Skribent: Johanna
Tema: Sorg och psykiatri II
Redaktör: Amanda Duregård
Foto: Privat
Min mamma avled i cancer för snart två år sedan. En satans skitcancer. Fort gick det också. Fyra månader efter cancerdiagnosen sattes gick hon bort.
Jag var knappt 22 år när min mamma gick bort. Då hade jag mått psykiskt dåligt i nio år. Depressioner, ångest, självskadebeteende och svårt att bevara relationer. I nio kämpiga år. Mina föräldrar visste aldrig hur dåligt jag egentligen mådde. De visste inget om självskadebeteendet eller dödsönskningarna men de gav mig stöd i depressionerna och ångesten. De kom mer än gärna och hämtade mig när som helst, var som helst när jag ringde och bad om hjälp.
Mamma mådde också dåligt när hon var ung. Hela livet hade hon kämpat med depressioner och ångest men självskadebeteendet hade hon lämnat vid tonårens slut. Vi var så lika min mamma och jag. Vi tänkte lika, tyckte lika, kände lika och var otroligt lika utseendemässigt. Vi var så nära varandra. Förutom att hon inte visste något om självskadebeteendet och dödsönskningarna då. Jag ville inte besvära henne med det. Hon tyckte att det var hennes fel att jag mådde dåligt. Hon var övertygad om att jag ärvt det från henne.
Jag ångrar så att det var så mycket jag aldrig berättade för henne. Min närmsta. Min bästa. Min mamma.
Först tog sorgen efter mamma på något sätt bort depressionen. Jag fick en ny lust att leva men hade samtidigt aldrig känt en sådan intensiv ångest och panik. Aldrig känt en sådan stor kniv som vred runt i hjärtat. Men på något sätt kunde jag hantera det utan att vända mig till självskadande. Det var en förståbar ångest. Men jag kunde inte gråta. Att gråta betyder att man är deprimerad. Det tänket har jag haft så länge jag kan minnas. Gråter jag är jag deprimerad.
Efter ett tag, när den första, mest intensiva sorgen och chocken efter mammas bortgång lagt sig kom depressionen och den irrationella, till synes icke spårbara ångesten tillbaka. Jag hade plötsligt svårt att skilja på vad som var vad i min ledsenhet och fick svårt att sörja mamma. Jag kunde som sagt inte gråta så mycket som jag nog behövde – gråt betydde ju depression. Och paniken och ångesten över saknaden efter mamma triggade igång en irrationell ångest och självskadebeteendet kom tillbaka.
Jag fick så mycket samvetskval. Hur kunde jag göra så mot min mamma, att skada mig själv? Det kändes som att jag skadade mamma och inte mig. Jag ville bara dö. Men utåt spelade jag relativt glad. Jag påstod mig kunna hantera min sorg och depressionen fick ingen se något av. Jag satte upp en fasad inför alla andra men kanske främst för mig själv. Jag fick inte gråta för så dåligt kunde jag ju inte må igen och jag ville inte erkänna att jag skadade mig själv då det kändes som att jag svek min mamma. Samvetskval. Samvetskval för att jag hindrade mig från att tänka på mamma. Så fort hon dök upp i mina tankar började jag gråta hejdlöst vilket ledde till ångest på grund av rädsla för att må dåligt. Då blev istället alla känslor så starka inombords så att jag vände mig till självskador. En ond cirkel av dåligt samvete.
Jag önskar att jag hade kunnat vända mig mer till min familj. Till mina syskon och min pappa. Min fina pappa. Men han har alltid haft riktigt svårt att hantera starka känslor och jag ville inte göra det värre för honom. Dessutom säger han alltid fel saker när han ska trösta mig. Han brukar råda mig att äta vitaminer – för det är ju viktigt och då mår man bra.
Jag har nu tänkt i ett par år, sedan jag har börjat må bättre och haft en vilja att må bättre, att jag måste lära mig att gråta normalt. Men hur kan man lära sig att det är okej att gråta och att gråtande inte innebär att vara sjuk? Att inse att det är andra saker som gör att man är deprimerad och inte själva gråten i sig. Det är normalt att gråta ibland. Det är till och med hälsosamt och viktigt att gråta. Det är inte sjukt. Inte när man gråter över sin mammas död. Det är inte sjukt, det är ett tecken på att man är en fungerande människa. Det sjuka är att tro att gråta är sjukt.
