Tema: Bemötanden från psykiatrin - psykiatrins mörka sida

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: Bemötanden från psykiatrin - psykiatrins mörka sida
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Foto: Y. Ejner Lind

Jag fingrar på min tröja, sväljer nervöst och blickar med dimmig blick upp mot läkaren. Han frågar vad jag gjort på armen, men väntar inget svar. ”Gör du ofta så, hur gör du det?” frågar han och jag svarar kortfattat. ”Ingenting allvarligare?” snäser han till och jag kollar upp på honom och svarar mindre kortfattat. ”Jag har sett personer som skadar sig, de flesta slutar efter ett tag. Men det kommer du aldrig göra, du kommer alltid ha det beteendet!”, jag höjer ögonbrynet och kollar chockat upp på honom. ”Sådana som dig skulle vi egentligen inte ha här, för du kommer skada dig vilket fall som helst!”

- ur ett "viktigt samtal" med mellan mig och en överläkare, i år

Detta tema är tänkt att handla om psykiatrins mörka sida, och de bemötanden du får som patient. Vilka bemötanden får du egentligen? Och vad kunde sagts istället? Hur ser psykiatrins mörka sida ut? Det tänkte jag, Yasmine, ta upp i veckans tema.

Jag fick kontakt med psykvården -07, då jag var 14 år gammal. Då hamnade vi hos BUP. Jag fick hjälp mot allt svårare tvångstankar och en begynnande depression. Under sommaren fick jag KBT. Sedan sjönk jag allt djupare, utvecklade ätstörningar och självskadebeteende. Då och där borde hjälpen funnits. Det fanns den inte.

Ätstörningsvården var obefintlig. "Ät nu, annars dör du" var orden och jag fick ett matschema och hot om att "går du ett steg längre lägger vi in dig med sond", jaha, ingen vård alls eller inläggning, och ni säger att JAG tänker svart och vitt? tänkte jag.

3 år var jag kvar på BUP tills de abrupt ändrade behandlingen för min problematik. Det var i samma veva som en antidepressiv medicin inte fungerade. Nähä du, nu fungerade inte denna på två veckor, då har du inte den problematiken, då byter vi! Jag fick en antipsykosmedicin ungefär då jag släppte taget om den värsta ätstörningstiden. Biverkningarna var "lite lätt rastlöshet". Då jag började tappa vikt blev jag livrädd och förstod ingenting. Vi läste bipacksedeln.

Biverkning, relativt vanlig: anorexi.

3 år senare stod jag vid livets kant och vädjade efter hjälp. Där hade hjälpen fallit helt. Alla samtal var en diskussion angående hur sjuk och hopplös jag var. Och tro det eller ej - jag blev sjukare. Eller snarare trasigare. Men något hände. Jag hamnade hos ett underbart behandlingsteam. Jag fick hjälp - riktig hjälp - och började sakta bygga ihop ett liv igen.

Jag började prata med en psykolog som förstod mig - de förstod mig - och lyssnade. Jag fick hjälp som inte var tagen ur studieböcker, utan utformad för just mig. Vi tog tag i grunden till problemen - min väldigt låga självkänsla - istället för att bara medicinera bort symptomen. Jag fick ett liv. Ett tag senare lades jag in på olika avdelningar av och till och fick åter igen möta psykiatrins mörka sida.

Mediciner blev godis, snäsiga kommentarer haglade. Och så hamnade jag hos överläkare Idiot. "Hopplöst fall", åter igen, och denna gång tänker jag inte ge mig för strid. En sådan läkare borde stryka sin titel.

Istället för att stämpla någon som hopplös och kronisk då du menat att ta personen på allvar; lägg vikten på hur frisk personen är förmögen att bli i denna svåra sits, hur värdefulla personens friska sidor är och understryk du kan bli frisk (då du undermedvetet menar att personen är i en svår sits) istället för du är väldigt sjuk.

Berätta om er uppfattning om psykiatrins baksida! Hur har era bemötanden varit, vad har sagts och (viktigt); vad kunde sagts istället?

Foto: svt.se

Skicka in era tankar till: shedo.blogg@gmail.com, de är varmt mottagna!

Kärlek och värme, Yasmine

Dans och teater

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Fritidsintressen
Redaktör: Emelie Jonsson

Jag har alltid haft många fritidsintressen och mycket sysselsättning på fritiden. Jag tror att jag var den i familjen som provade på mest saker och jag fastnade också för många saker eftersom jag tyckte att allting var roligt på sitt sätt. Det var fotboll, ridning, scouter, sångkör, teater, dans, judo, Juniorerna (någon form av pysselgrupp), tvärflöjt och orkester.. Ja, jag skulle nog kunna sitta här hela dagen och nämna allting jag har testat på. Men de jag verkligen fastnade för var judo, dans och teater. De tre sakerna jag har hållt på med längst.

Dansen har alltid betytt någonting för mig och jag tog mina första danssteg när jag var fem år och jag håller fortfarande på. Det är som något helande för mig. Att lyssna på musiken och sen göra korreografier utifrån musiken och texten. Jag kan som distraktion när jag mår dåligt ställa mig i mitt vardagsrum och skapa och dansa för att få något annat att tänka på - det funkar. Man behöver inte kunna danssteg för att göra det heller, utan starta någon bra musik och rör på dig. Rör på armarna, benen, ja få ut dina känslor helt enkelt.
Jag lovar att man faktiskt mår så mycket bättre efteråt.

foto:weheartit.com

Judon började jag med när jag var elva år och slutade någon gång när jag var sexton, sjutton tror jag.
Varför just judo vet jag inte. Jag såg en lapp i skolan om en prova på gång på judo och jag åkte dit för att testa och jag fastnade. Träningen, kompisarna, tävlingarna. Ja, det var en underbar stämning helt enkelt och man tränade upp sin smidighet väldigt mycket. Judolokalen blev som mitt andra hem och jag älskade att gå ner och träna och lära mig mer kast, försvar och allt som har med Judo att göra. Det som också är bra är att man kan få ut sina aggressioner.

Teater har nog funnits i mitt blod sedan jag föddes. Jag har alltid varit den där teater-apan i familjen som gjorde uppträdanden för mina föräldrar. Var alltid med i roliga timmen i skolan, och jag älskade att spela och gå in i en roll som inte var mig själv. Jag började gå i teater när jag började högstadiet och jag ångrar lite att jag slutade med teatern när jag gick ur gymnasiet, men tiden fanns inte riktigt där.
Men man fick så många nya vänner och man blev som en familj i teatergruppen.

foto:google.se

Jag hade både teater på elevens-val de tre åren på högstadiet där vi hade en föreställning på våren och en föreställning på vintern. Sen gick jag efter skolan på teater, och då spelade vi nog upp ca 2-3 föreställningar per år, beroende på hur stora föreställningar vi gjorde.

Den sista föreställningen jag var med i var en ungdomsvariant av Hamlet. Det tog en hel termin att öva in, och vi fick ta till många extra timmar för att få allting på plats, men sedan hade vi ca 5 uppvisningar av denna och allt slit som vi hade gjort kändes så värt när vi tog emot publikens applåder efteråt.

Det jag vill komma med detta tema och detta inlägg är att jag tror det är viktigt att ha en sysselsättning på fritiden. Att känna att man gör något man tycker är roligt.

Det kan ta tid innan man hittar det som passar just en själv, men man får prova sig fram. Testa olika aktiviteter tills man ser vad man trivs med.

Jag kan i alla fall tipsa om dans och teater. Man får ut sina känslor och jag i alla fall mår bättre när jag dansat eller spelat teater.

Vad har ni för intressen?

Veckans tema: Fritidsintressen

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Fritidsintressen
 Redaktör: Emelie Jonsson

Jag tror att sysselsättningar är viktigt för att komma tillbaka till livet. Men också för att uppskatta livet.
Fritidsintressen, hobby, sysselsättning.

Har ni något att skriva om inom detta temat så är era texter mer än välkomna till vår bloggmail: shedo.blogg@gmail.com

Senare i veckan ska jag skriva om några av mina sysselsättningar som har fått mig att känna mig som vem som helst. Att ha någonting att göra. Något gemensamt med andra. Att ha någonting att vecka efter vecka längta efter.

Sysselsättningar tror jag är bra oavsett vilken ålder man än är i.

Som sagt, era texter är hjärtligt välkomna!

Bron mellan sjukdom och friskhet

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: Sjukdom och friskhet
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Foto: http://www.bexs.se/

Jag står velande på en första plattformen, böjer mig ned på den grusiga marken och greppar den första brädan framför mig. Jag skakar lite på den, rädslan griper tag om mig när jag förstår hur skör den är. Jag ställer mig, stirrar tomt framför mig, ser inte riktigt var bron slutar. Jag skulle vilja veta hur målet ser ut för att veta huruvida jag vill ta mig dit eller inte. Jag ställer den högra foten på den första brädan, håller hårt om relingen och tar flera djupa andetag. Kommer jag orka hela vägen? Kommer jag vända? Kommer jag ens våga börja?

Jag vill vara frisk.
Vill jag bli frisk?

Två snarlika fraser med helt olika meningar. Att vara frisk, är att stå i friskheten här och nu. Att bli frisk, då har man en väg att vandra... Jag brukar ta metaforen om bron för att förklara. Många förstår inte rädslan. Att bli frisk, det är väl klart man vågar, det är väl sjukdomen som är det farliga? Men det är inte så lätt. Då jag först blev sjuk var sjukdomen skambelagd, kanske för att sjukdomen inte syntes, inte accepterades ens hos mig - då jag inte ens visste var i själen det smärtade så hänsynslöst.

Sen stod jag där, på den mörka sidan av bron, den som kallas sjukdom. Jag stod där och förträngde allt som hänt på den ljusa sidan. Jag accepterade inte det mörkaste, grunden till sjukdomen, så istället greppade jag tag i sjukdomen som någon betraktelse självföraktet lindrades av. Jag var ingen där på andra sidan. Här hade jag en plats, skapade mig ett liv, en identitet. Jag var trygg. En trygghet. Skulle jag släppa taget, vem var jag då? Jag ville ju vara på den andra sidan. Men vägen dit var ranglig och krokig, skulle jag ens klara mig helskinnad dit?

Så fort jag tog ett steg backade jag. Rädd för att brädorna skulle lossna, och jag skulle falla, utan friskhetens trygghet och utan sjukdomens falska trygghet. Mitt i ingenting. Så jag stannade, bli frisk kunde jag bli en annan dag. Hindrena blev svårare, jag blev skörare, jag riskerade att slukas av mörkret helt, så omedvetet gjorde jag ett val. Jag skulle över.

Man tror det är allt man är, allt man någonsin kommer bli, men vet ni? Det är ingen sanning. En sjukdom kan inte förutse framtiden, en sjukdom kommer aldrig nå ditt innersta ljus. Sjukdomen är ett tecken på att du gått för långt över bron, inte att bron rasar bakom dig. Framtiden väntar, ljuset väntar. Trots att det kan kännas som om du svikit ljuset och att det aldrig kommer åter, kommer ljuset kännas extra stark då du väl är där, du vet som när solen bländar? Din sol kommer blända. Och vänner som lämnat dig åt sjukdomen har du tagit lärdom av, hur sorgligt och förjävligt det än känns

En rädsla, så har det varit för mig, är att friskheten ska vänta med bestämmelser och krav som du känner i din handfallhet att du inte klarar. Men det är då nyanserna skall skönjas, bara för att du blir bättre, är det inte bra, och är det inte bra är ett steg bakåt inte dåligt. Och blir du bättre, har du kraften, och kraven kommer inte kännas som krav, utan som rutin. "Ingentinget" är fullt av nyanser. Det kommer alltid finnas ljus.

Nu har jag verktygen. Jag har hammare och spik och kan laga alla hål och skavanker på bron. Verktygen har jag fått från stöttepelare runt mig, kärlek och ljus. Nu var det upp till mig att använda dem. Det kommer ta tid. Att laga en sådan resa tar tid. Men jag närmar mig. Då jag lagat varje litet hål och satt brädorna på plats så nu är det snart dags att börja vandra.

Samla dina verktyg. Laga bron, varje liten pusselbit. Ljuset där framme kanske du inte kan tyda, inte se, men det väntar där på dig. Jag har förstått nu, då jag närmar mig ljuset, att det är värt det. Varje liten droppe tårar, gastkramande rädsla och outhärdlig smärta är det värt det.  Vi måste, nej ska komma dit. En dag står jag där, möter ljuset och ser att bron inte var så fasligt lång. Mörkret kan du alltid återvända till, om det skulle behövas. Men nu vet du hur kort bron är, och bara den minskande hisnande känslan kan lätta ditt hjärta.

Spik, hammare och kärlek - och vi fixar det.

Kärlek och värme, Yasmine

Nya redaktörer sökes

Hej kära bloggläsare!

Nu är det så att vi söker någon mer som är villig att jobba med oss i redaktören till shedo-bloggen.

Är just DU intresserad?

Skicka då ett mail till shedo.blogg@gmail.com, berätta lite om dig själv och varför just du skulle vilja vara med och driva bloggen.

Just nu är det jag (Emelie) och Yasmine som leder bloggen eftersom Elin tyvärr kommer att sluta.

Så nu behöver vi minst en ny redaktör. Hör gärna av er om ni är intresserade eller om ni har frågor.

Varma hälsningar,

redaktionen via Emelie

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Semester
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Nu är sommaren förbi och hösten breder ut sig framför oss. Vi gör vad vi kan för att hålla kvar de sista ljumna vindarna från sommaren och den här veckan tänkte jag att de som vill får dela med sig av bilder och minnen från semestern! Vad gjorde du i sommar? Stannade du kvar i  Sverige eller spenderade du ett par veckor utomlands? Blev det en semesterstuga på västkusten, dagsutflykter till spännande städer eller en charterresa med strand, sol och vänner?



Skriv in och berätta och bifoga gärna fotografier från din semester!

Skicka ditt bidrag till: shedo.blogg@gmail.com