Straffet

Skribent: Anonym
Tema: Första gången - och varför jag fortsatte
Redaktör: Amanda Duregård

Jag är idag 19 år och en föredetta självskadare, som fann min kärlek i små vassa föremål.

Första gången minns jag som den skulle vara igår.

Jag var 11 år och hade tjatat på min mamma om att få ett par stringtrosor. Och som vilken mamma som helst så sa hon såklart nej, och jag blev självklart himlans upprörd. Så jag stal ett par av min kusins mamma och gömde dom i mitt nattduksbord.
Jag har också alltid varit lite överviktig. Men har alltid älskat godis, så jag hade även gömt lite snask från badhuset i samma låda där stringtrosorna låg. Jag kommer ihåg att min mamma började leta i den lådan, och när jag ser att hon hittar trosorna och godiset så går det som en varm våg igenom mig, för att strax därefter bli iskall. Allt började snurra, och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag visste bara att jag hade gjort fel, så fruktansvärt fel och behövde straffas. Att jag just då inte förtjänade att leva. Min kropp börjar darra och jag lyckas ta mig till toaletten.

Så jag låser in mig där, hittar mammas orangea rakhyvel, av märket "BIC". Jag sitter och tittar på den, och undrar om jag verkligen ska?
Ja, jag har gjort fel så jag måste.

Och kylan som fortfarande hade bitit sig kvar i min kropp, började sakta försvinna.

Det hjälpte. Jag var straffad, och kunde nu klara av utskällningen av mamma. Det gjorde jag också.

Det tog sedan flera veckor innan jag behövde ta till en rakhyvel för att mildra min ångest. Och sedan fortsatte det till flera gånger per dag.

Varför jag fortsatte?
Det var det enda jag visste som kunde lindra min ångest, och vissa gånger till och med ta bort den. Det blev en del av min vardag, och jag hade hellre dött än att leva utan att skada mig själv på olika sätt.

Jag såg det bara som en fördel när jag fick praktik hos en frisör och kunde stjäla riktiga rakblad.

Sen fick jag hjälp, och det var en lång kamp att sluta.

Men jag lyckades sluta, och idag står jag stolt över att jag faktiskt inte ens tittar åt rakhyvlarna annat än när mina ben har blivit lite väl stubbiga.

/Anonym

Första gången - och varför jag fortsatte

Skribent: Amanda Duregård
Tema: Första gången - och varför jag fortsatte
Redaktör: Amanda Duregård

För en utomstående så framstår hela grejen som så konstig. Skada dig? Varför då? Det är väl inte fint? Nej, det är inte en kroppsprydnad. Och det är inte alltid något man vill visa upp. För mig var det ofta ett straff. Se här vad dum du var! Jag hade hört om någon som gjort det. Undrar om det funkade för henne? Om det dämpade ångesten. Jag undrade om det fungerade för henne. Så jag prövade. Första gången. Och visst hade det viss effekt. Första gången. Men sen. Att jag fortsatte. Varför blev just jag fast? Beroende av att det inte fick gå för lång tid mellan gångerna. Piskande mig själv att våga värre och värre. Att jag skadade mig för att dämpa ångesten var snart borta. Jag skadade mig för att det var dags. Det hade gått tillräckligt många dar. Jag skadade mig för att få förtjäna kuratorsamtalen. För att straffa mig för att jag ätit något njutbart. För att ett gammalt sår hade läkt. Jag blev beroende av att skada mig. På samma sätt som en rökare är beroende av sina cigaretter planerade jag min vecka utifrån när jag kunde skada mig. Det var ett sätt att koncentrera den inre stormen i något smalt och begripligt. Men också ett sätt för den inre stormen att ta över hela min vardag. Första gången - då ville jag testa om det kanske funkade på mig med. Alla gångerna därefter är priset jag fick betala för att jag utsatte mig för det testet.