org (Ny mailadress!)