Jag ångrar inte en sekund att jag berättade, men jag ångrar att jag inte sa något tidigare

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Att berätta sin hemlighet
Redaktör: Emelie Jonsson

Det här med att berätta sin hemlighet, det man går och bär på kan vara blandade känslor för alla människor. Vissa kanske inte alls funderar så mycket utan bara säger som det är, andra kanske går och tänker och planerar länge på hur man ska lägga fram det medan någon annan kanske inte hann berätta det utan blev “påkommen” eller någon som inte har berättat alls.


Det finns så mycket tankar kring det här med att berätta eller inte berätta för sina nära hur man mår, vad det är man går och bär på. Själv är jag en av dem som gick och bar på det här väldigt länge utan att någon visste om det. Hela 6 år gick jag med allt det jag har inom mig - ingen visste förutom jag vad det var som fanns i mina tankar. Nu såhär i efterhand kan jag ångra mig lite och undra varför jag inte berättade det tidigare, för jag fick ändå bra respons. Föräldrar som är förstående och hjälper mig så gott det går, mina nära vänner som alltid stöttar och visar att de finns och försöker så gott det går att verkligen finnas där. Så varför berättade jag inte tidigare? Varför gick jag och bar på det där så länge? Jag vet svaret.. Jag ville inte lägga all denna tyngd på någon annan, ville inte såra, ville inte oroa. Jag ville heller inte visa mig i “underläge” och jag var osäker på om jag egentligen mådde dåligt “på riktigt” eller om det bara var något jag hade fått för mig. Vad skulle egentligen mina nära säga? Vad skulle hända?

foto: deviantart.com

Jag hade så många funderingar och jag gick varje dag och funderade ut hur jag skulle berätta det, för jag ville verkligen säga, ville berätta, men jag hade en spärr som jag inte kunde ta mig förbi. Kanske var det så att jag var tvungen att gå med det här ett tag för att verkligen få kraften till att berätta. För att nu för ett år sedan tog jag tag i det här. Jag fick kraft från ingenstans och bestämde mig för att nu får det vara nog. Nu berättar jag, annars kommer jag aldrig komma ur det här, jag klarar mig inte själv.



Att prata är något jag alltid har haft svårt för, men att skriva och berätta med papper och penna har alltid varit någonting jag har lätt för så därför blev det ett brev till min Mamma och Pappa. Jag skrev ett långt brev som jag sedan la ut på bordet för att det skulle läsas av dem morgonen därpå. Jag la också med Sofia Åkermans bok, för att överleva - om självskadebeteende. Det var med tunga steg jag la ut mitt brev och boken och jag hade svårt att somna, men vaknade sen på morgonen av att Mamma satt på min säng och väntade på att jag skulle vakna. Hon hade läst, hon hade tårar i ögonen, men hon förstod och sen den dagen har hon varit min stöttepelare.



Jag ångrar inte en sekund att jag berättade, men jag ångrar att jag inte sa något tidigare. För då kanske det inte hade behövt gå så här långt. Men gjort är gjort och nu siktar jag bara framåt. Jag ska klara det här, även fast det tog lite längre tid än det hade behövt göra.