Tillförsikt

Skribent och redaktör: Therese Björck
Tema: Att förändras - en resa genom tid

Sjukdomen är idag både långt borta och nära. Det har format mig mycket, hur jag ser på omvärlden, hur jag ser på mig själv och hur jag ser på framtiden. Det har gett mig så mycket jag aldrig hade velat varit utan, jag ser inte åren som jag var sjuk som förlorade, utan mycket värdefulla. Och hur jobbigt det än har varit så har jag aldrig ångrat att jag fortsatte att kämpa för något bättre.

Mer direkt kan man se att sjukdomen har påverkat mitt yrkesval, jag läser idag första terminen på psykologprogrammet och jag ser att jag har något många av mina klasskamrater saknar, en djupare förståelse när det gäller psykiskt lidande. Jag tror säkert att fler på psykologprogrammet har mått dåligt, och jag tror säkert att mycket förståelse kan komma under åren genom observationer och beskrivningar, men jag är ändå tacksam över mina erfarenheter när jag läser om psykiatriska diagnoser och psykiskt lidande.

Samtidigt försvårar det min utbildning, att ha haft ett självskadebeteende är inte lätt, många är de fördomar som finns om det, både bland elever och lärare. Ännu har jag inte hittat balansen, när jag ska sitta tyst trots att det skriker inom mig, och när jag ska ta ton, men jag har många år på mig. Det är också ett sätt att hålla sig kvar i sjukdomen skulle nog många tycka, att hela tiden läsa om psykiska sjukdomar men jag håller inte med. Dels är psykologi så mycket mer än psykiatri och dels är det inte detsamma att läsa om det samma som att uppleva det.

Längre bort är sjukdomen om man ser till de uttryckssätt jag tidigare använde mig av och många av de tankar och känslor jag hade. Jag slipper att kämpa varje minut för att överleva och jag tar det för självklart att äta frukost, lunch och middag. Tankarna finns men jag låter inte dem få fäste, jag väljer en annan väg.

Jag tror inte att det är sjukdomen i sig som har varit värdefull, men jag tror att all terapi, alla tårar, alla förändringar och all kämpaglöd som funnits gav mig den förändring jag behövde. Jag hade säkert kunnat tillgodogöra mig terapi ännu bättre om jag hade börjat innan jag blev sjuk och dessutom sluppit mycket lidande, men sjukdomen har ändå inneburit en vinst för mig till syvende och sist. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv och andra och jag vet vad jag vill. Jag kommer nog aldrig att se sjukdomen som ett avslutat kapitel av mitt liv, eller ens ett kapitel av mitt liv, men jag har valt ett annat sätt att se på världen nu.

Bilder från: http://www.gettyimages.se

Kvitton på kampen

Skribent och redaktör: Therese Björck
Tema: Att förändras - en resa genom tid

"Det känns som jag får utdelning för de kamper jag utkämpade för ett år sedan. Jag börjar sakta kunna minnas saker, jag börjar sakta kunna slappna av, jag börjar kunna se världen på ett nytt sätt. Och som jag har kämpat för att finnas till i min tillvaro. Jag har ifrågasatt det mest självklara, jag har gått emot tankar och känslor, jag har slagits för att få finnas till. Och någonstans står jag där, borderline, mellan det sjuka och det levande. För det är så jag vill beskriva det.

Min vardag har fyllts med små värdefulla saker. Jag läser latin på gymnasienivå, jag är dagmatte åt två hundar, jag jobbar med dialektisk beteendeterapi. Och vet du, jag mår rätt bra?! Det är inte lika hemskt hela tiden. Jag tror att jag klarar det här.

Visst, mycket är jobbigt och hemskt, jag känner mig så hemskt utanför så många gånger. Kommer jag någonsin att passa in bland alla andra? Men det finns saker som väger upp: jag har en underbar stödfamilj, jag har djuren, min familj stöttar mig, jag börjar använda de färdigheterna jag kämpat så att få in i skallen, jag har skolan.

Jag vill inte missa livet.

Jag vill lära mig tänka ut lösningar själv, jag vill kunna stå på egna ben, jag vill överleva utan övervakning. Och jag tror faktiskt att det är mödan värt."

Jag blir varm inombords när jag läser det här. Allting gick inte på räls och jag utkämpade fortfarande dagliga strider med mitt inre, jag pendlade mycket i mående från dag till dag fortfarande, men en väsentlig skillnad fanns: jag trodde verkligen på mig själv och gav mig också den tid jag behövde för att må bättre. Jag visste vad "att må bättre" innebar!

Imorgon kan nu läsa om hur jag ser på mig själv och min tillvaro idag. Det blir den avslutande delen i denna veckas serie.

Bild från: http://www.gettyimages.se

Ambivalens

Skribent och redaktör: Therese Björck
Tema: Att förändras - en resa genom tid

"Ett ord som mer än något annat beskriver hur jag känner inför min sjukdom, hur jag känner mig som sjuk och hur jag känner mig som någon som vill bli frisk är ambivalens.

Människor runtomkring mig tar det för självklart att jag hatar att vara sjuk, att jag hatar att inte få äta, att jag hatar att skada mig själv, att jag hatar sjukdomen anorexi och att jag inte mer än något annat vill få chansen att kämpa för att bli frisk. Det är ju klart att jag måste ha en vilja!

Så enkelt är det inte, det har varit enklare men då enbart under tiden jag valde att jag ville vara sjuk. Jag visste då att jag en dag skulle behöva välja, välja mellan det lilla, friska som fanns inom mig som trots allt höll mig levande och det stora, sjuka som i slutändan skulle bli min död. Då tycktes det så avlägset, jag kunde lätt bara fortsätta att vara sjuk utan några större komplikationer egentligen. Det var klart att det inte var någon dans på rosor men det var en västanfläkt mot det som komma skulle. Denna ambivalens.

Jag hatar inte att vara sjuk. På sätt och vis tycker jag om det mycket. Jag tycker om att slippa ta ansvar för vad som kommer hända med mig, jag tycker om att hata mig själv och förgöra mig själv, jag tycker om att se hur långt jag kan gå, hur långt jag klarar av att pressa mig själv, hur vissa saker ibland kan ersätta andra saker jag inte orkar handskas med.

Sedan har vi denna vilja, den viljan som ska göra mig frisk. Den viljan existerar inte. Det är klart att jag på sätt och vis vill bli frisk men samtidigt vill jag det inte alls, inte någonstans. Många begär eller tar det för självklart att jag vill bli frisk, att jag kommer att kämpa allt jag kan. På sätt och vis har de också rätt, jag kommer göra så mycket jag kan men det är inte rimligt att jag ska vilja bli frisk när jag inte ens minns hur det var eller om det faktiskt är bättre än det här. Jag har en identitet genom min sjukdom också och frågan är om jag kommer våga släppa den när jag inte vet vad alternativet är. Jag vill inte ha det såhär men samtidigt vill jag det. Men jag ska kämpa ändå, så får vi se hur det blir, sjukdomen finns ju alltid kvar om jag vill det."

Usch, vad svårt det var att kämpa! Att vilja och inte vilja om vartannat, samtidigt som jag kände att jag hade världens bästa chans att bli frisk när jag fick så mycket hjälp. Men det var inte heller lätt att ta emot hjälp och det var inte lätt att försöka ändra på beteenden när tankarna och känslorna satt lika hårt och väl förankrade som tidigare.

En av de svåraste sakerna under den här tiden var att hantera omgivningen. Jag blev snabbt fysiskt mycket bättre och mina beteenden normaliserades gradvis, men inte förändrade det insidan. Men utsidan var det min familj och mina vänner kunde se, och de ville så gärna tro att insidan också förändrades till det bättre. Den här perioden måste jag nog ändå säga var den absolut jobbigaste under hela mitt tillfrisknande, jag tänkte och kände samma saker som förut men hade blivit fråntagen möjligheterna att uttrycka dem med utan att ha lärt mig andra förhållningssätt. Men samtidigt väcktes hoppet på riktigt under den här perioden.


Imorgon kan du läsa om hur jag kände ungefär ett år senare när jag hade varit på behandlingshemmet för sista gången och börjat studera igen.

Bild från: http://www.gettyimages.se

Kontroll

Skribent och redaktör: Therese Björck

Tema: Att förändras - en resa genom tid

"Jag har ingen kontroll. Alls. Det är inte jag som bestämmer i mitt liv, det är aldrig mitt val. Jag har vetat det länge och gömt mig bakom det. Visst, jag har påstått att jag har kontroll men jag har hela tiden vetat sanningen, jag har allt annat än kontroll.
När det gäller ätstörningar och i synnerhet anorexi säger många att det är ett sätt att försöka få kontroll över något i sitt liv, att lösa problem genom att bearbeta något annat. Visst, så är det i början, då har du kontroll men sedan försvinner du rakt ut i rymden och svävar vind för våg vart än sjukdomen tvingar dig. Det är så lätt i början, när fötterna fortfarande nuddar marken, för då är det du som bestämmer. Fötterna lättar rätt omgående från marken när sjukdomens vindar börjar blåsa. De blåser iväg dig från marken om du inte ser upp, de blåser dig långt från markens liv och ingenting blir "normalt" eller "som vanligt". Hur ska du minnas markens liv när du svävar vind för våg i det blå? När markens människor inte längre syns och de högsta bergen bara blir mindre och mindre? Hur ska du då kunna veta vad som är "normalt" eller "som vanligt"?

Samtidigt är just det en enorm trygghet, att aldrig ha kontroll. Det finns en tilltagande rädsla för att stå på marken ju längre ifrån den jag flyter iväg. Jag kan gömma mig bakom en sjukdom, det är aldrig mig ni kan komma åt eftersom det inte är jag som har kontroll.
Jag blev sjuk av rädsla, min sjukdom är ett uttryck för rädslan. Rädslan för att inte vara perfekt, för att inte räcka till eller vara tillräcklig, för att inte duga, för att våga och att leva. Så länge jag är här är jag trygg. Här är inget okänt, här är det inte skrämmande som på marken. Jag behöver aldrig ta ansvar här, här är jag fri. Fri på det mest uppbundna och sönderslitande sätt som existerar. Det spelar ingen roll är den återkommande tanken. Om jag gör mig lite för illa, om jag ramlar lite för hårt, om kroppen skriker lite för högt. Ingenting spelar någon roll här, här skrämmer mig inget, inte döden, inte det jag utsätter mig för, inte minnena. Här är skölden så stark, här där ingenting spelar någon roll. Hur mycket ni än skriker på mig så är det ändå från marken ni skriker och där är inte jag, ingenting som händer på marken tillhör mig. Jag är distanserad från marken, kroppen svävar beroende av sjukdomens vindar och där når ni mig inte.
Det jag svävar i är ett tröstlöst mörker utan slut, utan botten, utan någon slutgiltig vändpunkt. Min lilla, lilla friska del skriker sig hes för att jag ska vända, för att jag ska lyssna på markens människor, för att jag ska inse att det är mitt ansvar. Den delen är rädd också, fast av helt andra anledningar. Ändå vill jag inte, inte riktigt än. Jag är för feg. Jag är för rädd. Skölden är intakt ännu ett tag."

När jag skrev det här hade jag länge väntat på hjälp. Jag hade slussats mellan avdelningar och läkare utan att någon ville ta ansvar. Jag kände mig så oerhört ensam och så oerhört rädd. Jag var rädd för att sjukdomen var det liv jag alltid skulle behöva leva och att jag inte var värd att må bättre. Samtidigt var jag lika rädd för att förändras, för att få hjälp och må bättre. Jag ville kunna ta ansvar för mitt liv, men hade tappat förmågan att ta hand om mig själv. Tankarna och känslorna var mörka och många och det var svårt att se att någon kunde hjälpa mig reda ut var de kom ifrån och varför de var där.

Något litet inom mig gav inte upp, och hoppades ständigt på att bli förstådd och trodd på. Den delen fick mig att fortsätta tro och fick mig att fortsätta be om hjälp. Den delen gjorde att jag vågade landa på marken igen och slå mig ut ur min bubbla med pansarskal. Inte med ett slag och inte utan återfall, men med hjälp från omgivningen så luckrades den sakta upp så att jag slutligen kunde lämna den för gott.

Imorgon kan du läsa om hur jag tänkte och kände efter några månader på det behandlingshem jag kom till ungefär ett halvår efter att jag hade skrivit denna text.

Bilder från: http://www.gettyimages.se

En följetong

Skribent och redaktör: Therese Björck
Tema: Att förändras - en resa genom tid

Det är på många sätt svårt att se eller känna förändringar när man lever mitt i dem. Min farmor var till exempel alltid mycket bättre på att se att jag hade vuxit än mina föräldrar som levde med mig varje dag. Själv märkte jag det bara när jag hade vuxit ur mina kläder. När jag tillfrisknade, eller när jag hade kämpat mig till ett bättre mående, tyckte jag många gånger att det var svårt att se skillnaden från hur jag tidigare hade mått. Det var ingen helomvändning, utan många små steg med återfall och framgångar om vartannat. Samtidigt längtade jag oerhört efter det invanda och trygga, som sjukdomen ändå var för mig.

Jag tror inte att jag är ensam om ha svårt att se att det faktiskt blir skillnad när man kämpar. För oftast får man inte, åtminstone inte jag, direkt utdelning för de slag man utkämpar. Men samtidigt är det ju mycket tydligt för mig själv idag att jag inte mår som jag gjorde, att jag i det stora hela klarar mig väldigt bra idag. Så någonting har ju hänt, men när och var?

Inför den här veckan har jag valt ett tema som är knutet till förändring. Jag vill visa alla er som kämpar, eller vill kämpa, eller som har kämpat, eller drömmer om att kämpa i smyg, att trots att skillnaderna kanske inte känns enorma så existerar de, inte bara genom att man skrivs ut från behandlingshem eller får en kortare medicinlista, utan även i tankar och känslor. Därför ska ni få göra några nedslag i mitt tillfrisknande där jag först kommer att publicera en text som jag skrev mitt i tillfrisknandet och sedan kommenterar innehållet så att det blir begripligt för er.

Eftersom jag har mått dåligt så visar det också sig i texterna, jag har granskat texterna med kritiska ögon för att inte av misstag ha triggande material i dem, och jag kommer också att förklara varför jag kände som jag gjorde. Trots det vill jag att alla som känner sig lite skörare just nu tänker en gång extra innan ni läser texterna, och att ni läser samtliga texterna så att ni kan se den utveckling jag har skrivit om. Texterna kommer att läggas ut i följd för att lättare kunna förstås som ett samband, med start imorgon.

Bild från: http://www.gettyimages.se