Visar inlägg med etikett Vården som hjälper. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Vården som hjälper. Visa alla inlägg

onsdag 2 mars 2011

Nu kan jag bara inte gå sönder

Skribent: Pia Ejeklint 
Tema: Vården som hjälper
Redaktör: Emelie Jonsson


Det är över sju år sedan nu som jag blev sjuk, över sju år sedan jag började skada mig själv, och att jag ännu plågas av starka självskadetankar (samt handlingar) måste ju betyda att jag ännu inte fått riktigt rätt hjälp av vården. Eller? Jag menar, jag har ju fått hjälp under alla dessa år men har den verkligen hjälpt?

Jag tänkte inte prata om det som varit utan om det som är, om den vård och hjälp som jag faktiskt får nu.


Jag är imponerad över den backup som nu finns omkring mig. Vården gör framsteg, tro det eller ej. Idag har jag ett enormt kontaktnät omkring mig som finns där och fångar mig när jag faller. Förutom min familj och mina vänner så finns nu öppenvården där jag har flera jättebra kontakter. Dit går jag två gånger i veckan och får, förutom en medicindosett i handen, också tid att prata om jag känner att jag behöver det. Från slutenvården har jag nu nog det allra största stödet då jag dels har en deal med avdelningen att jag får komma in när jag vill, innan jag skadat mig, för att undvika att jag ska skada mig. Jag har dels tät kontakt med min PAL (personlig ansvarig läkare) och har dessutom hans mobilnummer, att ringa när jag vill. Och on top of it all så har jag också nu kontakt med ett nystartat mobilt team som hör till avdelningen. De kan jag sms:a eller ringa när jag vill, vi träffas ibland och fikar eller så kommer de hem till mig. Nu har vi daglig kontakt, allt för att underlätta för mig. Sedan finns förstås också NoA-teamet (norra akutenheten) som jag kan ringa, antingen bara för att prata eller för att få bli hämtad och bli inkörd till avdelningen, innan jag skadat mig.

Så här många händer att ta tag i har jag nog aldrig haft och jag tänker verkligen passa på att ta kampen mot sjukdomen nu, nu när jag har allt detta stöd från vården. Nu känns det lite som att this is it, klarar jag det inte nu så klarar jag det aldrig. Och jag är otroligt rörd över allas engagemang att få mig skadefri, få mig frisk. De offrar så mycket för min skull, låter mig ringa dygnet runt och det känns så tryggt. Jag känner mig nästan inpackad i skumgummi. Jag kan bara inte gå sönder nu!



Tack till:
Doktor Anders Berntsson
Christian och Gunilla i Mobila teamet
Avdelning 151
NoA-teamet


och kanske mest av allt: min familj, mina vänner och alla andra fina människor i min närhet!



måndag 28 februari 2011

Äntligen, människor på rätt ställe

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Vården som hjälper
 Redaktör: Emelie Jonsson

Efter att ha blivit skickad hit och dit till olika psykologer, mottagningar och efter att ha varit på ett x antal bedömningssamtal så var jag nära på att ge upp. För att efter 2 års försök att få rätt hjälp men bara blivit vidareremitterad så blev jag bara ännu mer deprimerad - var jag verkligen inte värd någon hjälp?

Jag har fått möta personer som jag undrar varför de jobbar inom vården, och jag trodde helt enkelt allt jag för alltid skulle få gå utan någon direkt hjälp. Men efter det sista “vi kan tyvärr inte ta emot dig här” så tog jag en sista chans att en gång för alla få den rätta hjälpen - och där fanns verkligen människor som jobbar på helt rätt ställe och hjälpen var den rätta för mig.

Jag fick alltså efter två års väntan äntligen rätt hjälp på dagsjukvården och jag som har träffat mycket personal inom psykvården kan säga att här finns de bästa jag träffat på.

Så genom denna veckans tema och detta blogginlägg vill jag hylla mina kontaktpersoner som har fått mig en bit på rätt väg och jag mår bättre än vad jag gjort de senaste 8 åren. Förut såg jag bara mörker, men nu tack vare så fina människor som hjälpt mig så kan jag se små ljusglimtar och mörkret försvinner mer och mer för varje dag som går.

Så tack Å och B för att ni stöttar och tror på mig.

söndag 27 februari 2011

TEMA: Vården som hjälper

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Vården som hjälper
Redaktör: Emelie Jonsson

En ny vecka och det innebär som vanligt ett nytt tema här på bloggen.

Denna veckan tänkte jag att vi ska dela med oss av vad vi har mött för "hjälpande händer" som varit till positiv hjälp. Ofta får man höra om hur dåligt man blir behandlad på psykvården och personer som jobbar på helt fel ställe. Men denna veckan ska vi fokusera på det som är bra och sprida att det faktiskt kan finnas bra hjälp att få - för jag kan knappast vara ensam om att i alla fall ha någonting positivt att säga om vården som man har fått?

Har ni något ni vill dela med er av? Någon ni person som ni vill tacka eller hylla inom vården som har hjälpt er, eller någon form av vård och terapi som har hjälpt er bättre än något annat.

Skicka som vanligt gärna in era texter till våran mail: shedo.blogg@gmail.com

Senare kommer jag att skriva om hjälpen som jag är evigt tacksam över att ha fått efter att ha blivit skickad fram och tillbaka, hit och dit.
Men det är en historia som ni får läsa om senare.

lördag 18 september 2010

Basal kroppskännedom

Skribent: Thérèse "Innie" Eriksson 
Tema: Vården som hjälper 
Redaktör: Linda Adolfsson

Jag gick i basal kroppskännedom (BK) i flera perioder under min sjukdomstid, och jag vågar nog säga att det blev "nyckeln" i min behandling. För mig var BK ett viktigt komplement till slutenvårdens trygghet, medicinernas brus och till sist (och viktigast) den korta samtalsterapi jag fick gå i. Under min vårdtid var omsättningen av läkare, avdelningar, sköterskor och personal mycket hög – men min BK-terapeut var samma kvinna under flera års tid. Det kom att bli mycket viktigt för mig. Under lång tid hade jag väldigt svårt att tillåta mig att känna min kropp och därmed också identifiera känslor, men också att uttrycka det jag kände rent verbalt. Den basala kroppskännedomen blev ett komplement som hjälpte mig att förtydliga min sfär och integritet, den lärde mig mina fysiska och psykiska ramar och blev också ett redskap för att våga stå för den jag var.

När jag kom till Karin (min terapeut som även var sjukgymnast) satt vi alltid på golvet på meditationskuddar. Jag var inte bekväm med att sitta i stolar, det var förknippat med makt och läkarsamtal och gjorde alltid att jag slöt mig som en mussla. Hon snappade upp det redan vid vår första träff och därefter satt vi alltid på golvet. Även om behandlingen hos Karin inte utgick från det talade ordet, var det förvånansvärt mycket lättare att prata med henne än med andra behandlare. Det var kravlöst och jag behövde aldrig känna mig orolig för att hon (fel)tolkade det jag sa, eller skulle komma att vända det emot mig. Hos henne var jag bara mig själv.

Karin jobbade med kroppsövningar: stående, sittande, liggande. Vi jobbade med att ta plats med rösten och med hjälp av bollmassage gav hon mig tydliga gränser för var min kropp började och slutade. Hos Karin kunde jag läka, i hennes behandlingsrum vågade jag foga samman det som var min fysiska kropp med det som var min själ och mitt själv. När jag under mina sista månader inom psykiatrin också tilldelades en fantastisk psykoterapeut väntade åtta månader av intensivt arbete. Hos terapeuten vände jag på alla de bitar som gjorde så ont, och hos Karin lyckades jag integrera dem och göra dem till en del av mig och mitt liv. Hon hjälpte mig att skapa en enda människa utav alla de trasor jag bar omkring på, och gav mig modet att fortsätta arbeta även utanför behandlingsrummet. För det är jag henne alltid tacksam.

fredag 17 september 2010

Ett varmt hjärta är det som hjälper

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Vården som hjälper
Redaktör: Linda Adolfsson

Jag har sedan jag blev sjuk haft väldigt svårt att lita på människor, har helst inte velat prata så mycket om vad jag känner och tänker. Men när jag träffade min förra samtalskontakt så “klickade” det redan efter första mötet. Hon visade ett så varmt hjärta och jag kände bara av närvaron att jag kunde lita på henne. Det blev helt enkelt lättare att då fokusera på att kämpa och gå framåt när man hade någon man verkligen kunde lita på.

Jag känner att det inte spelar någon roll egentligen hur man gör, vad man säger osv. Det hjälper inte mig om personen jag går hos inte visar ett gott hjärta och visar respekt och accepterar mig. Då spelar det ingen roll hur bra den personen än gör sitt jobb så kan jag ändå inte ta till mig det.

Så nyckeln till att jag ska kunna arbeta vidare med mig själv är att samtalskontakten “klickar” med mig och visar sitt varma hjärta. Det är då jag kan ta till mig det som sägs och visa mitt goda hjärta tillbaka.

torsdag 16 september 2010

Jag ber dig bara att inte dö.

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Vården som hjälper
Redaktör: Linda Adolfsson



Foto: Laura Petersen

Jag minns min första dag på behandlingshemmet som en dag av sorg och hopp på samma gång. Sorg för att jag tvingades lämna den lilla trygghet jag hade kvar tio mil bort. Sorg för att jag hade en fantastisk terapeut på ätstörningsenheten som jag nu skulle avsluta kontakten med.

I fyra år hade Heléne stått vid min sida genom mina upp- och nedgångar. De första tre åren sa jag nästan ingenting. Jag vågade inte, orkade inte, visste inte hur man pratade om känslor. Men eftersom jag återkom till mottagningen vecka efter vecka förstod hon att det fanns något bakom mina nickningar och "jag vet inte"-svar. Det sista året drog vi över de fyrtiofem minuterna många gånger. Det som räknades var att hon stod kvar. Även under de tre år jag inte vågade prata om mig så var det tryggt att se Heléne varje vecka i terapirummet. Hon var kvar.

Jag insisterade på att Heléne skulle lämna mig på behandlingshemmet. Hon var min enda trygghet då. Några veckor innan hade hon suttit vid min sida efter ett självmordsförsök och sagt:
- Linda, jag kan inte be dig att leva. Jag ber dig bara att inte dö.
De orden bar jag med mig. Det var någon som brydde sig om ifall jag dog eller inte.
Jag vägrade åka dit med någon annan. Jag fick som jag ville. Vi vandrade strandpromenaden vid Mälaren innan vi skildes åt. Hon kramade om mig varmt. Vi grät tillsammans. Hon upprepade att hon trodde på mig, brydde sig om mig. Jag vågade lita på det. Heléne följde mig tills hon såg att jag hade annan tillräcklig trygghet runt mig.

Vi hade ett inskrivningsmöte på behandlingshemmet. Vi pratade kring min problematik och när jag berättade om mitt självskadebeteende sa den manliga kontaktpersonen:
- Vi kan inte hindra dig från att skada dig. Vi kan inte säga att du inte får. Det är ju det enda du kan nu. Vi finns här för att lära dig andra sätt, andra verktyg. Du är här för att lära dig att leva, inte för att lära dig att dö.
Jag har återkommit till de orden. Det var så insiktsfullt. Jag skadade mig för min överlevnad. Jag hade inga andra strategier att använda då.

Jag lämnade behandlingshemmet 19 månader senare. Jag var inte skadefri, men jag hade med mig nya strategier som jag behövde landa i innan jag bytte ut det självdestruktiva.
Jag minns speciellt en morgon på behandlingshemmet då jag vaknade med hemsk ångest som vanligt och bara vred mig i kallsvetten. Ovannämnda kontaktperson försökte få upp mig gång på gång, men jag bad honom bara att gå därifrån. Till slut sa han:
- Du kan väl försöka tänka tanken att eventuellt gå upp ur sängen?
Det låter roligt nu i efterhand, men just då var det verkligen där jag var. Jag orkade inte ens tänka tanken. Hans varma förstående sätt följde med mig efteråt. Han såg att det var en lång väg för mig att vandra. Jag behövde ta det steg för steg.

Många gånger pratade vi i timtal om hur jag skulle lära mig att vara rädd om mig, hur jag skulle komma förbi mitt självhat. Det sätt som stannade kvar var att se mig själv som min egen lillasyster. Om min egen lillasyster vägrade äta, vad skulle jag säga till henne då? Om min lillasyster hade ångest, vad skulle jag ge för råd? Och så började jag bli lite mer rädd om mig. Började se mitt värde som jag skulle ha sett min lillasysters om jag hade haft någon.

Jag har gått i kognitiv beteendeterapi, psykodynamisk miljöterapi, psykoterapi, gruppterapi, dialektisk beteendeterapi etc. Jag minns väldigt lite av de olika metoderna och synsätten. Det jag minns är människorna. Människor i vården som har stannat upp och tagit sig tid för en pratstund med mig när de mött min ångestfyllda blick. Människor som har sett min potential. Människor som har vågat säga åt mig på skarpen när jag har gått in i offerrollen. Människor som har visat mänsklighet. Människor som har sett igenom mig och sagt ord som:
- Jag vet inte hur det är att vara du, men jag ser dig. Försvinn inte. Stanna kvar. Jag finns här. Jag vill lyssna. Berätta för mig.

måndag 13 september 2010

TEMA: Vården som hjälper

Skribent: Linda Adolfsson 
Tema: Vården som hjälper 
Redaktör: Linda Adolfsson

SHEDO arbetar för att förbättra vården för personer med ätstörningar och självskadebeteende. Det ger resultat. Jag har liksom många andra inte så stor tilltro till psykiatrin. Däremot har jag mött mycket bra också. Jag har mött eldsjälar som är på helt rätt plats och säger de ord som får en att tänka till en extra gång. Jag har fått verktyg som jag senare har varit mycket tacksam för.
För att vi ska kunna skapa en bättre psykiatrisk vård tror jag att vi måste ta fasta på de positiva upplevelserna och de metoder som verkligen hjälpte en att ta sig vidare.
Senare i veckan kommer jag berätta om de positiva möten och verktyg jag har fått med mig från psykiatrin i mitt landsting. Sådant som stannat kvar och gjort inverkan i min kamp mot friskheten.

Skriv till blogg@shedo.org och berätta. Vi är tacksamma för alla bidrag, stora som små.