Svar och ny fråga

Skribent: Johanna Rasmussen
 Tema: Ställ en fråga!
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Jag tycker det är en spännande fråga men jag vet verkligen inte! Jag har hört båda sidorna från vänner som å ena sidan har PTSD och kommer ihåg saker gång på gång fast de inte vill, och andra som säger att de glömt och sen har bilder kommit igen.

Min fråga till er andra blir, finns det någon här som varit med om att förträngda minnen kommer tillbaka?

Svar.

Skribent: Emelie Constant
 Tema: Ställ en fråga!
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Ja, jag tror att man kan förtränga sådant som man har varit med om när det har varit väldigt traumatiskt. Men av egna erfarenheter vet jag att man inte kan gå runt och inte må dåligt av det, för det finns där fortfarande. Om man t.ex. ser en film där liknande saker händer så kommer man förmodligen att känna igen sig på något sätt eller påverkas väldigt emotionellt. Har man varit med om något som liten som man vill förtränga så vet jag att det är ganska enkelt. Däremot när man blir äldre tror jag att det är mycket svårare. Det går inte att förtränga någonting helt och hållet. Jag har varit med om olika trauman när jag varit äldre (Eller ja, jag är ju bara 15 än så länge) som jag har försökt förtränga. Men det går inte att bara glömma någonting sådant. Däremot kan det bli så att man lägger skulden på sig själv, försöker tänka att man överreagerar, att det inte var så illa, bara för att lura sig själv att det inte var så farligt som det var i verkligheten. Sedan kan man gå länge och bädda ner sina känslor, stänga in dem i en låda som man gömmer under sängen. Men det kommer att slå tillbaka någon gång, och då hårt. 

Ställ en fråga!

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Ställ en fråga!
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Fick förslag på ett lite annorlunda upplägg till bloggen som jag tänkte testa den här veckan. Jag ställer en kort fråga till er där ni kan svara ja eller nej, eller mera utförligt om ni vill. Ni kan också ställa en fråga som ni skulle vilja fråga de andra läsarna om. Eller både och!

När jag fick förslaget fick jag även förslag på en fråga jag tänkte börja med. Tyckte den passade bra då den berör ett ämne som är ganska aktuellt just nu, nämligen bortträngda minnen.

I boken Mannen som slutade ljuga om den före detta dömde seriemördaren Thomas Quick säger Quick att hans terapeut framkallade bortträngda minnen som inte fanns. Tror du att man kan förtränga sådant som är hemskt utan att ha en enda känsla kring att något hänt? (varför/varför inte?)

Skicka en kommentar eller ett mail till blogg@shedo.se och berätta vad du tror, eller ställ en fråga!

Anhörig: att vara sig själv.

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Anhörig
 Redaktör: Johanna Hildingsson

När jag mött anhöriga till personer med psykisk ohälsa får jag ofta frågor kring hur de kan hjälpa den personen som mår dåligt. Hur kan de stötta? Vad ska de göra?

Det är stora och väldigt svåra frågor som jag inte kan svara på, eftersom alla är olika och jag vet bara vad jag skulle behövt, vad som fungerade för mig och vad jag tror skulle hjälpa, utifrån mitt perspektiv. En vän sa en gång till mig, att hon ofta funderade på hur hon kunde hjälpa mig men att hon nu kan se att hon hjälper mest då hon är sig själv och beter sig som hon alltid gör. Det håller jag fullständigt med om. Jag tror det är viktigt att de som finns runt omkring gör mest nytta om de ”bara” är vän, mamma, pappa eller syskon och inte går in i någon terapeutroll. Så här i efterhand kan jag se att mina närmsta vänner gjorde just det här, de var som vanligt men tog även hänsyn till när jag inte orkade följa med på saker eller när jag behövde deras stöd. Jag tror det gav mig ett friskt perspektiv på livet som jag kunde använda mig av när jag bestämde mig att bli fri från självskadebeteende, ätstörningar och ångest.

Källa: Google

Under de åren jag mådde som sämst tog mina föräldrar den krigande rollen, såg till att jag fick hjälp, ringde samtal och la sig i min behandling, vilket jag är väldigt tacksam för idag, trots att det var jobbigt då. De såg till att jag fick rätt hjälp, och när den kom kunde de gå tillbaka till att bara vara föräldrar. Innan dess var det dem som fick försöka hjälpa mig så mycket som möjligt, då vården brast. Idag är jag glad för att de la sig i, fortsatte att störa när jag helst ville vara själv och såg till att jag kom iväg på det jag skulle. Men jag är ännu gladare för att det är över, och att de numera bara är mina föräldrar.

När jag fick rätt sorts behandling så träffade jag även min pojkvän, jag var långt ifrån stabil och jag trodde nog inte att han skulle orka stanna kvar hos mig. Men det gjorde han. Även han var sig själv, trots att han i början var väldigt beskyddande och orolig (självklart att man blir det om någon mår kasst!). Ju bättre jag mådde, och ju mer jag tog till mig av behandlingen desto mer gick han mot att vara mindre beskyddande. Att han inte straffade mig, gullade eller la något som helst fokus på mina självskador ser jag som ett stort plus. Det som var gjort var gjort, nu ser vi till att det inte händer igen. Det fick mig att ännu mer vilja bli kvitt beteendet, och när jag inte orkade kämpa för mig själv kunde jag kämpa för honom. Idag har vi vart sambos i snart 4 år och han kommer för alltid vara min hjälte.

Tack till alla er som vart delaktiga i att jag är där jag är idag. Ni vet vilka ni är.

Varma hälsningar

Johanna

Ps!

Är du själv anhörig och vill berätta hur det är? Eller vill du säga något till dina anhöriga? Maila till blogg@shedo.se och dela med dig om dina tankar kring anhöriga.

Tema: Anhörig.

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Anhörig
 Redaktör: Johanna Hildingsson

I mitt arbete har jag fått träffa föräldrar till barn och ungdomar med psykisk ohälsa och fått höra deras berättelser. Jag har fått en inblick i hur det är att stå bredvid någon som mår dåligt, fått höra om ovissheten, rädslan och förtvivlan. Men jag har även fått höra det positiva som kommit ur allt det negativa. Eftersom jag själv haft psykisk ohälsa i olika former har jag även sett mina närmsta kämpa för mig, men aldrig riktigt fått förklarat för mig hur det är. Nu förstår jag mer vilken kamp det är att stå bredvid och inte veta vad man kan göra för att hjälpa.

Är du förälder, syskon, barn eller vän till någon med psykisk ohälsa? Hur var det för dig att stå bredvid? Vad gjorde du för att stötta? Hur känns det?

Är du själv drabbad av psykisk ohälsa? Passa på att skriv något om någon närstående som du vill tacka eller berätta något om. Vad gjorde de för att stötta dig?

Berätta något om dina närstående! Mailen är som vanligt blogg@shedo.se.

Varma hälsningar
Johanna

Balans.

Skribent: Diana Gimling
  Tema: Balans
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Jag har lyckats vända mitt liv; gått från en ständig berg-o-dalbana, självskadebeteende, ätstörningar, sjukskrivningar, inläggningar osv. till att må ganska bra och att ta hand om mig själv. Jag lever ett bra liv nu, ett ganska hektiskt men bra liv: Jag jobbar heltid, går i DBT, repar musikal i en annan stad, dansar två gånger i veckan och pluggar inför fem stora prov som skulle kunna ersätta min avbrutna gymnasieutbildning. Det dyker ofta upp auditions, inspelningsdagar och i och med två stora skådespelarprojekt jag har på gång blir det oändligt mycket pappersarbete. Utöver det har jag såklart vänner och familj som ska hinnas med.

För att orka, för att inte falla tillbaka i mina gamla problem utan lyckas hålla balans mitt i all stress måste jag ta hand om mina sårbarheter. Jag måste äta bra och regelbundet – det är en överenskommelse jag har med mig själv: om jag börjar mixtra med maten igen måste jag dra ner på aktiviteterna.

Jag måste passa på att vila och sova när jag har möjlighet. Lediga kvällar är det inte ovanligt att jag går och lägger mig redan vid halv nio-nio för att orka nästa dag. På tågresorna till och från rep/auditions/inspelningar sover jag nästan alltid. Om jag har en ledig helgförmiddag sover jag tills jag vaknar av mig själv, ger mig själv tillåtelse att ligga och dra mig tills jag känner för att gå upp. 

Medveten närvaro är också nödvändigt för att jag ska kunna hålla balansen. När jag jobbar så jobbar jag – allt annat får helt enkelt vänta till senare. När jag dansar så dansar jag. När jag repar så repar jag. Precis på samma sätt tänker jag när jag är ledig: ”Nu ligger jag nedbäddad framför TVn och ja det finns en del saker jag skulle kunna göra men det kan vänta till sen – nu är jag ledig”.

Det viktigaste av allt är att omge mig med människor som tycker om mig för den jag är – inte det jag gör. Människor som ibland får påminna mig om att min hälsa faktiskt går före mina prestationer. Jag behöver fortfarande bli påmind om att det faktiskt är okej att säga nej och att ställa in när man verkligen inte orkar. Jag har varken tid eller ork för vilda fester eller galna utekvällar – när jag är ledig behöver jag vila. Ibland i sällskap av en fin vän och ibland behöver jag vara helt ensam: bara få vara. Det är okej, det är så jag är och att veta det – att kunna känna av var min gräns går, hur mycket just jag orkar - gör att jag kan hålla balansen trots att mitt liv plötsligt har blivit så hektiskt. 

Mina knep för att hålla balansen.

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Balans
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Balans. Så svårt att att hitta. Reglagen måste ständigt ställas om. Livet ser inte likadant ut hela tiden, och förändringar medför både nya möjligheter och nya utmaningar. Så är det även med måendet. Det går upp och ner och beroende på hur livet ser ut just då så påverkar måendet olika mycket. Jag har små knep som funkat för mig som jag använder för att varva ner, för jag reagerar mer på stress när jag befinner mig i en svacka. Dessa knep fungerar även i förebyggande syfte, för att se till att jag inte ramlar ner så djupt när det väl händer. För det gör det, och det får jag lära mig att acceptera, även om det är svårt. Jag kommer dela med mig av det jag använder, men jag vill även dela med mig av dina knep! Maila till blogg@shedo.se och berätta.

• Måla/teckna. Är något jag upptäckt på senare år att det har en avkopplande inverkan på mig. Jag har lärt mig att inte fokusera så mycket på resultatet, utan på processen. Ett skissblock och bra musik är terapi för mig, och ibland flyger tiden iväg. Gillar inte du att teckna så kan någon annat ha samma inverkan på dig, du kanske gillar att sticka, sy, göra om saker, vara ute i skogen, pussla, spela spel...
  
  
• Träning. Ju mer jag har att göra, desto mer tränar jag. Det blir en paus då jag inte behöver tänka på något annat än andetag och brännande muskler. Efteråt mår både kroppen och själen bättre, jag blir piggare och mer avslappnad på samma gång. Min favorit är spinning, där kör jag tills jag inte orkar ta ett tramptag till. Men all rörelse är bra för kroppen och själen, gillar du inte att gå till träningsanläggningar och gym, gå ut i friska luften. Ta en promenad eller en cykeltur. Dansa, spring, simma. Gör något du tycker är roligt och lägg inte så mycket krav i det. Gör det för att det är kul och för att du mår bättre. 
  
  
• Sömn. Väldigt viktigt för mig. Sover jag dåligt märker jag det direkt på måendet dagen efter, och blir det flera nätter i sträck så blir det inte bra. När jag känner att dagen inte har mer att ge går jag och lägger mig, och ofta blir det ganska tidigt. Jag vet att jag behöver många timmar varje natt. Om jag har svårt att sova är min favorit att ta till spikmatta och avslappningsövningar. 
  
  
• Mat. Jag är verkligen inte proffs på att äta ”perfekt”, men slarvar jag för mycket så flyger ätstörningstankarna på mig direkt och jag blir trött och på dåligt humör. Att ta bort födoämnen, dra ner på intaget eller hoppa över måltider är något som påverkar kroppen och själen negativt. När livet är stressigt hamnar jag lätt i det där för att på något sätt få mer kontroll över situationen, men det funkar ju såklart inte i längden. Mat är energi och energi behövs för att orka och må bra. 
  
  
• Planering. Jag försöker sätta upp rimliga mål över vad jag ska ha gjort under dagen, så att jag inte behöver sitta på kvällarna. Kvällar är min fria tid, där jag bara gör sådant som får mig att varva ner och slappna av. Ofta behöver jag göra rätt mycket under dagarna för att hinna med, men ibland planerar jag in att dagens mission ska vara att inte göra någonting. Och det är minst lika viktigt. Har jag inte koll på vad jag behöver göra och när det ska vara gjort blir jag stressad, och det tar bara onödig energi.

Balans.

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Balans
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Balans i livet. Hur får man det? Det är inte lätt att veta vad en behöver eller måste undvika för att skapa en bra balans i livet.

Vad är viktigt för dig för att ha en balans i ditt liv? Vad behöver du för att du ska hålla dig stabil? Vad rubbar din balans? Glöm inte att vi har en ny mailadress: blogg@shedo.se. Jag ser fram emot era tankar. 

Varma hälsningar

Johanna 

Det är skillnad på bemötande och bemötande.

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Bemötande
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Bemötande för mig är otroligt viktigt. Jag har märkt stor skillnad i mitt mående beroende på hur personalen på den avdelning/mottagning jag vart på bemött mig. Jag gick i ungefär 4 år i DBT på en behandlingsenhet, och det var inte fören jag kom dit jag insåg vad ett bra bemötande gör för tillfrisknandet. När jag kom dit blev jag inte behandlad som patient som bara skulle följa en redan bestämd terapi och skulle skyddas till varje pris, utan fick vara med och bestämma vad jag ville arbeta med. Personalen, och framför allt min kontaktperson, trodde på mig och det gjorde att även jag kunde börja tro på mig själv. De behandlade mig som vem som helst som hade svårigheter och behövde stöd. När jag trots de redskap och färdigheter jag lärde mig i DBTn skadade mig själv så var det inget ”nej men lilla gumman”, ”det där var väl onödigt” eller ”varför gör du så här” på ett nedlåtande sätt utan det var som det var, jag fick reda i varför jag faktiskt hade skadat mig och sen gick vi vidare, framåt. Inget ältande.

Sen betyder bemötande olika för alla. En del kanske blir bättre av att ha någon som är ”hård med rättvis” som manar på en och andra kanske behöver någon som är mjukare och beskyddande. En del behöver någon att prata med och kan bemöta orden och andra någon som kan stödja en i att handla praktiskt med problemen. Eller som för mig, någon som gav mig redskapen till att bli bättre och sedan stod bredvid och hejade på, trots bakslag.

Inom vuxenpsykiatrin har jag inte så mycket erfarenhet av andra ställen än just DBT-behandling. Jag var ett par veckor på en vuxenpsykiatrisk avdelning där det inte var så mycket bemötande över huvudtaget, en fick klara sig själv. Det hjälpte inte mig, jag grävde ner mig allt djupare och blev sämre under den tiden. Så jag valde att skriva ut mig och kämpa på egen hand tillsammans med min DBT-terapeut, och blev bättre.

När jag var färdigbehandlad i DBTn blev jag remitterad till en öppenvårdsmottagning då jag behövde en läkare eftersom jag fortfarande tog mediciner. Efter första besöket var jag chockad, eftersom jag var så van med personalen på behandlingsenheten. Läkaren satt och upprepade allt jag sa på ett nedlåtande sätt i 20 minuter. Sen skrev hon intyget jag behövde. Inget mer. Andra gången jag var där behövde jag ett nytt recept. Det slutade med att hen skrev ut den medicinen jag tog varje dag i 3 olika dosförpackningar, där varje dos lätt skulle räcka i över ett år. Väldigt mycket tabletter som skulle kunna göra väldigt mycket skada. Detta gjorde hen utan att kolla min psykiska hälsa och med motiveringen ”jag har inte tid för dig”. Ett bemötande som inte fick mig att må bättre precis.

Så för mig är bemötande väldigt viktigt. Ett gott bemötande, att bli tagen på allvar och trodd på samt att behandlingen får ta tid. Jag hade tur att få allt detta, och det önskar jag att alla skulle få.

Nu vilja höra om hur du ser på bemötande! Hur har positivt/negativt bemötande påverkat dig? Vad för typ av bemötande är viktigt för dig? Har du några exempel på gott/dåligt bemötande? Skriv till blogg@shedo.com och berätta! 

Varma Hälsningar

Johanna

Vekans tema: Vad spelar bemötande för roll?

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Bemötande
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Under denna vecka tänker jag fokusera på vad bemötande har för inverkan på tillfrisknande. Spelar bemötandet någon roll? Hur har du blivit bemött och vad har det betytt för dig? Hur har ett visst bemötande påverkat dig i din väg framåt?

Skriv och berätta om din syn på bemötande inom psykiatrin! Adressen är som vanligt blogg@shedo.org

Varma hälsningar

Johanna

En del av det som gjort att jag är där jag är idag.

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Vad fungerar bra och vad borde förbättras?
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Första gången jag fick kontakt med psykiatrin var jag 14 år och fick komma till en ätstörningsmottagning. Jag minns inte så mycket av själva vården där, förutom att vi åt mest hela tiden och att jag inte fick vara med på en del aktiviteter eftersom mina teckningar och texter var "för mörka". Så jag fick inte vara kvar där utan skrevs in på en slutenvårdsavdelning. Jag fick träffa läkare, skolpersonal, sjukgymnaster och arbetsterapeuter men gick inte framåt i mitt tillfrisknande. Då den mesta tiden spenderades i ett rum på avdelningen och jag var alltför blyg och rädd för att gå utanför rummets väggar hanterade jag min ångest och mina tankar själv. Mina taktiker på den tiden var inte bra, utan jag fifflade med maten och självskadade.

Jag åkte in och ut på den där avdelningen ett par gånger men blev inte bättre. Det var inte fören jag träffade en ny läkare ett par år senare som såg till att jag fick komma till en behandlingsenhet där det fanns DBT-terapi. Jag hade inte fyllt 18 än, men fick möjlighet att komma dit ändå. Det räddade mitt liv.

På den här behandlingsenheten var jag ett par timmar i veckan under fyra års tid. Det var kämpiga år, men min terapeut och teamet runt hen såg till att mitt tillfrisknande inte stressades fram, utan det fick ta den tiden det tog. Jag blev stressad över att jag var där mycket längre än alla andra som försvann efter ett år eller ännu kortare, tänkte att jag var trög som fattade så långsamt och inte blev bättre lika snabbt. Men terapeuten fick mig att förstå att det är inte tiden som är det viktigaste, utan att jag faktiskt blev bättre.

Jag blev bemött som om jag vore en i teamet och fick vara med att utforma min egen vård. Jag var inte bra på att veta vad jag behövde och vad jag ville ha hjälp med, men det lilla jag kunde bidra med var oerhört viktigt. Jag kände mig likvärdig med de andra i DBT-teamet, både andra patienter men även personalen. Jag fick en viktig roll i min egen behandling.

Även idag när jag är färdigbehandlad inom psykiatrin och jag försöker klara mig på egna ben (vilket går bra!) vet jag att jag alltid kan vända mig dit igen om det skulle krisa, vilket är en enorm trygghet.

Detta har fungerat bra för mig och detta är en del av det som gjort att jag är där jag är idag. Så fick jag säga vad jag ville till vem jag vill inom psykiatrin skulle det bli - Tack P för att du trodde på mig!

Om du fick chansen att säga vad du vill till vem som helst inom psykiatrin, vad skulle du säga då?
Vad har fungerat bra för dig i din väg mot tillfrisknande? 
Maila som vanligt till blogg@shedo.com och berätta! 

Varma hälsningar
Johanna

Veckans tema: Om du fick chansen att säga vad du vill till vem som helst inom psykiatrin, vad skulle du säga då?

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Vad fungerar bra och vad borde förbättras?
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Hej!

Nu var det ganska länge sedan jag skrev här. Jag har haft fullt upp med universitetsstudier, utbildningar hos (H)järnkoll och så är jag involverad i ett nytt projekt som startat i stan där jag bor.

I projektet ska vi, personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa, utbilda personal inom landstings- och kommunpsykiatri utifrån vår egna historia. Vi ska snacka bemötande, fördomar och lyfta fram den aktuella arbetsplatsens framgångsfaktorer för att sedan utveckla dem tillsammans med personalgruppen.

Då vi har hållit på att förbereda inför det här hela våren och funderat på vad vi ska berätta, vad vi tycker är viktigt att lyfta fram och så vidare, har jag blivit nyfiken på vad andra tycker och vad de skulle lyfta fram om de fick chansen.

Så därför blir det veckans tema: Om du fick chansen att säga vad du vill till vem som helst inom psykiatrin, vad skulle du säga då?

Vad skulle du vilja att psykiatrin förbättrade? Vad inom psykiatrin fungerar bra och borde lyftas fram? Maila till blogg@shedo.com och berätta!

I följande inlägg tänker jag berätta lite om vad jag tycker är viktigt inom psykiatrin och vilka faktorer som varit viktiga för mitt tillfrisknande.

Varma hälsningar

Johanna

Om du ändå såg igenom mig.

Skribent: Pia Ejeklint
 Tema: Fritt!
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Ingen ser att jag gråter inombords bara för att tårarna inte syns i mina ögon, bara för att tårarna inte rinner nedför mina kinder. Ingen ser att ångesten nästan kväver mig inombords bara för att jag fortfarande andas in och ut, precis som man ska. Inombords känner jag frustration men ingen förstår eftersom jag sitter helt still på en stol, som inte ens är bekväm. Och jag skriker högt men ingen hör något eftersom jag inte lyckas öppna munnen, eftersom mina läppar ler. Och när jag väl ändå lyckas öppna munnen och försöker förklara min inombordssmärta med ord så är det ingen som förstår, och vissa tror mig inte ens, för det syns ju inte utåt.

De tror bara på min sorg de få gånger jag faktiskt lyckas gråta och de tror bara på min ångest om jag sitter och hyperventilerar i ett hörn på golvet. De har bara förståelse för min frustration om jag vandrar runt och inte kan sitta still, och skriken hör de aldrig eftersom jag faktiskt aldrig skriker. De verkar aldrig kunna förstå, aldrig tro på, att jag blöder inombords så länge det inte finns ett blödande sår som de faktiskt kan plåstra om.

Och jag önskar att jag bara kunde slita av mig masken som verkar hindra alla från att se hur trasig jag är på insidan, för om jag kunde det så skulle de kanske kunna laga mig lite snabbare än om jag hela tiden måste leta efter ord för att försöka förklara det där som egentligen inte går att sätta ord på. Och ibland önskar jag bara att de skulle kunna se igenom mig, se förbi det där falska leendet och se att min själ gråter och att den faktiskt kan göra det trots att mina kinder är torra, trots att inga tårar kanske syns.

Någon som mår dåligt sitter kanske och gråter med händerna för ansiktet, en annan kanske skriker högt och slår näven i en vägg. Men glöm inte bort att personen som sitter tyst på en stol i närheten kan ha precis lika ont på insidan som de andra två. Ibland kanske till och med ha det ännu värre.
Det man ser på utsidan stämmer inte alltid överens med hur det känns på insidan hos någon så ta inte för givet att vi som inte gråter eller skriker mår bra, ta inte för givet att ångest inte existerar bakom ett par läppar som ler.

Glöm inte bort att jag kanske behöver mest stöd de gånger då det utåt verkar som att jag inte behöver något alls.

Källa.

Bakom låsta dörrar.

Skribent: Pia Ejeklint
 Tema: Fritt!
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Låsta dörrar

Låsta skåp

Och du måste alltid be någon

om du vill åt någonting

som är inlåst

eller om du behöver komma in

eller önskar komma ut

om du nu ens har tillåtelse till det

om du nu ens får

En gul landstingsfilt

värmer dig inte när du fryser

inombords

inte så som en kram kan värma

även en frusen insida

Och medicinerna  

piller i olika färg, form och styrka

inte bara på regelbundna tider

extra också, vid behov

värmer inte ett hjärta som fryser

Slutenvård

Avdelningsvård

Psykiatri

Inlåsta själar

trasiga och sköra

med öppna sår

inombords

Men det finns inga plåster här

som kan laga dem

dem där svidande såren inombords

som man bara vill ska läka

Här finns mediciner

som kanske stillar smärtan

för en stund

Men det finns inga mediciner

som kan läka såren

eller få de att försvinna helt

Men jag tror på att det finns

läkande plåster

Jag tror på att det finns hopp

om att de där såren inuti

tillslut ska läka

bli ärr

och blekna med tiden

Man läker inte av att vara inlåst

instängd bakom låsta dörrar

Man läker inte av att bara förvaras

under en gul landstingsfilt

Det är ett tillfälligt skydd

när det är skydd man behöver

Men man läker inte

inom slutenvården

Så vart läker man då?

Hur?

Och när?

Svaren är många

precis lika många som vi är

vi som är sårade

trasiga inombords

För den plats där jag lyckas läka

är kanske inte rätt plats för dig

Och det sättet du lyckas läka på

passar kanske inte mig

Och vi kommer inte att läka lika fort

eller i samma takt

för vi måste alla gå våra egna vägar

i det tempo som passar oss bäst

Men oavsett var, oavsett hur

och oavsett hur lång tid det tar

så kommer vi att läka

bli hela igen

och få må bra

Slutenvården

har ingenting att erbjuda

förutom just skydd

Bakom låsta dörrar

finns inte det där

som jag tror att man behöver

för att kunna stå stadigt igen

Och även om medicinerna

kanske kan lindra den värsta oron

så tror jag inte på

att det är en långvarig lösning

Jag kan bara se genom mina ögon

och du kan bara se genom dina

vad som stärker

och vad som inte gör det

Och genom mina ögon kan jag se

att slutenvården inte läker

att landstingsfiltarna inte värmer

det som fryser inom mig

och att medicinerna

inte gör mig frisk

så som mycket annat utanför

kanske skulle kunna göra

Hoppet är lättare att hitta

utanför de låsta dörrarna

Och kärlek och vänskap

är en bättre medicin

än alla de läkemedel

som finns att läsa om i FASS

Sysselsättning och vardagligheter

med intressen du mår bra av

finns inte bakom en låst dörr

som du inte själv har nyckel till

Och terapi och annan behandling

kommer man inte åt

gömd under en landstingsfilt

På en låst avdelning

med bestämda besökstider

så kan ingen av de du har nära

på utsidan

komma och hålla din hand

eller ge dig en kram

när du kanske egentligen

skulle behöva det som mest

för de får bara träffa dig

mellan vissa klockslag

Det är kanske en lång väg att gå

genom den där mörka tunneln

innan man faktiskt kommer fram

ser ljuset och tar klivet ut

Och det är svårt att fortsätta gå

om man är inlåst

om du hela tiden måste be om lov

innan dörren kan öppnas för dig

om du aldrig kan ta ett kliv framåt

i den takt du vill och skulle behöva

Livet väntar på dig

på mig och på oss alla

utanför allt som kallas slutenvård

Ljuset finns i slutet av tunneln

och dit kommer vi alla

steg för steg

i den takt som passar oss bäst

Utanför alla låsta dörrar

har vi chansen att ta klivet ut

i friheten

friskheten

eller vad man än vill kalla det

Vi ses där!

På god väg ut ur tunneln.

Skribent: Pia Ejeklint
 Tema: Fritt!
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Jag fyller 26 år i år, det betyder att det är 10 år sedan som jag för första gången lades in på en barnpsykiatrisk slutenvårdsavdelning. Ibland känns det som att det var så nyligen men 10 år, det är ju en ganska lång tid. Det glädjer mig att se hur pass mycket bättre jag har blivit, även om det har varit en väldigt svår resa och även om jag inte ännu är helt frisk.

Under tiden på barnpsyk ökade mitt självskadebeteende. Några gånger var det riktigt nära att jag miste mitt liv. Inte i självmordsförsök, för jag ville egentligen inte dö, utan till följd av mina allvarliga självskador. Jag hade änglavakt och idag är jag tacksam för det. När jag fyllde 18 och flyttades över till vuxenpsykiatrin ökade mitt självskadebeteende ännu mer. Jag gjorde så pass mycket allvarliga självskador att jag under en period blev förd till PIVA i bältessäng och blev kvar på avdelningen i 6 månader, mestadels av tiden med extravak. Och bältessängen var dessvärre tvungen att användas ett flertal gånger till.

Jag blev skickad till behandlingshem där självskadorna fortsatte i samma utsträckning som innan. Att vi var 7 tjejer med Borderline-diagnos och självskadebeteende i samma hus slutade bara med att det blev en tävling om vem som kunde skada sig mest, allvarligast och oftast, och efter att jag hoppade från balkongen fyra meter upp och bröt foten samt fick en kotfraktur i ryggen som jag opererades för så insåg jag att jag skulle dö om jag stannade kvar på behandlingshemmet där tävlingen fortgick och jag skrev ut mig själv. Åter igen hade jag haft änglavakt för förutom milda smärtproblem i ryggen då och då så klarade jag mig bra. Det hade kunnat gå hur illa som helst.

Förutom att jag faktiskt tog mig igenom en tre-terminers utbildning på komvux där jag utbildade mig till undersköterska, gick ut med högsta betyg och höll mig helt skadefri i drygt 1 år så har mina dagar, min vardag, mitt liv sedan 10 år tillbaka handlat om självskador, sjukhusbesök, terapier, inläggningar på psyk med bältesläggningar och extravak samt ett flertal behandlingshem. Dagarna, timmarna, minutrarna har bestått av ångest, oro, sorg, ilska, hopplöshet, orkeslöshet, skuldkänslor och dålig självkänsla mm. Det har med andra ord varit, och är fortfarande, en stenhård kamp som man inte riktigt alltid kan se slutet på. Men, jag tror att det äntligen är på väg att vända nu.

Jag har varit inlagd på en slutenvårdsavdelning i drygt tre månader nu. Fick tidigare avslag när jag ansökte om ett fjärde behandlingshem och tänkte att okej, då är det kört för min del. Hoppet slocknade. Hur skulle jag klara av att bo själv hemma i min lägenhet när jag inte har klarat av det hittills? När jag alltid istället antingen hamnat på en extrasäng hemma hos mamma och pappa eller lagts in på psyk, om och om igen. Om jag inte redan hunnit självskada i min ensamhet innan dess alltså. Hur skulle jag klara av att ha en fungerande, "normal" vardag när jag så kraftigt styrs av min ångest och oro, när jag inte kan vara ensam utan att det slutar självdestruktivt och när jag inte ens tror på att jag någonsin kommer att bli frisk? För vad finns det då för anledning till att kämpa, vad finns det då för mening med att ens försöka?

Någonstans mitt i allt detta, med stöd och pepp från nära och kära började jag fundera på vad jag egentligen vill med mitt liv. Jag började också inse (och det är tungt att inse) att allt egentligen hänger på mig. Andra kan stånga sig blodiga för att hjälpa men om inte jag är med på tåget så går det inte. Jag började vara helt öppen och ärlig med hur jag kände och tänkte, slutade tänka att "de kanske tycker jag är knäpp som känner/tänker så här", höjde rösten och sa precis det som jag kände att jag behövde få ur mig. Det underlättade enormt för alla runt omkring i deras försök att förstå och i deras försök att hjälpa till. Vi gjorde ett medicinbyte som förändrade mycket, till det bättre. Jag kan plötsligt tänka klarare, tänka mer logiskt, resonera på ett klokare och vettigare sätt. Jag har fått tillbaka min koncentrationsförmåga, fått lättare att kunna behålla uppmärksamheten när det är något jag behöver fokusera på. Jag känner mig allmänt gladare och lättare till mods. Sedan har kommunen utökat mitt boendestöd från 2 timmar i veckan till 5 timmar och jag har börjat gå regelbundet hos en psykolog på öppenvården.

Efter dessa dryga tre månaderna på en sluten psykiatrisk vårdavdelning började överläkaren prata om utskrivning förra veckan och då var jag helt ärlig med hur jag kände och tänkte och sa rakt ut att de inte kunde skriva ut mig från ena dagen till den andra, att det måste finnas någon slags utslussningsplan där jag får prova på både dag- och nattpermissioner och se att jag klarar av det innan jag skrivs ut. Det var mer eller mindre ett krav från min sida och läkarna höll med om att det var en bra idé och att det förhoppningsvis dröjer innan nästa eventuella inläggning om vi ser till att sakta och stadigt slussa ut mig, istället för att huxflux bli utskriven, komma hem till någonting nytt som man inte innan provat fungerar och då riskera att kort efter utskrivningen bli tvungen att skrivas in igen.

Vi gjorde en utslussningsplan där jag först skulle åka hem på timpermission tillsammans med personal bara för att få känna hur det kändes att komma hem (och det kändes bra), där jag två dagar senare skulle åka hem själv och träffa boendestödet för att sedan för första gången på väldigt länge sova kvar hemma själv. Visst mådde jag dåligt så fort jag klev innanför dörren hemma och tankar som: "nu är du helt ensam Pia, nu kan du skada dig precis hur mycket du vill" dök upp och slet i mig ganska hårt, men genom att jag hade sällskap av en vän hela kvällen och tog en extra tablett för att kunna få sova så slutade det hela väl för när min vän gått hem så hade sömntabletten kickat in så jag gjorde mig snabbt i ordning inför natten, la mig i sängen och hann blogga lite samt prata kort med mamma på telefon innan jag däckade och sov gott hela natten. Morgonen efter hade jag boendestöd igen och återvände sedan till avdelningen som planerat. I skrivande stund är det där jag befinner mig nu och den fortsatta planeringen är att jag efter denna avdelningsnatt åker hem imorgon efter lunch för att ha ännu mer boendestöd och sedan prova på nattpermission nummer två. Imorgon kommer jag inte ha sällskap av en vän hela kvällen så jag kommer nog få brottas med mina självskadetankar. Men, jag har en hel del färdigheter att ta till för att undvika självskada och krisar det så pass att det finns risk att någonting händer så finns avdelningen, jag kan avbryta min permission och åka tillbaka. Men helt ärligt så tror jag inte att det kommer att behövas. Klarar jag av att sova hemma så har jag boendestöd på förmiddagen dagen efter och åker sen tillbaka till avdelningen för att hämta mina sista prylar och ha ett utskrivningssamtal med överläkaren.

Det känns okej att komma hem, både skönt och lite läskigt förstås. För första gången på väldigt länge har jag hopp om att det här faktiskt kan gå vägen. Jag tror på att jag med hjälp av boendestöd, psykolog, öppenvårdsläkare och så småningom sysselsättning kan få en fungerande vardag där självdestruktiviteten inte längre ska ta plats och därmed inte heller sjukhusbesök och psykinläggningar. Fast självskadorna, sjukhusbesöken och psykinläggningarna försvinner inte bara genom att man knäpper med fingrarna (tyvärr) men målet är ju att de ska minska och så småningom försvinna bort helt ur ens liv. Och jag börjar vågar tro på att det är möjligt.

Och apropå sysselsättning så ska jag om en vecka på ett "studiebesök" och träffa verksamhetschefen på ett korttidsboende för funktionshindrade barn för att prata kring om jag eventuellt ska börja arbetsträna hos dem. Vem hade kunnat tro det för bara tre månader sedan när allting kändes bäcksvart och jag trodde att jag aldrig ens skulle klara av att skrivas ut från psyk?

Det går om man vill. Lätt är det definitivt inte men hur svårt det än må kännas så blir det lättare med tiden. Ha tålamod. Våga tro på dig själv, på dina styrkor och förmågor, på dina chanser att faktiskt ta dig ur det där svåra, vad det än är för smärtsamt du befinner dig i. Jag har varit sjuk i över 10 år, skadat mig så illa att jag ett flertal gånger på riktigt kunde ha dött och jag har tappat hoppet i golvet så många gånger att jag aldrig trodde att det skulle gå att laga igen, jag har slutat tro på att det går att bli frisk och för bara tre månader sedan varit stensäker på att jag aldrig skulle kunna få ett värdigt liv. Nu har jag redan klarat av att sova ensam hemma en natt och trots kvävande destruktiva tankar klarat mig igenom permissionen utan en enda liten skråma på kroppen, jag har boendestöd 5 timmar i veckan med boendestödjare som hjälper mig att få en fungerande vardag med rutiner hemma gällande städning, tvättning, matlagning mm. En gång i veckan träffar jag min psykolog på öppenvården och någon gång i månaden eller vid behov träffar jag min öppenvårdsläkare. Och nu har jag dessutom en eventuell arbetsträning på gång. Så ja, det går att sakta men säkert ta sig ut ur den där betongtunneln, och jag tror att jag är på god väg nu.

Styrkekramar

Källa.

Tindra.

Skribent: Nathalie Walting
 Tema: Fritt!
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Du stiger upp på morgonen
och kollar ut
genom ditt fönster
du undrar när du vistades
utanför
i den verkliga världen
för du orkar inte längre
ta dig upp ur sängen
som är en självklarhet
för andra
men för dig en
stor ansträngning
för du orkar
inte se
se att värden
gör för ont
för att vistas
i, och du orkar
inte heller gråta
om och om igen
så därför stannar
du inne

för då kanske
inte känslorna
leker med dig i livet
för du kanske får känna
frid när du lagt dig
under täcket,
med tårarna inom dig
så är smärtan så stor
du vill att någon
ska säga att det
blir bra Igen
att det kommer vända
att du ska slippa
spara alla känslor i en ask
för att till slut inte
orka mer
för kanske kommer det
en dag
då blir glad
och tittar ut på morgonen
då det regnar
fast solen kommit tillbaka i
ditt hjärta,

en dag händer det,
då kommer det vara värt allt slit, Tindra

Era tankar!

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Fritt!
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Hej!
Jag tycker vi kör vidare ett tag till med temat fritt medan vi samla ihop de nya bloggredaktörerna.

Har du något du vill dela med dig av? En dikt, en text, en bild, en historia? Skriv om vad du vill, kärlek, glädje, sorg, något peppande, en solskenhistoria eller kanske någon du vill tillägna några fina ord.

Glöm inte nämna om du vill vara anonym eller ha med ditt namn.

Ser fram emot era texter!

Varma Hälsningar
Johanna

Hjärnspöken.

Skribent: Anonym
 Tema: Fritt!
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Hjärnspöken

De säger jag väger för lite

De säger att jag är för smal

Att hjärnan och ögonen ljuger

Att bilden i spegeln är fel

 

De säger jag vet och är klok

De säger att jag kan förstå

Men vad de än säger och vad de än gör

Så vet jag en sak ändå

 

Jag vet att jag inte förstår

Att nån som förstår och är klok

Kan låta sig luras av spöken och häxor

Och se det som alls inte finns

Min historia

Skribent: Anna Karlsson
 Tema: Fritt!
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Hey guys.

This is my story.

The reason for me to start cutting was most because of a boy, but I'll tell you all the reasons.

When I was three years old my little brother died, when he was one month and 28 days old. I was devastated, I didn't understand death but I understood that I was never going to see him anymore.

My mother and father started to fight, and when I was six my father left us for the first time, he came back but left again a few months later. Mom decided to not take him back, and they divorced. After then I didn't trust my daddy.

And when I was 11 the kids in my class started to bully me, when I was 14 the whole class (and the whole village) bullied me. I didn't leave the house, so I had to change school. But it didn't help so much, because I was already depressed.

And right in that mess one of my best friends disappeared (he didn't die, he just went underground).

My family became broken, we started fighting, and in that mess my little sister got her autism diagnosis. And she started hitting my youngest sister. (I should say that I'm afraid of fights, I'm getting more depressed then). Me and my youngest sister started going in some kind of therapy for learning about how my middle sister works, it was awful. I was getting more and more depressed, but I hid it well, my family didn't know anything.

I was 14 when I tried to kill myself the first time, I tried to jump out of a window from building with three floors, but my fright of heights stopped me from actually jumping.

When I was 17 my best friend reappeared, and I was so broken just then that he manipulated me to think that I loved him more than as a friend. So we started dating, secretly, because I was still bullied and my mother didn't like him.

After three months he broke up and everything broke for me, I started cutting and thought that everything was his fault. But when he gave me permission to see another guy I started thinking about my childhood and found more reasons to cut, I was cutting everyday, deeper and deeper. I met this other guy and he supported me. My school nurse called my mother and told her I was cutting. I got a hell from her and from my father. My mom watched me like a hawk and the only time I could cut was in the shower or late at night when my youngest sister were asleep.

I started dating the boy who supported me and I held up cutting for periods of one or two weeks and sometimes 1 month. I thought I could deal with it and I thought I was strong, but as soon as the fightings started at home I'd cut...

I wanted to be free for three months but didn't make it a single time, so I lost hope. And started cutting everyday again.

The bullying continued in my home village and I'd cut even more. I hid the scars for my mom and dad. I tried to search for help, but nobody cared, nobody listened. I talked to the nurse often and she tried to help, but nothing worked.

After one year of cutting I tried to drown myself, I met a psychiatrist and she sent me to a doctor. I was being locked up, for three days. Then I got a contact with a professional and things started to get better. I stopped cutting so often, but I continued.

Now I have a diagnosis, waiting for the right treatment and just had 20 moths with my boyfriend, and I'm on the way of stop cutting :)

I feel a lot better, and I'm getting help.

Thanx for reading and thanx for all the support that this group have given to me.

Love Anniz

Min hemlighet.

Skribent: Emelie
 Tema: Fritt!
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Det handlar om att le, fast man vill gråta. 

Det handlar om att ge allt, men inte få något tillbaka.

Jag vet att det låter klyschigt, men det är sant.

Det handlar om att vara omringad av människor, men ändå känna sig så jävla ensam.

Jag förlorar mig själv. Tynar bort i min sorg som alltid finns där och äter på mig. 

Jag ser ut som ett monster, går som en zombie, är ett osynligt spöke. 

En halvt levande människa som ibland önskar att hon vore död på riktigt. 

Ja, det man sjunker in i är mörkret inom sig.

Fängslad i sina egna tankar, de som aldrig sover. 

Det känns som att drunkna.

Men det värsta är inte att ingen hjälper mig upp ur djupet.

Det värsta av allt är att se alla andra andas, skratta och le. Hur kan de vara så glada hela tiden?

Dagarna är ett helvete, nätterna är värre.

En evig kamp, och jag är min egen fiende.

Bara att lyfta pennan på lektionen är en börda,

Bara att stoppa en morot i munnen får mig att vilja spy,

och den där klumpen i magen...

Den försvinner inte.

Och därför går jag runt där.

Orolig och tyst med tyngder på axlarna.

Och med en hemlighet gömd under den långärmade tröjan.