torsdag 28 februari 2013

Om du ändå såg igenom mig.

Skribent: Pia Ejeklint
 Tema: Fritt!
 Redaktör: Johanna Hildingsson


Ingen ser att jag gråter inombords bara för att tårarna inte syns i mina ögon, bara för att tårarna inte rinner nedför mina kinder. Ingen ser att ångesten nästan kväver mig inombords bara för att jag fortfarande andas in och ut, precis som man ska. Inombords känner jag frustration men ingen förstår eftersom jag sitter helt still på en stol, som inte ens är bekväm. Och jag skriker högt men ingen hör något eftersom jag inte lyckas öppna munnen, eftersom mina läppar ler. Och när jag väl ändå lyckas öppna munnen och försöker förklara min inombordssmärta med ord så är det ingen som förstår, och vissa tror mig inte ens, för det syns ju inte utåt.

De tror bara på min sorg de få gånger jag faktiskt lyckas gråta och de tror bara på min ångest om jag sitter och hyperventilerar i ett hörn på golvet. De har bara förståelse för min frustration om jag vandrar runt och inte kan sitta still, och skriken hör de aldrig eftersom jag faktiskt aldrig skriker. De verkar aldrig kunna förstå, aldrig tro på, att jag blöder inombords så länge det inte finns ett blödande sår som de faktiskt kan plåstra om.

Och jag önskar att jag bara kunde slita av mig masken som verkar hindra alla från att se hur trasig jag är på insidan, för om jag kunde det så skulle de kanske kunna laga mig lite snabbare än om jag hela tiden måste leta efter ord för att försöka förklara det där som egentligen inte går att sätta ord på. Och ibland önskar jag bara att de skulle kunna se igenom mig, se förbi det där falska leendet och se att min själ gråter och att den faktiskt kan göra det trots att mina kinder är torra, trots att inga tårar kanske syns.

Någon som mår dåligt sitter kanske och gråter med händerna för ansiktet, en annan kanske skriker högt och slår näven i en vägg. Men glöm inte bort att personen som sitter tyst på en stol i närheten kan ha precis lika ont på insidan som de andra två. Ibland kanske till och med ha det ännu värre.
Det man ser på utsidan stämmer inte alltid överens med hur det känns på insidan hos någon så ta inte för givet att vi som inte gråter eller skriker mår bra, ta inte för givet att ångest inte existerar bakom ett par läppar som ler.

Glöm inte bort att jag kanske behöver mest stöd de gånger då det utåt verkar som att jag inte behöver något alls.

Källa.

torsdag 21 februari 2013

Det är tyst på bloggen.


Hej!
Jag vill be om ursäkt för att det är väldigt tyst här just nu. Jag står ännu som ensam redaktör men har några på ingång och som jag hoppas kan komma igång snart. Jag ska försöka lägga upp lite mer här, men har själv ganska ont om tid just nu. Så hjälp mig gärna och skicka in dina egna texter som du skulle vilja dela med dig av! Mailadressen är som vanligt blogg@shedo.org

Varma hälsningar
Johanna

Bakom låsta dörrar.

Skribent: Pia Ejeklint
 Tema: Fritt!
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Låsta dörrar
Låsta skåp
Och du måste alltid be någon
om du vill åt någonting
som är inlåst
eller om du behöver komma in
eller önskar komma ut
om du nu ens har tillåtelse till det
om du nu ens får

En gul landstingsfilt
värmer dig inte när du fryser
inombords
inte så som en kram kan värma
även en frusen insida
Och medicinerna  
piller i olika färg, form och styrka
inte bara på regelbundna tider
extra också, vid behov
värmer inte ett hjärta som fryser

Slutenvård
Avdelningsvård
Psykiatri
Inlåsta själar
trasiga och sköra
med öppna sår
inombords
Men det finns inga plåster här
som kan laga dem
dem där svidande såren inombords
som man bara vill ska läka
Här finns mediciner
som kanske stillar smärtan
för en stund
Men det finns inga mediciner
som kan läka såren
eller få de att försvinna helt

Men jag tror på att det finns
läkande plåster
Jag tror på att det finns hopp
om att de där såren inuti
tillslut ska läka
bli ärr
och blekna med tiden

Man läker inte av att vara inlåst
instängd bakom låsta dörrar
Man läker inte av att bara förvaras
under en gul landstingsfilt
Det är ett tillfälligt skydd
när det är skydd man behöver
Men man läker inte
inom slutenvården

Så vart läker man då?
Hur?
Och när?
Svaren är många
precis lika många som vi är
vi som är sårade
trasiga inombords
För den plats där jag lyckas läka
är kanske inte rätt plats för dig
Och det sättet du lyckas läka på
passar kanske inte mig
Och vi kommer inte att läka lika fort
eller i samma takt
för vi måste alla gå våra egna vägar
i det tempo som passar oss bäst
Men oavsett var, oavsett hur
och oavsett hur lång tid det tar
så kommer vi att läka
bli hela igen
och få må bra

Slutenvården
har ingenting att erbjuda
förutom just skydd
Bakom låsta dörrar
finns inte det där
som jag tror att man behöver
för att kunna stå stadigt igen
Och även om medicinerna
kanske kan lindra den värsta oron
så tror jag inte på
att det är en långvarig lösning

Jag kan bara se genom mina ögon
och du kan bara se genom dina
vad som stärker
och vad som inte gör det
Och genom mina ögon kan jag se
att slutenvården inte läker
att landstingsfiltarna inte värmer
det som fryser inom mig
och att medicinerna
inte gör mig frisk
så som mycket annat utanför
kanske skulle kunna göra

Hoppet är lättare att hitta
utanför de låsta dörrarna
Och kärlek och vänskap
är en bättre medicin
än alla de läkemedel
som finns att läsa om i FASS
Sysselsättning och vardagligheter
med intressen du mår bra av
finns inte bakom en låst dörr
som du inte själv har nyckel till
Och terapi och annan behandling
kommer man inte åt
gömd under en landstingsfilt

På en låst avdelning
med bestämda besökstider
så kan ingen av de du har nära
på utsidan
komma och hålla din hand
eller ge dig en kram
när du kanske egentligen
skulle behöva det som mest
för de får bara träffa dig
mellan vissa klockslag

Det är kanske en lång väg att gå
genom den där mörka tunneln
innan man faktiskt kommer fram
ser ljuset och tar klivet ut
Och det är svårt att fortsätta gå
om man är inlåst
om du hela tiden måste be om lov
innan dörren kan öppnas för dig
om du aldrig kan ta ett kliv framåt
i den takt du vill och skulle behöva

Livet väntar på dig
på mig och på oss alla
utanför allt som kallas slutenvård
Ljuset finns i slutet av tunneln
och dit kommer vi alla
steg för steg
i den takt som passar oss bäst
Utanför alla låsta dörrar
har vi chansen att ta klivet ut
i friheten
friskheten
eller vad man än vill kalla det

Vi ses där!

fredag 8 februari 2013

På god väg ut ur tunneln.

Skribent: Pia Ejeklint
 Tema: Fritt!
 Redaktör: Johanna Hildingsson


Jag fyller 26 år i år, det betyder att det är 10 år sedan som jag för första gången lades in på en barnpsykiatrisk slutenvårdsavdelning. Ibland känns det som att det var så nyligen men 10 år, det är ju en ganska lång tid. Det glädjer mig att se hur pass mycket bättre jag har blivit, även om det har varit en väldigt svår resa och även om jag inte ännu är helt frisk.

Under tiden på barnpsyk ökade mitt självskadebeteende. Några gånger var det riktigt nära att jag miste mitt liv. Inte i självmordsförsök, för jag ville egentligen inte dö, utan till följd av mina allvarliga självskador. Jag hade änglavakt och idag är jag tacksam för det. När jag fyllde 18 och flyttades över till vuxenpsykiatrin ökade mitt självskadebeteende ännu mer. Jag gjorde så pass mycket allvarliga självskador att jag under en period blev förd till PIVA i bältessäng och blev kvar på avdelningen i 6 månader, mestadels av tiden med extravak. Och bältessängen var dessvärre tvungen att användas ett flertal gånger till.

Jag blev skickad till behandlingshem där självskadorna fortsatte i samma utsträckning som innan. Att vi var 7 tjejer med Borderline-diagnos och självskadebeteende i samma hus slutade bara med att det blev en tävling om vem som kunde skada sig mest, allvarligast och oftast, och efter att jag hoppade från balkongen fyra meter upp och bröt foten samt fick en kotfraktur i ryggen som jag opererades för så insåg jag att jag skulle dö om jag stannade kvar på behandlingshemmet där tävlingen fortgick och jag skrev ut mig själv. Åter igen hade jag haft änglavakt för förutom milda smärtproblem i ryggen då och då så klarade jag mig bra. Det hade kunnat gå hur illa som helst.

Förutom att jag faktiskt tog mig igenom en tre-terminers utbildning på komvux där jag utbildade mig till undersköterska, gick ut med högsta betyg och höll mig helt skadefri i drygt 1 år så har mina dagar, min vardag, mitt liv sedan 10 år tillbaka handlat om självskador, sjukhusbesök, terapier, inläggningar på psyk med bältesläggningar och extravak samt ett flertal behandlingshem. Dagarna, timmarna, minutrarna har bestått av ångest, oro, sorg, ilska, hopplöshet, orkeslöshet, skuldkänslor och dålig självkänsla mm. Det har med andra ord varit, och är fortfarande, en stenhård kamp som man inte riktigt alltid kan se slutet på. Men, jag tror att det äntligen är på väg att vända nu.

Jag har varit inlagd på en slutenvårdsavdelning i drygt tre månader nu. Fick tidigare avslag när jag ansökte om ett fjärde behandlingshem och tänkte att okej, då är det kört för min del. Hoppet slocknade. Hur skulle jag klara av att bo själv hemma i min lägenhet när jag inte har klarat av det hittills? När jag alltid istället antingen hamnat på en extrasäng hemma hos mamma och pappa eller lagts in på psyk, om och om igen. Om jag inte redan hunnit självskada i min ensamhet innan dess alltså. Hur skulle jag klara av att ha en fungerande, "normal" vardag när jag så kraftigt styrs av min ångest och oro, när jag inte kan vara ensam utan att det slutar självdestruktivt och när jag inte ens tror på att jag någonsin kommer att bli frisk? För vad finns det då för anledning till att kämpa, vad finns det då för mening med att ens försöka?

Någonstans mitt i allt detta, med stöd och pepp från nära och kära började jag fundera på vad jag egentligen vill med mitt liv. Jag började också inse (och det är tungt att inse) att allt egentligen hänger på mig. Andra kan stånga sig blodiga för att hjälpa men om inte jag är med på tåget så går det inte. Jag började vara helt öppen och ärlig med hur jag kände och tänkte, slutade tänka att "de kanske tycker jag är knäpp som känner/tänker så här", höjde rösten och sa precis det som jag kände att jag behövde få ur mig. Det underlättade enormt för alla runt omkring i deras försök att förstå och i deras försök att hjälpa till. Vi gjorde ett medicinbyte som förändrade mycket, till det bättre. Jag kan plötsligt tänka klarare, tänka mer logiskt, resonera på ett klokare och vettigare sätt. Jag har fått tillbaka min koncentrationsförmåga, fått lättare att kunna behålla uppmärksamheten när det är något jag behöver fokusera på. Jag känner mig allmänt gladare och lättare till mods. Sedan har kommunen utökat mitt boendestöd från 2 timmar i veckan till 5 timmar och jag har börjat gå regelbundet hos en psykolog på öppenvården.

Efter dessa dryga tre månaderna på en sluten psykiatrisk vårdavdelning började överläkaren prata om utskrivning förra veckan och då var jag helt ärlig med hur jag kände och tänkte och sa rakt ut att de inte kunde skriva ut mig från ena dagen till den andra, att det måste finnas någon slags utslussningsplan där jag får prova på både dag- och nattpermissioner och se att jag klarar av det innan jag skrivs ut. Det var mer eller mindre ett krav från min sida och läkarna höll med om att det var en bra idé och att det förhoppningsvis dröjer innan nästa eventuella inläggning om vi ser till att sakta och stadigt slussa ut mig, istället för att huxflux bli utskriven, komma hem till någonting nytt som man inte innan provat fungerar och då riskera att kort efter utskrivningen bli tvungen att skrivas in igen.

Vi gjorde en utslussningsplan där jag först skulle åka hem på timpermission tillsammans med personal bara för att få känna hur det kändes att komma hem (och det kändes bra), där jag två dagar senare skulle åka hem själv och träffa boendestödet för att sedan för första gången på väldigt länge sova kvar hemma själv. Visst mådde jag dåligt så fort jag klev innanför dörren hemma och tankar som: "nu är du helt ensam Pia, nu kan du skada dig precis hur mycket du vill" dök upp och slet i mig ganska hårt, men genom att jag hade sällskap av en vän hela kvällen och tog en extra tablett för att kunna få sova så slutade det hela väl för när min vän gått hem så hade sömntabletten kickat in så jag gjorde mig snabbt i ordning inför natten, la mig i sängen och hann blogga lite samt prata kort med mamma på telefon innan jag däckade och sov gott hela natten. Morgonen efter hade jag boendestöd igen och återvände sedan till avdelningen som planerat. I skrivande stund är det där jag befinner mig nu och den fortsatta planeringen är att jag efter denna avdelningsnatt åker hem imorgon efter lunch för att ha ännu mer boendestöd och sedan prova på nattpermission nummer två. Imorgon kommer jag inte ha sällskap av en vän hela kvällen så jag kommer nog få brottas med mina självskadetankar. Men, jag har en hel del färdigheter att ta till för att undvika självskada och krisar det så pass att det finns risk att någonting händer så finns avdelningen, jag kan avbryta min permission och åka tillbaka. Men helt ärligt så tror jag inte att det kommer att behövas. Klarar jag av att sova hemma så har jag boendestöd på förmiddagen dagen efter och åker sen tillbaka till avdelningen för att hämta mina sista prylar och ha ett utskrivningssamtal med överläkaren.

Det känns okej att komma hem, både skönt och lite läskigt förstås. För första gången på väldigt länge har jag hopp om att det här faktiskt kan gå vägen. Jag tror på att jag med hjälp av boendestöd, psykolog, öppenvårdsläkare och så småningom sysselsättning kan få en fungerande vardag där självdestruktiviteten inte längre ska ta plats och därmed inte heller sjukhusbesök och psykinläggningar. Fast självskadorna, sjukhusbesöken och psykinläggningarna försvinner inte bara genom att man knäpper med fingrarna (tyvärr) men målet är ju att de ska minska och så småningom försvinna bort helt ur ens liv. Och jag börjar vågar tro på att det är möjligt.

Och apropå sysselsättning så ska jag om en vecka på ett "studiebesök" och träffa verksamhetschefen på ett korttidsboende för funktionshindrade barn för att prata kring om jag eventuellt ska börja arbetsträna hos dem. Vem hade kunnat tro det för bara tre månader sedan när allting kändes bäcksvart och jag trodde att jag aldrig ens skulle klara av att skrivas ut från psyk?

Det går om man vill. Lätt är det definitivt inte men hur svårt det än må kännas så blir det lättare med tiden. Ha tålamod. Våga tro på dig själv, på dina styrkor och förmågor, på dina chanser att faktiskt ta dig ur det där svåra, vad det än är för smärtsamt du befinner dig i. Jag har varit sjuk i över 10 år, skadat mig så illa att jag ett flertal gånger på riktigt kunde ha dött och jag har tappat hoppet i golvet så många gånger att jag aldrig trodde att det skulle gå att laga igen, jag har slutat tro på att det går att bli frisk och för bara tre månader sedan varit stensäker på att jag aldrig skulle kunna få ett värdigt liv. Nu har jag redan klarat av att sova ensam hemma en natt och trots kvävande destruktiva tankar klarat mig igenom permissionen utan en enda liten skråma på kroppen, jag har boendestöd 5 timmar i veckan med boendestödjare som hjälper mig att få en fungerande vardag med rutiner hemma gällande städning, tvättning, matlagning mm. En gång i veckan träffar jag min psykolog på öppenvården och någon gång i månaden eller vid behov träffar jag min öppenvårdsläkare. Och nu har jag dessutom en eventuell arbetsträning på gång. Så ja, det går att sakta men säkert ta sig ut ur den där betongtunneln, och jag tror att jag är på god väg nu.

Styrkekramar

Källa.

tisdag 5 februari 2013

Tindra.

Skribent: Nathalie Walting
 Tema: Fritt!
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Du stiger upp på morgonen
och kollar ut
genom ditt fönster
du undrar när du vistades
utanför
i den verkliga världen
för du orkar inte längre
ta dig upp ur sängen
som är en självklarhet
för andra
men för dig en
stor ansträngning
för du orkar
inte se
se att värden
gör för ont
för att vistas
i, och du orkar
inte heller gråta
om och om igen
så därför stannar
du inne

för då kanske
inte känslorna
leker med dig i livet
för du kanske får känna
frid när du lagt dig
under täcket,
med tårarna inom dig
så är smärtan så stor
du vill att någon
ska säga att det
blir bra Igen
att det kommer vända
att du ska slippa
spara alla känslor i en ask
för att till slut inte
orka mer
för kanske kommer det
en dag
då blir glad
och tittar ut på morgonen
då det regnar
fast solen kommit tillbaka i
ditt hjärta,

en dag händer det,
då kommer det vara värt allt slit, Tindra