Skribent: Johanna Olsson
Tema: Terapi som fungerar
Redaktör: Amanda Duregård
Tema: Terapi som fungerar
Redaktör: Amanda Duregård
- Psykakuten.
- Jag mår jättedåligt, jag vill inte leva mer.
- Tyvärr, gumman, så är det fullt med patienter här ikväll. Men du kan återkomma imorgon.
Jag är en ingen, inte ens en frånvaro, ett ingenting som inte ens har någon benämning. Mitt liv är inte ens värt ett par timmar på en överbelastad psykakut.
Men den där gnistan, den som alla människor någonstans långt inne besitter, den ville annorlunda. Den visste att jag var någon, om än att den satt långt inne och om än att den var väldigt svag i färgen så visste gnistan att jag var någon, att jag hade rätt till livet.
Ett A4 fyllt av panikångesttankar landade hos henne, hon som skulle komma att förändra mitt liv. I retur fick jag en tid, två timmar som bara var mina. Det satt långt inne, men det var mitt livs bästa beslut, att resa de 30 mil som krävdes för att få träffa henne.
Första gången jag klev in på hennes mottagning, ja jag klev inte ens in utan hon fick hämta mig i trapphuset, så visste jag knappt hur jag skulle hålla mig på fötterna timmen ut. Jag trodde att hon skulle berätta för mig hur dålig jag var som dels skadade mig själv och som dels hade ”problem” med maten. Jag trodde att hon, som alla jag träffat innan, skulle avvisa mig och berätta för mig hur dum jag var. Eller om hon mot förmodan skulle vara bra, så tänkte jag att hon kommer säkert att lämna mig om ett tag, svika mig, inte vara där när jag som mest behöver henne.
Att sen försöka förklara i skrift, relativt förkortat och i meningar som är läsbara är väldigt svårt. Men ingen människa har någonsin berört och förändrat mig så mycket som min terapeut har gjort. Hon har dragit mig upp ur avgrundsdjupet, fått mig att inse mitt värde, min förmåga, min kompetens och hon har fått mig att förstå att jag visst är omtyckt och älskad.
Den terapi som hon bedriver är nog inte på något sätt vetenskapligt uppristad, inte titulerad och enligt regler och paragrafer är den säkert inte godkänd. Den terapi som jag har fått/får skulle jag själv mer vilja benämna med kärleksterapi. Hon har, precis som föräldrar gör, guidat mig med kärlek, förståelse och ett stort hjärta.
Fastän jag frågat för tusende gången om livets mysterier har hon inte avvisat mig, utan med vänlig röst förklarat vad hon tror, eller för den delen frågat tillbaka vad jag själv tror. När jag har varit vilsen och bortkommen har hon fattat min hand och visat mig vägen. När jag gråter är det hon som torkar mina tårar. När jag inte kunnat sova har hon strukit mig över håret till sömnen infunnit sig. När sorgen infann sig var det i hennes famn jag landade.
Nu kliver jag med bestämda steg in på mottagningen. Jag hälsar med ett glatt leende på den andra personalen där. Jag kokar kaffe, tömmer diskmaskinen, småpratar med personalen. När jag på eftermiddagen känner mig trött, slut och bara behöver lite trygghet är det soffan inne på personalrummet som jag drar mig tillbaka till. Där inne på personalrummet kryper jag upp i soffhörnet med min filt över mig och sover en stund. Det är där jag känner tryggheten att sova längre stunder utan att mina demoner jagar mig, och det är helt ok att jag gör det.
Jag har under året som gått växt mer som person och människa än jag någonsin gjort. Jag har hittat mitt eget värde. Jag har vänner. Jag äter mat. Jag sover. Jag lever. Och allt detta tack vare terapin som fungerar: kärleksterapin.
- Jag mår jättedåligt, jag vill inte leva mer.
- Tyvärr, gumman, så är det fullt med patienter här ikväll. Men du kan återkomma imorgon.
Jag är en ingen, inte ens en frånvaro, ett ingenting som inte ens har någon benämning. Mitt liv är inte ens värt ett par timmar på en överbelastad psykakut.
Men den där gnistan, den som alla människor någonstans långt inne besitter, den ville annorlunda. Den visste att jag var någon, om än att den satt långt inne och om än att den var väldigt svag i färgen så visste gnistan att jag var någon, att jag hade rätt till livet.
Ett A4 fyllt av panikångesttankar landade hos henne, hon som skulle komma att förändra mitt liv. I retur fick jag en tid, två timmar som bara var mina. Det satt långt inne, men det var mitt livs bästa beslut, att resa de 30 mil som krävdes för att få träffa henne.
Första gången jag klev in på hennes mottagning, ja jag klev inte ens in utan hon fick hämta mig i trapphuset, så visste jag knappt hur jag skulle hålla mig på fötterna timmen ut. Jag trodde att hon skulle berätta för mig hur dålig jag var som dels skadade mig själv och som dels hade ”problem” med maten. Jag trodde att hon, som alla jag träffat innan, skulle avvisa mig och berätta för mig hur dum jag var. Eller om hon mot förmodan skulle vara bra, så tänkte jag att hon kommer säkert att lämna mig om ett tag, svika mig, inte vara där när jag som mest behöver henne.
Att sen försöka förklara i skrift, relativt förkortat och i meningar som är läsbara är väldigt svårt. Men ingen människa har någonsin berört och förändrat mig så mycket som min terapeut har gjort. Hon har dragit mig upp ur avgrundsdjupet, fått mig att inse mitt värde, min förmåga, min kompetens och hon har fått mig att förstå att jag visst är omtyckt och älskad.
Den terapi som hon bedriver är nog inte på något sätt vetenskapligt uppristad, inte titulerad och enligt regler och paragrafer är den säkert inte godkänd. Den terapi som jag har fått/får skulle jag själv mer vilja benämna med kärleksterapi. Hon har, precis som föräldrar gör, guidat mig med kärlek, förståelse och ett stort hjärta.
Fastän jag frågat för tusende gången om livets mysterier har hon inte avvisat mig, utan med vänlig röst förklarat vad hon tror, eller för den delen frågat tillbaka vad jag själv tror. När jag har varit vilsen och bortkommen har hon fattat min hand och visat mig vägen. När jag gråter är det hon som torkar mina tårar. När jag inte kunnat sova har hon strukit mig över håret till sömnen infunnit sig. När sorgen infann sig var det i hennes famn jag landade.
Nu kliver jag med bestämda steg in på mottagningen. Jag hälsar med ett glatt leende på den andra personalen där. Jag kokar kaffe, tömmer diskmaskinen, småpratar med personalen. När jag på eftermiddagen känner mig trött, slut och bara behöver lite trygghet är det soffan inne på personalrummet som jag drar mig tillbaka till. Där inne på personalrummet kryper jag upp i soffhörnet med min filt över mig och sover en stund. Det är där jag känner tryggheten att sova längre stunder utan att mina demoner jagar mig, och det är helt ok att jag gör det.
Jag har under året som gått växt mer som person och människa än jag någonsin gjort. Jag har hittat mitt eget värde. Jag har vänner. Jag äter mat. Jag sover. Jag lever. Och allt detta tack vare terapin som fungerar: kärleksterapin.
