Att bryta sig loss

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: I självföraktets grepp
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Tidigare berättade jag hur självföraktet tog mig i sitt grepp. I slutet nämnde jag hur jag stod framför spegeln idag, efter alla dessa år, utan ordet "värdelös" inpräntat i pannan. Ordet som under mer än hälften av min livstid lagt sig så tryggt där. Än idag har jag inte brutit mig loss helt. Men jag är på väldigt god väg. Så, hur lossade jag självföraktets klor kring mina sinnen och min självkänsla?

"Du vet att du är värdefull" sade människor omkring mig efter att stormen dragit förbi.

Orden letade sig in genom ena örat och lämnade det andra. Jag kunde inte ta in det. "Det säger du bara" var min melodi. Självföraktet hade krupit in i varje ven och jag förmådde mig inte ens att lyssna på personen i fråga. Hade jag kunnat förhindra kommande självskador om jag lyssnat? Kanske inte. Kanske var det en process. Att få bort ett flera års långt inlärt beteende genom att någon säger "du är värdefull" är inte lätt då man inte längre litar. Då man är så förblindad av självföraktet. Man tänker just "det säger du bara". Är det en lögn nu helt plötsligt att jag inte är värdelös? kan man tänka.

Det krävdes 1. att människor fortsatte med de viktiga positiva kommentarerna. (Sluta aldrig med det trots att du får höra för den sjuttioelfte gången "det säger du bara"!)

Det krävdes 2. eget, hårt, hårt arbete.

För precis ett år sedan förflyttades jag till vuxenpsykiatrin. Där började min väg tillbaka till ett neutralt tänkande kring mig själv.

Du har säkert hört om det som kallas ett "svart/vitt" tänkande. Med det menas att du är oerhört onyanserad i dina tankebanor. För mig har mitt självförakt slash självkänsla grundats i just icke nyanser. Jag är inte "sämre", jag är "sämst" - om jag fått VG på ett prov. Jag är inte "lite stressad" om jag missat att kolla en vän i ögonen då jag gått förbi, jag är "elak" och "svikare". I precis - allt - tänkte jag på detta sätt. Så en stor del i att jag kommit så långt på min resa är att jag nyanserat mitt tänkande. Jag och min psykolog påbörjade en KBT-lik självföraktshanterings-terapi som har hjälpt mig oerhört mycket. 

Vi bearbetade mina barndomstrauman i olika faser. Genom att...

• ... få mig att förstå att det INTE var mitt fel. En väldigt viktig part. Är det DITT fel att du blir utsatt sätter det oerhörda spår i din självkänsla. Har du blivit mobbad, sexuellt utnyttjad, misshandlad etc. är den första delen i din bearbetning att inse att det INTE är ditt fel.
• ... gå igenom de svåraste minnena detaljrikt och omständligt, så att minnet i sig skall kännas mindre smärtsamt.
• ... förminska fördomarna jäntemot mig själv. Här kommer vi till den del jag vill spinna vidare på.

Vad är fördomar? Fördomar är ogrundad uppfattning om något baserat på en osanning. Fördomar är en slags vanföreställning, och i ett självförakt ingår vanföreställningar - fast om dig själv. Du kan alltså ha en fördom om dig själv. I en sådan KBT-inriktad terapi gäller det att minska på fördomarna jäntemot dig själv. Hur gör man då detta?

• "Elak". Vad är "elak"? "Elak" är enligt vad jag och min psykolog kom överens om, en "person som med vilje gör en annan människa illa". Okej...
• ... i ett sammanhang skulle jag då låta bli helt att använda ordet "elak" och istället "jag gör medvetet en annan människa illa". Direkt kunde jag se att detta var en fördom.
• Slutsats = jag är inte elak.
• Istället ersätter vi det med något annat... Om sammanhanget var det jag nämnde förut, att jag inte såg en person i ögonen då jag gått förbi, vad gjorde jag då, om jag ej var elak? Jo, jag såg inte den här människan i ögonen för att jag var stressad. Elak = stressad? Inte? Oj, då är jag kanske inte elak...
• Det går att överföra det här på allt:

• Ful = utseende som får andra att rygga tillbaka. Gör någon verkligen det?
• Äcklig = bär ständigt på attribut/en klädnad som får andra att rynka på näsan. Gör någon det?

Och så..

• Värdelös = har inget att tillgodose världen.

Stämmer detta?
Igår log jag åt en människa som såg ut att bli glad.
Idag hjälpte jag min granne mata katten.
Idag ville en vän träffa mig, fast han inte skulle behövt det om han inte ville.
Etc, etc.


Någonstans där gick det upp ett ljus för mig.
Jag är inte värdelös!

Kärlek och ljus, Yasmine

Då självföraktet tagit över - nu och då.

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: I självföraktets grepp
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Likt många andra ser jag att den verkliga sjukdomen är inte symptomen, handlandet utefter den farliga grunden. Likt en cancersjuk inte kan ta huvudvärkstabletter för sin hjärntumör - måste en stor del av behandlingen läggas på den grundläggande orsaken. För mig, och många andra, startade eller fortsatte sjukdomen - i självföraktets grepp. Det är det denna vecka kommer handla om.

Yasmine Ejner Lind -10

Min psykolog började en dag berätta om metaforen "maskrosen". Den synliga delen av maskrosen - stjälken med blommorna eller "symptomen" - är inte allt som är, bara för att det är det som syns. För att få bort sjukdomen går det inte att klippa av "symptomen", du måste i första hand sluta underhålla växten, och sedan rycka upp sjukdomen ifrån roten.

Under hela mitt liv har jag lärt mig att hata mig själv. Nedvärdering av minsta lilla rörelse, handling och steg. Redan som 8 åring stod jag framför spegeln med sjuttifjorton händer pekandes på mig, visuella pekfingrar som tillhörde mitt självföraktande jag. Borstade håret, om och om igen. Tänk vad lömskt självföraktet kan te sig, det är som att det är ett levande väsen som talar om för en minsta lilla steg. Det började med riktiga händer, tillhörande människor från det föregångna. Men minnet hängde kvar i luften efteråt, och jag kunde nästan se händerna om jag kisade. Rent metaforiskt, hur konkret det än kändes.

Jag var "ful". Jag var "elak". Jag var "konstig".
"Ful" som inte hade varje hårstrå på plats, värdelös som jag var behövde varje steg vara rätt för att neutralisera min mindrevärdhet.
"Elak" som sade "hej" före de andra i ledet, värdelös som jag var behövde varje steg vara rätt för att neutralisera min mindrevärdhet.
"Konstig" som tog sådan tid på mig av anledning att ställa allt till rätta, värdelös som jag var behövde varje steg vara rätt. Varje förbannade lilla steg.

8 år senare stod jag fortfarande där. Värdelös. Men nu hade jag lärt mig tekniker att behärska detta. Jag svälte. Och jag skadade mig själv. Blindheten sade till mig att detta skulle fungera, och då jag väl börjat - var jag fast. Om jag bara lyckas bli minst och smalast, kanske kan jag då finna ett värde i mig själv? Jag trodde det var allt jag var. Det första jag lyckats med helt själv. Att svälta. Att skada. Var det så? Givetvis inte, vet jag nu. Men 16 år gammal var jag så förblindad av självföraktet att allt det sade till mig stämde. Jag var inte längre värdelös. Jag var sjuk. Och jäklar vad bra jag var på detta! intalade jag mig själv.

Psykiatrin såg bara min sjukdom som rösterna, tvångstankarna, depressionerna, ätstörningarna och självskadandet. De gödde min bild av att jag var bra på att vara sjuk. Annars var jag ju bara värdelös. I och med att jag flyttades till vuxenpsykiatrin, en psykosmottagning, såg för första gången någon inom vården mig. Yasmine! Och jag var inte längre "bra" på att vara sjuk. Sjuk var jag - men det är inget att vara "bra" på.
- Vad vill du ha hjälp med? frågade A på mottagningen.
- Mitt självförakt. svarade jag.
Där och då hade jag förlorat hoppet. Jag var stenhårt bunden till mitt självförakt. Det var det jag byggde upp mitt liv efter.
- Det fixar vi, sade A. Och se - det gjorde de!

Ett år senare har jag gått från att ha den allra mörkaste synen på mig själv du kan tänka dig, från det svart-/vita "värdelös" tänkandet och svåra symptom till följd av detta. Till att tycka att jag är okej. Inte världsbäst - det behövs inte - men, okej. Säger jag hej först i ledet är jag inte längre elak, egoistisk, som tar sådan plats och hör sedan. Jag var lite snabb med att säga hej bara. End of story.

Ett år senare står jag framför spegeln. Fortfarande. Helt okej. Helt jäkla okej! Med en borste i handen jag snabbt drar igenom håret innan jag lämnar spegeln för dagens göromål. På väg att bryta mig fri. Jag var fången av mitt självförakt. Idag kan jag fortfarande skönja alla fingrar mot mig, men sträcker på mig så de inte längre pekar på mig. Jag heter Yasmine - och jag kan, jag med!

Känner du igen dig i detta? Är du också fast i självföraktets grepp? Berätta!

Imorgon tänker jag berätta om hur jag bröt mig fri.

Stora kramar och mycket kärlek ifrån mig.

Yasmine Ejner Lind -11