Balans.

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Balans
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Balans i livet. Hur får man det? Det är inte lätt att veta vad en behöver eller måste undvika för att skapa en bra balans i livet.

Vad är viktigt för dig för att ha en balans i ditt liv? Vad behöver du för att du ska hålla dig stabil? Vad rubbar din balans? Glöm inte att vi har en ny mailadress: blogg@shedo.se. Jag ser fram emot era tankar. 

Varma hälsningar

Johanna 

Masken jag bar

Skribent: Jessica Ahlbom
 Tema: Masken jag bär
Redaktör: Jessica Ahlbom

Varje morgon har samma rutin. Jag har gjort det så många gånger nu att det händer av sig självt, jag behöver inte ens tänka på det. Jag tar på mig den lite för stora långärmade tröjan och de lite för stora byxorna, bara för att ingen ska se hur mager jag har blivit. De långa ärmarna döljer ärren. Sist åker det perfekta leendet på, för att ingen ska se sorgen som döljer sig bakom ögonen. Bara för att ingen ska fråga hur jag verkligen mår, så att jag ska slippa bryta ihop och vara tvungen att berätta. Bara för att min omgivning inte ska behöva få veta sanningen. Om någon skulle fråga varför jag ser ledsen ut, räcker det med att svara att jag bara är trött, och sen är det ingenting mer med det. 
Även om jag gör så stora ansträngningar för att ingen ska se, vill jag på ett sätt att.folk ska fråga, så att jag kan bryta ihop. Så jag kan berätta min historia. Men trots det sätter jag på mig min mask varje morgon, för att ingen ska fråga. 
Nu var det länge sedan jag la ner min mask. Jag har lagt den på hyllan för att minnas, men jag kommer aldrig sätta på mig den igen. För det är okej att känna, det är okej att vara ledsen. Det är okej att inte vara glad alla gånger. Och det är okej att berätta att man inte mår bra hela tiden, för omgivningen vill finnas där som ett stöd för en när man mår dåligt. Även om masken länge fanns där som ett stöd, har jag valt att vara mig själv och om jag mår dåligt kommer jag att visa det. För det är bättre att få en vänlig kram bär man är ledsen, än att få hela världen att tro att man mår bra.

Varma kramar,
Jessica

Veckans tema: Masken jag bär

Skribent: Jessica Ahlbom
 Tema: Masken jag bär
 Redaktör: Jessica Ahlbom

Hej!
Hoppas att ni har det bra där ute! Nu är det dags för en ny vecka och ett nytt tema. Den här veckans tema kommer att vara "Masken jag bär". När man lider av självskadebeteende och ätstörningar gör man oftast allt för att världen inte ska behöva veta, man tar på sig en mask med ett perfekt leende och en frisk utsida. Hur ser ni på detta? Brukar ni ta på er en mask för att världen ska tro att allt är bra? Har man kvar masken även när man är frisk?
Dela med er av tankar, känslor, dikter, texter och funderingar! Precis som Jessica sa förra veckan, har vi fått en ny mejladress, och den är blogg@shedo.se. Skicka gärna in vad ni tycker och tänker, små som stora tankar!

Varma kramar, 
Jessica Ahlbom

Bakslag och motgångar

Skribent: Anneli och Jessica Andersson
Tema: Bakslag och motgångar
Redaktör: Jessica Andersson

Berätta om mitt liv, självskada, ätstörda tankar, självmordstankar, ångest.

Olust till att leva. 

Rätt upp och rätt ner, humöret det pendlar. 

Du möts av motgångar och känslan av misslyckande. 

Ett hinder på vägen. 

Rätt många hinder mötas man både lätta och svåra. 

Livet går upp och ner, men det är väl meningen? 

Inte helt lätt när man möts av bakslag.

När något känns bra dröjer de inte längre än när det känns dåligt igen.

Egentligen ska man bara ta dagen som den kommer. 

Allting går som sagt upp och ner, jag tror att jag styrs väldigt mycket av stress och just nu är stress något som ingår väldigt mycket i mitt liv. När det blir mycket stress är det svårt att kämpa mot dumma destruktiva tankar, kämpa mot ångest och ta kampen mot att må bra. Jag antar att ett bakslag för mig är stress, vid stress mår jag sämre. Ensamhet är en känsla som är hemsk att känna, oftast kommer de destruktiva tankarna då, misslyckad, ät inte så mycket, skada skada skada. Ibland blir ensamhetskänslorna mer påtagliga när jag har haft en dålig dag, gått dåligt i skolan, eller om det känns som alla andra har så roligt/trevligt (om man kollar på facebook) etc. Ibland önskar jag att jag inte kunde tänka, eller att jag kunde tänka utan negativa tankar.

Att Anneli har hittat en sårbar punkt i sitt liv är positivt och det kommer kunna hjälpa henne framåt. Som jag pratat om tidigare i veckan är det viktigt att förstå i vilka situationer det är lättare att drabbas av ett bakslag. Genom att bli medveten om detta kan man i vissa situationer försöka göra annorlunda än vad man brukar. Att hitta andra sätt att hantera sina känslor istället för att vara destruktiv. Att hitta detta själv är inte alltid det lättaste, men det finns bra hjälp att få. Och det går att bli fri från destruktiva beteenden. Glöm aldrig att det kommer bli bra tillslut. Vägen är lång och svår, men det är alltid värt att gå den. - Jessica Andersson

För att undvika bakslag

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Bakslag och motgångar
 Redaktör: Jessica Andersson

Hur gör man för att undvika bakslag och återfall? En fråga som jag tror att många undrar över, tänker på. Många människor önskar nog att det fanns ett enkelt svar, ett papper på: Såhär gör du. Jag önskar det i alla. Men det finns inte, och då måste vi våga leva våra liv i alla fall, och idag tänkte jag dela med mig av mina tankar kring frågan.

Mitt liv på behandlingshem går upp och ner. I perioder bara upp, sedan lite ner igen. Livet innebär ju upp- och nedgångar, vare sig man lider av psykisk ohälsa eller inte. Men det är bra att lära känna sig själv och veta om sin akilleshäl. Vart eller när finns det risk för att jag får ett återfall eller drabbas av ett bakslag i mitt tillfrisknande? Att bli vaksam på varningssignaler är viktigt, men svårt. Ibland kan vägen neråt gå så fruktansvärt fort, ibland märker man det inte ens. Men jag tror att det är viktigt att försöka hitta sina egna svaga punkter, fundera på vad som kan vara avgörande. Att bli medveten om det kan vara ett sätt att rustas för livets svårigheter.

Sedan tror jag att det är viktigt att vara ärlig mot sig själv. Ibland kan bakslag göra så fruktansvärt ont att man inte orkar eller vill se det. Men att från början erkänna problemet för sig själv och andra kan vara en viktig del för att jobba sig uppåt igen. Att leva i förnekelse eller låtsas som att problemet inte finns gör det ofta ännu värre.

Trots att bakslag och återfall är fruktansvärt jobbigt, så tror jag ändå att man lär sig någonting på det. Jag tror att det kan vara bra att försöka fundera på vad det var som hände. Hände det någonting speciellt när du drabbades av ett bakslag? Har din livssituation förändrats? Vad var det för känslor iblandade? Genom att försöka hitta svar på frågan varför, kan man lära sig mycket och tillslut se ett mönster och kanske kan man då i framtiden använda sig utav detta. Jag ska ge ett exempel: När jag hade ätstörningsproblematik fick jag bra hjälp och blev nästintill frisk. Jag gick på behandling både på slutenvård och dagvård och sedan fick jag komma hem. Jag hade då ett matschema som jag skulle följa under lång tid för att undvika bakslag. Jag tyckte att jag var så pass frisk att jag kunde äta spontant istället. Därför började jag slarva med mitt matschema vilket slutade med att jag blev sjuk igen. För jag var inte tillräckligt frisk för att kunna lyssna på min hungerkänsla och äta spontant. Trots att det var fruktansvärt jobbigt att bli sjuk igen, så lärde jag mig någonting på det också. Jag insåg vikten av att lyssna på en läkares rekommendationer och jag insåg också att det tar tid att bli frisk, även om man tror att allt är bra. Att ha tålamod är svårt ibland, men att bli fri från olika problem tar ofta lång tid. Men genom detta bakslag så förstod jag att en av mina svaga punkter var när strukturen förändrades.

Till sist, det är inte ditt fel. Och även om man faller tillbaka i ett dåligt mående eller skadliga beteenden så är det aldrig försent att jobba sig uppåt igen, även om jag vet att det kan vara tröttsamt att gå igenom kampen en gång till. Men du hamnar aldrig tillbaka helt från början, för varje gång och varje dag så lär du dig något nytt. Och det kan ingen ta ifrån dig.

Bild: google

Rädslan för att hamna tillbaka i mörkret

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Bakslag och motgångar
 Redaktör: Jessica Andersson

Tillslut blir allt bra. Förr eller senare så får man upptäcka den känslan. Då man mår bra och tillåter sig att vara frisk och känna lycka. Men av både egen och andras erfarenheter så vet jag att det kan finnas en rädsla. Ibland så stark att man måste känna den, ibland kan man försöka intala sig att den inte finns. Men den gör det. Rädslan över att bli sjuk igen. För det finns alltid en risk att man trillar tillbaka till destruktiva mönster eller tankar.

Jag har många gånger varit där. Frisk sjuk frisk sjuk frisk sjuk. Varje gång har jag känt, att nu var det sista gången jag levde i mörkret, som att allt bara handlade om min vilja. Tyvärr är det inte alltid så, vi väljer inte att må dåligt. Vi kan göra val som inte är bra för oss, men det finns alltid en orsak till varför vi väljer just det där som kan vara destruktivt för oss. Och den orsaken, den väljer vi oftast inte. Jag har i alla fall insett vikten av att leva i nuet. När man blir frisk eller tar sig ur olika problem så är det naturligt att vara rädd för att trilla tillbaka igen. Det kan till och med vara positivt att vara rädd, för det kan betyda att man trivs i sitt nya liv där man mår bra och är snäll mot sig själv. Genom att vilja stanna i det friska har man kommit långt och kan dra nytta av det, men hur jävla frisk man än vill vara så kan man bli sjuk igen. Det är viktigt att ha med sig, men det får inte ta över ens liv.

Egentligen finns det mycket vi skulle kunna oroa oss över. Men det går inte. Man kan inte tänka på allt hemskt som kan drabba oss, för då skulle vi glömma av att leva. Att istället njuta och leva i nuet är viktigt. Att oroa sig innan någonting har hänt är egentligen det mest onödiga vi kan göra. Ändå gör vi det. Jag gör det i alla fall. Men jag har insett vikten av att försöka ta vara på det som händer just nu, och när eller om det dyker upp svårigheter - att ta tag i det då. Att vara rädd är okej, men det får inte ta över våra liv.

I en period för cirka ett år sedan så tyckte jag knappt att det var någon idé att kämpa. Av just den anledningen att varje gång jag började må bättre så kom alltid mörkret tillbaka. En ganska hopplös känsla. Tillslut orkade jag knappt försöka må bra. Idag, ett år senare så inser jag att det inte alls blev så. Att det visst var värt att kämpa. Trots att mitt mörker kommer tillbaka då och då, så mår jag bra i långa perioder. Nu ser jag det inte som meningslöst att kämpa vidare, utan istället njuter jag när jag mår bra, vare sig jag kommer drabbas av ett bakslag eller inte. Jag lever i nuet och tar hand om varje sekund som känns bra i mitt liv. Och sekunderna blir fler och fler. Trots att jag har varit frisk sjuk frisk sjuk i nio år så har jag inte tappat hoppet om att jag en dag enbart kommer vara frisk.

Veckans tema: Bakslag och motgångar

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Bakslag och motgångar
 Redaktör: Jessica Andersson

Den här veckan tänkte jag att vi skulle fokusera på det där som är så fruktansvärt svårt. Bakslag och motgångar. Jag vill gärna höra era tankar kring detta ämne. Har du råkat ut för det? Hur har det påverkat dig? Har du några tips på hur man kan tänka när man väl har hamnat där, eller innan? Är det bara negativt att drabbas av ett bakslag i sitt tillfrisknande? Frågorna och tankarna kan vara många och genom att prata om detta ämne kan vi hjälpas åt och stå ut även om vi drabbas av bakslag i vår kamp mot ett friskt liv.

Jag vill också påminna er om att söndagen är sista dagen för att skicka in texter och tankar om veckans ämne. Då och då kommer det in nya texter om veckans tema försent, och det är synd att inte kunna publicera era ord.

Vi har nu också fått en ny mejladress till SHEDOs blogg. Den nya adressen är: blogg@shedo.se och till den vill jag gärna få in era tankar om veckans ämne. Ta hand om er!

Det är skillnad på bemötande och bemötande.

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Bemötande
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Bemötande för mig är otroligt viktigt. Jag har märkt stor skillnad i mitt mående beroende på hur personalen på den avdelning/mottagning jag vart på bemött mig. Jag gick i ungefär 4 år i DBT på en behandlingsenhet, och det var inte fören jag kom dit jag insåg vad ett bra bemötande gör för tillfrisknandet. När jag kom dit blev jag inte behandlad som patient som bara skulle följa en redan bestämd terapi och skulle skyddas till varje pris, utan fick vara med och bestämma vad jag ville arbeta med. Personalen, och framför allt min kontaktperson, trodde på mig och det gjorde att även jag kunde börja tro på mig själv. De behandlade mig som vem som helst som hade svårigheter och behövde stöd. När jag trots de redskap och färdigheter jag lärde mig i DBTn skadade mig själv så var det inget ”nej men lilla gumman”, ”det där var väl onödigt” eller ”varför gör du så här” på ett nedlåtande sätt utan det var som det var, jag fick reda i varför jag faktiskt hade skadat mig och sen gick vi vidare, framåt. Inget ältande.

Sen betyder bemötande olika för alla. En del kanske blir bättre av att ha någon som är ”hård med rättvis” som manar på en och andra kanske behöver någon som är mjukare och beskyddande. En del behöver någon att prata med och kan bemöta orden och andra någon som kan stödja en i att handla praktiskt med problemen. Eller som för mig, någon som gav mig redskapen till att bli bättre och sedan stod bredvid och hejade på, trots bakslag.

Inom vuxenpsykiatrin har jag inte så mycket erfarenhet av andra ställen än just DBT-behandling. Jag var ett par veckor på en vuxenpsykiatrisk avdelning där det inte var så mycket bemötande över huvudtaget, en fick klara sig själv. Det hjälpte inte mig, jag grävde ner mig allt djupare och blev sämre under den tiden. Så jag valde att skriva ut mig och kämpa på egen hand tillsammans med min DBT-terapeut, och blev bättre.

När jag var färdigbehandlad i DBTn blev jag remitterad till en öppenvårdsmottagning då jag behövde en läkare eftersom jag fortfarande tog mediciner. Efter första besöket var jag chockad, eftersom jag var så van med personalen på behandlingsenheten. Läkaren satt och upprepade allt jag sa på ett nedlåtande sätt i 20 minuter. Sen skrev hon intyget jag behövde. Inget mer. Andra gången jag var där behövde jag ett nytt recept. Det slutade med att hen skrev ut den medicinen jag tog varje dag i 3 olika dosförpackningar, där varje dos lätt skulle räcka i över ett år. Väldigt mycket tabletter som skulle kunna göra väldigt mycket skada. Detta gjorde hen utan att kolla min psykiska hälsa och med motiveringen ”jag har inte tid för dig”. Ett bemötande som inte fick mig att må bättre precis.

Så för mig är bemötande väldigt viktigt. Ett gott bemötande, att bli tagen på allvar och trodd på samt att behandlingen får ta tid. Jag hade tur att få allt detta, och det önskar jag att alla skulle få.

Nu vilja höra om hur du ser på bemötande! Hur har positivt/negativt bemötande påverkat dig? Vad för typ av bemötande är viktigt för dig? Har du några exempel på gott/dåligt bemötande? Skriv till blogg@shedo.com och berätta! 

Varma Hälsningar

Johanna

Vekans tema: Vad spelar bemötande för roll?

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Bemötande
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Under denna vecka tänker jag fokusera på vad bemötande har för inverkan på tillfrisknande. Spelar bemötandet någon roll? Hur har du blivit bemött och vad har det betytt för dig? Hur har ett visst bemötande påverkat dig i din väg framåt?

Skriv och berätta om din syn på bemötande inom psykiatrin! Adressen är som vanligt blogg@shedo.org

Varma hälsningar

Johanna

Medier i dagens samhälle

Skribent: Anneli
Tema: Media
Redaktör: Jessica Ahlbom

Såklart medier påverkar en, det gör den alla fall med mig. Diet efter diet, gå ner x antal kilo på en vecka, LCHF, viktväktarna så får du fast rumpa och platt mage! Mycket kan man hitta på löpsedlarna. Varför har vi ens löpsedlar? Det är ju det man lägger märke till. Jag har varit i Australien och Nya Zeeland, där det inte hade löpsedlarna. Med andra ord behövde man inte läsa om hur mycket jag borde gå ner en lördag då jag vill handla godis. Det fanns ju såklart tidningar som handlade om vikt och kroppen men det var inte så synligt som det är i Sverige tyckte alla fall jag. Löpsedlarna skriker att man ska gå ner i vikt! Få den perfekta kroppen på nolltid. Löpsedlarna är så iögonfallande så det är svårt att inte lägga märke till dem. Löpsedlarna handlar ju om både hälsa och vikt, men för mig är det olika saker. När jag ser orden vikt, känner jag mig tjock och att jag också borde gå ner i vikt (fast jag är medveten om att jag egentligen inte behöver det). På bilden ser man en smal tjej och mina tankar går att jag också borde vara smal. Har en fundering på en sak, varför är det mest tjejer som är med på löpsedlar, reklam etc.? Eller är det bara jag som tycker att det är mest tjejer som gör reklam för olika sätt att gå ner i vikt på? I alla fall på löpsedlarna.
I tidningarna kan man läsa om missbruk med droger och alkohol om våld och alla andra hemskheter, om sjukdomar som hjärtfel och cancer. Men självskadebeteende då, räknas inte det som missbruk? Varför ska man prata om fysiska sjukdomar och inte om psykiska? Om man går runt och har självmordstankar hela tiden, och inte kan gå utanför dörren utan att tänka att man vill ta livet av sig eller vill att någon annan ska komma som en ”räddande riddare” och ta död på en, så att man slipper allt helt enkelt. Psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till sjukskrivning, det borde verkligen uppmärksammas mera!
Det går inte att stänga ute all media, kanske man borde prova en hel dag eller kanske en vecka, om man skulle vara någonstans på landet eller på något fjäll och vandra helt utan, tidningar, iPad och mobiler.  Det går ju att stänga ute all media, men hur kul är det? Ändå så blir vi så påverkade av det. Ibland känns median som ett tvång.

Veckans tema: Media

Skribent: Jessica Ahlbom
Tema: Media
 Redaktör: Jessica Ahlbom

Hej alla, hoppas att ni har det bra, och kanske börjar komma tillbaka till rutinerna igen efter sommaren. Nu är det en ny vecka, och ett nytt tema! Den här veckans tema kommer vara Media. Vi omges dagligen av tidningar, tv, radio, reklam, you name it som berättar och säljer olika saker till oss. Hur kan det påverka en om man är sjuk i ätstörningar? Borde det finnas restriktioner för vad man får skriva om, hur smala modeller får vara eller hur mycket "triggande" material som får finnas i media? Kom gärna med era tankar och funderingar! Adressen är som vanligt blogg@shedo.org
Varma kramar,
Jessica

Att inte passa in i ett diagnossystem

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Diagnoser inom psykiatrin
 Redaktör: Jessica Andersson

Någonstans mellan diagnoser tappades jag bort. Inte av mig själv, utan av vården. Vården har alltid bara jobbat med mina symptom, inte med huvudproblemet. Om varför jag reagerar som jag gör, varför jag har skadat mig själv, varför jag vägrade att äta. När självskadorna var som värst fick jag börja i en DBT-behandling. Det gick ganska bra enligt vården, jag slutade att skära mig för en period. Istället började jag att svälta. I samma veva som vården fick reda på det var det dags för mig att lämna mottagningen. Jag var färdigbehandlad mot mina självskador. Jag protesterade. Jag åt ju knappt, vadå färdigbehandlad? Jag fick svaret att mottagningen inte jobbade med ätstörningar. De tog heller inget ansvar i att remittera mig vidare. Så jag gick hem bland höstlöven och tänkte, att nu är jag frisk.

Men jag blev sjukare. Smalare. Anorexia kallades det tydligen. Jag blev inlagd på sjukhus i fem månader. Fick hjälp med min ätstörning, gick upp i vikt, kunde äta utan större ångest. Då var det dags för mig att lämna både slutenvården och dagvården som jag hade varit på. Egentligen brukar man som patient få möjlighet att gå på öppenvården en längre period för att undvika att ramla tillbaka i ätstörningsträsket. Men jag fick inte, för jag hade får många andra problem. På ätstörningsavdelningen hade jag börjat skära mig igen, men nu var jag utskriven och enligt dem kunde de inte hjälpa mig längre. Tack och lov så remitterade de vidare mig. Till ett ställe som inte ville ta emot mig. Av anledningen att jag inte hade en stabil öppenvårdskontakt då jag legat på sjukhus under en lång period. Istället skickade de remissen vidare till allmänpsykiatrin. Under tiden jag väntade på den remissen blev jag sjuk i anorexia igen. När jag slutligen fick komma till allmänpsykiatrin så kunde de ingenting om ätstörningar och ansåg att jag skulle tillbaka till ätstörningsenheten igen. Men de ville inte ta emot mig. För att jag hade flera diagnoser. För att allmänpsykiatrin tydligen skulle vara det bästa stället för mig då jag hade många diagnoser. Det slutade med att jag inte fick någon hjälp alls, från någon.

Mitt i det här kaoset så insåg jag att alla vårdenheter bara tittade på mina diagnoser och symptom. De såg aldrig mig, vem jag var, hur jag mådde, varför jag gjorde som jag gjorde. Utan jag blev bara en rad med diagnoser där tillslut ingen ville ta ansvar. För att jag passade inte in på någon vårdenhet. Därför blev jag själv med allt det som gjorde så ont. Så ensam att det var nära att kosta mig livet.

Tillslut fick jag komma till ett behandlingshem på egen begäran. Inte för att någon annan ville hjälpa mig, utan för att jag ville hjälpa mig själv. Här har det inte varit några problem alls med att ha olika diagnoser, olika problem. Äntligen har jag fått börja jobba med mig själv på riktigt, tagit tag i huvudproblemet, inte bara hur smärtan visar sig som symptom. Att psykiatrin inte kunde räkna ut att ätstörningen och självskadebeteendet kanske egentligen hörde ihop är konstigt. Det handlade egentligen om samma känslor, bara att det visade sig på olika sätt. Men jag stämde inte in i deras diagnossystem och därför fick jag heller ingen hjälp.

Men idag är det bättre tack och lov. För att jag får stöd från behandlingspedagoger som ser mig, tror på mig. Vi pratar väldigt sällan om diagnoser. För det är inte viktigt i mitt sammanhang just nu. Det viktiga är hur jag mår, tänker, reagerar. Det viktiga är inte vad som står på pappret.