fredag 30 oktober 2009

Tema: Från sjuk till frisk - positivt men ändå en kris?

Skribent och redaktör: Lisa Isaksson
Tema: Från sjuk till frisk - positivt men ändå en kris?
I september 2004, en helt vanlig höstkväll efter att ha varit och fikat med en kompis, slog insikten ned: Jag tror att det är över nu. 25 år med i stort sett konstant närvaro av tankar på vikt och mat, ett fjärdedels sekel bakom den mörka spegeln, inne i en anorektisk tillvaro, var över. Efter nästan 10 år i vården och drygt fyra års hårt arbete på vägen ut, så var jag fri(sk). Jag hade släppt greppet om anorexin som därför inte längre hade kontroll över mitt liv. Det jag aldrig riktigt vågade tro kunde hända hade hänt.
Så hur var det? Rosa, fluffiga moln och lyckliga änglakörer, ett liv som otroligt stark superkvinna utan problem?
Nej. Fast jag hade verkligen en smekmånadsfas i nästan ett halvår, då jag kände mig superstark och kunde lösa alla problem som dök upp hur lätt som helst, mådde jättebra och bara var positiv.Sedan kom tvivel, frågor, kris.
Jag hade nog på fullt allvar trott att som fri(sk) mår man alltid bra, och blev väldigt ställd när jag plötsligt inte gjorde det. Trots att jag egentligen visste att friska människor också mår dåligt och dippar ibland så hade jag på något sätt glömt att det kunde hända mig också. Och hur gör man som frisk när man mår dåligt? Hur förhåller man sig till det, när de invanda reaktionerna är olika former av självdestruktivitet?
Min första friskkris handlade om just det här: Får jag må dåligt som fri(sk) - för jag har väl ingen anledning att må dåligt längre? Hur ska jag hantera att jag mår dåligt utan att falla tillbaka in i gamla invanda mönster? Hur mår jag dåligt på ett friskt sätt?
Frågorna är egentligen väldigt lättbesvarade: Hur man mår har inget att göra med om man får eller inte får må på ett visst sätt. Måendet är som känslor - det bara är. Oavsett om jag vet varför eller inte. Det är lätt att undvika att ta falla tillbaka in i gamla mönster genom att inte ta till destruktiva beteenden, hur reflexmässigt tanken på dem än kommer. Och att må dåligt på ett friskt sätt handlar oftast om att acceptera att jag mår dåligt och göra saker för att må mindre dåligt. (Inte saker som ger tillfällig lindring följt av mer ångest.) Så genom att inte öppna den där stängda dörren till anorexin igen utan stå ut med att jag också var mänsklig och inte alltid på topp, och med hjälp av en klok terapeut, tog jag mig igenom kris nr 1: Jag kan och får må dåligt även som frisk. Det friska sitter inte i hur jag mår utan hur jag hanterar det.
Nästa kris handlade om något ännu djupare: Hur ska jag vara som fri(sk)?
Eftersom jag hade gått in i ett anorektiskt förhållningssätt redan som barn hade jag ingen frisk identitet att falla tillbaka på, inga minnen av hur det är att vara fri(sk). Och även om jag redan på vägen ut bearbetade den här frågan och till en stor del började bygga upp en identitet som inte längre kretsade kring kroppsstorlek, mat, vikt, prestationer och självdestruktivitet, så fortsatte processen även efter hösten 2004. Men i det här fallet handlade vem jag är om hur andra ser mig.
Jag fick för mig att jag måste vara friskare än frisk i både tankar och beteenden, att jag inte får tänka en ätstörd tanka, för då kanske jag inte är frisk, att andra människor kanske misstror mig om jag tackar nej till tårta och inte låter mig trugas till en extra kaka. Eftersom jag var väldigt medveten om att många inte tror att man kan bli fri(sk) från en ätstörning var jag hela tiden orolig för att någon skulle tro att jag ljög om det och hade därför i stort sett nolltolerans för ätstörningstankar. Det gick nästan så långt att jag kände att jag måste be om ursäkt för att jag var smal och jag ofta åt mer än vad jag hade lust med bara för att bevisa något.
Även här ryckte min terapeut in och ifrågasatte mitt resonemang. Hur friskt är det att vara friskare än frisk?
Den enkla frågan blev en stor kris följd av en enorm lättnad. Hurra - jag behövde inte bevisa något! Det sjuka sitter inte i tanken, utan i hur jag låter tanken styra mitt liv och mina beteenden. Jag kan äta det jag vill, ta en bit tårta till om jag vill, eller helt låta bli om jag inte har lust den dagen. Vad andra tänker om mig har inget som helst att göra med huruvida jag är frisk eller inte. Det är bara jag som vet hur jag mår och vad jag gör när ingen ser mig.
Tittar man på hur friska människor hanterar stress, så ser man att det finns många invanda, ganska destruktiva beteenden: man kanske röker för mycket, äter för mycket, dricker för mycket eller går ut och festar och har en rad med meningslösa ragg - och inte tänker vi väl att det är sjukt? Det räknas som ganska normala beteenden. Men eftersom ingen pratar om de tankar och beteenden som inte visas upp, så är det lätt att tro att friska människor är så otroligt friska och smarta hela tiden.
Min nolltolerans var i sammanhanget lite orimlig, och hindrade mig från att gå vidare ytterligare. För tankemönster efter många års hjärntvätt tar tid att ändra. Så om jag får tankar på ätstörningsbeteenden eller självskadebeteenden när jag är stressad betyder det inte att jag är tillbaka där, utan bara att jag har lärt in de här tankarna och får arbeta med att lära ut dem igen. Och tro mig: Man förändrar inte tankarna genom att förneka dem.
Efter de här två stora kriserna, som innebar att jag helt fick revidera min syn på mig själv och på friskhet, har det inte varit några lika omvälvande identitetskriser. Bit för bit har i stället en frisk identitet växt fram, där hålen efter det förflutna fylls med nya saker. Det finns dagar och stunder då jag har saknat min anorektiska identitet så mycket att det nästan varit bottenlöst, men samtidigt har jag ju absolut inte velat gå tillbaka. Saknaden har handlat om ett sorgearbete, om att begrava något som varit större delen av mitt liv, och om helt andra saker som jag kunnat komma på först när jag slutat följa impulserna, utan i stället stannat upp och tittat under dem. Vad känner jag egentligen? Vad är det jag verkligen saknar från åren bakom den mörka spegeln?
Ett friskt liv innebär toppar och dalar, med- och motgångar, en dans på rosor och stickor i fötterna. Det är orimligt att tro att man alltid är på topp och alltid mår bra. Alla drabbas av kriser, alla måste lära sig ett friskt förhållningssätt till livets upp- och nedgångar, till bra och dåliga dagar, till lycka och olycka, glädje och depression, stress och lugn. För självklart är ett fritt eller friskt liv en process, där vi fortsätter att utvecklas, läka gamla sår och ändra tankar och beteenden i takt med att vi förändras.

tisdag 27 oktober 2009

Tema: Från sjuk till frisk - positivt men ändå en kris?

Skribent: Pia Ejeklint
Tema: Från sjuk till frisk - positivt men ändå en kris?
Redaktör: Lisa Isaksson




Jag var där när det svartnade
när det vita blev grått och snabbt mörknade
Jag var med i varje fall
varje bakslag, snedsteg och återfall
Och jag tände lamporna
jag reste mig upp igen

Men ingen hade talat om för mig
att det kunde svida ändå
trots att jag stod mitt i ljuset
kunde marken under mina fötter rasa
Livet skulle vara en dans på rosor
men ingen talade om
att man lätt kunde kliva
på rosens alla taggar ändå

Vem var jag när jag tog klivet ut till verkligheten
vem blev jag och vem borde jag vara
Jag kunde så väl det där onda
hur jag skulle göra och vem jag skulle vara
men nu då, när det ljusa omfamnade mig
vart skulle jag gå, hur skulle jag vara

Precis lika läskigt som det var att bli sjuk
var det att kliva ut på vägen mot friskt,
jag vet inte vad som väntar mig
men jag vet att jag är nyfiken nog att ta reda på det


måndag 26 oktober 2009

Tema: Från sjuk till frisk - positivt men ändå en kris?

Skribent och redaktör: Lisa Isaksson
Tema: Från sjuk till frisk - positivt men ändå en kris?
För några år sedan läste jag en psykologikurs där fokus låg på hälsopsykologi och krisbearbetning, och upptäckte att man inom hälsopsykologin talar mycket om krisen i att drabbas av en funktionsnedsättning eller en kronisk eller dödlig sjukdom. Det är ett situation som man ganska självklart kan förstå är en kris.
Däremot är det väldigt få som diskuterar krisen i att bli frisk efter en långvarig sjukdom eller funktionsnedsättning. Omgivningen uppfattar det som odelat positivt och man känner själv att allt "borde" vara bra, men det kan vara en minst lika stor kris eftersom det även här handlar om att hitta en ny identitet och syn på livet. Och det här är inte "på vägen ut", när man fortfarande är sjuk men bättre, utan efteråt - när det är över.
Bara för att man är frisk innebär det inte att livet är rosenrött, och saknaden efter den förlorade identiteten kan vara otroligt stor, plus att det blir ett tomrum mellan det att man släppt det gamla och hunnit skapa en ny identitet. Det är en sorgeprocess som man måste få gå igenom, och som varken innebär att man har gått tillbaka till det ofriska tillståndet eller att man är på väg tillbaka, utan saknaden av en identitet och osäkerheten i gapet som uppstår innan man fyllt tomrummen efter den gamla, sjuka, identiteten och hittat nya sammanhang där man hör hemma.
På tisdag publicerar vi ett inlägg av Pia Ejeklint och på fredag berättar jag om hur den här processen har sett ut för mig. Vill du själv skriva något så går det säkert att klämma in fler inlägg - eller varför inte skriva några rader i kommentarsfältet?

fredag 23 oktober 2009

Tillförsikt

Skribent och redaktör: Therese Björck
Tema: Att förändras - en resa genom tid

Sjukdomen är idag både långt borta och nära. Det har format mig mycket, hur jag ser på omvärlden, hur jag ser på mig själv och hur jag ser på framtiden. Det har gett mig så mycket jag aldrig hade velat varit utan, jag ser inte åren som jag var sjuk som förlorade, utan mycket värdefulla. Och hur jobbigt det än har varit så har jag aldrig ångrat att jag fortsatte att kämpa för något bättre.

Mer direkt kan man se att sjukdomen har påverkat mitt yrkesval, jag läser idag första terminen på psykologprogrammet och jag ser att jag har något många av mina klasskamrater saknar, en djupare förståelse när det gäller psykiskt lidande. Jag tror säkert att fler på psykologprogrammet har mått dåligt, och jag tror säkert att mycket förståelse kan komma under åren genom observationer och beskrivningar, men jag är ändå tacksam över mina erfarenheter när jag läser om psykiatriska diagnoser och psykiskt lidande.

Samtidigt försvårar det min utbildning, att ha haft ett självskadebeteende är inte lätt, många är de fördomar som finns om det, både bland elever och lärare. Ännu har jag inte hittat balansen, när jag ska sitta tyst trots att det skriker inom mig, och när jag ska ta ton, men jag har många år på mig. Det är också ett sätt att hålla sig kvar i sjukdomen skulle nog många tycka, att hela tiden läsa om psykiska sjukdomar men jag håller inte med. Dels är psykologi så mycket mer än psykiatri och dels är det inte detsamma att läsa om det samma som att uppleva det.

Längre bort är sjukdomen om man ser till de uttryckssätt jag tidigare använde mig av och många av de tankar och känslor jag hade. Jag slipper att kämpa varje minut för att överleva och jag tar det för självklart att äta frukost, lunch och middag. Tankarna finns men jag låter inte dem få fäste, jag väljer en annan väg.

Jag tror inte att det är sjukdomen i sig som har varit värdefull, men jag tror att all terapi, alla tårar, alla förändringar och all kämpaglöd som funnits gav mig den förändring jag behövde. Jag hade säkert kunnat tillgodogöra mig terapi ännu bättre om jag hade börjat innan jag blev sjuk och dessutom sluppit mycket lidande, men sjukdomen har ändå inneburit en vinst för mig till syvende och sist. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv och andra och jag vet vad jag vill. Jag kommer nog aldrig att se sjukdomen som ett avslutat kapitel av mitt liv, eller ens ett kapitel av mitt liv, men jag har valt ett annat sätt att se på världen nu.

Bilder från: http://www.gettyimages.se

torsdag 22 oktober 2009

Kvitton på kampen

Skribent och redaktör: Therese Björck
Tema: Att förändras - en resa genom tid


"Det känns som jag får utdelning för de kamper jag utkämpade för ett år s
edan. Jag börjar sakta kunna minnas saker, jag börjar sakta kunna slappna av, jag börjar kunna se världen på ett nytt sätt. Och som jag har kämpat för att finnas till i min tillvaro. Jag har ifrågasatt det mest självklara, jag har gått emot tankar och känslor, jag har slagits för att få finnas till. Och någonstans står jag där, borderline, mellan det sjuka och det levande. För det är så jag vill beskriva det.

Min vardag har fyllts med små värdefulla saker. Jag läser latin på gymnasienivå, jag är dagmatte åt två hundar, jag jobbar med dialektisk beteendeterapi. Och vet du, jag mår rätt bra?! Det är inte lika hemskt hela tiden. Jag tror att jag klarar det här.

Visst, mycket är jobbigt och hemskt, jag känner mig så hemskt utanför så många gånger. Kommer jag någonsin att passa in bland alla andra? Men det finns saker som väger upp: jag har en underbar stödfamilj, jag har djuren, min familj stöttar mig, jag börjar använda de färdigheterna jag kämpat så att få in i skallen, jag har skolan.

Jag vill inte missa livet.


Jag vill lära mig tänka ut lösningar själv, jag vill kunna stå på egna ben, jag vill överleva utan övervakning. Och jag tror faktiskt att det är mödan värt."

Jag blir varm inombords när jag läser det här.
Allting gick inte på räls och jag utkämpade fortfarande dagliga strider med mitt inre, jag pendlade mycket i mående från dag till dag fortfarande, men en väsentlig skillnad fanns: jag trodde verkligen på mig själv och gav mig också den tid jag behövde för att må bättre. Jag visste vad "att må bättre" innebar!

Imorgon kan nu läsa om hur jag ser på mig själv och min tillvaro idag. Det blir den avslutande delen i denna veckas serie.

Bild från: http://www.gettyimages.se

onsdag 21 oktober 2009

Ambivalens

Skribent och redaktör: Therese Björck
Tema: Att förändras - en resa genom tid

"Ett ord som mer än något annat beskriver hur jag känner inför min sjukdom, hur jag känner mig som sjuk och hur jag känner mig som någon som vill bli frisk är ambivalens.

Människor runtomkring mig tar det för självklart att jag hatar att vara sjuk, att jag hatar att inte få äta, att jag hatar att skada mig själv, att jag hatar sjukdomen anorexi och att jag inte mer än något annat vill få chansen att kämpa för att bli frisk. Det är ju klart att jag måste ha en vilja!

Så enkelt är det inte, det har varit enklare men då enbart under tiden jag valde att jag ville vara sjuk. Jag visste då att jag en dag skulle behöva välja, välja mellan det lilla, friska som fanns inom mig som trots allt höll mig levande och det stora, sjuka som i slutändan skulle bli min död. Då tycktes det så avlägset, jag kunde lätt bara fortsätta att vara sjuk utan några större komplikationer egentligen. Det var klart att det inte var någon dans på rosor men det var en västanfläkt mot det som komma skulle. Denna ambivalens.

Jag hatar inte att vara sjuk. På sätt och vis tycker jag om det mycket. Jag tycker om att slippa ta ansvar för vad som kommer hända med mig, jag tycker om att hata mig själv och förgöra mig själv, jag tycker om att se hur långt jag kan gå, hur långt jag klarar av att pressa mig själv, hur vissa saker ibland kan ersätta andra saker jag inte orkar handskas med.

Sedan har vi denna vilja, den viljan som ska göra mig frisk. Den viljan existerar inte. Det är klart att jag på sätt och vis vill bli frisk men samtidigt vill jag det inte alls, inte någonstans. Många begär eller tar det för självklart att jag vill bli frisk, att jag kommer att kämpa allt jag kan. På sätt och vis har de också rätt, jag kommer göra så mycket jag kan men det är inte rimligt att jag ska vilja bli frisk när jag inte ens minns hur det var eller om det faktiskt är bättre än det här. Jag har en identitet genom min sjukdom också och frågan är om jag kommer våga släppa den när jag inte vet vad alternativet är. Jag vill inte ha det såhär men samtidigt vill jag det. Men jag ska kämpa ändå, så får vi se hur det blir, sjukdomen finns ju alltid kvar om jag vill det."

Usch, vad svårt det var att kämpa! Att vilja och inte vilja om vartannat, samtidigt som jag kände att jag hade världens bästa chans att bli frisk när jag fick så mycket hjälp. Men det var inte heller lätt att ta emot hjälp och det var inte lätt att försöka ändra på beteenden när tankarna och känslorna satt lika hårt och väl förankrade som tidigare.

En av de svåraste sakerna under den här tiden var att hantera omgivningen. Jag blev snabbt fysiskt mycket bättre och mina beteenden normaliserades gradvis, men inte förändrade det insidan. Men utsidan var det min familj och mina vänner kunde se, och de ville så gärna tro att insidan också förändrades till det bättre. Den här perioden måste jag nog ändå säga var den absolut jobbigaste under hela mitt tillfrisknande, jag tänkte och kände samma saker som förut men hade blivit fråntagen möjligheterna att uttrycka dem med utan att ha lärt mig andra förhållningssätt. Men samtidigt väcktes hoppet på riktigt under den här perioden.



Imorgon kan du läsa om hur jag kände ungefär ett år senare när jag hade varit på behandlingshemmet för sista gången och börjat studera igen.


Bild från: http://www.gettyimages.se

tisdag 20 oktober 2009

Kontroll


Skribent och redaktör: Therese Björck

Tema: Att förändras - en resa genom tid
"Jag har ingen kontroll. Alls. Det är inte jag som bestämmer i mitt liv, det är aldrig mitt val. Jag har vetat det länge och gömt mig bakom det. Visst, jag har påstått att jag har kontroll men jag har hela tiden vetat sanningen, jag har allt annat än kontroll.
När det gäller ätstörningar och i synnerhet anorexi säger många att det är ett sätt att försöka få kontroll över något i sitt liv, att lösa problem genom att bearbetagot annat. Visst, så är det i början, då har du kontroll men sedan försvinner du rakt ut i rymden och svävar vind för våg vart än sjukdomen tvingar dig. Det är så lätt i början, när fötterna fortfarande nuddar marken, för då är det du som bestämmer. Fötterna lättar rätt omgående från marken när sjukdomens vindar börjar blåsa. De blåser iväg dig från marken om du inte ser upp, de blåser dig långt från markens liv och ingenting blir "normalt" eller "som vanligt". Hur ska du minnas markens liv när du svävar vind för våg i det blå? När markens människor inte längre syns och de högsta bergen bara blir mindre och mindre? Hur ska du då kunna veta vad som är "normalt" eller "som vanligt"?

Samtidigt är just det en enorm trygghet, att aldrig ha kontroll. Det finns en tilltagande rädsla för att stå på marken ju längre ifrån den jag flyter iväg. Jag kan gömma mig bakom en sjukdom, det är aldrig mig ni kan komma åt eftersom det inte är jag som har kontroll.

Jag blev sjuk av rädsla, min sjukdom är ett uttryck för rädslan. Rädslan för att inte vara perfekt, för att inte räcka till eller vara tillräcklig, för att inte duga, för att våga och att leva. Så länge jag är här är jag trygg. Här är inget okänt, här är det inte skrämmande som på marken. Jag behöver aldrig ta ansvar här, här är jag fri. Fri på det mest uppbundna och sönderslitande sätt som existerar. Det spelar ingen roll är den återkommande tanken. Om jag gör mig lite för illa, om jag ramlar lite för hårt, om kroppen skriker lite för högt. Ingenting spelar någon roll här, här skrämmer mig inget, inte döden, inte det jag utsätter mig för, inte minnena. Här är skölden så stark, här där ingenting spelar någon roll. Hur mycket ni än skriker på mig så är det ändå från marken ni skriker och där är inte jag, ingenting som händer på marken tillhör mig. Jag är distanserad från marken, kroppen svävar beroende av sjukdomens vindar och där når ni mig inte.
Det jag svävar i är ett tröstlöst mörker utan slut, utan botten, utan någon slutgiltig vändpunkt. Min lilla, lilla friska del skriker sig hes för att jag ska vända, för att jag ska lyssna på markens människor, för att jag ska inse att det är mitt ansvar. Den delen är rädd också, fast av helt andra anledningar. Ändå vill jag inte, inte riktigt än. Jag är för feg. Jag är för rädd. Skölden är intakt ännu ett tag."

När jag skrev det här hade jag länge väntat på hjälp. Jag hade slussats mellan avdelningar och läkare utan att någon ville ta ansvar. Jag kände mig så oerhört ensam och
så oerhört rädd. Jag var rädd för att sjukdomen var det liv jag alltid skulle behöva leva och att jag inte var värd att må bättre. Samtidigt var jag lika rädd för att förändras, för att få hjälp och må bättre. Jag ville kunna ta ansvar för mitt liv, men hade tappat förmågan att ta hand om mig själv. Tankarna och känslorna var mörka och många och det var svårt att se att någon kunde hjälpa mig reda ut var de kom ifrån och varför de var där.

Något litet inom mig gav inte upp, och hoppades ständigt på att bli förstådd och trodd på. Den delen fick mig att fortsätta tro och fick mig att fortsätta be om hjälp. Den delen gjorde att jag vågade landa på marken igen och slå mig ut ur min bubbla med pansarskal. Inte med ett slag och inte utan återfall, men med hjälp från omgivningen så luckrades den sakta upp så att jag slutligen kunde lämna den för gott.


Imorgon kan du läsa om hur jag tänkte och kände efter några månader på det behandlingshem jag kom till ungefär ett halvår efter att jag hade skrivit denna text.

Bilder från: http://www.gettyimages.se

måndag 19 oktober 2009

En följetong

Skribent och redaktör: Therese Björck
Tema: Att förändras - en resa genom tid


Det är på många sätt svårt att se eller känna förändringar när man lever mitt i dem. Min farmor var till exempel alltid mycket bättre på att se att jag hade vuxit än mina föräldrar som levde med mig varje dag. Själv märkte jag det bara när jag hade vuxit ur mina kläder. När jag tillfrisknade, eller när jag hade kämpat mig till ett bättre mående, tyckte jag många gånger att det var svårt att se skillnaden från hur jag tidigare hade mått. Det var ingen helomvändning, utan många små steg med återfall och framgångar om vartannat. Samtidigt längtade jag oerhört efter det invanda och trygga, som sjukdomen ändå var för mig.

Jag tror inte att jag är ensam om ha svårt att se att det faktiskt blir skillnad när man kämpar. För oftast får man inte, åtminstone inte jag, direkt utdelning för de slag man utkämpar. Men samtidigt är det ju mycket tydligt för mig själv idag att jag inte mår som jag gjorde, att jag i det stora hela klarar mig väldigt bra idag. Så någonting har ju hänt, men när och var?

Inför den här veckan har jag valt ett tema som är knutet till förändring. Jag vill visa alla er som kämpar, eller vill kämpa, eller som har kämpat, eller drömmer om att kämpa i smyg, att trots att skillnaderna kanske inte känns enorma så existerar de, inte bara genom att man skrivs ut från behandlingshem eller får en kortare medicinlista, utan även i tankar och känslor. Därför ska ni få göra några nedslag i mitt tillfrisknande där jag först kommer att publicera en text som jag skrev mitt i tillfrisknandet och sedan kommenterar innehållet så att det blir begripligt för er.

Eftersom jag har mått dåligt så visar det också sig i texterna, jag har granskat texterna med kritiska ögon för att inte av misstag ha triggande material i dem, och jag kommer också att förklara varför jag kände som jag gjorde. Trots det vill jag att alla som känner sig lite skörare just nu tänker en gång extra innan ni läser texterna, och att ni läser samtliga texterna så att ni kan se den utveckling jag har skrivit om. Texterna kommer att läggas ut i följd för att lättare kunna förstås som ett samband, med start imorgon.

Bild från: http://www.gettyimages.se

fredag 16 oktober 2009

Det lilla extra

Skribent: Amanda DuregårdTema: Det här ger oss kraft

Förr när jag visste att jag hade en krävande dag framför mig så tänkte jag att det är bara att blunda och köra. Jag får vila någon annan gång, må bra när det här är över. I värsta fall, tänkte jag, kan jag ta ut min frustration på min kropp, så att den slipper störa det jag har att göra. Problemet var bara att det oftast dök upp något annat som var lika krävande varje ng jag tänkt att jag skulle ha tid för paus. Idag ser jag istället till att dagen jag har framför mig inte blir lika tung som jag är rädd för. Jag funderar - vad kan få mig att må bra även om dagen är fullspäckad med måsten? Dessa saker kan inspirera mig inför en skrämmande dag:

En take away-cappuccino


Något roligt att läsa på spårvagnen
Att ta mig tid att sms:a en trogen kompis innan jag går, och vänta på svar

Äta banan under föreläsningen (istället för "nu blir det en seg
föreläsning" så tänker jag "nu ska jag sitta i den här salen och äta min banan")


Se till att ha gott om tid när jag ska förflytta mig och sedan njuta av att kunna pr
omenera i lugn takt och uppleva omgivningen jag går i

En riktigt snygg skrivbok (då blir man nästan sugen på att få använda den, oavsett ämne)


Bilder från: www.dreamstime.com

torsdag 15 oktober 2009

Det finns en glänta...

Skribent: Therese BjörckTema: Det här ger oss kraft

Ett foto av de två bästa och ett citat som har följt med mig länge och gett mig kraft att fortsätta.




"Det finns en glänta
Mitt i skogen
Som bara kan hittas
Av den som gått vilse"
- Tomas Tranströmer

tisdag 13 oktober 2009

Andras ord

Tema: Det här ger oss kraft
Skribent: Josefine Eriksson
Många gånger hämtar jag styrka ur andras texter. När mina egna ord inte är tillräckliga kan jag hitta det som jag behöver i någon annans. Jag använder orden att torka mina tårar med, att ingjuta mig själv med hopp när allt tycks hopplöst, att ge mig själv en spark i baken med när så behövs, att vältra mig i, att få mina tårar att börja rinna när de fastnat inom mig och för att få mig att skratta så att hela jag fylls med skratt. Ni kan säkert hitta ord som tilltalar er hos andra. Jag kommer här återge två korta texter som talar till mig då och då.

Ord om att våga och att vara modig:

Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort. (ur Bröderna Lejonhjärta, Astrid Lindgren)

En text att hota morgonångesten med och för mig att känna igen mig i. Alla dar är det inte lätt att kliva upp och tydligen är jag inte ensam då Ylva Eggehorn skriver så här i dikten Besvärjelser mot morgonångesten:

Herregud!
Upp med dig! Ligg inte där och
ynka och kinka!
Världen är inte
en stor vargkäft.
Dagen är inte
en taggig skruv
som ska klämma åt.
Andra är inte
på spänn efter dig.
Tystnaden är inte
iskall och hotande!
Golvet är inte
kallt och farligt!
Vattnet är inte
skållhet i kranen!
Kaffet ska inte
sparka dig i magen!
Reklamen i bussen
ska inte färga av sig!
Nyheterna är inte
världens undergång!
Jobbet är inte
en piska med knutar!
Julkaktusen i fönstret
håller på att slå ut!
Det blir en solig morgon
med gnistrande frost i träden!
Det kommer ett brev i lådan
där det står: "Du är toppen!"
Och om det inte kommer,
så måste du upp i alla fall!

måndag 12 oktober 2009

Tema: Det här ger oss kraft

Skribent: Lisa Isaksson

Den här veckan kommer några av oss redaktörer dela med oss av en del av våra inspirationskällor.

I choose to feel good about myself each day.
Every morning I remind myself that I can make a choice to feel good.
Citat: Louise L Hay, fotografi: Lisa Isaksson


Jag arbetar, och har arbetat, mycket med affirmationer och positivt tänkande. Det som från början kändes fånigt och som något jag inte trodde på har blivit något helt annat: en livsstil. När jag slutade blockera mina tankar med "det kommer ändå inte att fungera" och öppnade mitt sinne för förändring, så kunde jag bryta mina negativa tankemönster och åstadkomma en enorm förändring.

Jag väljer att tänka positiva tankar och att i varje negativ tanke bryta och vända den. Även om jag har en dålig dag kan jag välja att göra den mindre dålig genom att bryta de negativa och destruktiva tankemönstren. För när allt kommer omkring skapar jag min egen tillvaro.

Källor till affirmationer och positiva tankar:
Louise L Hays böcker, affirmationskort.
Kreativ insikts produkter och nyhetsbrev.
The Secret - en bok och film om något som egentligen inte är någon hemlighet alls. Vi har alla makten att skapa våra liv så som vi vill ha dem.
Att välja glädje - Kay Pollaks bok som, när jag väl öppnade mig för budskapet, varit en stor källa till förändring och glädje.

fredag 9 oktober 2009

Ny läkartid - ny läkare

Skribent: Amanda Duregård
Tema: Amanda kommenterar artiklar om psykiatrin
Redaktör: Amanda Duregård


DN Debatt för cirka två veckor sedan gick folkpartiet ut och krävde att det skulle bli ett stopp för användningen av hyrläkare inom vissa delar av vården. Jag kan inte annat än välkomna ambitionen.

Jag var på läkarbesök i förrgår på min öppenvårdsmottagning, som jag tillhört i snart två år. Det var en ny läkare. Igen. I början räknade jag hur många läkare jag träffade och behövde upprepa min historia för, och det blev förstås många. Till viss del på grund av att man i Göteborg alltid går via psykakuten för att bli inlagd, och där är det av naturliga skäl sällan samma person som tar emot en. Men jag kom ändå upp i 16 unika läkare under förra året, då jag var inlagd vid tre tillfällen och utöver det gick till öppenvården. 16 gånger har jag dragit min sjukdomshistoria, berättat vad som är jobbigast, förklarat min syn på diagnoserna den förra läkaren satt lite på känn...

I öppenvården var jag väldigt nöjd i våras när jag fick träffa samma läkare två gånger i rad, men frågade också min terapeut hur det kommer sig att de byts ut hela tiden. Hon berättade att de visst har en eller flera tjänster som de jättegärna hade tillsatt med en fast anställd psykiater. Men ingen söker platserna, och istället fyller man upp med hyrläkare. Psykiatrin är en av de delar av sjukvården som har flest hyrläkare, detta trots att förtroendet mellan läkare och patient i den här branchen kan vara avgörande för tillfrisknandet.

Men om det finns hyrläkare som har tid att ta jobben, varför finns det då ingen som söker de fasta tjänsterna? En del beror kanske på att man tjänar mer som hyrläkare. Att vara fast anställd innebär också att vara delaktig i mottagningens löpande arbete, påpekade min terapeut, och det slipper hyrläkarna.

Det är inte säkert att vi kommer att få en fast anställd läkare på min öppenvårdsmottagning även om man stoppar hyrläkarna. Men förhoppningsvis ersätts de veckovisa inhoppen med längre vikariat. Då kanske jag kunde slå mitt rekord - och få träffa samma läkare tre gånger i rad!


Min öppenvårdsmottagning i Göteborg
Foto: Harri Blomberg


tisdag 6 oktober 2009

Regeringens ambition är en bra början

Skribent: Amanda Duregård
Tema: Amanda kommenterar artiklar om psykiatrin
Redaktör: Amanda Duregård


Förra veckan presenterade regeringen ett program för att förändra attityden gentemot psykisk ohälsa i samhället. Detta beskrev de i en debattartikel i Dagens Nyheter. Äntligen! ropar många med mig. Jag har hört allt för många berättelser om hur man som psykiskt sjuk bemötts med oförståelse. Detta problem finns, precis som regeringen skriver, överallt, men jag anser att det är extra allvarligt när det sker i kontakt med myndigheter.

En vän till mig som får panikångest i form av svimningar någon eller några gånger i veckan fick härom sistens frågan från försäkringskassan om när hon tänkte börja söka jobb. När jag var gravid och barnmorskan på mödravården skulle ta ett blodprov i min arm som hade några läkta ärr fick jag och min man ägna en god stund åt att informera henne om vad självskadebeteende var, och skillnaden mellan det och självmordsförsök. Sedan skrev hon ändå i journalen saker som byggde på okunskap.

Ofta grundar sig attitydproblemen i kunskapsluckor, och där tror jag att regeringens program kan göra mycket. I andra fall handlar det om rädsla, och den kan ligga på ett djupare plan och handla om mottagarens egen självbild och trygghet. Det bästa vi kan göra för att motverka det är att själva vara så ärliga vi orkar med hur vi känner oss inombords - såväl bra som dåliga dagar. Att börja svara öppet på den så vanliga frågan "hur är läget?".

Hur är läget?
Foto: www.fotoakuten.se

lördag 3 oktober 2009

Tema Perfektion: Vad är egentligen perfekt?

Skribent och redaktör: Lisa Isaksson
Tema: Om perfektion - vad är det att vara perfekt?



Under större delen av mitt liv har jag varit en duktig flicka ut i fingerspetsarna, med en ständig strävan efter perfektion. Måste ha alla rätt på alla prov för att inte vara dålig, får inte göra fel, får inte misslyckas - för då är jag misslyckad. Jag var livrädd för att inte duga, inte vara bra nog, och min rädsla för att misslyckas har hållit mig tillbaka så mycket i livet, hindrat mig från att göra saker som jag ville göra men inte visste om jag skulle lyckas med, och inte minst hindrat mig från att testa nya saker. Hur många är bra på något första gången? Jag har haft en press på mig att vara duktig från steg 1, lära snabbt och bemästra lika snabbt. När allt blir en jakt på prestation, och inte ens toppresultat ger något större lugn, för tänk om jag inte gör lika bra ifrån mig nästa gång, så blir livet en ständig stress. Jag levde med en konstant stress i kroppen, och en lika konstant rädsla för att när som helst kunna bli avslöjad som misslyckad.

När andra pratade om att göra sitt bästa i stället för att slita ihjäl sig och att man bara behövde vara bra nog förstod jag inte. Hur vet man när man gör sitt bästa? Vem talar om vad som är bra nog? För den som alltid varit högpresterande och alltid blivit sedd för och genom sina prestationer är det inte självklara begrepp. I min värld var bra nog och mitt bästa lika med toppresultat, utom i de få fall där jag kunde se att det fanns alibin och godtagbara ursäkter att inte vara bäst. Periodvis var anorexin och självskadandet sådana alibin - som när jag vid varje D-uppsats (= den stora uppsatsen på fjärde terminens universitetsstudier) drabbades av förlamande prestationstvångest (tvång + ångest) när mina handledare lovordade mina uppsatsförslag, för hur skulle jag någonsin kunna leva upp till deras förväntningar. Resultatet blev att jag i stället för att fördjupa mig i forskning på uppsatsämnet fördjupade mig rejält i självsvält och självskadande. Det får man inga högskolepoäng och inga examina på.

Så för mig har mycket av vägen ut handlat om att släppa den negativa perfektionen, lära mig vad bra nog är och att omdefiniera begreppet "perfekt". För vad är egentligen perfekt? Felfritt är ett ord som jag direkt kommer att tänka på. Något ouppnåeligt är ett annat begrepp som jag förknippar med perfektion. När jag började tänka i de banorna och analysera vad jag menade med perfekt och vad jag ville uppnå insåg jag att min jakt på perfektion var jakten efter något som inte fanns. Jag hade jagat solkatter.
Att sätta höga mål är en sak, för dem kan man ändå uppnå. Att sätta omöjliga mål, som blir ännu omöjligare när man inte ens har definierat själva målet, är ett bra recept på en fåfänglig kamp som bara leder till otillfredsställelse och knäckt självförtroende. Men perfektion behöver inte vara negativt.

Idag är perfektion något helt annat för mig än för bara några år sedan. Det handlar inte längre om felfria prestationer, att vara bäst av alla för att vara bra nog eller att uppnå något som är perfekt i andras ögon, utan om att vara så sann mot mig själv och så äkta jag kan vara; det handlar för mig om att uppnå min potential både i vem jag är och det jag gör. Och det är uppnåeligt.
Att vara perfekt för mig är nu när jag är helt och hållet ett med mitt inre jag, den jag är innerst inne; när jag släpper det yttre sorlet och lever efter min övertygelse och min sanning, när jag släpper alla tankar på hur jag borde göra något eller på resultatet utan bara gör. Jag kan göra något bra nog, och behöver inte längre nå toppresultatet direkt. Det är inget fel i att bryta upp stora mål i delmål, utan tvärtom ger delmålen flera glädjekickar när jag når dem och kan gå vidare.

Jag tror att vi alla redan bär fröet till våra perfekta jag inom oss, och att det är en uppnåelig perfektion som inte handlar om prestationer eller yttre ideal. Om perfekt är att vara den man är ämnad att vara, att vara äkta och göra sitt bästa i varje given situation, utifrån sina förutsättningar utan tanke på resultatet, så är det dessutom något positivt. Tänk om vi innerst inne, när vi skalat av alla masker, alla tankar på vad som förväntas av oss, alla upplevda ideal och alla rädslor, redan är perfekta, och att strävan efter perfektion är en inre strävan i stället för en yttre - skulle inte det kunna ändra på mycket av perfektioniststressen? Det är så jag väljer att se det och väljer att leva.