Ny läkartid - ny läkare

Skribent: Amanda Duregård
Tema: Amanda kommenterar artiklar om psykiatrin
Redaktör: Amanda Duregård

På DN Debatt för cirka två veckor sedan gick folkpartiet ut och krävde att det skulle bli ett stopp för användningen av hyrläkare inom vissa delar av vården. Jag kan inte annat än välkomna ambitionen.

Jag var på läkarbesök i förrgår på min öppenvårdsmottagning, som jag tillhört i snart två år. Det var en ny läkare. Igen. I början räknade jag hur många läkare jag träffade och behövde upprepa min historia för, och det blev förstås många. Till viss del på grund av att man i Göteborg alltid går via psykakuten för att bli inlagd, och där är det av naturliga skäl sällan samma person som tar emot en. Men jag kom ändå upp i 16 unika läkare under förra året, då jag var inlagd vid tre tillfällen och utöver det gick till öppenvården. 16 gånger har jag dragit min sjukdomshistoria, berättat vad som är jobbigast, förklarat min syn på diagnoserna den förra läkaren satt lite på känn...

I öppenvården var jag väldigt nöjd i våras när jag fick träffa samma läkare två gånger i rad, men frågade också min terapeut hur det kommer sig att de byts ut hela tiden. Hon berättade att de visst har en eller flera tjänster som de jättegärna hade tillsatt med en fast anställd psykiater. Men ingen söker platserna, och istället fyller man upp med hyrläkare. Psykiatrin är en av de delar av sjukvården som har flest hyrläkare, detta trots att förtroendet mellan läkare och patient i den här branchen kan vara avgörande för tillfrisknandet.

Men om det finns hyrläkare som har tid att ta jobben, varför finns det då ingen som söker de fasta tjänsterna? En del beror kanske på att man tjänar mer som hyrläkare. Att vara fast anställd innebär också att vara delaktig i mottagningens löpande arbete, påpekade min terapeut, och det slipper hyrläkarna.

Det är inte säkert att vi kommer att få en fast anställd läkare på min öppenvårdsmottagning även om man stoppar hyrläkarna. Men förhoppningsvis ersätts de veckovisa inhoppen med längre vikariat. Då kanske jag kunde slå mitt rekord - och få träffa samma läkare tre gånger i rad!

Min öppenvårdsmottagning i Göteborg
Foto: Harri Blomberg

Regeringens ambition är en bra början

Skribent: Amanda Duregård
Tema: Amanda kommenterar artiklar om psykiatrin
Redaktör: Amanda Duregård

Förra veckan presenterade regeringen ett program för att förändra attityden gentemot psykisk ohälsa i samhället. Detta beskrev de i en debattartikel i Dagens Nyheter. Äntligen! ropar många med mig. Jag har hört allt för många berättelser om hur man som psykiskt sjuk bemötts med oförståelse. Detta problem finns, precis som regeringen skriver, överallt, men jag anser att det är extra allvarligt när det sker i kontakt med myndigheter.

En vän till mig som får panikångest i form av svimningar någon eller några gånger i veckan fick härom sistens frågan från försäkringskassan om när hon tänkte börja söka jobb. När jag var gravid och barnmorskan på mödravården skulle ta ett blodprov i min arm som hade några läkta ärr fick jag och min man ägna en god stund åt att informera henne om vad självskadebeteende var, och skillnaden mellan det och självmordsförsök. Sedan skrev hon ändå i journalen saker som byggde på okunskap.

Ofta grundar sig attitydproblemen i kunskapsluckor, och där tror jag att regeringens program kan göra mycket. I andra fall handlar det om rädsla, och den kan ligga på ett djupare plan och handla om mottagarens egen självbild och trygghet. Det bästa vi kan göra för att motverka det är att själva vara så ärliga vi orkar med hur vi känner oss inombords - såväl bra som dåliga dagar. Att börja svara öppet på den så vanliga frågan "hur är läget?".

Hur är läget?
Foto: www.fotoakuten.se